Hönsflocken

Byt bromsskivor på bilen, sa Ture

2012-01-27T23:04:00.000+02:00

Ture är teknisk.

Tycker han själv i alla fall. Han har lärt sig känna igen min bil på ljudet - inbillar jag mig.
Förut kände han bara igen mig på ljudet och kanske sin mamma Bodil då förstås.

Hur vet jag det?
Jopp, så här är det.
Varje dag när jag stiger ur bilen står Ture i hönshuset och gal allt vad han förmår. Så där intensivt så rutorna skallrar.
Det kan han ju inte hålla på med hela dagarna så det måste vara ljudet av bilen som får igång honom.
Lilla Gull-Tupp!

Han kanske får hänga med på en tur nån dag. Jag måste bara tänka ut nån form av "tupp-stol" till bilen först.
Eller om jag hänger upp honom i backspegeln. Nej förlåt - jag skojade bara.
//M

Tänk om jag halkar av pinnen, sa Tyra

2012-01-27T00:08:00.000+02:00

Men hur tråkigt det är med vinter.

Det tycker i alla fall hönsen.

Trevligt nog så håller dom sams där i hönshuset och med jämna mellanrum hivar jag in mer hö åt dom. Snart är dom uppe i fönsterhöjd där dom vaggar omkring och söker spännande frön och annat intressant.

Vi har haft den årliga insmörjningen av fötter.
För Ture var detta premiär och han tyckte att det luktade lite starkt om tea tree salvan. Fantastiskt nog så förhöll han sig rätt positivt till spektaklet men han hade ett himla sjå innan alla höns var insmorda och han hade koll på sin flock igen.

På kvällen i mörkret gick jag ut till hönshuset och när jag öppnade dörren så luktade det så gott av salva och hö. Nästan så jag funderade på att sova över.
//M

Du behöver ingen kam Viola, sa Tyra

2011-10-06T21:03:00.000+03:00

Hönsen har blivit morgontrötta.

När jag tittar till dom innan jobbet har dom knappt hunnit vakna utan sitter kvar på skåpet och sina pinnar med nattmössorna på.

En som verkligen behöver mössa är Viola.
I chocken efter hökattacken har den stackarn tappat alla fjädrar på huvudet. Det är möjligt att hon hade planerat att göra det ändå. Hon ser inte klok ut.

Dom andra hönorna fnissar bakom hennes rygg, utom den tå-lösa Etty som var inblandad i incidenten och inte tycker att det var roligt alls. Och inte roligt alls är det faktum att dom nu inte får gå lösa överhuvudtaget eftersom luften vimlar av rovfåglar.

Dom går där i sin utegård och svär åt talgoxarna som kommer in och äter av deras goda frön och gör kräkljud åt mördarsniglarna som också tar sig in dit för att äta hönsmat.
Jag vet inte riktigt hur jag ska roa dom.
//M

En tå hit eller dit, sa Etty

2011-09-25T22:04:00.000+03:00

Det är mycket nu!

Falcon har jättetråkigt.
Han har ju liksom aldrig haft nån vidare tuppstatus. När Ramses levde fick han ju hålla sig till Silke med nån eventuell utvikning till dom hönsen Ramses ratade för tillfället.

Nu har Silke dött. Av ålder får vi anta - hon har varit lite svag hela sommaren och behövt hjälp in till natten ibland , sånt som händer när man blir gammal.
Falcon vet inte riktigt vad han ska hitta på.

Det enda som har fått lite fart på gänget var när duvhöken hälsade på i förra veckan. Som tur är så var enda spåret efter den förskräckelsen att Etty saknar en tå och Viola är kal på en fläck på halsen.

Hur det riktigt gick till är höljt i dunkel för jag var inomhus just då.
Jag tror att Etty kanske räddade Viola med en karatespark men jag är inte säker.
//M

Kan du stå stilla, sa Ture

2011-09-11T18:39:00.000+03:00

Lilla Ture har skaffat sig flickvän. Det blev Etty precis som jag trodde.

Dom går och viskar och fnissar tillsammans och emellanåt när lusten faller på så tar han ett skutt upp på henne.

Han har inte lärt sig beräkna avstånd, vindhastighet och Ettys tankspriddhet ännu så tills vidare ramlar han av eller missar.

Hans mamma har lagt sig för att ruva fram en ny liten gosse, så hon ska snart få flytta hem till Barbro igen innan vi har stugan full med kyckligar till vintern.
Etty får vara ifred för hon har sina ägg utspridda lite här och där i sitt bo. Antagligen tycker hon att dom är hårda att ligga på och lägger dom lite åt sidan medan hon ruvar.
//M

Lite svinn får man räkna med, sa katten.

2011-09-03T23:33:00.000+03:00

Tyra min lilla pärla var försvunnen idag
.
Jag hade varit borta jättelänge och hönsen var på frigång med katten som hönsvakt.

Det går alltid bra, katten håller koll så det inte kommer nåt farligt och tar dom. Emellertid är hon jättegammal och lite tankspridd så när jag kom hem och Tyra saknades så kom hon inte ens ihåg vem Tyra var.

Jaså den lilla skiten, sa hon när jag visat bild på Tyra och talat till henne med hög röst.

När jag nästan hade dödsannonsen färdig så hittade jag henne. Hon hade sparkat loss en bräda i ett av redena och genom det hålet hade hon släpat med sig halm och ägg och bäddat åt sig inne i ett skåp. Där tänkte hon ligga och ruva, sa hon.

Jag blev så glad när jag hittade henne så hon får ligga kvar där ett tag.

Du rör inte äggen!!
//M

Tutteli-tuu på dig själv, sa Etty

2011-09-02T21:29:00.000+03:00

Dagarna dom går och går.

Rovfåglarna har börjat flytta och livet för höns har blivit farligare.
Till och med lilla Ture kastar blickar mot himlen emellanåt. Annars är han mycket upptagen med att hitta goda kryp snabbare än hönsen.

Inte så att han tänker bjuda dom utan han äter snabbt upp det innan nån höna hinner fram. Han är ju bara en yngling ännu.

Hans språkutveckling är på god väg mot tuppstatus.
Han har gått via Tutteli-tuu till det nuvarande Tutteli-kuu på bara en vecka så det finns hopp att det blir en riktig väckarlocka av honom till vintern.

Hans mamma struntar fullständigt i honom och han hänger med dom andra hönsen, gärna med Etty, som ser ut precis som hans mamma men mycket mindre vilket gör att dom just nu är jämnstora. Dom tar små promenader tillsammans och beundrar vårt nya staket.
//M

Ser jag manligare ut ur den här vinkeln? sa Ture entusiastiskt

2011-08-26T00:15:00.000+03:00

Hej hörni, F här! Jag har flyttat hemifrån, det har många fördelar men även en del nackdelar, en av dem är att jag inte kan gulla med hönsen så ofta som jag vill. Detta är givetvis extra jobbigt nu när lilla Turturduve-Ture flyttat in och är söt som socker. Därför åkte jag in på snabbvisit efter jobbet här om dagen, såhär ser Ture ut när man väcker honom ur hans stilla nattslummer. Hans mamma har sannerligen lärt honom att man behöver sova i tid om man ska orka upp och jaga den bästa morgonmasken i gryningen dagen därpå.

Tyra däremot, hon var inte ett dugg trött när jag kom utan kastade sig ut i hönsgården fortare än kvickt för att förhöra sig lite angående om jag måhända hade något gott med mig.

Sluta hoppa Åke, sa Saga

2011-08-25T23:59:00.000+03:00

Åke! Har du hoppat i sängen igen?

Och var är majsen, sa Tyra

2011-08-24T21:55:00.002+03:00

Hur ska det här gå?

Jag hinner knappt prata med hönsen så mycket som jag ränner och far.

Dom är ju vana med ett litet morgonsnack vid nio-tiden på morgonen och att bli utsläppta ur hönsgården.
Så är det på ön vid världens ände på somrarna. Så är det lite förmiddagsumgänge vid kaffet på trappan och sen kanske nåt barn kastar ut några goda smulor från verandafönstret. Mitt i allt blir det diskning utomhus och där gäller det att passa på ifall det tappas nåt intressant på marken. När det var nästan mörkt och mitt i natten kom dotter hem från sin skärgårdsrestaurang med goda, goda kompostrester och Tyra var vaken varenda kväll och väntade på att plocka majskorn bland resterna. Sen gick hon nöjd och la sig med majs mellan tänderna.

Nu susar jag in till hönsen och gör en morgonkoll innan jobbet och när jag kommer hem får dom gå fritt till sängsdags. Men bara om jag är hemma på kvällen annars kanske räven eller mårdhunden eller nån farlig främmande katt dyker upp och då får dom vara instängda.

Hur kul kan det vara.
Så fort jag visar mig ute så ropar dom på mig. Det är väl en tidsfråga innan dom buar.
//M

Hur blir det med majsen, sa Tyra

Jag har vaktat dom hela tiden, sa Ture

2011-08-22T00:06:00.000+03:00

Jag har varit hönsledig i helgen.

Det är roligt att komma hem. Hönsen har saknat mig säger dom.

Tyra sprang och mötte mig, och hon sprang så hårt att hennes små fötter ibland var högre upp än hennes huvud.
Kochingänget som går och lägger sig tidigt, steg upp från sina pinnar och kom ut för att säga hej.

Lilla Tures mamma var den enda som inte kom ut, hon hade annat att göra och så är vi ju inte så himla bekanta ännu. Men Ture själv han var ute och vaktade Beda, hon är den menlösaste hönan så henne kan han öva sig på att vakta.

Vad gör man med glada höns - jo man ger dom fågelfröblandning för parakiter.
Det skulle resten av familjen få också om dom blev lika glada när jag kommer hem.
//M

Otur för lilla Ture, sa Tyra

2011-08-18T23:35:00.000+03:00

Efter lilla Tures första ord, som visade sig vara av det lite opassande slaget så har hans mamma bestämt att han är stor nog att klara sig själv.

Hon hänger med dom andra hönsen trots att dom knappt är bekanta och det går jättebra.

Hon har tagit efter deras farliga vanor och går långa vägar runt blomland och på gräsmattor, kollar rabarbern och rosorna och var med i tävlingen "den som är tamast får komma in i köket och få ost" som vi hade idag.

Den vann Etty för övrigt och hon gjorde hoppsa-steg nerför terasstrappan när hon avnjutit vinsten.

Ture var inte med i tävlingen för han hittade just då inte ut från hönsgården, inte Silke heller för hon har så vansinnigt lång pannlugg så hon hittar inte ens in i hönshuset på kvällarna.
//M

Lilla Ture är ful i munnen, sa Etty

2011-08-16T17:16:00.000+03:00

I morse innan jobbet gick jag och tittade till hönsen.

Lilla Ture och hans mamma hade igårkväll listat ut hur man tar sig in i hönshuset till natten och nu också hur man hittade ut igen.
Ture är så söt så man vill bildligt talat äta upp honom, som en kinuskitårta ungefär ser han ut.

Igår kunde han bara säga pip i olika tonlägen, men tillsammans med 11 hormonstinna hönor i hönshuset under en hel natt hade det tydligen lossnat på stämbanden.
Han gol - Pippeli-piiip. Och det kan jag säga till den som inte har nån finlandsanknytning och inte heller kan finska att hade en svensk tuppkyckling ställt sig upp och skrikit Snoppeli-snopp så hade det varit samma sak ungefär.

Hans mamma stod med rodnande kinder och dom andra hönsen skrattade så man såg alla tänder.
//M

Kom hit lilla Ture så ska jag äta upp dig, sa Tyra

2011-08-15T23:52:00.000+03:00

Jag tror vi får ta det senaste halvårets händelser i lite småportioner om inte det här ska bli ett femkilometers inlägg.

I alla fall, vi har återvänt från ön vid världens ände också denna sommar.

Hönsen är solbrända och bortskämda och lite trånsjuka. Ramses vår tuppälskling gick och tuppade av i juni. Det är hemsk att säga men jag funderade nästan på att ha honom som bokmärke. För...ja jag ska inte ta nån detalj, ja alltså han blev inte överkörd utan han blev bara så trött, så trött och så dog han.
Åh vad det var sorgligt.

Det går inte att vara utan tupp - det var enkelt att konstatera. Tyra stod på höga berget och vinkade till örnarna som flög förbi. Och svarthönsen dom gick vart som helst och plockade bär och svamp och rökte på (det sista var ljug). Fosterhönsen , alltså mest tuppen Åke, var helt ostyriga och växte upp helt utan handfasta tillrättavisningar. Dom blev faktiskt rätt bra men jag undrar hur dom har det nu ifall dom inte tillåts gå fritt i sitt ny-gamla hem.

På vägen hem igårkväll plockade jag upp en riktig sötnäbb, lilla Ture, som kom med sin kochin mamma i sällskap så att det inte skulle vara så läskigt. Han ska bli vår nya tupp. Han har inte ens lärt sig gala ännu.
//M

Hit med en anka, sa Kajsa

2011-03-08T22:57:00.000+02:00

Jag läste Myggans kommentar till förra inlägget och hennes blogg, för hönsen idag.

Det var populärt, inte helt otippat ville Kajsa ha en anka att reta. Inte för att jag tror att hon vet vad en anka är, men reta - det vet hon vad är.

Och alla skulle ha kålrötter, så nu blir det väl till att ta en tur till staden och se om det finns några ekologiska kålrötter i första hand. På tal om det, det borde jag ju så i år - jag som just har funderat på vad jag ska odla den här säsongen. Vitkål provade jag en gång, den blev jättegod men fy tusan vad miljarders med larver och kålfjärilar jag jagade den sommaren.

Jag tror dessutom att jag kan bekräfta att det är som Myggan misstänker att det triggas igång nån kreativitet när man är med hönsen. Jag har väl aldrig hållit på med så många projekt som efter det att hönsen flyttade hit.

Eller så är det bara så, att dom som har höns är väldigt kreativa personer.
//M

Tyra svär, sa Etty

2011-03-07T13:56:00.001+02:00

Igår var det helt underbart väder.

Jag hade köpt vitkål och hade en säck nytt hö, ängsgräs faktiskt. Förutsättningarna var perfekta.
Först fick jag hacka mig in genom gammal is för att öppna hönsgårdsdörren så jag kunde öppna ut-luckan.
Sen gick jag in till hönsen. Vitkålen mottogs med tacksamhet, allt som inte är pellets mottas med tacksamhet kan jag ju säga.
Ängshöet var också roligt men däremot säcken tyckte Ramses att var oerhört opassande, den var ful och så prasslade den. Faaarligt, skrek han varpå alla hönor gömde sig bakom skåpet - utom Tyra då förstås som är alldeles för nyfiken. Hon måste genast fram och hoppa i höet och kolla ifall det fanns frön.

När jag bytt hö i redena så var det dags för, vad jag trodde, årets premiärutgång.
Där bedrog jag mig. Vera klämde sig artigt ut och vände nästan i öppningen när hon såg snön. Jag har läst att dom vill ut året om men det har inte Vera läst. Hon gick in och åt vitkål istället. Sen tittade Falcon ut och nös. Det räckte för honom tydligen.
Tyra som tog en paus i hoppandet upptäckte plötsligt att luckan var öppen och måste också kika ut. Jag är säker på att hon sa "fy fan va kallt" och nu måste jag ta ett snack med Ramses om språkbruket i hönshuset.

När jag kikade in genom fönstret efter att ha stängt och bommat fast alla luckor så guppade hönsen omkring som metflöten i höet och Ramses satt och läste ett recept på kåldolmar han hittat i en av dom gamla tidningarna på skåpet.
//M

Kan inte Klara äta upp snön, sa Viola

2011-03-05T14:52:00.000+02:00

Hönsen har tråkigt.
Tråkigare än tråkigt faktiskt.
Hur länge ska det här hålla på säger dom till varandra.

Ramses försöker roa dom så gott han kan.
Falcon har flyttat upp på skåpet för gott verkar det som. Han kommer bara ner när det drar ihop sig till nån god mat.

Svarthönsen kastar längtansfulla blickar ut och kan inte riktigt få ihop det. När dom gick in den där kvällen i november då var det brunt ute och sen dess har det varit bara vitt .
Klara som varit med några vintrar hon vet att snö är gott och kastar sig först fram för att äta upp snön på mina stövlar.

Jag längtar efter en dag när det är så varmt att det går att vädra ordentligt och så skulle jag vilja lägga in nytt hö så att dom hade nya roliga grässtrån att söka frön i.
Sen skulle vi behöva ha ut dom och smörja in deras fötter efter vinterns innegång och kolla upp kvalsterna.
Kochinsarna längtar efter kycklingar.
Tyra längtar efter mask, hon blundar när hon äter spagetti och jag ser precis vad hon låtsas.

Jag borde köpa vitkål åt dom och jag borde hitta på nåt roligt.
Det är så mycket längtan och så mycket borde nu, att det är riktigt rysligt.
//M

Kan vi inte få nåt annat, sa Ramses

2011-01-17T22:59:00.000+02:00

Det är möjligt att jag är lite efter alla andra.
Vi har funderat på ekologisk hönsmat rätt länge. Särskilt den här hösten när det har varit si och så med matrester och hemkokt.

Ett tag funderade jag på att göra nån sorts fröblandning själv men jag har aldrig riktigt fått ändan ur vagnen. Är det förresten nån som har nån bra idé om fröblandning
Idag kom jag äntligen mig för att fråga på hönsmatsaffären om dom hade ekologisk foderblandning - och minsann - det hade dom. Dessutom hade det precis just varit en annan in och frågat så manegen var liksom krattad.

Nu väntar vi med spänning, särskilt Ramses.
//M

När blir det grönt, sa Vera

2011-01-17T00:03:00.000+02:00

Svarthönsen tycker att det här innegåendet är rena pjåsket.

Vera försöker trycka sig ut genom dörrspringan för att åtminstone få en liten titt på allt det där vita. Tora föredrar att se på snön genom fönstret och Saga som aldrig sett en vinter förut fattar ingenting.

Ramses som är lockig och gles i pälsen han tycker att det är underbart att få vara inne och rå om dom svarta flickorna, dom andra hönsen har han tillfälligt överlåtit åt Falcon. Han i sin tur tycker att det är så jobbigt så han sitter helst uppe på ett skåp i lugn och ro. Falcon kommer ner från skåpet när maten serveras men annars tycker han att virrpannorna där nere på golvet är snyggast från luften.

Idag har vi haft underkylt ösregn och fast Vera hade tagit fram stövlarna fick hon snällt stanna inne.
I morgon ska jag köpa ett kålhuvud så dom får nåt att underhålla sig med, vare sig dom nu vill sparka med det eller äta upp det.
//M

Kommer ni ihåg oss, sa Vera

2011-01-15T16:54:00.000+02:00

Det har varit en lång och sorglig höst och vinter.
I takt med att ljuset återvänder skall vi nu ta oss en titt i hönshuset.

På med andra lampan människa, det är ju minus fyra här inne sa Ramses strängt idag när jag kom ut med kokt spagetti till lördagsgodis
.
På hösten bytte vi lite besättning i hönshuset. Måsart och alla lockiga flickor flyttade till ett annat trevligt ställe. In kom istället fyra förtjusande unga damer. En lillasyster till svarthönsen, två holländskor och så Viola som är vacker som en filmstjärna.
Läget idag när jag serverat spagetti, matat med ostbitar och fyllt på vatten var följande: Dom gamla kochinsarna har börjat ruva för att lamporna har varit på. Jag tänkte va lite snäll med Kajsa och strök henne över ryggen men det var inte populärt. Hon skrek som en bejbis. Klara och Greta tittade mycket strängt på mig och den fjärde damen som jag inte hann se vem var fick ett svårt sug efter spagetti och var ute ur redet snabbt som ögat.
Etty skulle definitivt behöva träna på att träffa rätt för hon höll på att hacka fingrarna av mig när hon åt ur handen.
Värdet av att sällskapa med djur när livet är svårt och bråkigt kan inte nog framhållas. Absolut är det så att även i ett hönshus kan det finnas ett lugn och en frid och en ordning som inte världen utanför kan rubba. Det är ett stilla pysslande och sysslande och alla vet sin plats.
//M

Du och jag Tora, sa Falcon

2010-08-16T20:43:00.002+03:00

Ibland brukar jag undra vad Ramses ser hos svarthönsen.

Jag ser ju att dom är rasande vackra och har kloka ögon och kan lära sig saker.

Men Ramses han är ju bara hälften så stor och det hjälper inte så mycket att han sträcker på sig när han går med dom på promenad, han ser i alla fall ut som Lilla Fridolf med två stycken svarta Selma i släptåg.

Det kan vara färgen han gillar, för han har delat upp flocken så att han har alla dom hönor som har svart på sig och alla bruna har han överlåtit till Falcon.

Häromdagen tog Falcon mod till sig och och inledde en liten flirt med Tora, det slutade med att jag såg båda tupparna försvinna springande och skrikande mot horisonten och det tog rätt länge innan Falcon dök upp igen.

//M

Syrsor e gott, sa Måsart

2010-08-15T20:55:00.002+03:00

Visst lever vi, men i ett IT-mörker. Ute vid randen av horisonten där världens ände är.

Hönsen är solbrända och fina. Ligger under buskarna och svettas, badar sig under rosorna där jorden numera ligger bar. Dricker vatten ur små kärr på berget – kärr som vi lagar med hjälp av slang, för regn är något som vi sett mycket lite av denna sommar.

Tyra och Vera dom har anslutit sig till diskningsgruppen, efter det att dom kom på att det kan vankas ett o annat i det uthällda diskvattnet bara man kollar noga i blomlandet dit vattnet hälls.

När Tyra lär sig flyga rakt upp och inte bara en meter ovanför marken då ska hon sitta på kanten till diskfatet säger hon. Nu har hon hand om fördisken enbart och den sker på marken.

Den enda lilla kycklingen som kläcktes i juni blev en silkes nånting och är större än Tyra redan. Den får heta Måsart till dess att vi vet vad det är, det kanske blir bättre än när den förra fick heta Flora tills den gol och raskt döptes om till Falcon.

Men Måsart, som har tre mammor, dom har hon/han inte alls tid att bry sig om för det som började med ett lite stillsamt jagande av långsamma malar i början av juli har nu utvecklats till en otrolig skicklighet i att springa fast fjärlar och andra flygfän och äta upp dom.

Nu när det blev syrsa-säsong så kan man se Måsart komma i väldiga skutt genom gräset för att hoppa fast nån fet syrsa som omväxling. Det är lite som häcklöpning faktiskt.

Riktigt underhållande.

//M

He-he, sa Yrsa

2010-06-11T01:58:00.000+03:00

I morse när jag kom in i hönshuset för att hälsa på alla tomruvare blev jag som vanligt huggen i pulsådern av Tora, ifrånsprungen av Tyra, hostad på av Silke, blängd på av Greta och skriken i ansiktet av Tuva. Men när jag skulle klappa Yrsa (som för övrigt ligger på golvet utanför ett rede och tittar på ruvarna) fick jag bara ett nöjt “he-he” till svar. Jag anar givetvis oråd och när jag förhör henne närmare trillar plötsligt en superglad kyckling ut ur hennes fluffiga fjäderdräkt.

“He-he” säger Yrsa bara när jag ifrågasätter hur hon som inte ens har några ägg att ruva på längre kunnat kläcka fram en kyckling. Till kycklingens ohejdade förtjusning lyfter jag upp den för att kontrollera att den verkligen är en renrasig silke som jag planerat, turligt nog verkar det som att den var både blåhudad, silkesformad, femtåad och allmänt lik Falcon. “GE MIG GE MIG GE MIG” vrålade alla hönor medan kycklingen kontrollerades. “He-he” sa Yrsa bara och gömde den bland fjädrarna.

Jag insåg att det var lika bra att låta Yrsa behålla den nu när hon ändå stulit den och inredde därför både bur och rede åt dem. (Till alla andras stora förtret, de ville spela sten-sax-påse om saken, alla utom Tora som ville lösa det med våld).

Så, nu har vi en silkeskyckling och 6 hönor som vill ha den. Tur att både barnet och Yrsa är bakom lås och bom.

//F, synnerligen upplivad

Det här är DITT fel, väste Tora

2010-06-06T14:30:00.001+03:00

Idag gav jag slutligen upp och plockade bort svarthönsäggen. Inga hade kläckts, jag väljer att skylla på posten medan Tora väljer att skylla på mig. Äggen har knäckts i lönndom långt bort från hönsens åsyn och resultatet var detta:
3 fullgångna (döda) kycklingar, buHUUUU varför kom de inte ut ur äggen??
3 befruktade, lite trist men det var svårt att känna sympati för blodklumparna, det var betydligt lättare att sörja de som faktiskt var döda okläckta kycklingar.

Hönsen springer just nu runt i hönsgården och skriker för sig själv samt hoppar på alla inom räckhåll, de kommer troligtvis springa tillbaka till sina tomma reden inom kort för att lägga sig och ruva på ingenting, våra höns är bra på det.

Silke är vår joker, hon ligger på ett eget silkesägg som hon värpt. Det kommer säkert kläckas. Och då kommer det visa sig att det inte alls är en silkeshöna utan en dubbelfriserad dvärgkochintupp eller något annat lika obehagligt. Jag behöver en avelsgård! Pronto. Så lägligt att vi precis håller på och bygger om lekstugan. He.he.he.he.

//F, som gillar kycklingar nästan lika mycket som hönsen gör

Säg åt dem att stanna där för evigt! sa Emmi

2010-05-21T00:15:00.003+03:00

Ju fler hönor som ligger inne i sina reden desto gladare blir Emmi, hon brukar gå efter hönsen när de är ute bara för att få förfasa sig. När Ramses bjuder (svarthönsen) på mask blir hon så äcklad att hon nästan hostar upp ett par hårbollar i huvudet på dem. Något katten i fråga förmodligen inte tagit i beräkningen är att det förhoppningsvis kommer komma ut kycklingar ur äggen, ganska allvarlig miss i kattplaneringen där må jag säga.

En sak hon och jag har gemensamt är dock att vi båda blir glada över ruvandet, av helt olika orsaker förvisso. Jag VILL faktiskt att det ska bli kycklingar av äggen, hon vill bara ha hönsen ur vägen.

Jag har äntligen lyckats dela ut alla mina avelsägg och just nu ser det ut såhär:
Yrsa (dvkochin): 5 ägg 07.05 + 3 ägg 12.05 // kläckning 28.05 + 02.06
Tyra (holländska): 6 ägg 09.05 // kläckning 30.05
Silke (silkeshöna, nähä?): 3 + 3 ägg 21.05 // kläckning 11.06

Och såhär tror jag om den saken:
Yrsas 8 ägg (svarthöns) kommer säkert kläckas. Hon är duktig och vägrar lämna dem ur sikte. Förhoppningsvis blir de olika datumen inget problem, någon fjärde höna börjar säkert ruva och då kan hon få de 3 äggen som är ett par dagar efter, eller så ger jag dem till Silke/Tyra.

Tyra uppför sig exemplariskt och hennes 6 ägg (svarthöns) kläcks kanske. Hon rör sig inte ur fläcken (bokstavligt talat, jag undrar om hon kanske dött och stelnat). Hennes ägg hade lite otur i början eftersom jag lade dem i ett rede hon inte ville ligga kvar i, nu bor de på tredje våningen. Föga kycklinglämpligt men i alla fall lämpligare än att inte bli ruvade alls. Förhoppningsvis blev de inte skadade av allt velande de första två dagarna.

Silke började ruva ordentligt idag, hon har fått de 3 sista stackars svarthönsäggen som jag sannerligen undrar om kommer kläckas, de har stått svalt och blivit vända 2 ggr per dygn men det är ändå en månad sen de lades, så vi får väl se. Som backup-plan fick hon även 3 av sina egna ägg att ruva på, de torde vara renrasiga silkesägg eftersom Ramses inte alls bryr sig om henne. Han har bara ögon för sina svarthöns han, och kochinsarna då förstås. Hennes egna ägg är nog i rätt fint skick eftersom Falcon skuttar på henne titt som tätt, jag får bara hålla tummarna för att Ramses faktiskt är så ointresserad av henne som han ger sken av, jag vill inte ha några bastardkycklingar.

Falcon och Silke

//F, ovanligt tråkig, som kompensation tycker jag ni ska läsa det här skojiga inlägget om tjuvvärpare som KoolaViola skrivit.

Jo, nä, kanske, sen, javisst, icke... sa Silke

2010-05-17T13:17:00.000+03:00

Här kommer del 3 av ruvarfilosofierna, den handlar om Tyra och Silke. (Läs del 1 om dvärgkochinsarna här, och del 2 om svarthönsen här.)

Tyra, Holländsk dvärg

Jag bara skrattar ihjäl mig vid tanken på Tyra med kycklingar. Jag kan livigt föreställa mig hur hon sprutar ut ur redet som skjuten ur en kanon, hoppar bock över silkeshönsen och sedan dyker in mellan två svarthöns samt knuffar Ramses av stegen för att klockan 08.15 komma först ut i hönsgården. Kvar i redet på tredje våningen skulle det sitta 6 kycklingar och blinka sömnigt mot ljuset. Sedan skulle dagen fortskrida i ungefär den andan. Någon trevlig kochinhöna skulle förbarma sig över kycklingarna och hjälpa dem ut till sin mamma. Tyra skulle troligtvis bli vansinnigt arg på alla närvarande och skrikande hoppa i cirklar runt sina kycklingar med vingarna släpandes i marken, för att försvara dem mot de andra hönsen. Hon skulle springa så fort runt dem att det slog gnistor om jorden och moln av damm skulle ställa in flygtrafiken i Norden. När kycklingarna blev hungriga skulle Tyra snabbt knycka mat av någon annan höna för att plötsligt inse att hon helst ville ha den själv, så hon springer och gömmer sig i ett hörn för att äta upp masken ifred från de hungriga barnen. Kochinsarna skulle i smyg mata kycklingarna åt henne. När småbarnen blev trötta och ville ta en eftermiddagslur skulle Tyra fnysa irriterat och göra hopplasteg fram och tillbaka i hönsgården så marken skakar, detta medan hon tjuter argt åt alla som tittar på hennes hög med sovande barn. När hon vände ryggen till skulle någon av kochinsarna förse glinen med en varsin napp och nystickade snuttefiltar.

När hönsgårdens grindar öppnas och möjligheten till utevistelse infinner sig kommer Tyra rusa iväg med sådan hastighet att kycklingarnas ögon inte ens hinner registrera rörelsen och det skulle pipande trampa iväg åt olika håll på jakt efter sin mamma. Kochinsarna packar kycklingarnas matsäckar och knyter sedan ett band runt magen på dem alla så de inte kan gå vilse och leder till sist iväg dem till en vansinnigt upptagen Tyra. När hon får syn på kycklingarna skulle hon troligtvis bli knallröd om hela huvudet och ilsket svära åt kochinsarna som ens vågade närma sig hennes barn. Hon skulle snabbt fläta ihop en liten gräshydda åt kycklingarna innan hon återigen skenade iväg för att se efter ifall Ramses hade hittat något gott. Kochinsarna skulle sitta och läsa sagoböcker för kycklingarna samt servera finhackade skalbaggar och daggmaskpuré åt dem.

Ungefär så skulle det gå till. Nämnde jag förresten att Tyra ruvar på 6 ägg som ska kläckas om 2 veckor? HUR SKA DETTA SLUTA?!

Silke, Silkeshöna

Silke är en synnerligen blyg liten höna som snällt låtsas följa alla tuppinstruktioner hon får (men Falcons påhitt brukar hon ignorera för han är inte så smart). Förra sommaren bodde hon hos vår hönsguru B och där nickade hon förnuftigt och låtsades lyssna när B förklarade att det inte alls skulle bli några kycklingar det året. “Jag förstår precis” sa Silke artigt och vänligt för att sedan stjäla ett ägg som hon envist ruvade fram en kyckling ur (Tuva). Om jag förstått saken rätt är hon en mycket pedagogisk men lite tankspridd höna som behöver en evighet på sig att bestämma sig för saker. Nu ligger hon i redet halva dagen och funderar så det knakar på om hon vill ruva eller inte. Varje dag bestämmer hon sig för att hon nog inte vill utan går ut och betar gräs istället, och varje morgon ångrar hon sig och börjar om. Kanske kan hon få ägg om ett tag, när hon bestämt sig. Men dåå kommer det inte finnas några ägg kvar att ruva.

//F, som nu delat ut 14 av äggen

Va? Ägg? Nu förstår jag inte alls vad du pratar om, sa svarthönsen

2010-05-12T11:16:00.007+03:00

Här följer del 2 i ruvarhistorien (läs del 1 här), den handlar om mina favoriter Svarthönsen. Tyvärr lever de icke upp till någon favoritstämpel för tillfället, eftersom de till skillnad från kochinsarna inte ens förstår vad jag menar när jag ber dem ruva.

Vera:

Vera är en sån höna som skulle vara så rädd om sina kycklingar att hon skulle skydda dem från absolut allting. De skulle inte få sprätta själv för de kan få sand i ögonen, de skulle inte få äta mask för den kan vara smutsig, de skulle inte få leka med de andra hönsen för de kan bli trampade på, de skulle inte få andas frisk luft för det kan vara aska i luften, de skulle inte få dricka vatten för de kan drunkna, de skulle inte få gå ute i högt gräs för de kan bli borttappade, de skulle inte få sola för de kan bli brända osv osv. Hon skulle högst antagligen ligga kvar ovanpå dem tills att de fyllde 12 veckor eller något i den stilen. Troligtvis skulle hon älska dem till döds. Själv är hon dock inte ett dugg försiktig av sig, hon är äventyrslysten som få, och sällskaplig! När man är ute kan man vara säker på att man har Vera max 24 cm bort. Hon står t.ex. på spaden och spanar efter mask när M försöker gräva i blomlanden.

Men som sagt, hon är så tragiskt ointresserad av att ruva att jag lika bra kunde ge henne en fjärdegradsekvation och be henne lösa den istället. Så mycket bryr hon sig om att ligga inne.

Tora:

Tora är slug som få, hon är inte fullt lika människoälskande som Vera men väldigt snäll ändå, jag tror att om hon fick kycklingar så skulle de alla bli tuppar. Som hon klädde i armékläder och sen skickade ut för att döda rävar och annat pack. Nu är inte heller Tora särskilt intresserad av att vakta ägg, men hon har i alla fall en gnutta kontakt med sina instinkter, så en vacker dag om en evighet eller två kanske hon går med på att skaffa sig ett ägg. Men idag? Icke.

Det hade varit så ypperligt om just svarthönsen hade velat ruva med tanke på att det faktiskt är deras ras som ska ruvas fram. De är dessutom bäst lämpade i storlek. Men tror ni de lyssnar på det örat? nä. Tänkte väl det.

//F, som fortfarande har 6 ägg som längtar efter en höna

Ge mig en stekpanna bara! sa Sally

2010-05-11T19:06:00.003+03:00

Hönsen vill fortfarande inte ruva. Jag tänker så det knakar för att komma på olika sätt att övertala (tvinga) dem. Dock är det svårt att komma på en enda höna som uppfyller alla (eller för all del ett enda av...) mina kriterier. Vilka i princip är:
1. Vara tålmodig nog att ha tråkigt i 21 dagar
2. Veta hur man behandlar ägg
3. Förstå att det faktiskt kommer ut kycklingar ur äggen efter ett tag. Och att man måste ta hand om dem!
4. Är vänlig nog att låta sig övertalas till ruvning
5. Inte sprättar upp en dödsfälla åt mig i hönsgården som hämnd för att jag försökt tvinga dem till redet
6. Återigen: kunna ta hand om både ägg och kycklingar

Den enda som verkligen skulle funka är Ramses. Men han är tupp.

Här kommer i alla fall den första delen av mina kandidater, dvärgkochinmaffian:

Klara:

Hon är jättebra med ägg och kycklingar. Vår urmoder! Den klart pålitligaste av dem alla. Tyvärr är hon taktisk nog att stjäla andras ägg när endast dagar återstår till kläckning. På så vis får hon bebisar efter superkort väntetid, perfekt tycker hon för då kan hon beta gräs och sola 2½ vecka istället för att ligga inne i ett rede där det luktar bajs. Dåligt tycker jag eftersom jag. Behöver. Fler. Ruvhönor. NU.

Greta:

Väldigt snäll och rar höna, utom när hon har kycklingar för då anfaller hon allt som kan tänkas hota hennes små kycklingägodelar (det är typ så hon ser på kycklingar, som accessoarer, dock sköter hon dem väl). Förra året karatesparkade hon familjens katt i huvudet när djuret i fråga tittade förbi för att fråga hur det gick med ruvandet. Ganska kul tyckte både jag och äggen. Hemskt äckligt tyckte katten. Nu vill hon tyvärr inte ruva, hon säger att hon måste tänka på beach-10.

Kajsa:

Haha. Jag vet inte om det behövs någon motivering. Kajsa kommer äta mig till middag om jag försöker stänga in henne med några obehagliga ägg. Hon kommer först stampa sönder alla äggen och sen ta sikte på mig. Det är dock synd att hon inte vill ruva, för hon skulle troligtvis bli en ultimat hönsmamma. Hon är dessutom bestämd nog att med tankekraft tvinga fram kycklingar även ur gamla obefruktade ägg. (har jag en känsla av alltså, hon har aldrig ruvat)

Etty:

Etty hatar att ruva. Förra året var en riktig plåga för henne eftersom Klara stal hennes ägg när hon ruvat dem nästan klart, så hon fick börja om på nytt. Vilket gjorde henne hemskt hemskt hemskt upprörd och arg, oturligt nog för henne är hon väldigt liten och därför tar ingen henne på allvar. Hon är vår kanske mest passionerade grävar- och friluftshöna, och hon tänker då inte riskera att luras till dubbel ruvning i år igen. Dock är hon sjukt förtjust i kycklingar och ganska lättövertalad. Jag känner ett svagt hopp här, hoppas bara att äggen inte hinner dö innan hon kommer fram till att hon faktiskt vill ha kycklingar.

Sally:

Hon ruvade argt januari, februari, mars, april och ända fram till att jag faktiskt fick hem äggen. Då tröttnade hon. Nu blir hela hennes skalliga lilla huvud alldeles knallrött bara jag pratar om ägg. Hon tänker då INTE ruva några fula vråkägg en enda sekund till enligt egen utsago. Men hon är liten, och inte särskilt slug, jag kanske kan lura henne.

Yrsa:

Har ruvat precis lika länge som Sally. Men ligger fortfarande kvar. TACK LILLA HÖNA! Tyvärr får det plats endast 5 ägg under henne. Jag fick hem 17 stycken. Tiden rinner uuut!

Tuva:

Ruvade på ingenting i mars/april, sen klev hon av, för hon ville faktiskt inte ha kycklingar, hon var bara lite trött i benen och hittade ett fint rede. Hon är den enda höna vi har som kan morra. Say no more.

//F som till nästa år borde se till att ha en backup-kläckare redo.

Ruva själv! Sa hönsen

2010-05-09T22:47:00.000+03:00

I januari började hönsen ruva, och eftersom januari är en ganska dålig månad att skaffa kycklingar i, likaså februari och mars (samt årets april med minusgrader) har de inte fått ligga på några ägg. Detta gjorde dem hemskt griniga men som de sanna dvärgkochinsar de är har de trotsigt legat kvar ändå. De har legat och legat och surat och muttrat och tjatat. Ända tills jag för ett par dagar sen fick hem 17 stycken svarthönsägg! Då var plötsligt alla hönor ute och solade magarna och hade inte alls tid att ruva. De vägrade att ens se åt mina dyrbara nästan-kycklingar! De ville bara roa sig och spela kort och äta maskar och sånt.

Se vilka perfekt och oklanderligt paketerade små ägglingar, hur kan de neka dem en varm mage?

Kvar i hönshuset låg endast trogna lilla Yrsa, och det var ju tacksamt att i alla fall ha en höna som ruvade (medan de övriga 10 hittade på allt möjligt annat roligt), tyvärr är Yrsa så liten att det får plats kanske 5 ägg under henne. Således hade jag 12 dyrbara ägg kvar som behöver ruvas.
Därför har jag ägnat helgen åt att på olika sätt försöka övertala hönsen till att ruva. Jag har bett snällt, inrett fina reden, lämnat kvar stora ägghögar, pratat om kycklingar, visat bilder på duniga hönsbarn, försökt påminna dem om hur mysigt det är med ett gäng små pipmaskiner osv osv osv. Jag har även talat strängt till dem, hotat, diskuterat, mutat och slutligen stängt in 3 av dem i reden. Dock släppte jag raskt ut Tuva igen efter att hon skrikit så fula ord att äggen nästan började ruttna. Greta å andra sidan överlistade mig genom att smita ut när jag vände ryggen till.

Klara vågar jag inte sätta mina pengar på riktigt än. Hon ligger i alla fall kvar i sin låda under sin säckväv. ”mysigt va?” säger jag och sticker blidkande in diverse godsaker till hennes mörka håla. ”verkligen.” svarar klara bistert och puttar demonstrativt på övertalnings-ägghögen jag gett henne och som hon istället travat upp i en pyramidformation vid fotändan, där den absolut inte får sig någon kroppsvärme alls.

Hur som helst hörde jag mina små ägglingar ropar ängsligt från garaget att de var lite mörkrädda. Så nu gick jag ut med 6 svarthönsägg till en mycket mycket trumpen Klara. 6 kvar att adoptera bort alltså. Om nu Klara mot förmodan accepterar de hon fick nu. Hon såg föga moderligt på äggen jag gav henne.

Men precis när jag såg alla mina kycklingplaner flyga sin kos hör jag ett litet ”mors!” från ett av redena, och vem ligger där om inte vår käre Ramses! Honom kan man då alltid lita på! Nu är bara frågan om han har tid att ruva i 21 dagar, det känns inte som att det vore så klokt att överlåta hela flockansvaret på Falcon, han har trots allt fortfarande lägre rang än majoriteten av hönsen.

Tuva, Silke och Ramses myser

//F, som återigen gett sig in i äggångestens värld

Mycket farliga typer det där, sa Ramses

2010-04-24T21:23:00.001+03:00

Det finns en sak till som hönsen tycker är riktigt obehagligt och det är barn som inte hör till själva hushållet.

Samma visa varje gång det kommer andra barn som vill titta på söta hönor.

Dom tänker äta upp er, säger Ramses
VA??, säger alla hönorna.
Och ta era ägg, fortsätter Ramses

Yrsa (fjolårshöna) tror på allt Ramses säger, dessutom älskar hon ägg.

Inte dom där små väl?, säger hönorna.
Jo och sen tar dom era fjädrar och binder fast i påskris, väser Ramses.
Nej huuuu, kacklar alla hönor i näbben på varandra.
Just det, nu går ni in, säger Ramses och pekar med hela vingen, varpå alla hönor lydigt går in genom luckan.

Ja utom Tyra då, som ställer sig och tittar ut vilken buske just hennes fjädrar skulle se snyggast ut i. Sen märker hon plötsligt att hon är enda hönan ute och alltså är alla korn på marken hennes, bara hennes.

Ramses, Tyra, Tora, Vera och Silke

Detta har idag resulterat i att två olika grupper barn har sett en ensam Tyra först göra hoppsa-steg i hönsgården och sen sprättat runt med alla korn och maskar så barnen fick jord i ögonen.
//M

Där var ni nära döden flickor, sa Ramses

2010-04-22T21:43:00.001+03:00

Livet i hönsgården ter sig lite grand odramatiskt så här innan det kommer upp spännande grässtrån och innan daggmaskarna har tinat upp där nere i jorden.

Hönsen står och hänger lite ointresserat.

Hötter möjligen hotfullt med vingen åt bofinkarna och dom andra småfåglarna som kommer in och knycker frön ur hönsgården.

Eller så fnissar dom åt katten som inte har några fjädrar, men i det fnisset deltar inte Falcon och Silke av förklarliga skäl.

Häromdagen slängde jag ett getöga ut genom fönstret och såg plötsligt alla hönsen inklämda i ett hörn av hönsgården och tupparna stod med vingarna utbredda som för att skydda hönsen.

Jag trodde dom hade hittat på nån liten sällskapslek för att det var så tråkigt men så hörde jag hur dom skrek på hjälp.

"Jag gömmer mig hääär" sa Greta till Klara

När jag öppnade dörren för att höra bättre så fick jag se en enorm duvhök som satt på grenen ovanför hönsgården och stirrade på hönsen genom nätet.

Den flög ju så klart när den såg mig, men tänk om säger jag bara. Tänk om dom varit utanför och tänk om vi inte hade haft sånt bra tak.

När den flög blev det en väldig fart på Ramses, han pekade med vingen och dirigerade in hela hönshögen på en liten stund och alla lydde.

Ja utom Tyra då förstås, som verkligen har axlat Ingeborgs mantel med att ha egna planer hela tiden, hon ställde sig vid dörren som går ut för hon tänkte minsann säga ett sanningens ord till den förbannade höken.

//M

Och nu vet ni det, sa Ramses

2010-04-21T17:42:00.001+03:00

Hej kära hönsmänniskor! Ursäkta att vi varit försvunna så länge men det har varit för allas vårt bästa. Det har inte funnits något spännande att blogga om alls egentligen. Här får ni ändå en liten sammanfattning så ni inte känner er helt bortkollrade:

December:
Det snöar. Ramses fryser när han tänker på eländet. Svarthönsen vill gå ut men Ramses säger att det är för kallt.

Januari:
Det snöar fortfarande. -20 grader. Svarthönsen vill ut och bygga snögubbar. Ramses vill offra Falcon till kung Bore så våren ska komma. Falcon funderar på varför han bara fick dun och inga fjädrar. Jag sa att det var för att utställarna tyckte det var fint. Då gick han iväg för att lära Silke sticka.

Emmi var ute och gillade det faktum att hönsen höll sig i sitt hus

Februari:
1 meter snö och -20 grader. Ramses vaktar luckan så ingen ska gå ut och frysa ihjäl, Svarthönsen funderar på att spränga sig ut. Kochinmaffian tycker det börjar bli dags för kycklingar, halva ligan lägger sig och ruvar. Jag tar äggen av dem.

Yrsa var den allra ruvvilligaste, jag lyfte ut henne för att visa vilket dåligt kycklingväder det var. Sen bestämde hon sig för att ta en oplogad genväg in. Det gick sådär. Jag fick rädda henne.

Mars:
1 meter snö och -10 grader. Jag bär ut hönorna i snön till svarthönsens stora förtjusning. Kochinsarna skriker argt och går sen in och ruvar igen. Ramses står i dörren och ropar att alla ska komma in fort innan de blir förkylda.

Tjohotjohej (okej Sally (vänster) ryser av fasa det ser man, men de andra var gladare)

"KOM GENAST IN FLICKOR"

April:
VÅR! Hönsen börjar gå ute igen och katten ryser vid åsynen av dem

Då vet ni alltså vad som hänt? Perfekt. Då kanske man skulle kunna börja uppdatera lite på riktigt igen.

//F

Aldrig att jag går ut barfota, sa Vera

2010-01-16T00:46:00.000+02:00

Det är inte mycket som är roligt för hönsen nu.

Dom har tråkigt.

Jag har försökt pigga upp dom med vitkålshuvuden i halvor, med god gröt på havre, ris, spagetti och rönnbär. Men dom tycker att det är sååå tråkigt.

Dom står där under värmelamporna och längtar efter att få gå ut.

I och för sig har jag erbjudit dom promenader i det fria och Vera kom så långt att hon ställde sig på tröskeln och tittade ut, sen svängde hon och gick in igen. Snö är tydligen ingen hit i hönsvärlden

MEN du milde vad dom värper, med den här farten så kommer dom att behöva vila till augusti. Om det nån gång blir så varmt att man kan släcka åt dom.
//M

Ramses är gud, sa Falcon

2009-12-16T23:23:00.001+02:00

Vi är alla lika barnsligt förtjusta över att det äntligen kommit snö. Jag och Bente är helt eniga om snöns storhet och detsamma gäller de flesta jag känner. Undantagen är nog hönsen samt Koola Viola, de föredrar gräsmattor i december. (men de har fel)

Hönshuset är i alla fall isolerat och inpackat i trasmattor, något som jag tycker att borde räcka för att hålla kung Bore på avstånd. Tyvärr ser katten sin chans att hämnas sommarens oförrätter nu när det har blivit vinter. Hon ägnar dagarna åt att manipulera hönsflocken. Varje gång jag går till hönshuset möts jag av en hånflinande katt som ligger tryckt mot den stängda luckan, eller mot ett fönster. Hon ligger där och väser fram (sanna) lögner om hur hon får sova under täcket på nätterna och ligga på det uppvärmda hallgolvet på dagarna, hon försöker förpesta deras sinnen. Ramses, som närmast är att betrakta som vis numera, petar bara in slören i öronen och låter bli att lyssna på hennes kluvna tunga.

Emmi är en bråkig katt bråkig katt, Emmi är en bråkig katt bråkig kaa-aatt (någon som känner igen melodin?)

Lille Falcon däremot, som fortfarande är ung och grön, han tror vartenda ord hon säger (förvisso är det ju sant men man behöver inte lyssna för det!). Han drömmer om uppvärmda golv och täcken att sova under. I praktiken har han ingen aning om vad någotdera är, det förstod jag redan här om dagen när han påstod sig vilja ha Whiskas - kyckling i gelé till frukost istället för hönspellets. Men trots att han uppenbarligen inte förstår mycket av vad katten lurar i honom förstår han tillräckligt mycket för att bli avundsjuk.

Falcon spetsar öronen för att höra vad Emmi viskar om utanför fönstret

Till råga på allt har han blivit hes, han säger numera “voff” istället för “kluck”. Och det må låta manligt men det ger honom sannerligen vatten på sin tjat-kvarn. Igår skrek han med fasa i rösten att han var alldeles BLÅFRUSEN!!!!, efter en närmare koll konstaterade jag snabbt att det berodde på att han är av rasen silke, och att dessa ska ha blå hud. Hur som helst ignorerade jag holländska Tyras illvilliga fniss uppifrån en sittpinne och installerade istället värmelamporna åt dem.

"Voff" säger tuppen, det ska jag komma ihåg att lära syskonbarnen nästa gång de hälsar på. Hans höga Silke hon säger ingenting hon, och inte bryr hon sig om katten heller.

Ramses kände genast igen ljusinstallationerna och skrockade förnöjsamt fram ett “kockkockkock titta flick-ick-ick-or, jag har installerat julbelysningen åt er, se så fint stjärnorna tindrar”. Hönsen “ooh-ade och aaaah-ade” givetvis en lång stund åt sin fenomenale tupp, de var mycket imponerade. Mest imponerad var Falcon men så har han också Ramses högst upp på sin lista med individer han beundrar.

Falcon och hans stora Idol, ibland försöker han få sova under Ramses värmande lockar men Ramses själv brukar reservera den platsen för någon av hönsen.

När Ramses provtryckt lampknappen ett par gånger och sett till så att allting fungerade vågade Falcon den fege även ta med sig sin höna till lamporna. Och när han med tindrande ögon deklarerade att Ramses fått sooolen att lysa återigen lade han sig förnöjsamt på rygg med benen i vädret för att sola magen.

Åsynen av en lite oproportionerlig silkestupp som förnöjsamt värmde sig i det röda lampskenet var helt klart för mycket för katten i fråga. Sist jag såg henne låg hon i badrummet och försökte tvätta sina ögon med tvål.

Tyra fortsatte skämta om blå hud för allt vad hon var värd heela natten lång. (och det lär bli en lång natt eftersom lamporna gör att de inte somnar utan sitter uppe och rumlar istället)

//F, tydligen vid liv

Aaaaj, sa Tuva

2009-12-13T23:10:00.003+02:00

Jag har fortfarande inte pratat ordentligt med hönsen om hur det känns nu när tupparna ”flyttat” bara ilat förbi och öppnat och stängt.

I rena brådskan råkade jag stänga på Tuvas stjärtfjädrar så nu har hon tre färre, dom sitter kvar under luckan.
MEN
Till middag idag hade vi ungtupp i god sås med gelé och potatis. Alltså, dom andra sa att den var god. Jag hade lika gärna kunnat äta en oanvänd Pampers.
Det var verkligen svårt för mig att äta upp lille Tyke. Min modiga lilla tupp som försvarade hönsgården mot skator.
Som sagt dom andra tyckte det var gott.
En annan som tyckte att det smakade utsökt var katten. Inte nog med att hon smaskade så det hördes till hallen hon småskrattade dessutom under hela måltiden.
Roligt att göra henne glad då hon verkligen har respekterat hönsen, ja man kan nästan säga att hon har tyckt att dom har varit direkt obehagliga.
//M

Här är 3 av 6 tuppbröder i full färd med att förfölja och gala åt katten i fråga, skrattar bäst som skrattar sist fnissade Emmi med munnen full

Vad lugnt det blev, sa Ramses

2009-12-12T20:04:00.001+02:00

Nöden har tydligen ingen lag.

Till slut kom vi till en punkt där åtta tuppar i samma hönshus är ungefär sex för många.

För att göra en lång historia kort så är numera alla ungtupparna tuppänglar.

Jag har ännu inte varit ut och pratat med hönsen men Ramses vinkade glatt när jag gick till bilen, så han är i alla fall glad.

Rapport följer endera dagen.

//M

Bra dag, sa Ramses

2009-11-29T23:08:00.001+02:00

iIdag har jag varit tillsyningsman i tuppflocken.

Det gick riktigt bra.

Ramses har fått umgås med sina favoriter i lugn och ro utan att behöva uppfostra tuppar.

Tupparna har tittat vad jag har haft för mig och kollat ifall dom kunnat hjälpa till. Dom fick ett skottkärrslass med höstlöv att hoppa i och det uppskattades.

Däremot, medan jag var inne i hönshuset och städade, bröt det ut ett visst tumult i redena eftersom det var värpbrådska och jag upplevdes som störande.

Tora och Kajsa bytte reden som om det var nån lek på gång men till slut var nöden så stor för Kajsa att hon bäddade ner sig i ett av dom höga redena där hon kunde hålla mig under uppsikt medan hon värpte och bara hennes huvud stack upp ur höet.

Jag tror att det här kanske var själva vinterförberedelsen eftersom det närmar sig fullmåne och det brukar bli kallare här då.

Jag har i varje fall isolerat lite bättre, fått hjälp med innerdörren och ordnat rum för mat och strö samt oljat låset till ytterdörren.

Bra dag!

//M

Ska ni inte flytta snart, sa Ramses

2009-11-28T19:31:00.002+02:00

Nej, hönsen har inte dött.

Men F och jag lider att tuppångest.

Vi MÅSTE göra oss av med våra vackra, vackra tuppar. För varje dag försöker jag tycka om dom lite mindre – det är svårt.
Jag försöker se det ur Tuttans synvinkel. Hon får stryk varje dag av en tuppslyngel.
Jag försöker se det ur Tyras synvinkel. Hon får lov att kasta sig in i slagsmål varje dag bara för att hon inte kan låta bli. En vacker dag åker hon på stryk. Nu passar hon in det så dom inte riktigt vet vad som händer och så springer hon fort, fort därifrån.

Jag försöker se det ur Falcons synvinkel. Han har så besvärlig röst så han skäms varje gång han gal och nu triggar dom där ungtupparna honom med sitt evinnerliga galande, Han går ju omkring med rodnande kam halva dagarna.
Unghönsen som hänger med tuppslynglarna tar efter deras dålig beteende.
Ramses är med jämna mellanrum tvungen att dela ut karatesparkar för att skilja småtupparna åt och det yr fjädrar i luften.
Och jag får knappt syn på gammelhönsen i tuppmyllret.

Dom måste flytta!!

Men Tyke är ju snäll och vacker och tvillingtupparna är ju snygga och vita tuppen, det är ju han som mest råkar illa ut men dom två prickiga kan jag vara utan. Sen kommer F och hon tycker tvärtom och då är vi tillbaka på ruta ett igen.
Skulle jag ha en stor lagård så skulle jag dela upp dom i en egen tuppflock och då skulle dom få gå lösa på dagarna för dom har ju så himla roligt dom stunder när dom är överens om rangordningen, då går dom till skogen och dom pysslar runt komposthögen och går promenader i buskarna. Det finns ju inte mycket som är så vackert som en flock tuppar i det här färglösa höstlandskapet.
//M

Ta på er yllebyxorna för nu är det höst flickor, sa Ramses

2009-10-26T20:12:00.002+02:00

Ramses har som synes klätt på sig bästa vinterkarbusen

Det börjar bli höst ute nu, på riktigt. Inte bara på skoj som för ett par veckor sedan när man kunde avnjuta höstfärger OCH solsken. Nu kan man på sin höjd avnjuta metertjock dimma och ruggade hönsfjädrar.

I hönshuset pågår givetvis donandet inför vintern för fullt. Alla har sina egna mer eller oftast mindre viktiga sysslor. Kajsa ruggar förresten, skoj va?? Katten sågs i onsdags skratta svansen av sig utanför hönsgården och var i torsdags halt. Hältan har över helgen förbättrats och används nu främst för att få sig en andra (eller femte) portion mat.

Dvärgkochinmaffian sköter det administrativa, Klara och Greta krattar löv och plockar svamp, katten Emmi brukar sitta på behörigt avstånd och peka på flugsvamparna. Undrar om hon inte har ett horn i sidan till Greta sedan den Oerhörda Förödmjukelsen i våras. Kajsa och Etty har roffat åt sig de roligaste jobben som generaler. De delar ut order och tuktar latmaskar. Som hemligt vapen har de tagit holländskan Tyra, hennes motto är “show no mercy” vilket de som flyttat in efter henne har fått lära sig den hårda vägen.

Tyra, 400 gram och svart bälte

Svarthönsen Tora och Vera är lite av Ramses favoritflickor och de kommer därför undan med vad helst de önskar. För det mesta önskar de sig sol och maskgrävning i blomlanden. Det där med sol är lite svårt att ordna eftersom väderguden lämnade Skandinavien någon gång i slutet av Juli. Men Ramses behöver bara harkla sig lite diskret för att jag och M ska komma störtande för att agera livvakter när de är utanför hönsgårdens skyddande murar, så rabattpåtarbehovet får de i alla fall uppfyllt.

Ramses och några av favoriterna bättrar på brännan inför vintern (Kajsa, Ramses, Tora, Etty & Klara)

Silkestuppen Falcon har inte betrotts med någon riktig uppgift trots att han fysiskt sett är en rejäl tupp vid det här laget. Mentalt är han knappt ett ägg än. Det går så när man växer upp utan mamma har jag hört. Trots bristen på mod och räknekunskaper klarar han galant av att hålla koll på sin egen höna Silke och hennes kyckling Tuva, dessa två fick han i mandomspresent av hönsgurun B. Silkesgruppens uppgift är för det mesta att göra så lite nytta som möjligt, man stöter på dem lite här och där, inte sällan tätt i hälarna på Ramses elitgrupp eftersom han är Falcons idol.

Bonusbarnet Tuva, Silke och Falcon i egen hög person

Kycklingarna har i uppgift att lyda order, varna för faror och agera lockbeten för rovdjur. På morgonen har de själva åtagit sig uppgiften att väcka grannskapet med gälla galanden (tror de ja). I verkligheten fungerar de, med sina gälla bebistjut, snarare som hovnarrar. Att majoriteten är friserade gör väl inte trovärdighetsfaktorn högre direkt. Jag och Vera ler i mjugg åt dem medan Emmi (katten) brukar se ut som hon fått upp en hårboll. Kycklingarnas trumf på hand är att årets enda hönor, Sally och Yrsa, har damp eller adhd eller vad det nu heter. En pittbullgen är det i alla fall. Kommer man in i hönsgården skrockar de förtjust (förvånansvärt vuxet) och hoppar upp i famnen för att bita en i pulsådern. De måste vara världens farligaste dammtussar.

Nedan är Tyke och Sally, ser ni Sallys blick? Förstår ni att man inte bråkar ostraffat med henne?

Och så Nestor, som jämfört med storasyster Sally är både snäll och välartad

Ramses har åtagit sig uppdraget att hålla koll på spektaklet. Vilket han inte direkt gör eftersom han är så upptagen med att fjäska för svarthönsen att han inte har ögon för något annat i hela världen. Men jag och kochinsarna klarar det ganska bra själva faktiskt. Förra helgen t.ex. då lekte Mama B gräva ner vårlökar medan alla hönor, med Etty i spetsen, lekte gräva upp löken. 5 toasters!

Greta städar trappan inför vintern och låtsas som att hon inte känner till något om några omkringkastade blomlökar.

//F, som fortfarande har ett par tuppar till bortadoptering, numera iklädda halsdukar och vantar.

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

2009-10-15T21:54:00.001+03:00

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Ramse är kä-är, sa Tyra

2009-10-05T20:05:00.001+03:00

Ha ha, nu har jag tagit honom på bar gärning den lille rackaren.

Hönsen var på en liten frigångstur i eftermiddagssolen.
Dom övade sprättning under gammal gran och maskletning bland bark.
Barren for som spjut genom luften och alla var upplivade av utespringet.
Ramses gick lite förstrött och såg till att alla hade roligt och att alla skötte sig.

Tora den finaste svarthönan hon hade inte tid att komma med till skogen så hon var i hönsgården och pysslade med höstlöv.

Plötsligt såg jag att Ramses hittade något alldeles extra gott på marken. Trots att han hade det i munnen så måste han prata för sig själv hela tiden och gick iväg med bestämda steg.
Jag blev ju nyfiken vart han tänkte gå och mumsa i sig godsaken i smyg och följde efter.
Och tänk, han gick till Tora och bjöd den till henne.
Jag har misstänkt det en ganska lång tid att han har ett särdeles gott öga till svarthönsen, det är alltid dom han går på små utflykter med.
Tydligen har han skillnad på dom eftersom han gick förbi Vera på vägen till Tora.

Jag förstår honom, dom är så vackra, när solen skiner på dom blänker fjädrarna i grönt och blått.
Men det kan nog inte bli nåt fysiskt för han är hälften mindre än svarthönsflickorna.
//M

Barnsligt, sa Ramses

2009-10-04T23:27:00.001+03:00

I den något omväxlande väderleken har hönorna och jag varit ute och lekt med varandra.

Jag lekte ’plantera lite glömda blomlökar’ och dom lekte ’hitta löken’.
Inte helt bra kombination.

Sen lekte vi kurragömma med katten, men det blev för äckligt för katten så hon gick in.
Dagens favortilek var i alla fall hoppa i höstlöv.
Den kan jag rekommendera.
Jag bar in nedfallna löv in i hönsgården och det väckte den värsta sprättlust jag sett.
Det såg ut som en tornado där inne, när alla skulle sprätta samtidigt.

Ramses tyckte att ungdomarna blev för vilda så han tog med sig två hönor och gick in i hönshuset för att diskutera ägglossning eller något annat viktigt.
//M

Sluta luggas, sa Falcon

2009-10-01T22:13:00.003+03:00

Jag har trott att Tuttan ska dö varje dag i snart ett år.

Nu börjar jag tro att hon är en skådespelartalang i Oscars klassen.
Som idag till exempel, när hon satt och blundade och jag trodde att hon satt och såg ljuset i tunneln.
Jag gick bara in och tömde en kastrull spagetti och köttsås på matplatsen och gissa vem som var där först.
Tuttan! Hon stod mitt i maten och åt det snabbaste hon kunde så att inte småtupparna skulle hinna få så mycket av det goda.
Falcon gjorde en försiktig förfrågan om han inte kunde få smaka lite men då nöp hon ett stadigt tag i hans huvudtofs.
Han som är dubbelt högre än henne blev jätterädd och kastade upp huvudet så hon lättade från marken och svingades iväg.
Där stod hon sen alldeles förvånad med en massa gult ludd i näbben och undrade antagligen hur hon hamnat så långti från maten utan att röra på fötterna.

Det är dom där snabba förbättringarna som inträffar plötsligt som får mig att tro att hon kanske mår bättre än hon ser ut.

//M

Rör inte min hönsflock, sa Björn

2009-09-28T23:04:00.002+03:00

Ibland funderar jag över naturens under,

Som att det kan komma så förskräckligt med ljud ur en liten tupp och liknande gåtor.
Ibland tänker jag på ödets vägar – så märkliga – och ibland så roliga.
Tuppen Björn, från en flock nära oss bestående av enbart tuppar, han gick mestadels under namnet *den där saa..ns tuppen*.
Han blev ju på grund av en rad märkliga omständigheter tupp i en liten flock med skägghönsänkor. Så kan ont lönas med gott och ärret på min hand det kommer nog knappt att synas om ett år eller så. Alltså efter skadan jag fick när jag skulle fånga in honom.

Idag var vi och hälsade på honom.
Han var så fin och han hade det så fint. Snygga fruar, lite skäggiga kanske, och han kollade noga in hur dom uppförde sig.
Man kan säga att han hade kommit till tupphimlen.

Vi andra, utom F då som mest fotograferade, vi hade kommit till husrenoveringshimlen. Vi är näst intill sjukligt intresserade av gamla hus och deras renoveringar.
Hade Björn varit en snäll och barnkär tupp så hade vi aldrig fått se så mycket bra renoveringsresultat som vi gjorde och aldrig fått så mycket nya idéer till dom egna projekten.
Så där kan ordspråket ”Det finns ingenting ont som inte har nåt gott med sig” verkligen passa. Ont syftar då på hur det kändes i handen efter att den genomborrades av en tuppsporre.
//M

Gråt inte Falcon, sa Ramses

2009-09-21T21:19:00.004+03:00

Stora dottern i landet i väst hon tycker att vi är galna som har så många tuppar.

Själv bor hon granne med en liten stackare och tycker att det är precis lagom.
Jag tycker det är jättemysigt när jag hör ett Kuckulikuu-uhä-hö-host och vet att Ramses har vaknat.
Efter en stund blir tydligen Falcon väckt av ljudet och nu har han slutat säga Tööööt och skriker istället Buhuhuhuuuu-buhuhuhuuuu med gråt i rösten.
Det är ju inte så hemskt varken roligt eller mysigt men jag förstår ju att han är ledsen när han blir tidigt väckt.
Jag ligger nu varje morgon i svinottan och väntar på att småtupparna skall börja gala.

Det ligger en inköpslista på köksbordet
Virke till fönsterluckor
Tjockt tyg till gardiner
Hörselskydd, (alternativt patroner).

Ha Ha där skojade jag bara.
Maken har åkt innan tupparna vaknat.

Nestor gjorde ett litet gal-försök i smyg, säger F. Jag har inte hört nåt.

//M

Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

2009-09-12T16:55:00.003+03:00

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt

Tuttan och jag går och lägger oss, sa Ramses

2009-09-10T21:41:00.003+03:00

Här går det undan!
Känner mig som en amerikansk tv-series sammandrag.
Förra veckans episod: Vart tog Ingeborg och tuppkycklingen vägen? Varför gol Flora? Vems är den grå katten?
Se den spännande fortsättningen i Hönsflocken i kväll!!

När det visade sig att lilla gulle-Flora var en man blev allt väldigt konstigt.
Först konsulterades Hönsexpert B och vi gjorde upp en plan.
Steg ett, adoptera bort Flora till någon med silkeshöns.
Det försökte jag med, jaha och då hade den damens lilla silkeshöna dött mitt i allt.
Steg två, ringa till Hönsexpert B igen och nästan gråta.
”Ja men då kan du få en av mina silkeshönor” sa hon.
Där svimmade jag lite av lycka.

När jag kvicknat till två dagar senare for jag och hämtade en bedårande fröken eller kanske fru och inte nog med det, hon hade en dotter med sig i boet eller vad det brukar heta.
Hela vägen hem satt dom i kattkorgen, bak i bilen, och pratade.

Jag bestämde mig raskt för att döpa om Flora till Falcon, för man måste ha ett ordentligt namn för att uppväga att man ser ut som ett angoranystan.
Lilla frun heter Silke och dottern som följde med heter Tuva för så ser hon ut.

Med ganska höga förväntningar på Falcon släppte jag ut dom två fluffen och vad händer.
Kochinhönsen blev arga, småtupparna började mopsa upp sig, Ramses sprang runt som besatt och begrep ingenting.
Svarthönan Vera som är vänligheten själv hon tyckte att Silke var lite oredig i håret och försökte städa upp henne på huvudet, men väldigt försiktigt.

Mitt i allt detta kaos så gick det upp för Falcon/Flora att han var en tupp och då började han bjuda Silke på allt möjligt ´gott´ som han hittade på marken.
Det var hasselnötsskal som legat i jorden i åratal, gamla pinnar, torra melonskal och små stenar.
Silke som kommer ifrån en hönsgård där det vankas gourmetmat trodde inte sina ögon och lade sig med ryggen till och blundade.

Ställningen vid läggdags i kväll var att småtupparna hade lärt sig veta hut, det är lite osäkert med kochinhönsen om dom kan låta henne vara.
Ramses gick i alla fall in och la sig med Tuttan, han tyckte att dom andra var för tröttsamma.

Silke och Tuva får sova i en egen kupé i natt och i morgon ska jag låta silkeshönsen vara för sig själva och bli bekanta medan det blir frigång för resten.

Missa inte den spännande fortsättningen som det brukar heta.
//M

TÖÖÖÖT, sa Flor(i)a(n)

2009-09-09T08:39:00.004+03:00

I morse hörde vi två tuppar som gol, eller om det var en tupp eller en lesbisk höna som gol har jag svårt att avgöra. Det var ärligt talat svårt att höra om det ens var en galning. Ungefär såhär lät det:
Ramses: Kuuckelikuuu-uuu-ä
Flora: TÖÖÖÖT

Och att det första är en tupp det vet vi ju, Ramses är i sin egen lilla värld väldigt manlig. Och den lesbiska hönan har tydligen hamnat i målbrottet. Eller blivit en tupp, svårt att säga.

//F, nu med krossad drömvärld

Men inte när jag ser på Flora! suckade jag

2009-09-08T15:45:00.006+03:00

Som ni kanske minns adopterade vi lilla Flora i somras eftersom vi inte välsignats med några kycklingar under de senaste två ruvningarna. Och i samma sekund som Flora tog sina första stapplande steg i hönsgården kläcktes 9 ägg under diverse kochinsar. Något som är lätt med dvärgkochinkycklingar och svårt med Silkeskycklingar är att veta vem som är tupp och vem som är höna. Fast givetvis är Flora en höna, det hör man ju på namnet.

Hela sommaren har jag, i smyg, funderat på huruvida hon verkligen är en höna eller ej. Det som talat för att hon är en höna har varit:
* det faktum att hon nästan kissar på sig av skräck när hon möter något levande väsen, en myra t.ex.
* hennes väna små pip som på senare tid övergått i fina kluckanden
* att hon varken har kam eller slör (att det är något som drabbar alla Silkesdjur oavsett kön är inget jag tänker fästa någon vikt vid)
* hon tycks gilla rosa (nej det hittade jag på)
* hon har väldigt snygga ben! Det brukar inte manliga individer ha
* hon har absolut inga sporrar, och såna har tuppar, till och med Ramses, fast han är så liten
* Namnet som sagt, hon heter faktiskt Flora och inte Florian.

Något som däremot fått mig att misstänka tuppambitioner är:
* Den fåniga frisyren, silkesHÖNS ska tydligen ha en fluffig boll på huvudet medan tupparna ska ha backslick. Och Flora har backslick. Men vissa dagar har jag friserat om den åt henne och då har det nästan sett lite kvinnligt ut. Och om Ramses får ha svallande lockar kunde ju Flora få ha pojk-frisyr utan att det behövde betyda något tänkte jag.
* Hon har ibland försökt bjuda omgivningen på något gott, och det har jag aldrig sett en kycklinglös-höna göra förut. Men jag har inte heller sett några tuppar som först vill bjuda och sen gråtande skenar iväg när någon närmar sig för att smaka.
* De stampande stegen, ni skulle bara höra hur gällt småtupparna skriker när hon råkat springa över dem.
* Den luriga blicken, hon ser ut som hon försöker dölja något. Våra hönor ser visa ut, Flora ser ut som hon bluffar.

Men igår hände det konstigaste av allt. Igår satte hon på Klara. Fina lilla Flora hon... humpade Klara. Och tänk, där fick vi äntligen svaret, Flora är en lesbisk höna! Vilken tur, då behövde jag inte fundera mer på det.

//F, som är en sällan skådad mästare på självbedrägeri

Jävla mårdhund, sa Ramses

2009-09-02T22:27:00.001+03:00

Det blir sig liksom inte riktigt likt mer.
Ingen Ingeborg som springer med hårdast farten för att komma först.
Som sprang så fort att fötterna var jäms med öronen för att vara snabbast.
Vi har ju räknat ut att det är mårdhundarna som tagit henne och tuppkycklingen, dom lär göra så där.
Komma och plocka en och en och bära iväg.

Tyra gör så gott hon kan för att roa mig men hon vill inte sitta i famnen.
Ännu.
Men vi ska träna lite i höst.

Alla hönsen tycker det är urtråkigt att dom inte får gå fritt längre, det är nästan så dom hänger på nätdörren när jag går förbi.
I morse var jag ute med hönsen i två timmar.
Jag höströjde lite på gården och dom var med mig hela tiden och såg till att alla eventuella daggmaskar och andra goda saker blev undanstädade.
//M

Fin nu, sa Flora

2009-08-26T20:53:00.005+03:00

4 dagar och ingen Ingeborg senare kände Flora för att lätta upp stämningen lite. Så när vi kom hem idag hade hon nöjt stått ute i regnet ett par timmar. Och hahaHAAAAAAAAAA!! säger jag om den saken. Ramses hade gått in för att slippa se eländet.

//F

En hit eller dit, sa Klara

2009-08-24T22:37:00.005+03:00

Nu e det inte roligt faktiskt!
Inte roligt alls!!

Var är Ingeborg?
Min lilla koltrasthöna, min lilla kompis.
Precis borta, inte en fjäder kvar.

Så här hade jag inte tänkt mig att det skulle få gå till.
Mina hönor skulle bli gamla och få en skön pensionärstillvaro här med mig.
Särskilt Ingeborg.
Hon och jag skulle sitta i soffan och läsa och sticka
Hon skulle inte försvinna utan ett enda spår.
Nu vill jag att alla som nånsin har haft en höna som försvunnit och kommit tillbaka berättar för oss om det så att vi har lite hopp om återseende.

För att göra det hela ännu hemskare så försvann en kyckling spårlöst idag, en av dom lockiga tupparna.
Det känns inte riktigt lika hemskt, men ganska.
Det var en av Klaras tuppkycklingar men hon tar det hela med ro. Hon hade ändå tänkt be dom flytta endera dagen. Så ser hon ut i alla fall.

Vad finns det som tar höns, där det inte blir några spår av brottet, inte en fjäder inte fler höns skadade, ingenting som gör att man förstår vad som hänt?

Nu är det slut på frigången i alla fall.
Åtminstone när ingen är ute och sällskapar med dom.
//M

Ingeborg kom heeeem

Ni kurrar jag gömmer, sa Ingeborg

2009-08-23T14:22:00.008+03:00

Efterlyst höna

Hönsen har gått ute hela sommaren, hur duktiga som helst. Ingen går bort sig och ingen försöker sova utanför hönsgården på natten. Men igår uppstod ett smärre missöde, givetvis var det favorithönan Ingeborg som orsakade problemen.

Jag (F) har under helgen hönsvaktat hela högen då överste M roat sig på stugan. Det är alltså som upplagt för att jag ska förstöra något värdefullt. Det kan vara allt ifrån datorer till favorithönor. Som ni kanske kan gissa var det denna gång favorithönor jag sabbade.

Hönsen var alltså ute på gården med Ramses igår, precis som vanligt. Flora letade efter sin mamma precis som vanligt, de andra letade mask och småtupparna sloddes – precis som vanligt.

Smitaren

Men seeen, började det ösregna. Ramses som är mycket rädd om sina fuktkänsliga lockar tog med sig ett par hönor in i huset och lämnade resten utomhus. Han må vara snäll men han är inte så väldigt ansvarsfull alla gånger har vi märkt.

Jag och lillebror H fick i alla fall rycka in för att samla ihop återstående kycklingar och hönor underifrån hönshus och stubbar. Efter ett par kvartars letande och lockande med godis var alla infångade, fönade och placerade i sitt fort. Alla utom *trumvirvel* allas vår gullehöna Ingeborg. Hon var spårlöst borta.

Så igår letades det hela dagen och hela kvällen, när mårdhundarna ylade och ficklampsbatterierna dog gav vi upp letandet och sov istället. Vi tänkte att hon nog skulle dyka upp bara det slutade regna, hon är inte jätteförtjust i väta hon heller. Däremot är hon förtjust i att gömma sig och hon är förtjust i uppmärksamheten som följer när man lekt död ett tag. Alltså bidade vi vår tid.

Men morgonen kom och med den solskenet – fortfarande ingen Ingeborg! Jag har hyrt in stora kavalleriet men hon har fortfarande inte setts till. Ramses går runt tyst som en mus och tänker då inte undslippa sig minsta galande för att locka henne till sig. Han tänker bara vara tyst tyst tyst. Och som ni ser gör även jag något konstruktivt: bloggar.

Vaa? Leta vardå? Efter vem? Närdå? öh?

//F, utsjasad letare

Vaddå fototävling? Värp ett ägg istället så ska jag bry mig, sa Tora

2009-08-14T22:48:00.006+03:00

En av de chockade småtupparna

Idag lade Tora sitt första ägg. Eller tja, jag ser inte skillnad på Toras och Veras ägg men eftersom jag efter idogt spionerande råkar veta att den enda Ramses... eh... hoppat på och halkat av... av de två svarthönsen är Tora. Och han brukar, liksom Everest, ha koll på sånt där. Som han själv väljer att se det är han som en superhjälte med röntgensyn, han påstår sig se när ägget är på väg. Och eftersom han inte (heller) vill ha några oäktingar ser han till att paxa ägget innan någon annan gör det. Vem nu det skulle vara kan man ju undra, mina undulater är bakom lås och bom. Själv funderar jag lite på om han kanske känner det på lukten, men när jag lade fram den teorin stirrade 9 par kycklingögon (i storlek med golfbollar) på mig och undrade "lukten varifrån vardåå??". Och precis dääär kom jag på att jag faktiskt hade en hel majsburk att ge hönsen, slut på den diskussionen.

Och något annat som hände idag var att en bild jag tagit kvalificerade sig till final i en fototävling med temat porträtt. Så nu tänkte jag givetvis in och tigga lite röster här. Om ni gillar min bild, eller mig, eller någon av hönsen eller kycklingarna eller Ramses eller äggen tex, då kan ni väl vara söta och rösta?? *ler insmickrande så käkarna krampar*

För att rösta gör ni alltså såhär:
Gå in HÄR
och skriv en kommentar till blogginlägget, för att rösta på mig skriver ni "2".
Här alltså. Här här här.

Och bilden jag skulle vilja att ni röstar på (genom att skriva 2 i inlägget som sagt) är denna:

//F

Köpa godis, sa Messy

2009-07-31T21:22:00.002+03:00

Och här kommer en sommarlovsrapport från hönsflocken.
Alla lever ännu.
Trots räv, hundar, främmande kattor, farliga måsar, hemska hökar, ringlande ormar och jättefarliga saker man kan sätta i halsen.
Flora har lärt sig prata lite, typ mamma, tupp och kaka (nej jag skojade bara) men hon hörs lite som en höna ibland.
Tuttan hårdbevakar dörren på morgnarna så att hon kan skrika allt vad hon orkar när jag kommer ut.
En dag när det var mulet och regndisigt sådär, så försov hon sig och irrade inte ut förrän vid elvasnåret.

Kycklingarna har klagat på mig i snart en vecka nu, vi fick nämligen slut på smågodiset.
Därför har jag pallrat mig iväg till civilisationen för att inhandla lördagsgodis till kycklingarna, vanliga människor kallar det för undulatblandning eller parakitblandning, det går bra vilket som
.
Hönsen har mitt i allt tagit äggledigt – vilka fasoner – mitt i ljusaste sommaren.
Dom gör så dom där småhönsen, sa en bekant jag träffade i stan idag.
Tur, jag trodde det var nåt fel på mina damer.
Av någon konstig anledning bryr jag mig inte riktigt om det. Det uppvägs med råge av att ha höns som vill vara nära och som vill följa mig efter ved och som äter ur handen och sitter i famnen.
//M

Du e min mamma också, sa Kajsa

2009-07-15T00:14:00.002+03:00

En kort rapport om läget i skärgården.
Hönsen är nu på sommarnöje.
Eller nöje och nöje, Ramses och jag tycker att det finns för mycket måsar.

Särskilt när det myllrar av 9 kycklingar som går ner i en måshals på ett svälj.
Jag fick lov att ta alla mina trastnät och spänna upp mellan träden för att kunna dricka en endast kopp kaffe i lugn och ro utan att få nackspärr genom att stirra upp i luften åt alla håll samtidigt.
Det vilar nu en trevligt grön skymning över gården och jag går hukande omkring.

Lilla Tyra är lika rolig som Ingborg, så nu har jag två knasbollar som hänger mig i hälarna och kollar vad jag gör samt följer mig till utedasset.
Tuttan lever fortfarande och skriker för full hals så fort jag kommer ut på morgonen.
Flora kan inte bestämma sig vem hon ska hänga med men det är mest Vera och hon som irrar runt i enbuskarna på egna äventyr när dom andra försöker bilda flock med Ramses. Flora har inte lärt sig prata som en höna ännu utan hörs som en liten kyckling fast hon är lika stor som svarthönsen.
Hon är så vansinnigt söt.
Ja och så kochinmaffian då, dom har ju sina kycklingar, utom Kajsa som får vara med Klara och hennes lockiga flock. Ibland tror Klara att Kajsa är liten ännu och matar henne också när hon hittar nåt fint. Det tycker Kajsa är underbart. ”För du e ju min mamma också” säger Kajsa och suger in masken som om den vore ett spagettistrå.
//M

Knycker bäst som knycker sist, sa Etty

2009-07-06T16:02:00.016+03:00

Under de många långa dagarna Etty låg i sitt (tråkiga) rede och (hade tråkigt) läste tror jag att hon kanske hittade en kokbok. ”Man tager en kyckling” stod det i receptet, och aha tänkte Etty, det vill ju jag göra. Målmedvetet klämde hon sig ner bredvid Greta och hennes pipande ägg. Och när helgen var över hade hon hips vips tagit sig fem kycklingar. Greta, som varit lite väl upptagen med att få fjädrarna att blänka framför att hålla koll på äggens kläckningsdatum, hade inget att invända och nu går de runt i hönsgården med sina fluffiga barn. Och trots att Greta och Etty (speciellt Etty) är väldigt lyckliga över sina bebisar så verkar de tycka att kycklingskötsel är något man ägnar sig åt när man inte har något bättre för sig, och enligt dem själva har de bättre saker för sig ganska ofta. För det mesta faktiskt.

Holly (slätslät) kvarglömd på tröskeln

Det är inte det att de inte vill ta hand om dem, men de har liksom inte riktigt koll. Flera gånger har jag hittat Etty, då hon förundrat kikar åt alla håll för att försöka lista ut vilken kyckling det är som skriker som en galning, man får då vänligt påpeka att jo det är kycklingen du STÅR PÅ som piper kära du. Aha tänker hönan i fråga och backar raskt bort från den numera mosade pipmaskinen, ofta backar hon så raskt att den som åkt på hennes rygg trillar ner med huvudet före i en sten och får hjärnskakning medan hon själv trampar på de tre stackarna som stod bakom henne och försökte gnugga sanden ur ögonen. För jo sand i ögonen har de ofta, Greta och Etty bryr sig inte om vem eller vad som står bakom när de letar efter kycklingmat. Och eftersom det för det mesta är en skock goddissugna kycklingar som står bakom har de fått sin beskärda del stenskott i sina små huvuden.

Etty försöker låta bli att trampa på Ylva

Detta står väldigt i kontrast till hur Klara uppfostrar sina afrokycklingar, hon gullar och pussar och matar och tvättar och solar och rapar och borstar sina små glin tills de är alldeles rosendoftande och proppmätta. Hon skyddar dem mot allt som inte är farligt och allt som är farligt. Förvisso är det enda farliga Tuttan, hon skulle behöva starkare glasögon för hon påstår att hon inte alls kan förväntas se skillnad på kycklingar och köttbullar. Eller kycklingar och dammråttor som hon gapskrattande säger varje gång hon kastar en blick på Klaras friserade liga.

Klara med sovande Messy

Klara var förutseende nog att lära sina kycklingar ett par viktiga regler; mat och inte mat samt mamma och inte mamma. (Vad Flora fick lära sig den hårda vägen alltså). Greta och Etty glömde absolut att läsa instruktionsboken där det står om vad man gör med äggen när de väl kläckts, för det här med vem som är mamma det har deras kycklingar ingen större koll på. Flera gånger har jag hittat dem gömda under en mycket förnärmad Klara som vilt rotandes i sina fluffiga byxor försöker ta reda på var den lilla nidfågeln gömmer sig så hon ska kunna slänga den så långt hon bara kan. Det är tydligen jättesvårt att se skillnad på Klara (inte deras mamma) och Greta (en av deras mammor) bakifrån. Denna bristfälliga uppfostran har i alla fall fört med sig att varje gång man lyfter upp någon av kycklingarna tänds ett märkligt tindrande i deras ögon och man riktigt ser hur de dyker upp blinkande skyltar där det står ”majsburksmamman” så fort de får syn på en. Sen somnar de som vissna blommor där de hänger och dinglar nöjt snarkande från ens hand. Detta är tyvärr något som Klaras väluppfostrade morsgrisar aldrig skulle få för sig att göra. De vrålar för full hals att de KOMMER BLI DÖÖÖÖÖÖÖDADE vilken sekund som helst om man så mycket som rätar ut en av deras krulliga fjädrar.

"hm... var e min mamma?"

För krulliga är de utan tvivel, Klara tittar bekymrat på deras bråkiga frisyrer och sneglar sedan mörkt på Ramses överväldigande krull. Ramses däremot, han struttar/haltar nöjt omkring med näbbgiporna uppdragna ända till kammen ”det här gjorde jag bra” skrockar han och jämför fjädrar. Turligt nog har vissa hönor också fått säga sitt så tre av EttyGretas blir släta i alla fall, om inte Tyra och Vera skulle få för sig att lura i dem att peta ner tårna i eluttaget vill säga, i så fall kommer vi nog få 100% lockigt.

Nöjd far

Ytterligare en viktig grej Etty och Greta har svårt med är att hålla koll på var kycklingarna är. Ibland tycks de märka att det varit misstänkt stilla under fjädrarna och när de tar sig en titt inser de att de visst glömt kycklingarna någonstans. Ofta utanför hönsgården i en grästuva, eller inuti hönshuset under en stubbe, eller utanför hönshuset i en låda. Kycklingarna känner sig inte alls tillfreds med följande behandling utan ibland har de skrikit så ilsket att de blivit alldeles blåa i ansiktet. Detta brukar ske med en förtjust publik i form av svarthönsen Tora och Vera. Att titta på ilskna kycklingar står högt upp på deras 10-i-topp lista över nöjen.

Vera och Tyra är bänkade framför dagens "övergivna-kycklingar-show", med melonsnacks och allt.

Klara och hennes krullhuvuden håller däremot ihop i bestämda formationer

Och för ett par dagar sen, då det var högläsning ur en hönsbok hittade vi en mycket talande liten uppmaning, "låt inte ettåringarna ruva" stod det, "de är för vimsiga för att ta hand om kycklingar". Åh kära bok om du hade berättat det innan det var försent.

//F, som ikväll ska frakta ut hönsen till den internetlösa sommarstugan

Dag 400. Vi hatar siffror. Och fotografer, muttrade kycklingarna

2009-06-24T23:09:00.011+03:00

Blööööööööd sa Messy ofint till mig idag när jag utsåg henne till ofrivillig modell

Dagen har väl inte bjudit på så värst mycket häpnadsväckande händelser. Däremot en del roligheter: Såsom en (för mig) underhållande fotosession, en för hönsen underhållande promenad (Ramses kan åtminstone belasta benet litegrann nu och har därför visat dem solstolen med tillhörande solare (jag) och solarens bullpåse), en svindlande bulljakt följde kort därefter. (Ingeborg gjorde ett födorus med bullbiten fladdrande ur näbben och Vera gjorde ett Ingeborgrus efter henne).

Kajsa är däremot en van poser, det blir man förr eller senare på det här stället. Övning ger färdighet (eller snarare: det som inte dödar härdar)

En del brutala grejer har vi också hunnit med. T.ex. så skrek Ramses KRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ(ka) jättehögt åt en ruggig fågel som spejade på hönsen(s matskål) från sin grantopp. Och så har jag dödat en geting till Ingeborgs stora förtret, hon var mycket upptagen med att försöka bli stucken av ovannämnda insekt just när jag avbröt hennes lilla tidsfördriv genom att avrätta den ena parten (inte Ingeborg bör tilläggas). På tal om mord så försöker jag lära kycklingarna att gå lösa i hönsgården utan tillhörande kycklinghage. Det går ganska bra tycker jag. De andra hönsen håller inte med för de tycker att det går jä-tte-då-ligt. Klara vill se dem döda varje gång de råkar snegla på hennes krulliga barn. Vilket man är tvungen att göra förr eller senare då de är överallt och ingenstans hela tiden samtidigt. Så för majoritetens bästa är Klara inspärrad, så även hennes kidnappade adoptiv-avkommor.

Tja det är väl ungefär vad vi pysslat med idag, förresten får det nog vara slut med dags-räknandet nu. Vid 400 är det lätt hänt att man tappar bort sig. Speciellt kycklingarna har svårt med (läs: skiter högaktningsfullt i) siffror.

//F, fotonürd (det är alltså inte jag på bilderna)

Dag 399. Emovaddå? sa Vera

2009-06-24T01:23:00.007+03:00

KoolaViola beklagade sig över att hon blivit kload av sin katt. När jag läste det för ett par dagar sedan skrockade jag nöjt och klappade vår katt Emmi lite extra för att hon nöjer sig med att dregla på folk hon tycker om. Inte som systerns monsterpudel Smilla t.ex., hon kissade på mig igår. Usch. Äckligt. Hur som helst, jag läste KoolaViolas blogg och sneglade nöjt på mina egna, förvisso bländande kritvita men ändå; sårfria ben.

Idag tänkte jag råda bot på kritvit-stadiet, men eftersom det är ganska tråkigt att sola och mycket roligare att gulla med hönor så irrade jag iväg till hönsgården istället. Där är de är inte alls förtjusta i att ha en enbent tupp som inte kan gå på äventyr med dem. Så de välkomnar alla spänningsmoment de kan hitta, även kritvita dvärgar iförda bikini som uppenbarar sig i deras hönsgård godtas. Och bäst som det var stod jag där med en glatt kacklande Kajsa sittandes på ena axeln.

Utan att tänka på att jag kanske inte var iförd min bästa höns-dress drog jag nöjt i Kajsas fjädrar medan jag lyssnade på hennes ovärderliga tips om hur man bäst skulle göra sig av med Flora samt var det kunde tänkas finnas frodiga maskar. Och mitt som Kajsa riktigt kommit igång med sina rövarhistorier om hur hon gav Etty på nöten och hur hon lagt ett strutsägg så sent som i förrgår, mindes Vera att hon hört att svarthöns var goda flygare. Så med ett förtjust Hoande skuttade hon rakt upp i luften och flöööög som en örn (eller en kiwifågel) upp mot min axel.

Eftersom varken Kiwifåglar eller Vera flyger så väldigt bra (än) var hon tvungen att ta lite avstamp och klättra upp längs höger arm för att nå sitt mål. Turligt nog för Kajsa hade hon levt sig in så i sina dramatiska (och påhittade) historier att hon vilt kacklande redan klättrat vidare upp mot undertecknads huvud. Så där stod jag, en kritvit dvärg, med två synnerligen glada hönor vajandes runt huvudet. Ack så gulligt det var i flera sekunder, sen kom Kajsa på att hon hade skojigare vänner än mig och rutschade med sina kloförsedda tår brett utspärrade nerför min rygg. Och Vera ville ju inte alls prata med mig egentligen hon ville bara praktisera sina nyförvärvda flygkunskaper. Så hon tog ett rejält avstamp och hoade sedan iväg för att stirra lite hotfullt på Klara och ta sig ett till spagettistrå.

Tora, Kajsa, Ramses & Tuttan. Mycket c00lare än vad jag är tydligen.

Själv tänkte jag inte mer på saken (jo det gjorde jag visst, jag tänkte massor på hur gulliga de var) utan gick in istället. Och nu ser jag att, hoppsan, det ser ut som jag utsatt mig själv för ett fullfjädrat självmordsförsök. Inte nog med att jag har tydliga röda streck över handleder och armar, de försvinner ner via axeln och ut över ryggen i prydliga rader. Hur ska jag nu förklara det här om någon frågar? ”nej alltså det var mina hÖÖÖnor som gjorde det här, jag är INTE destruktiv och NEJ jag går inte mot ljuset i tunneln. Vera ville bara känna luften under vingarna! Och Kajsa ville ju bara berätta något spännande! Jooo det var så nej hallå jag VILL inte ha tvångsttröjan på mig släpp lös miiig!!!”. Nej. Det här blir ingenting. Jag får helt enkelt ljuga ihop något istället.

Maydaymayday! Höger motor brinner

//F, snart tvångsomhändertagen

Dag 398. Kan ni inte rääkna?! skrek Etty och slet sina fjädrar

2009-06-22T18:59:00.006+03:00

GRRRRRRR !#@&%

Etty avskyr, som jag sagt ett par gånger, att ruva. Hon ligger i sitt rede och suckar och tjatar. Hon försöker prata lite med Greta i grannredet men hon är så koncentrerad att hon inte kan öppna näbben annat än för att skrika hotelser åt förbipasserande.

Det finns mycket hon ogillar med att ruva, det är trångt, det är ensamt, det är kvavt och det ger en andnöd när Ramses och Flora tror att de ska få plats att sova ovanpå och framför henne på nätterna. ”Ni FÅÅR inte” väser Etty varje kväll men eftersom hon är en väldigt liten höna slutar det alltid med att hon får ligga underst i hönsbajshögen ändå. Förmodligen kommer hennes ägg att vara hårdkokt innan det kan kläckas.

Trots att hon hatar att ruva älskar hon kycklingar. Mycket. Därför ligger hon nu envist kvar vecka efter vecka, platt som en plätt. Som sagt kuppade Klara henne och stal äggen hon ruvat på för att sedan kläcka fram 4 små fjäderbollar rakt framför ögonen på henne. Så Etty fick nya ägg och får därför ligga alldeles för länge. Vi har dagligen gått in dit och klappat och tröstat henne och sagt att snaart får du också kycklingar snart kläcks ditt ägg. Så har vi ritat små kryss på väggen i hennes rede så hon ska se att snart är det över. (men varje gång man tittar bort ritar hon dit 7 nya kryss, så nu är väggen täckt).

När både fredag, lördag och söndag förflöt utan att de utlovade kycklingarna dök upp började Etty stirra allt vildare på mig och rita saker som inte alls såg ut som kryss utan snarare som hebreiska svärord i redestaket. Snabbt rusade jag in för att se vad som kunnat gå fel, och när jag kastat ett getöga i min kalender inser jag att ojdå. Inte nog med att vi lät en annan höna stjäla dina ägg, vi har också räknat helt fel. Det kommer att ta ända tills på torsdag innan några kycklingar kan uppenbara sig. Hm. Ajdå. Hur ska jag nu.. eh.. *går ut för att sudda lite kryss medan Etty sover så hon inte ska förstå vad som försiggår*

Här är lilla Lycke sin första dag i hönsgården. Kommen ur Gretas ägg, ruvad av Etty och knyckt av Klara. Tjoho.

//F, uppenbarligen utan grundläggande additionskunskaper

Dag 393. Jag STRUNTAR i vem som började! röt Ramses

2009-06-17T21:02:00.015+03:00

Det är inte bara Ramses som varit sur den senaste veckan, Kajsa har varit på sitt allra nattsvartaste och mest rosenrasande humör här i dagarna. Resten av hennes kochinmaffia ligger nämligen inne och tänker på något så löjligt som kycklingar. Kajsa ”avskyr kycklingar. Avskyr! Usch! FY! Äckliga äckliga. Äckliga äckliga ägg med ben. GRHHGG!” går hon runt för sig själv i hönsgården och sparkar jord med sådan kraft att svarthönsen yr åt alla håll. Kajsa är därför jättearg på de andra kochinsarna som inte har tid att sola och leka i jorden med henne. Hon är också arg på kycklingarna och äggen som ligger inne med de andra kochinsarna. Och så är hon arg på Flora och Tyra bara för att de finns till. Den enda som kunnat hålla henne någorlunda lugn har varit Ramses. Men sedan han blev invalid i förrgår har han inte kunnat gå med henne i skogen eller dansat för henne, således är hon arg på honom också.

"Kom uuuuut"

Och stackars Etty, som bekant tycker att ruvning är det tråkigaste som finns, har nu legat 4 veckor på lite olika ägg och tvingats bevittna när hennes kycklingar kläckts och skendött i redet bredvid. Hon hade ett kort tag tankar på att adoptera den rara lilla brödbiten som legat utanför hennes bo och tittat på henne med en blick nästan som en nykläckt kyckling. Men i morse åt Tuttan upp den och rapade sedan högt.

I barnkammarredet ligger Klara och gottar sig med Ettys f.d ägg

När Etty klivit av sina ägg en stund för att titta trånande på Klaras kycklingar och ta sig ett sandbad stod hon plötsligt öga mot öga med Kajsa. Kajsa som längtat efter att få ta ut sina aggressioner på någon som var större än en kattunge (Flora) passade allt på att säga sitt hjärtas mening angående vad hon tyckte om hönor som var dumma nog att:
1. Låta någon annan knycka ens ägg och kläcka fram 4 kycklingar ur dem
2. Ens komma på tanken att ligga i en liten mörk låda på ett gäng ägg
3. Till råga på allt ligga i den idiotiska lådan hela 30 dagar

Och Etty, som nästan dött av uttråkning de senaste 720 timmarna blev alldeles upplivad vid tanken på ett gott gräl och vrålade ilsket ”men DUUUrå!!!” och karatesparkade beslutsamt Kajsa i huvudet. Sedan följde ett hoppande, skuttande, skrikande, nypande och sparkande av sällan skådat slag. Jag skulle säga att om låten ”som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig” hade funnits i rockversion hade den gjort sig utmärkt som bakgrundsmusik under denna strålande match. När Flora och Tyra hejat sig hesa bestämde sig den enbenta Ramses för att lägga sig i situationen. Med bistert utspärrad krage tog han ett beslutsamt jämfotahopp och knockade dem båda. Slutligen traskade Etty mycket gladare och lite skalligare in till sitt rede igen. Även Kajsa såg märkligt nöjd ut med dagens spänningsmoment, så nöjd att hon inte ens kände sig manad att bita Flora för att hon inte hejat på henne. Ramses däremot haltade bistert iväg på jakt efter ett lugnt och soligt hörn där han kunde få blänga i fred.

"NOG!"

//F, kamerabeväpnat ögonvittne

Dag 392. I morse var jag död, sa Messy

2009-06-16T20:31:00.006+03:00

Messy tycker att Ramses gör sig till.
Vad är lite ont i benet, tänk på mig, jag var död i morse, säger hon malligt till sina småsyskon.

Såhär var det.
När vi kom ut i morse låg lilla Messy blek och död utanför redet på kalla golvet.

F som helt klart har en dramatisk talang av stora mått, rev upp henne från golvet gav henne hjärtmassage och konstgjord andning under åkallan av högre makter. Varvid Messy slog upp ett öga för att se vem som störde henne just när hon skulle ta steget över tröskeln in genom pärleporten.

F gjorde en rusning i klass med en 60 meterslöpare in till köket med kycklingen, på med en bordslampa, och sen var det värme, mat och vatten som gällde.
Messy som hade skådat ljuset på andra sidan var måttligt road av att få vatten hällt in genom näbben varvat med kokt ägg.
När hon slutligen insåg att hon inte skulle få vara död så satte hon i att skrika så förskräckligt att vi måste föra ut henne tillbaka till Klara.

Efter att det blåsts varm luft på henne tills F nästan svimmat av syrebrist var hon lite mindre död.

Hela dagen har vi hört hur hon har legat och mumlat historien om och om igen där i mörkret under Klara.
I natt är hon instängd i redet tillsammans med resten av familjen.
Hur kan hon påminna så mycket om Etty redan, fast hon är så liten.
//M

Lite senare, mycket mer levande. Här tillsammans med snäppet normalare Lycke. Dock har de båda precis smitit från Klara på den här bilden och ingen av dem kunde hitta in igen.

Dag 391. Aj! sa Ramses argt

2009-06-15T19:47:00.009+03:00

Tuttan och Ingeborg har sympationt

Ramses har haft sådan otur på sista tiden. Först värpte Greta ett skinnägg som han inte fick äta upp fast han gärna ville. Sen slutade hans favorithönor komma ut ur sina reden för att de var så upptagna med att ligga alldeles platta och tänka på kycklingar, han som längtade alldeles förskräckligt efter att få dansa sina finaste danser för dem. Sen fick Klara kycklingar och då kunde han inte ens tända cigarren eftersom det regnat i en vecka och all hans tobak var genomblöt, regnet har också gjort hans lockar alldeles raka. För att ytterligare muntra upp situationen kom det en fånig katthöna med namn som ett smörpaket och frågade om han var hennes mamma, MAMMA!? Ramses hade aldrig hört något så fräckt i hela sitt liv. Det var så fräckt att han blev tvungen att ge det lilla barnet ett kok stryk.

Lite gladare gick han sedan till sängs, eller till pinns kanske det heter, på den allra översta pinnen för där sitter de finaste Tupparna, det har han hört. Oturligt nog för stackars Ramses sover Tora och Vera ovanligt oroligt om nätterna. Så oroligt att de visst råkade knuffa ner honom mitt när han sov sin allra djupaste skönhetssömn. Så idag har Ramses haft väldigt väldigt ont i vänstra ben. Han har mest stått stilla – uppstöttad av syster Ingeborg och syster Tuttan – och tänkt mörka tankar för sig själv samtidigt som regnet strilade ner för rutorna. Inte har han kunnat bjuda sina favoritflickor på god mat heller, det som annars är ett av hans favoritnöjen, varje gång han böjt sig ner för att plocka upp det mumsiga har han hamnat helt i obalans och nästan trillat och mosat Ingeborg. Således har han mest surat idag. Jag har försökt muntra upp honom genom att dra lite historier om tappra halta hjältar genom tiderna, och när han tänkt på det en stund blev han alldeles stolt och krullig, jag såg nog på hans oroväckande uppböjda mungipor att hans fantasi gick på högvarv, antagligen kommer han simulera hälta det närmaste halvåret för att känna sig extra ridderlig.

Nej jag tror inte det är marek, Vera och Tora har tittat mycket ingående på foten och studerat hurvida den är förlamad eller ej, det var den alltså inte. Kajsa har även hon dragit sitt strå till undersökningsstacken och lite hjälpsamt puttat omkull honom ett par gånger för att se om han kan gå på foten när det verkligen gäller. Det kunde han konstaterade hon nöjt. Jag ska ta det här med etik och moral med henne i morgon. Kanske det kan vara karma, för vem vet vad man råkar ut för när man ger sig på till synes försvarslösa silkeskycklingar? Det enda som hade kunnat vara värre skulle väl vara om hans locktång slutade fungera.

Röka cigarr fick man inte heller

//F, snart tuppdoktor

Dag 389. Är du min mamma? sa Flora

2009-06-13T21:09:00.010+03:00

Vi har väntat och väntat.
Och lyssnat och lyssnat.
Dom har ruvat och ruvat.
Till slut tröttnade vi på alltihop och adopterade en liten flicka.
Flora heter hon och liknar en kattunge.
Flora har ett problem.
Är du min mamma? sa hon och tittade på mig
Njaäe inte riktigt, sa jag
Är du min mamma? sa hon och tittade på F
Nehej du, sa F
Och så där fortsatte det.

När det äntligen blev lite lugnt i hönshuset, så tittade Klara ut från sitt ruvande av Ettys ägg och skrek Tyyyyst varvid hon lyfte på vingen och - se där - en liten kyckling.
Och det är inte Klara som är mamma till den kan jag säga, så vi får väl ta en ny ”är du min mamma runda” om nån dag.

//M

Dag 382. GRRRR sa Kajsa

2009-06-06T14:12:00.008+03:00

Okuvliga Kajsa

Jag kan inte med ord beskriva vilka sinnessjuka saker jag upplevt de senaste 90 minuterna. Jag tog, i sann hantverkaranda, med mig hammare och spik samt diverse utrustning för att bygga nya sittpinnar för tusende gången. Någon gång måste det ju bli rätt så att de börjar använda dem och slutar sova i en bajsig hög ovanpå varandra. Tyvärr avbröts mina planer snabbt då jag kommer in och får syn på Kajsa som står mitt i hönshuset och skriker för allt vad hon är värd. Efter närmare efterforskningar är detta tydligen orsakat av att varken Klara eller Etty släpper in henne i något av favoritredena. För jo, i förrgår stal Klara alla Ettys ägg. Bara sådär. Som tröst fick den vräkta och äggbestulna Etty ett par nya ägg medan Klara nöjt ruvade på de snart-färdiga-äggen. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, uppenbarligen vilar det en förbannelse över oss som gör att vi inte kan få kycklingar oavsett vad vi gör.

Ramses har pedagogiskt lurat in Kajsa i ett nästan-rede för trehundrade gången.

Var var jag, jo; Kajsa står utanför redena och brölar som en brunstig älg. Så jag lyfter lite vänligt in henne i det precis lika fina exakt likadana redet 20 cm bort. Detta var tydligen det värsta Kajsa någonsin råkat ut för och hon tänkte då rak-ak-ak-ak-AAAAAAKT inte finna sig i en sådan behandling. Sen ägnar jag den närmaste halvtimmen (!) att lyfta ut Kajsa från Klaras och Ettys reden, där hon lagt sig på dem i (tror jag) väntan på att de ska sluta andas så hon kan få värpa i lugn och ro, och istället lyfta in henne i det Lika-Fina-Redet-Precis-Bredvid (vardagligt kallat LFRPB, svårt att uttala). Här någonstans lägger sig Ramses och Greta i situationen. Som att det inte var sjukt nog redan. Nu går alla tre runt och kacklar och skriker om olika reden (för det finns trots allt 6 lediga + 1 utomhus). Tyvärr dög inget, detta gjorde Kajsa så uppretad att hon var tvungen att ge Greta lite stryk för att känna sig gladare. När vi alla var gravt hörselskadade gick de äntligen ut för att skrika lite istället (utan att ha värpt så mycket som ett ägg). Här passar jag på att stänga luckan en sväng så Farliga Asta ska kunna gå ut en stund och på så sätt undvika att dö av tristess. Asta tackade så mycket genom att skrika överljudsskrik så våra trumhinnor sprack, att ruska på sig så vi alla fick sand på hornhinnan och slutligen bajsa en stinkande hög i klass med Kebnekajse utanför Klaras och Ettys reden. Klara vindade åksjukt när hon dragit in ångorna och Etty som tydligen insett situationens allvar hade redan kastat så pass många halmstrån över ryggen att hon nu var helt inmurad.

Kajsa ratar våningsredet än en gång

Medan allt detta pågår flyger Kajsa runt i hönsgården och skriker så grannarna börjar spika upp “säljes“ skyltar utanför husen. Åtminstone är det vad varje klok individ skulle ha gjort i det läget. Själv hör jag inte till den kategorin. Kajsa och Ramses stressar upp varandra å det grövsta så tillslut balanserar Kajsa på fönsterkarmen, skrikandes (fortfarande) och bankandes med vingarna på fönstret så taket hotar att rasa in. Det här låter som ett fall av grov fantasi ja jag inser det själv, men bilden är för evigt fastetsad i min hjärna och såvida Astas bajsångor inte var hallucinativa så är ovanstående sant. Eftersom även mina nerver har en bristningsgräns gav jag tillslut upp, puttade in Asta i sin stålförstärkta bur igen och täckte för Klaras och Ettys reden så att ingen skulle kunna ta dem i besittning. Slutligen öppnade jag luckan till hönsgården och sprang in utan att vända mig om. Antagligen stryper de sig själva mellan gallerstängerna just nu. Men jag vill inte veta. Jag vill lägga mig i fosterställning och titta in i väggen.

Asta skojar till det genom att virvla upp så mycket torv att vi blir blinda

P.S Förresten fick jag inga sittpinnar byggda under den 1½ timmen jag var där inne, men det kanske ni förstått redan.

D.S Nu när jag tryckte ut minneskortet ur kameran fick det sån fart att det susade som en projektil 1 meter rakt ut. För att ytterligare lugna mitt numera förstörda psyke alltså.

//F i behov av vård, eller i alla fall normala hönor.

Dag 376. Ändrade regler

2009-05-31T20:24:00.009+03:00

Kajsa, Etty, Klara, Greta

Jag har ett vagt minne av att jag under ett drömmande ögonblick påstod att nästa inlägg skulle handla om nykläckta kycklingar. Och såvida jag inte drar ihop en rejäl lögn om kläcklycka i mängd och massor kommer detta inte hända.

Asta ruvar fortfarande, kanske inte kärleksfullt eller tålmodigt, men bestämt. Inga kycklingar synes än men å andra sidan har vi verkligen inte vågat lyfta på denna dödsmaskin för att kolla upp saken. Nu är jag föga rädd för hennes fysiska styrka - hon är trots allt en dvärgkochin - men för hennes hämnd. Hon ser ut som en sån som gör allting perfekt ända tills den dag man råkar förolämpa henne. För att hon ska tycka om mig och således trolla fram lite kycklingar nöjer jag mig än så länge med att servera det bästa huset kan erbjuda, fläkta henne med palmblad och läsa högt för henne ur tidningen (jag brukar hoppa över dagens recept, för att… ja.. eh. kycklingsoppa talar vi tyst om), allt detta med ett dyrkande uttryck i ansiktet.

Etty plockar blommor - roligare än att ruva

Etty ruvar också. När hon för en vecka sedan började var min spontana reaktion ett ihåligt skratt. Givetvis är det vår pyttelilla, efterblivna, dvärgväxta, minst ansvarsfulla och föga tålmodiga höna som fått för sig att hon ska ruva. Jag är övertygad om att hon inte har den blekaste aning om vad hon håller på med och vad det eventuellt skulle kunna leda till. När Klara och Greta ruvat har de med ett överjordiskt upphöjt lugn legat och gullat med sina ägg i 30 dagar (förvisso utan att dessa kläckts, men det var då inte hönsens fel). De har ruvat utan att röra en fena så länge man inte tvingar dem för att de åtminstone ska upprätthålla sina vitala funktioner. Fortsätta leva alltså. Etty däremot. Varje gång man tittar in i hönshuset för att tjäna Asta hör man Etty tjata från sitt hörn, det är tråkigt hit och det är varmt dit, det är kvavt här och det är kliigt där.

Etty jagar flugor med de andra - roligare än att ruva

Inte ligger hon stilla heller. Hon ligger med glädje på sida i det trånga redet, ointresserat stirrande i taket och gymnastiserandes med tårna. På grund av hennes pyttelilla kroppshydda får hon bara ruva på 6 ägg. Vilket hon faktiskt gör ibland. Lite på skoj sådär. Men trots att äggen ligger under henne ibland tycks hon inte värma upp dem, hon bara ligger där och tjatar om hur tråkigt hon har och om att hon inte har någon att prata med.

Etty går i regnet - även detta, roligare än att ruva

Ungefär 3 gånger om dagen tar hon rejäla pauser, gärna på en timme i sträck. Då går hon runt och sprättar, badar, kacklar högt om allt utom sina ägg eller bara ätandes på mask. Och Ramses gör inget ÅT saken! När superseriösa Greta eller experten Klara klivit av 3,5 sekunder för att inte tvingas bajsa på äggen så har han nästan tappat kammen av ilska. Då skulle de bankas på och skrikas åt minsann. Men varje gång Etty kliver av äggen (vilket hon gör lite för ofta som sagt) tjuter han av lycka och slänger åt henne den ena halvmhetersmasken efter den andra, han dansar sina finaste danser och han sliter upp vackra blommor med rötterna för att ge henne.

Asta tar mycket allvarligt på det här. Mycket. Etty förstår inte ens vad allvar betyder.

Summa summarum går det alltså sådär för oss på kycklingfronten. Astas ägg kan vara värpta när som helst så vi vet inte om de kan kläckas eller i så fall när. Men finns det minsta tillstymmelse till hopp så kommer Asta personligen skrämma fram kycklingar ur äggen.

Såhär ligger de nu, Etty är den lilla grejen i redet. Ingeborg sover under Ramses som vanligt, det är därför han ser ut att ha det så obekvämt. De sover alltid såhär! Jag blir galen. De hatar mina pinnar. Jag måste bygga nya för tionde gången och hoppas på det bästa. Snart blir det nog dubbelhäftande tejp på pinnarna...

//F (mer uppgiven än desperat)

Dag 363 De blir inga å sa Asta (bestämt)

2009-05-25T23:02:00.006+03:00

Efter cirkus 20 ägg, 2 ruvningar och 0 kycklingar började vi (jag) bli en smula desperat och stirrig efter kycklingar. Hönsen verkade inte så brydda trots kycklingbrist och jag verkade tydligen inte så o-brydd som jag låtsades vara. Ikväll blev det dock mycket firande när hönsgurun B ringde och deklarerade att vi, förutom att slå på barnkanalen och titta på ett program om kycklingar, skulle kunna komma och hämta en liten kycklingfamilj redan ikväll. Efter diverse segerdanser, främst från min sida, satte vi oss i bilen för att hämta hem en lånehöna och någon kyckling med äggsyskon. Hos B fanns ett par ägg och några kycklingar, med oss hem fick vi ovan nämnda ägg samt en kyckling. Till kycklingvakt utsågs farliga Asta. Hon ska tydligen vara en mycket duktig och erfaren kycklingmamma som nöjt adopterade grannhönans kyckling och ägg. Men i bilen på väg hem råkade farliga Asta bli lite åksjuk och hacka ihjäl kycklingen som antagligen inte alls uppförde sig lika fint och stilla som sina äggsyskon. Nu ligger farliga Asta i vårt hönshus och tänker över sina synder, kycklingen ligger i sin grav och de förskräckta äggen ligger under Asta. Förhoppningsvis i väntan på att kläckas. Nu ska jag bara snyta ut min hjärna efter att ha tänkt lite för mycket på kycklingen (döööööd *snörvel*) och sen ska jag försäkra våra egna hönor om att farliga Asta inte alls ska äta dem till frukost i morgon utan faktiskt kläcka fram bebisar. Dessutom är buren hon bor i extra förstärkt. Med stål och färgglada snören. Främst stål.

Här ligger Asta och försvarar sina adoptivägg.

nästa blogginlägg SKA handla om nykläckta kycklingar. Basta. *tillber hönsguden*

//F (inte fullt så farlig som lånehönan Asta)

Dag 334. Annat var det förr

2009-04-26T18:49:00.015+03:00

Hönsen har förändrat mycket här. Inte bara det att man numera tycker det är helt normalt att ägna sina lördagseftermiddagar åt fotmassage och bajsplockning utan de har vänt upp och ner på hela min världsbild. Saker ser inte likadana ut längre!

Vi kan tex ta det här med matrester. Innan hönsen dök upp var mastrester en ful gröt man inte ägnade någon uppmärksamhet åt.

Men plötsligt ser jag hur de gamla potatisskalen och den överblivna korvbiten riktigt ler mot mig. Spagetti har aldrig varit en mer fantastisk uppfinning. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att det lagades lite mer mat, och kanske rentav kasserades lite mer än vanligt.

Trädgården har också blivit en helt ny värld. Förr var den mer en grön skogsplätt.

Men på senare tid har det tett sig som att jag ser insekterna bättre än förr, det känns faktiskt som att det finns mer insekter än gräs. Plötsligt känns det också helt normalt att lite nonchalant råka greppa en förbipasserande skalbagge och lika nonchalant slänga den över axeln till en sällskaplig höna. Som av en slump liksom.

Hundar har också blivit något helt annat. En gång i tiden vill jag minnas att jag såg på dem som lite snälla, lurviga, ständigt glada, förvisso ganska illaluktande men söta ändå. (Det är en hund, ingen kaninbjörn!)

Men sen hunden Rasmus åt upp min tuppson härom veckan tycker jag att även hundarna har förändrats. Den där glada ytan är bara en mask.

Trädgårdsarbete har också förändrats. Kanske var grävning inte det roligaste jag visste förra våren.

Men jag har tänkt om, vad kan väl vara roligare än att gräva gröper åt hönsen som de högljutt kacklande kan få slita upp ens favoritplantor ur. Med tillhörande nyttiga maskar. Maskar är jordens bönder sa min syster en gång. Men det har jag glömt, maskar är ju mat.

En lite mindre välkommen förändring är dock det här med himlen. Förut var allt så blått och vackert. Ingen ondska och ingen fara lurade där uppe.

Men NU?! Vad är detta. Vart jag än vänder mig ser jag en armé av galna fåglar som inget hellre vill än att steka sig en höna till kvällen. Gråsparvar kan vara onda trots den fluffiga ytan.

Konstigt det här, tur att jag är samma person som jag var innan *försöker lite diskret få bort Kajsas lortiga fotavtryck från min tröjärm och går i allt snävare cirklar vid tanken på uteblivna kycklingar*

Dag 333. Farliga höns, en studie i 3 delar.

2009-04-25T18:14:00.009+03:00

Inga kycklingar än så Greta skuttade (rullade stelbent av) äggen för att ta sig ett bad. Under tiden bestämde sig katten Emmi för att övervaka hela projektet och gick för första gången någonsin in i hönshuset, krälandes genom hönsluckan och ställde sig sedan ivägen för en plötsligt väldigt upprörd Greta. Greta blev så indignerad vid åsynen av en, som hon högljutt uttryckte det: "kofläckig KA-KA-KA-KAAAATT", precis bredvid sina egna gullevullepluttesnuttfavoritägg. (Det sista var svårt att höra säkert om hon verkligen sade, men jag tror det var vad hon menade). Emmi förstod då rakt inte varför den pinsamma hönan vrålade så högt så hon tog istället ett nonchalant steg närmare äggen med nosig uppsyn. Detta fick den annars så blida Greta att vilja begå mord. Således anföll hon kattstackaren vilt skrikande och slitandes i hennes svans.

Tjena hönan, jag vaktar dina ägg litegrann

En inte helt timid Greta öga mot öga med fienden

Greta kommer högst antagligen bli värvad av Hell's Eagles snart

Jag tror det kommer ta minst ett år till innan Emmi avlägger en artighetsvisit i hönshuset igen.

//F (M är förresten på stugan och ympar träd)

Dag 327. Nedräkning

2009-04-19T18:29:00.004+03:00

6 dagar kvar till kläckning...

//F (inte alltid den mest tålmodige)

Dag 321.Dumt förbud, sa Ramses

2009-04-13T21:32:00.005+03:00

Om inte utegångsförbudet för höns fram till den 31 maj fanns där vi bor så skulle:

- Jag gräva i landet och Ramses och hönorna skulle intresserat stå och stirra ner i gropen.

- Ramses tjoa av förtjusning varje gång han fick syn på en daggmask och artigt slänga den till nån av flickorna.

- Samme Ramses skrika i falsett varje gång han hittade en tordyvel eller nån annan riktigt stor skalbagge.

- Hönsen komma springande varje gång jag tog vägen ner mot komposten ifall att jag skulle få för mig att vända lite i den

- Ingeborg bli till sig av förtjusning varje gång hon passerade den lilla tuvan med små narcisser och ta sig ett litet smakprov av dom gula bladen.

- Ramses hela tiden glömma bort att han inte får äta av blåsipporna.

- Alla hönorna komma och titta när jag rensade bland snödropparna under äppelträdet och känna sig tvungna att hacka sönder dom gamla torra äpplena som ligger där och sen lite lukta på snödropparna som är så vackra.

- Ramses och jag hjälpas åt att spana efter stora höken, korparna och örnarna som seglar ovanför.

- Etty och Kajsa gräva som små jordfräsar i den gamla högen med barr ifall det finns myror där och ibland skulle Kajsa springa jättehårt efter en humla utan att hinna fast den.

Om inte alltså.
//M

Dag 320. Var är påskkycklingarna?

2009-04-12T18:32:00.003+03:00

Nu har vi lärt oss en ny sak.
Man kan tydligen inte lägga tio ägg under Klara och tro att hon ska klara av det.
Hon har haft max fyra varma ägg i taget och vad det ser ut nu så blir det inga kycklingar.
Nu sätter vi allt vårt hopp till Greta som ligger på fem ägg.
Händer det inte något då heller så får jag lov att ta en pratstund med Ramses.
Jag har försökt studera honom i smyg några dar nu när han uppvaktar hönorna.
Han dansar och skuttar jättesnyggt, precis som man ska om man är tupp.
MEN - Ingeborg springer iväg allt vad benen håller och kochinflickorna är spårlöst försvunna när han skuttat färdigt.
Tuttan som är både tankspridd och långsam blir på det viset väldigt uppvaktad, så pass uppvaktad att hon ibland har fått hosta efter att Ramses hoppat av igen.
Det är väl klart att hennes lungor börjar protestera efter att ha blivit hoppressade ett flertal gånger per dag.
Nästa gång får vi väl satsa på enbart Tuttan-ägg.
Tuttan själv skulle aldrig komma på tanken att ruva. Hon har alldeles för mycket annat att fundera på.
Bortsett från avsaknaden av kycklingar så har påsken varit bra, solsken och ett pallkragsprojekt ute på gården.

Dag 294: Kan nr 1Y Klara jobbet?

2009-03-17T20:43:00.008+02:00

Nu har vi lagt ytterligare en dårskap till samlingen. Inte nog med att Tuttan måste bäras när hon ska någonstans, eller att Ingeborg gömmer sig under en hög med lådor i 1 timme utan att säga ett knyst, eller att Greta vill ha en förtrolig pratstund och en korvbit dagligen annars blir hon sur en vecka, inte heller räcker det med att Kajsa helst vill sitta på axeln när hon får pedikyr och ger med sig först efter en högljudd brottningsmatch, inte ens det faktum att Etty bör knuffas bort från en skrikande Ingeborg titt som tätt eller att Ramses önskar sig en ny locktång till sina fjädrar är nog.
Nej nu måste jag även agera fredsmäklare mellan Klara och Ramses. Klara ligger som bekant på ägg hela dagarna. (sju stycken idag! Jag och kycklingarna hjälps åt att smuggla dit nya ägg vartefter) Då och då måste även den mest ansvarsfulle blivande modern ta en paus för att få igång tarmsyst... putsa fjädrarna och äta menar jag. Oturligt nog för Klara och mig litar inte Ramses, som hett och innerligt vill bli pappa, helt på att hon ska hoppa tillbaka till sina ägg i tid (som att DEN hönan skulle missköta sina ägg på minsta vis). Så varje gång Klara stiger av för att göra något vettigt blir Ramses alldeles stirrig. Hans kam och slör slänger hit och dit med ett sladdrande ljud, benen sprättar vildsint hit och dit och han skriker HÖÖÖÖK så intensivt att han blir alldeles hes (det faktum att vi är inne i hönshuset när han skriker gör att ingen tar honom på allvar). Efter exakt 11 sekunders paus får han en obetvinglig lust att ta till handgripligheter. Då jagar han Klara och luggar henne i fjädrarna för att hon ska hoppa tillbaka till sina ägg. Det är där jag kommer in i bilden, jag får alltså ägna mig åt att hålla Ramses sysselsatt under tiden att hon badar. Idag har vi spelat memory, fia med hack och alfapet. (Ramses gillar ord som KROOO, KRÅÅ och kock-ock-ock-ock, så långa ord får man massor med poäng för ska jag upplysa er om). I morgon är det knyppling på schemat. Poängen är i alla fall att Klara slipper löss och bajsiga ägg. Jag vågar inte ens tänka på vad Ramses skulle säga om hans små döttrar såg ut som uteliggare, (eller ännu värre koltrastar)

Etty har hittat det perfekta stället att värpa på

Det är mycket som ska ordnas när man är äggledig

Men hon som VERKLIGEN skulle behöva putsa fjädrarna solar nöjt vidare

Badabada

Medan Klara var ute och badade råkade Etty gå förbi och få syn på de obevakade äggen. Med ett förtjust "Mjaaaa" skuttade hon upp i redet för att hålla äggen sällskap. "Mja mja mjam miiiimimjo" pep hon lyckligt och sorterade ägg efter färg och form. "mjihi mjao" sade hon som avslut och lade sig bekvämt tillrätta på 1 ägg särskilt fint ägg. De övriga 6 låg lite här och där. Hon har inte riktigt fått till den rätta höns auktoriteten än tror jag. Eller så kan hon inte räkna. Jobbet som barnvakt tog hon i alla fall på fullaste allvar.

//F

Dag 292. Gå och ruva Klara, sa Ramses

2009-03-15T21:37:00.003+02:00

Nu är det vår Klara sa Ramses strängt och pekade på ett rede en hylla upp.
Jasså, sa Klara och plockade sig naken på magen och försvann in.

Hur blev det så här nu igen.
Hela vintern har vi brottats med Klaras kycklingsug och Ramses längtan efter att få bli pappa.
Åtskilliga gånger har vi lyft en skrikande Klara ur boet där hon har legat och ruvat på ingenting och svält sig i onödan.

Men nu, nu är det ju faktiskt vår fast snön ligger vit och om tjugoen dagar är det ju april och riktig vår.

Det enda som stökar till alltihopa är det förbannade förbudet att släppa ut höns före 31 maj.
Det kommer att bli för trångt när kycklingarna kommer eftersom Klara är så fruktansvärt sträng med dom andra hönorna när hon har kycklingar.
Dom andra stackarna kommer ju att få stryk så det ryker inomhus.
Det är klart att vi kan bygga tak på hönsgården men fy tusan vad onödigt det känns.
Vet man ens om fågelinfluensan fanns på riktigt.
Ja strunt samma, om vi lägger ut bilder på hönsen nu, där dom är utomhus så är det gamla bilder bara så ni vet.

Tillbaka till ruvningen, i morgon ska jag börja forska i om jag känner nån som har några trevliga dvärghönsägg att sälja.
Men det berättar vi inte för Ramses, han ska få tro att det är hans kycklingar, vi har inte hjärta att berätta att det är hans lockiga päls vi vill komma ifrån.
//M

Dag 266. Nu blir det pedikyr flickor, sa Ramses

2009-02-17T22:02:00.012+02:00

Min bättre blogghälft var ute på stylinguppdrag och jag fick ta tag i de mindre glamorösa uppgifterna. Som att trimma hönstår. Glad i hågen med rosor på kinden och solsken i blick, läpparna blå utav bärer och bl.. nej vänta nu fel saga. Var var jag? Jo; välförberedd med potatismjöl och en inte för ändamålet helt korrekt sax samt en blommig nagelfil begav jag mig ut mot hönsens boning. Detta med kloklippning var en ny erfarenhet för oss alla. Klara är lite av en skogsgumma så hon är inte så belevad inom det här med pedikyr och sånt, men kycklingflickorna hade läst om spa och om att matcha nagellacket med fjäderdräkten i det senaste numret av Hönsa så de var med på hela projektet. I teorin alltså.

Greta var först ut, hon satte sig snällt och med förväntansfull blick i famnen, blundade sedan hårt och räknade till tre det snabbaste hon kunde sen ansåg hon sig vara klar och skulle precis skutta iväg innan jag fick tag om henne igen. Sen tjöt hon det argaste hon kunde och gömde sina iskalla tår innanför min jacka innan jag lyckades lirka fram henne och med milt (vilt?) våld klippa klorna. Elegant som få. Greta blev så förtjust och tittade så noga på sina nya fötter att hon helt svängde av åt fel håll och försvann iväg runt ett hörn när jag släppte ner henne i snön. Eftersom hon trots allt är uppvuxen i skogen räknade jag med att hon skulle klara sig själv de 10 sekunder det tog att ta fast och klippa Klara, den hönan har då alltid varit ett föredöme av alla de slag, förutom just på den envisa ruvningsfronten gällandes inte-ägg då. Där är hon mycket o-föredömlig.

Greta sekunderna innan hon glatt svänger iväg åt helt fel håll

När jag släppt iväg Klara så hon och Greta kunde gå runt i snön och vara pittoreskt matchande i samma rödbruna nyans hade Etty och Kajsa med gemensamma krafter bänt upp mattridån bakom oss och tagit sig ut för att leka i snön de med. Så då måste vi ta paus så alla skulle få bygga snögubbar och kasta snö i nacken på Ramses samt skylla på varandra en stund. Men när arbetet väl återupptogs var det Ettys tur, och eftersom hon slutade växa när hon var ett äpple hög är det som vanligt bara att ta henne mellan tummen och pekfingret och klippa lite här och där utan att hon kan göra något åt det. Vilket hon under milda protester finner sig i om man samtidigt pratar om ost så hon får annat att tänka på (i just Ettys huvud ryms inte så många tankar på en gång nämligen).

Kycklingflickorna GretaKajsaEtty. Ser de inte coola ut? Som de där som alltid var liiite för fantastiska och populära för de vanliga dödliga?

Ramses och Ingeborg tisslar och tasslar (inte som gubbarna i stubbarna dock)

Nåja, Etty var snabbt avklarad och sen var Kajsa näste man till rakning. Till skillnad från Etty slutade Kajsa aldrig växa. Hon är nu i storlek med en elefant och man behöver vara tre man och en cowboy för att hålla fast henne. Efter en vild (nej mild) brottningsmatch hade hon klamrat sig fast på min arm med ett stadigt grepp och kacklade så nöjt över den fina utsikten och ännu en seger att jag passade på att klippa medan hon satt med mig. Sen fick hon åka axel in innan det var Tuttans tur. Tuttan är förresten så enkel att ha att göra med att jag tror man kunde ge henne endast två rader istället för ett helt stycke:
1. Gå till höna. 2. Plocka upp höna. 3. Vänd höna 4. Klipp klor. 5. Sätt tillbaka höna vid maten. Ingeborg klippte förresten sina klor i somras så hon behövde ingen pedikyr idag.

Det är inte vem som helst som kan brotta ner Kajsa inte.

Etty von Pytteliten, vore inte det något?

Däremot kan alla som inte själva är hönor tas med Tuttan. (det finns nämligen ingen höna som kan tas med henne)

Som ni nog förstår slängde Ramses bara en hotfull blick på mig när han fick syn på den blommiga nagelfilen och så var det med den saken. Fotmassage med dyra salvor kan han finna sig i men när det börjar bli färgglada flickverktyg inblandade tänkte han då inte vara med.
*kastar en förstulen blick på mina egna trasiga nagelband men tänker att pedikyr nog bara är för hönor. Inte för tuppar och bloggerskor.*

Ramses tittar mycket strängt på nagelfilen
　

//F (nu igen, kors i taket)

Dag 263. Akta er för kölden flickor

2009-02-14T20:36:00.025+02:00

Ute är det växelvis smällkallt och glashalt. Att besöka hönshuset är förenat med livsfara, i somras tedde allt sig så enkelt. Man skuttade ut och hälsade på ett gäng morgonpigga fjäderfän. Men nu på vintern inser man att 5 backar på 50 meter är en låång sträcka. Lång och dödlig.

Jag vet inte riktigt om det är vi eller hönsen som är mesiga. Men alla andra bloggare tycks ha hönor som pulsar runt i snö och orkan. Våra hönor bäddar ner sig i halmen inne i sitt uppvärmda hus och ägnar sig åt valfria sysselsättningar, Ramses lagar mat, Tuttan skriker, Ingeborg letar efter mer mumsig snö, Klara stickar, Greta flygtränar och beundrar ägg, Kajsa sprättar och Etty går vilse. Då och då kastar någon en blick ut genom fönstret ”har våååren kommit än flickor” undrar Ramses och tittar upp från sina grytor (idag med kål, rostbröd, undulatfrön, korv och ost), men det hade den inte heller idag.

Dock bestämde jag mig för att lura ut dem en stund trots bristen på möra maskar och spröda maskrosor. För att göra det hela ännu mer avancerat har kvalsterbehandlingarna vid ytterdörren gjort att Ramses tycker han är liiite för ståtlig för att gå ut genom någon pluttig hönslucka. De vill gå ut genom en värdigare utgång. Sagt och gjort, jag möblerar om hinkar, flyttar stubbar, tar bort värmande mattor, omorganiserar sopborstar och plockar upp efterblivna halmstrån – allt för att hönsen ska gå ut där det behagar dem. Som ett gäng jordekorrar skuttar de alla ut genom dörren och vidare mot den stenhårda komposthögen. Alla utom Tuttan, som tycker det är ka-ka-KAAAAAAAAAAAAAAAAALLT. Hon stannar hellre på tröskeln och skriker åt de andra att komma in igen för nu när de är ute nååår hon inte att hacka dem när de äter.

En utgång med snäppet högre klass.

Greta hoppar förbi, med en elegans som hade gjort vilken gasell som helst grön av avund.

Ramses tittar noga efter så inga faror lurar

Och med en sällan skådad elegans skuttar han iväg

Och Tuttan stannar inne

Väl ute har alla väldigt roligt, fast inte så länge. Ingeborg har bara roligt i ungefär 34 sekunder, sen blir det så kallt om fötterna att hon nästan vrickar tårna i sina ivriga försök att inte sätta ner fötterna på den isiga marken. Kochinmaffian har i alla fall roligt heeela tiden. Så roligt att Ramses blir lite orolig mitt i allt mossätande, för hörde han inte en hackspett ropa? Och var det inte en korp som smög förbi ovanför grantopparna?? (5 km ovanför grantopparna förvisso, men den fanns där). Och tänk om rääääven kommer smygande när hans favoritflickor är ute, i maskopi med den där löjliga katten.

Etty von Koch är mycket förtjust över att få äta lite vilt skräp.

Ingeborg tyckte inte att det var alltför varmt och skönt

Ramses visar vägen till den bästa mosstuvan. Hönsen följer beundrande efter.

Var det en hackspett som skrek? En mööördar hackspett??

Den farliga korpen. Dödligt nära.

Tillslut blir han alldeles stirrig av sina egna fantasier att han vilt vallar alla 4 motvilliga kochindamer mot dörren och kacklar åt dem att hoppa in hoppa in. (Ingeborg har redan skuttat in i smyg och Tuttan gick aldrig ut). I samma sekund som de stiger innanför dörren ångrar de sig och börjar bete sig ouppfostrat, leka med sågen (Kajsa), Hoppa ner i tomma hinkar (Greta), gå vilse bakom mattan (Etty) osv. Vid det laget brukar jag gripa in och hjälpa Ramses att styra dem de sista metrarna mot matskålen. Framme vid den blir Ramses så vild av glädje över hur perfekta hans nya maträtter är att kammen nästan krullar sig.
Och ungefär där ger jag upp försöken att ordna en fin friluftsdag. Hönsen kanske kan vara ute hela 11 minuter i morgon istället för dagens 7.

Greta har ingen lust alls att gå in

Ramses försöker bestämt lura in hönorna

Väl inne bjöds det på lördagsgodis. Undulatfrön.

"Ät ordentligt nu flickor så inte korpen kan tar er"

//(hör och häpna) F

Dag 256. Det är fult att härmas, Ramses!!

2009-02-07T18:03:00.002+02:00

Idag var det fotmassage igen som Ingeborg föredrar att kalla det
Snöslasket som täckte marken hade inte nått in under de höga granarna på vägen till komposten.
Där var marken grön och mossig som i en John Bauer saga.
Vartefter fötterna blev klara så ställde vi ner hönsen på mossan.
Det såg så fint ut.
Hönsen hittade små spännande saker och goda grässtrån
Ramses antydde att det skulle passa om dom städade upp sig lite i sina rufsiga fjädrar och ett otroligt putsande och flaxande startade.
Det drogs i fjädrar som låg fel och det kikades under vingar.
Tuttan som är lagd åt det extravaganta tog en klick salva från foten och smorde in sig i stjärten.
Vete sjutton om det var så klokt, eller om hon planerar längdvärpning, alltså vem som kan få ägget att flyga längst.
Då är detta tilltag att betrakta som doping eller nåt.
Jag stod länge och tittade på när dom strosade runt.
Plötsligt märkte jag att Ramses höll på med något märkligt, han gick liksom med hasande steg och så hoppade han rakt upp i luften och föll ner på rygg medan han kastade något som liknade fastlagsbullar upp i luften.
Inte vet jag, men det kändes bekant på nåt sätt.
Hönsen skrattade så man såg alla deras tänder i alla fall.
I morgon tror jag bestämt att jag skall ha dom att leta upp mina glasögon som flög iväg i fallet och inte har dykt upp ännu.
Som straff då.
//M

Dag 255. Sträck på vristen, sa Ramses

2009-02-07T01:30:00.003+02:00

För att pigga upp mig själv och barnen så köpte jag fastlagsbullar på vägen hem från jobb.
En ny extra stor modell, verkade det som.
Vädret var sanslöst tråkigt och det snöslaskade och tanken på bullarna var det som höll mig på gott humör när jag körde hem.
Sonen kom i möte med mig till bilen för att kolla om jag behövde bärhjälp.
Det är en liten nerförsbacke från bilen till trappan.
Sonen kanade iväg genom nysnön.
Efter kom jag med bullkartongen i stadigt grepp.
Nån stans där är det som ett svart hål, men jag minns att jag kastade upp bullkartongen i luften, gjorde en halv volt och slängde iväg apelsinerna mot ett buskage.
Jag rullade ett varv på marken och kände att snön var väldigt blöt.
Kollade upp att jag inte gått sönder.
När jag satte mig upp och tittade mot hönshusfönstret stod Ramses, Tuttan och Ingeborg där med poängskyltar i händerna.
I bakgrunden applåderade kochinmaffian artigt.
Jag funderar på att inte låta dom se på Let´s dance flera fredagar.
//M

Dag 248. KAKABAAAAAK sa Kajsa

2009-01-31T23:12:00.008+02:00

Efter tredje kvalsterbehandlingen tycker vi personligen att vi blivit lite av proffs på det här med att smörja hönsfötter. Hönsen har också lärt sig precis vad det är på gång när de ser den blåa tandborsten (”är hon tokig vi har ju inga tänder” skrek Tuttan åt Etty som inte alls förstår vad tänder är, hon förstår sällan någonting alls vid närmare eftertanke. Och snart blir hon nog döv också såsom Tuttan skriker). Hur Tuttan, Ingeborg och Ramses ser på det här med fotmassage har ju Mama B redan skrivit om i det förra inlägget. Men att behandla kochinmaffian är ibland förenat med livsfara.

Etty von Koch som gick från lite bakom till adlig på ett nafs växte aldrig upp. Medan hennes systrar blir biffigare och hönigare för var dag som går är Etty fortfarande så liten att man först förväxlar henne med ett ägg, när man väl lyft upp henne tappar man bort henne i handflatan. Att hon pep vilt i början som tecken på ogillande gullighetsförklarades bara och så gick det med den saken.

Greta är min väna lilla flickhöna som först gråter en stund över att behöva lämna sin ruvande mamma och sen gråter en stund över att behöva vara alldels ensam utan de andra hönorna. Detta brukar dock gå över snabbt och för att uthärda själva behandlingen sjunger hon för sig själv tills tårna börjar sprätta så vilt i takt till musiken att salvan nästan vispas till grädde i våra händer.

Systern Kajsa är ALLT annat än vän och flickig. Hon har i princip växt om Ramses vid det här laget. Till skillnad från de andra i kochinmaffian tycker hon inte alls det är kul att ligga hela dagarna och ruva på absolut ingenting i väntan på kycklingar. Inte heller tycker hon det är roligt att åka i framnen som någon kramig höna. När man lyfter upp henne skriker hon så högt att grannes jakthund tre åkrar bort blir lomhörd och sångsvanarna en och en halv skog bort tror att de tappat bort en viktig flockmedlem. Slåss gör hon också. Mycket. Och hårt. Innan man tagit med henne de tre metrarna till dörren där vår lilla sjukstuga huserar är man både medvetslös och hörselskadad. Efter så mycket vilt flaxande att man själv lättat från golvet och flugit till salvburken minns hon plötsligt att hon tycker om att sitta på axeln. Och när hon väl sitter på axeln – mycket nöjt – måste hon skrika lite bara för att berätta hur högt upp hon är. Ramses som alltid tror att någon blir mördad när hon sätter igång med sina avgrundsvrål (det är inte utan att man själv tror att någon blir mördad) får nästan fjädrarna att rakna av oro över hur det går för hans flickor där han springer fram och tillbaka fram och tillbaka i hönshuset.Nåja, förr eller senare är salvan påkletad och en mycket förtjust Kajsa får gå ut och stampa i snön. (Det är ungefär nu Etty har ätit så mycket snö att hon stälpt)
Efter Kajsa får man alltid återhämta sig en stund innan alla sinnen fungerar behjälpligt igen.

Då brukar det vara Klaras tur.
Klara har medan allt pågått tryckt sig djupare och djupare ner i halmen. Hon tänker då INTE lämna sina tilltänkta ägg ens för en kort sekund.Och verkligen inte för en så lång sekund som en fotpedikyr tar. Nej det har hon då INTE tid med skriker hon vilt och håller sig fast i halmen allt vad hon kan. När hon får syn på mig gallskriker hon gällt och fluffar ilsket upp alla sina fjädrar i ett vildsint försök att se mordisk ut.Förr eller senare vinner i alla fall jag kampen och trots att hon spikat fast sig själv i underlaget brukar hon bli utsläpad tillsist. Under hela putsningen vrider hon sina fjädrar i förfäran över hur det nu ska gå med hennes ägg och ackackackockockock tänk om de saknar sin maaaamma. Att upplysa henne om att hon inte har några ägg hjälper föga. Man får helt enklet putsa på och se hur kvalsterbona flyger hit och dit. När man släpper ner henne i snön tjuter hon resignerat tills hon blir alldels fluffig och lägger sig huttrande ner på valfri isbit för att gå en långsam död till mötes bara för att hämnas.

Efter en snabb överblick av hönsgården möts man alltså av en Ingeborg som skulle vilja ha något goooott, Etty som förtjust ätit så mycket snö att hon nu är att förväxla med ett snögubbshuvud, Tuttan som med sina enorma snöskotoffelfötter glider förbi på en snödriva vildsint tutande allt vad hon kan, en Kajsa som intresserat djungelvrålar till sångsvanarna en halvmil bort, Greta som med sina rådjursögon koncentrerat sitter på en stubbe och önskar sig ett ägg eller kanske en mask samt Klara som bestämt ligger i en annan snöhög för att döööö, och så Ramses som försöker hålla koll på spektaklet. Då ger man bara upp och öppnar äntligen luckan igen så de kan få springa allt vad de kan in genom luckan för att se om någon kanske bjudit på något gott medan de varit borta.

//F over and out

Dag 243. Sluta kittlas, sa Tuttan

2009-01-25T21:58:00.003+02:00

Det är inte klokt vad höns är roliga.
Vi har gått och kikat ett tag för att se när vi tillsammans skulle vara hemma i dagsljus.
Vi behöver dagsljus för nu har hönsen fått *visk visk så hönsforummänniskorna inte hör* benkvalster.
Och åtminstone vi behöver vara två för att smörja hönsfötter.
Nu har vi i alla fall smort in dom med den rekommenderade salvan.
Aldrig att jag har trott, i mina vildaste stunder, att jag skulle stå och smörja en tupp mellan tårna.
Men nu har jag gjort det också.
Ramses tittade noga hur jag gjorde ifall han skulle göra det själv i fortsättningen.
Ingeborg kikade ifall hon skulle komma åt att äta lite salva och Tuttan skrek av skratt så jag blev lomhörd en lång stund.
Dom andra tittade intresserat på och Etty skulle ha velat ha lite nagellack.
Det här lär vi nog ha mer att berätta om.
När vi gick iväg hörde vi Klara stå och småsvära över att hon hade så hala fötter så hon inte kunde hålla i spiken när hon skulle spika upp den nya Awarden från Äleberg.
Kreativa typer, dom där, hönsen.
//M

Dag 225. Detta är stort, sa Ramses

2009-01-07T23:17:00.003+02:00

Det har varit förfärligt!!!
Jag har suttit ensam hemma och ruvat i soffan med böcker, tidningar, stickningar och filmer och inte minst choklad.
I nästan fyra dygn.
Däremellan har väninnor tittat in för kaffe och promenader och spännande samtal.
Ja, alltså, jag har fått roa fåglarna själv, det var det förfärliga.
Dom är ju så gruvligt bortskämda.
Undulaterna vägrade säga ett enda ljud, dessutom matvägrade dom den hälsosamma delen av framdukningarna.
Fasoner!

Emellanåt ha jag kollat utetemperaturen och skrikit lite för mig själv när det var mer än minus 15.
Åtgärder jag vidtagit:
- Burit varmvatten i hinkar med lock på och ställt in till hönsen.
(Herreguuud va kompost, skrek Ingeborg som kände igen hinkarna.)
-Satt in snö i en bunke ifall vattnet skulle frysa. Dom äter alltid snö från mina kängor när jag kommer in och det är ju vatten tänkte jag.
(Riiiis, tutade Tuttan med huvudet i bunken så snön yrde)
- Kollat stickmönster över hela webben om det finns såna fina flätstickade tröjor till höns som det finns till hundar. Finns inte, kan jag berätta.
(Syyynd, jag vill ha en kornblå av angora, sa Etty von Koch, skulle va snyggt till benen).
- Haft värmelampan på dygnet runt. Japp.
Vad hände då, jo dom började värpa som kulsprutor och det var hela tiden kö till favoritvärpredet.
Kajsa och Greta åtminstone fick kycklingsug och måste brottas ner för att släppa ifrån sig äggen.
Som bot mot det släckte jag lampan.
Följande morgon när jag gick ut var jag helt förfärad ifall dom frusit ihjäl eller flyttat från orten.
Jag väntade mig världens utskällning.
Det var helt knäpptyst, så tyst att jag tänkte gråta en skvätt av förskräckelse.
Jag började med att kika in genom ett fönster.
Och där satt Ramses på högsta stubben och läste högt från Koola Violas blogg.
”Vi har fått en award flickor” sa han ”det är stort”.
”Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen kommer det att vankas papegojblandning från fina butiken i stan”.

Gissa vem som åkte till stan med hönsskit under stövlarna och okammat hår.

Nu är i alla fall F hemma från sina äventyr och vi återgår så sakta till vardagen.
Det är så oändligt vackert.
Minus fem, orörd snö och en måne som för några timmar sedan passerade förbi plejaderna.
Björkarna avtecknar sig som broderier mot natthimlen.
Elden sprakar lite försynt i spisen, som om den vet att vi går mot natt.
Det finns så mycket att vara tacksam för.
//M

Dag 217. Koltrast kan du va själv!

2008-12-30T18:41:00.003+02:00

Flera gånger när jag har tittat ut genom köksfönstret mot fågelmataren till så har jag trott att Ingeborg har rymt.
Hon är bara obetydligt större än en koltrast.
Dessutom så fluffar koltrastarna upp sig den här årstiden till dubbel storlek.

Nu har koltrastarna också upptäckt likheten.
Det satt en hel delegation på hönsgårdstaket idag och ropade ut instruktioner åt henne, hur hon skulle rymma.
Ingeborg hade inte tid att rymma just då sade hon, ”för nu har det vankats gamla pepparkakor”.
Koltrastarnas gängledare, vi kan kalla honom King Kol, skrek upprört att han kunde bjuda på äpplen under stora trädet i backen bara hon sprang allt vad hon kunde mot skogen till.
”Äppel, jo pyttsan, kolla in dom här hönslåren”, sa Ingeborg och drog upp fjädrarna under hakan och blottade sina ben, "man bygger inte upp en sån här kropp på äpplen, nej tacka vet jag julmaten som Ramses lagar".
//M

Dag 215. Matvrak

2008-12-28T23:13:00.003+02:00

Men vart tar maten vägen egentligen?
Det har jag funderat för mig själv några dagar nu.
Här bär man ut rester från julbordet varje dag. Det är potatis och morotslåda och potatislåda och skinkbitar och små överblivna korvar och lämnade smörgåsar.
Ja jag vet inte allt, vi bär ut.
Ramses han pekar och kastar korvar omkring sig.
Och Ingeborg gör födorusningar så smulorna yr ur jullimpan.
Allt kan dom väl inte sätta i sig?
Gräver dom ner det i halmen eller vart tar det vägen? Har jag tänkt.
Eller ännu värre, är det nån gnagare inblandad.
Kanske en släkting till den mus jag mötte i köket härom kvällen som bar bort kattens torrfoder.
Kanske en hel flock möss!! Fatet är så rent som om det vore diskat, skulle ju tyda på nån som kan slicka.
Fast katten hon hålls ju hos undulaten just nu och har inte tid med höns.
Idag tror jag gåtan fick sin lösning.
Jag såg bajshögar som var så stora som om det vandrat en albatross omkring i hönsgården eller en kungsörn.
När jag tittade närmare efter så ser hela kochingänget ut som modellflickor för rasen.
Lika höga som breda och långa, ja som små fyrkantiga kartonger ungefär.
Det är ju bra med underhudsfett i kylan har man fått lära sig.
Tydligen har hönsen läst det också.
//M

Dag 214. En undulat, ta mig katten!

2008-12-28T01:18:00.006+02:00

Katten har det riktigt jobbigt nu.
Hon är en riktig fågelvän, säger hon.
Hon skulle så gärna ställa upp och plocka ägg.
Hon gör vad som helst för att få komma in i hönshuset och kika.

Häromdagen hade hon huckle och liten korg på armen, men inte ens det gick hem.
Hon ligger under hönshusgolvet med örat emot för att höra vad vi säger med snäll röst till hönsen.
Hon skulle med glädje smaka på hönsmaten - om hon bara kunde klämma sig igenom nätet.
Hon har försökt övertala Klara till en promenad i armkrok längs stigen till komposten men blev utskälld av både oss och tuppen.

Nu har hon hittat en liten kompis att öva på.
Det dök upp en ny undulat i huset.
Han sitter i karantän i sonens rum och skriker allt vad han orkar till nedre våningen, där undulaternas befrielsefront huserar.

Katten, som har fattat att allt som är inomhus och rör sig är förbjudet att sätta klorna i ( ja utom förskolebarn då som hon klipper till när hon tycker dom blir tröttsamma), har valt att bli den lilla fågelns mentor.
Hon ligger hopkurad intill buren och ler vänligt och spinner.
Kläm på lite Buttis så kanske det kommer ett ägg säger hon förväntansfullt.

Lille Buster, som undulaten heter, har låst in sig med dubbla knutar i buren och sprutar upprört mat genom gallret ut över skrivbord och allt annat inom två meters radie.
Sonen – han har flytt till lugnet och ron hos tupparna i skärgården.
Och jag ska sätta upp en spegel i golvhöjd så hon får se att hon inte är en fågel.
//M

Dag 210. GOD JUL

2008-12-24T15:57:00.005+02:00

God Jul allihopa! Här går vi inte så långt som KoolaViola som målar sin hall hasselnötsskinkrosa dagen till ära utan vi håller oss lite mer diskreta. Måhända att någon tycker det låter lite trist, men vi har klätt äggen i tomteluvor och bäddat med ny halm ovanpå sovskåpet i alla fall. Nu väntar vi med spänning på att se hurvida någon kommer lägga ett ägg med paketsnöre på innan kvällen eller ej...

//F

Dag 206. Tupp, tupp men ingen höna.

2008-12-20T20:36:00.003+02:00

Idag har vi varit ut till skärgården på 8-års kalas och passat på att hälsa på tuppflocken.
Synd att tuppar inte har nån riktig funktion utan höns.
Det är så roligt att titta på ett gäng tuppar som går ute och promenerar, en flock ungkarlar liksom.
Mitt i allt så galar alla samtidigt och nån får för sig att flyga upp i ett träd och nån springer efter en katt eller undan en hund.
Eller ännu värre - uppför och nerför en granne som går förbi.
Eftersom alla var köpta som hönskycklingar så hade alla flicknamn.
Vartefter galandet började så döptes dom om och har nu verkligt intressanta namn.
Vad sägs om Viola-Linnea som nu heter Viol-Lennart.
Där kanske en ny namntrend är satt.
Det är så avspänt med en tuppflock, ingen är orolig för att höken ska komma.
Det känns mer meningsfullt än att någon annan varelse ska nacka dom och gräva ner dom.
För man äter inte sina kompisar, faktiskt.
//M

MES-tuppen Blixten (fd blixtra) är mycket mycket stilig. Om någon vill ha en tupp eller fem så vet jag var det finns...

Dag 200 ungefär. Kraftig ägglossning

2008-12-14T21:07:00.002+02:00

Jag vet inte vad som hände. Det blev helt stilla på blogg-fronten.
Och det kom snö, och så regnade det och så vågade jag inte släcka värmelampan ifall dom skulle börja frysa och inte ville hönsen gå ut i ovädret och sen dog lilla undulat-Hugo och då blev allt så sorgligt.
Mitt i allt lärde sig alla sitta på pinnar.
Måste har varit lampans förtjänst.
Råttan försvann utan att gå i fällan.
Ja, så blev det advent och Tuttans öga blev bra och hönsen var uppe hela nätterna tror jag för varje gång man kikade in när klockan var jättemycket så pysslade dom på med olika saker och ingen sov på pinnarna.
Värsta tonåringarna, typ.
Och dom sprättade fullt med strö i maten och jag kom inte på nåt roligt.
Igår gjorde jag i alla fall mig till ordentligt, tinade spenat, kokade korngryn och tinade ärter. Det såg så gott ut så jag tänkte äta lite själv på väg ut.
När jag kom in i hönshuset stod kycklingarna och fnissade menande för sig själva i ett hörn.
Bäst att kolla mörka skåpet, tänkte jag, ifall dom har tjyvrökt eller nåt.
Och ser man på, värmelampan har tydligen gjort så att dom har trott att det var påsk.
Inne i mörka skåpet låg tolv stycken ägg, pyttesmå visserligen men jättefina.
Det blir till att ställa till storbak nu lagom till jul, kanske det räcker till åtta muffins dom där myräggen.
Ja just det – Ramses åkte iväg för att köpa cigarrer.
//M

Dag 180. Insnöad på höns

2008-11-24T16:53:00.005+02:00

Det är så nytt det här med höns, så snö i kombination med dom har vi ingen erfarenhet av.
Jag som stickar vantar och sockor åt familjen så stickorna glöder, har funderat på liten mössa med snöre under hakan åt hönsen så dom inte fryser kammen av sig.
Sockor går ju inte, då fastnar dom bara i halmen och inte kan dom hålla fast sig på pinnen.
Det är ju i och för sig ett mindre problem.
Det är bara Tuttan som bryr sig om pinnen och bara ibland.
Dom andra ligger i en hög på varandra.
Där kunde ju i och för sig en varm filt vara något.
Men då kvävs väl Ingeborg som ligger underst.

I alla fall så kokade jag majs till dom och gick ut för att ta ett litet snack om snö och kyla.
Dom såg inte ut att lida alls.
Dom samtalade högt med varandra ”Jasså, nu kommer hon, det var på tiden”.
Tuttan, som tror att alla har nedsatt hörsel, skrek till Greta ”kommer hon dragande med kokt ris idag igen så tror jag att jag skiter på fatet”.
Efter att ha ursäktat mig å det ödmjukaste satte jag ner majsen och dom mumsiga bröden på golvet.
Tuttan kände efter med foten om majsen var lagom varm och sen åt hon med sitt ovanligt dåliga bordsskick.
Ramses var fullt upptagen med att berätta hur han hade tillagat maten så han höll på att missa hela kalaset.
Etty von Koch, som från att ha blivit betraktad som lite bakom flötet, men som blev adlad av hönsforumet för sin blåa färg och gula fötter, tog ett korn i näbben och gick avsides för att äta i hemlighet.
Antagligen hinner hon få väldigt lite mat när hon ska va så fin.
Ingeborg passade på att äta lite snö från mina stövlar.

Hela diskussionen om snö och kyla glömde jag bort.
Undrar om dom är riktigt normala där i hönshuset.
//M

Etty von Koch

Dag 178. Katt i gelé

2008-11-22T19:10:00.003+02:00

Den där råttan har stört mitt sinne så in i norden.
Jag har tänkt och tänkt lite till.
Nu alltså, så har vi en minkfälla uppspänd utanför hönshuset inne i hönsgården.
Ramses och flickorna har utegångsförbud.
Annars skulle Ingeborg vara den första som gick i den fällan.
En sån fälla dör man inte i utan man blir instängd utan att skadas kan jag ju säga - ifall råttornas befrielsefront har några synpunkter.
Så här långt allt väl, det finns inte ett spår av råttan. Det har kommit snö så man kan lätt kontrollera vad som har gått förbi hönshuset.
Hittills har jag kunnat se att Bambi i olika storlekar har passerat.
Katt i gelé, höll jag på att skriva.
Sen några obestämda, kan vara vildsvin, björn eller antilop, vet inte så noga hurdana spår såna har.
Men ingen råtta.
För att peppa hönsen, men mest mig själv gick jag och pratade med dom en stund i dag.
Ramses visade vilken bra värmelampa han har satt upp till flickorna.
Jasså, sa jag och sänkte den lite för jag satte den lite för högt igår.
Jojo, sa Tuttan den mannen tänker då på allt.
Klara tittade upp från sin stickning, hon stickar en overall till Ingeborg som nu har färre fjädrar än en tennisboll eller kanske pingisboll.
Kycklingflickorna hoppade i halmen och utanför fönstret satt en arg talgoxe som bultade på fönstret och ville in.
När jag gick därifrån började det snöa igen och det var så tyst, så tyst i skogen.
Jag nästan smög för att akta mig för råttan.
Då kastade sig katten fram bakom hörnet för att skrämma mig.
Det blir ingen gelé ikväll!!!
//M

Dag 175. Skarpt läge

2008-11-19T23:51:00.002+02:00

Ojsan, ojsan har jag sagt varje morgon när jag har sett den lilla högen av smulad isolering ligga nedanför den ordentligt stängda hönsluckan. Dom små talgoxarna är verkligen ihärdiga i sin kamp att få flytta in hos hönsen. Ha ha.
Men i morse, minsann, hade talgoxarna motats bort av minst en örn såg det ut som på storleken den smuliga högen hade.
När jag lite imponerat och bekymrat sopade bort högen såg jag till min värsta förskräckelse att det var råttskit bland smulorna.
Nu finns det ju två saker jag har riktigt obehag av och detta djur är det ena.
Det är krig nu.
Jag har lärt hönsen karate på eftermiddagen, jag har visat Ramses var kniven i skåpet är.
Jag har berättat för kochinmaffian var det finns hammare och spik.
Jag visade Tuttan var silvertejpen ligger men då råkade hon få syn på korngrynspåsen som står bredvid och tutade så glatt att Ingeborgs näst sista fjäder ramlade av.
Den tejpade jag fast med silvertejpen *nä skoja bara*.
Ingeborg lovade att titta åt alla håll hela tiden hela kvällen och hela natten.
Det tog vi i hand på varefter hon kröp in under Ramses mage och somnade.
Det är ingen ordning på den hönan.
Inte kan jag ju hoppas på kattskrället heller hon äter ju bara sån som ligger i geleeeeè säger hon.
Det är ingen ordning på den katten heller.
//M

Dag 171 b. Akta er för höken flickor!!

2008-11-15T18:28:00.003+02:00

I en hönsflock nära oss, nåja tuppflock då, har höken slagit till.
Idag har det varit begravning.
Om den upplyftande ceremonin kan ni läsa här och samtidigt inse att det här sättet att umgås med djur går i familjen.
I hönshuset hade vi en tyst minut, ja inte Tuttan då för hon hördes som ett trumpetsolo, och det var ju högtidligt det också.
Ännu högtidligare skulle det ha varit om hon inte haft makaroner runt näbben.
//M

Dag 171. En fjäder kvar

2008-11-15T18:05:00.004+02:00

I en värld där hönsen så sakta tar allt större plats där blir livet också roligare.
Det finns så mycket som påminner mellan hönslivet och människolivet.
Ta det senaste till exempel, en av oss (= F) blev förkyld och går omkring och ser ut som en höna som ruggar.
Samtidigt, i ett hönshus på gården, ser det ut som lilla Ingeborg har känt att hon måste nysa och tagit ett kraftigt tag om näbben för att förhindra detta men inte lyckats.
Efter den incidenten har hon nu naken hals, fruktansvärd oreda i pälsen och EN stjärtfjäder kvar.
Prosit lilla gumman!
//M

Dag 165. Blind som en höna

2008-11-09T21:47:00.003+02:00

Höns är nästan dom farligaste djur jag vet just nu.
Som hypokondriker i elitklass så kan hönsprojektet bara sluta på ett sätt.
Jag kommer att skickas till slakt.
Hönsens stundande ihjälfrysning har diskuterats hela veckan och det bara för att temperaturen passerat noll-strecket några nätter.
Eftersom det bara är veckosluten som har timmar tillräckligt för att göra något utomhus så tog vi itu med innertaket idag.
Ramses hade ingen lust att ta flickorna med sig ut för det var dimma ute och han hade skymtat en farlig hackspett i en tall.
Bara han nämnde hackspetten så var hönsen ute och stod och stirrade intresserat åt alla håll.
Alla stirrade utom Ingeborg som stod och försökte rycka loss en ovanligt fin stjärtfjäder på Tuttan.
Fy vad jobbigt det är att arbeta uppåt, man får skräp i ögonen och jag som hade glömt bort den livshotande hönssjukan som jag fick i ögat härom sistens blev nu blind på båda ögonen.
Men jag såg i alla fall att jag fick hönsskit på handen så nu är coccidiosen bara att vänta på.
Det kliar på ena benet och det kan, säger bara KAN, vara ett farligt kvalster så det drar ihop sig till kalkben innan julafton kära vänner.
Jag är lite bortdomnad på ena sidan ryggen där jag sträckte mig och jag anar nu att det är marek som sprider sig i sakta mak, få se om jag lever till lucia?
Jag nös tre gånger för en timme sen och det hörde jag att hönsen också gjorde idag när dom var ute i lövhögen. Pneumoni!
Antagligen är det slut med mig innan första advent.
Men hönsen kommer att ha det bra i alla fall för om jag får hålla på lite till så har dom innertak innan dess.
Jo men en sak till, sen när jag kom in bakade jag en ursinnigt god kaka som jag åt lite för mycket av så nu lutar det lite åt stopp i krävan också.
Suck!

//Mama B

Dag 159 (igår). Ny lucka!

2008-11-03T19:09:00.015+02:00

Helgens planer har varit att bygga en ny tät lucka och täppa igen den gamla dragiga.

En vacker söndagsmorgon gryr och Kajsa och Ramses tar farväl av den gamla luckan (fast det visste ju inte de)

Medan hönsen är ute och motionerar sig sågas ett vint hål upp i hönshuset. Jäkla sticksåg säger vi bara.
Som tur är finns det inget som inte kan ordnas med lite sandpapper och en kinasåg.

Våldsamt men med elegans bänder vi upp ett nytt hål även på utsidan. Ramses funderar på att hoppa in direkt men distraheras av Ingeborg som står på hans fötter och piper efter ost.

På insidan börjar något genialiskt ta form...

Tadaaaaaa! Garanterat dragfritt och gjort på återanvänt material vi hittat lite här och där.

Men när vi skulle täppa till den gamla luckan med bitarna som suttit där i maj inser vi att huset måste ha växt. Bitarna passade inte längre!

Så som nödlösning spikade vi fast lite lister. Man får väl måla det i vår. Synd att vi glömt bort vilken kulör huset har... Vi får väl gå på känsla och hoppas att färgblandarmannen minns oss.

När utsidan är stabil proppar vi några lager med isolering i hålet. Trots att det drar så mycket att vi nästan blåser bort.

Ojdå, drag som tydligen är så farligt. Hönsen nyser medhållande.

För att förhindra framtida nysningar spikar vi på en skivbit. Inget drag här inte. (vilket gör kycklingflickorna lite besvikna, men de måste lära sig skillnaden på skadligt drag och skojigt drag)

Hönsen börjar tröttna på att vänta och skulle gärna vilja komma in.

Det som förut var en lättförståelig stege är numera en hinderbana värdig Tarzan. Ramses var en smula skeptisk. Speciellt eftersom han slog huvudet i luckan varje gång han försökte hoppa upp.

När han några yra minuter senare lyckats ta sig in och få med sig hönsflocken skrockade han stolt över sin skapelse och undrade om inte hans damer var nöjda över vilket tätt hönshus han hittat? Hönsen kunde tyvärr inte svara eftersom de guppade runt som metflöten i den nya halmen som uppenbarligen var lite djupare än vi trott.

//f (som egentligen inte byggt utan bara sällskapat och dokumenterat)

Ps till den som undrade. Ingeborg hittade in! Nästan först av alla. Det tog henne över en månad att lära sig det här med luckor i somras.

Dag 158 Vardagsbestyr

2008-11-01T17:56:00.015+02:00

Eftersom vi tycker hönsen är lite magra har det forskats både här och där efter vad höns tycker är mumsigt och som dessutom bildar fett. Enligt hönsproffsen var smör bra.
Givetvis kokades det både ris och makaroner för att ha något att blanda ner i smöret.
Och alla vet ju hur viktigt det är med nyttig mat nu för tiden. Därför fick de en tomat också. Inte helt enligt tallriksmodellen dock.

Tuttan tror att man måste döda maten innan man kan äta den. Mat dör bäst om man hugger hårt och skakar vilt.

Hönsen lämnades med sin frukost och jag trampade iväg mot hönshuset. Jag ser inte helt tillfredställande att det är varmare ute än inne.

Något annat som inte är helt tillfredställande är att de inte ätit up sin middag utan istället kastat runt den i ströet.

Kikar ut genom fönstret och ser att Tuttan fortfarande inte blivit mätt. Den hönan blir aldrig mätt.

Kikar vidare och ser att dvkochinmaffian roar sig bäst de kan i väntan på att maten ska bli ledig.

Istället för att titta på de söta hönsen tittar jag mot sovskåpet, och ser att de än en gång sovit OVANPÅ det istället för inuti!

Dododoooo, närmar mig med spänning äggnästet

Lyfter andaktsfullt på locket och vad skådar mitt norra; ett ägg!

Betraktar ägget och betraktas av Ingeborg på andra sidan fönstret. Så filosofiskt.

Bär vördnadsfullt in ägget och låter det flytta in hos sina syskon. På bara 3 veckor har vi fått ihop 6 myrägg!

Funderar på om hon kanske börjat lägga lite större ägg, jämför med ett köpeägg och inser att näää, de är nog inte helt stora än.

//f

Dag 157 C. Nära ögat Tuttan

2008-10-31T19:31:00.004+02:00

Som sagt, efter chocken förra söndagen när Ingeborg var nästan dödförklarad i minst en kvart så har jag varit för utmattad att blogga.
Men idag hände en faslig sak.
Alla som är lättrörda ska sluta läsa här och gå och titta om det är nåt roligt på TV eller om det ligger en ostickad stickning någonstans eller kolla om någon har kokat kaffe.
På mitt otroligt roliga jobb, skrattar vi för det mesta nästan ihjäl oss men inte idag.
Kollegan fick en filmsnutt övermailad till sig och den var något så otroligt gripande att någonstans mitt i började jag gråta så tårarna sprutade, varpå jag grävde fram en pappersnäsduk ur fickan, torkade ögonen riktigt ordentligt och snöt upp mig.
Och där hade det ju kunnat sluta.
När jag slängde pappersnäsduken slog det mig att hoppsan, hoppsan var inte det där den som jag tvättade och torkade Tuttans sjuka hönsöga med igår.
Ja och nu sitter jag och funderar om jag ska gå ut på hönsforumet och fråga om någon kommer ihåg vad det var för livsfarlig sjukdom dom föreslog att det var hon hade när vi visade hur hon såg ut efter getingbettet.
Först kanske jag ska gå ut och gömma alla yxorna.
//PS Se till att ha snytpapper till hands och ljudet på om ni tittar på filmen DS

//Mama B

DS2 från F: Vi väntar med spänning på att Mama B ska börja se ut såhär. I så fall lovar jag att fota och visa er. I smyg givetvis, annars kommer jag få smaka på yxan.

Dag 157 B Ingen borg till Ingeborg

2008-10-31T16:09:00.005+02:00

Som ni kanske märkt har bloggen varit oroväckande död den senaste veckan. Egentligen har vi nog ingen vettig förklaring till detta men jag väljer att skylla på Ingeborg.
Ingeborg som nästan tog kål på oss i söndags och det är först nu pulsen börjar slå normalt så man kan tänka på att blogga.

Söndag 26.10
Dagen börjar bra i hönsig anda. Vi städar lite här, skrubbar lite där och så släpper vi givetvis ut änglahönsen så de ska få springa som ystra kalvar och gräva som elitmullvadar.
Det änglalika lugnet varar ungefär fem minuter. Sen kommer Ramses galopperande som en illbatting och KRÅÅÅÅÅ:ar det högsta han kan.
Uppenbarligen är Ingeborg försvunnen igen.

Efter att ha vänt på varenda hink inom synhåll, krälat under varje bil vi kunde finna och kikat under husgrunder utan att hitta den jäkla hönan satte Ramses igång stora mistluren.
Han hade oroligt sprungit hack i häl på oss under letande men bestämde sig nu för att göra någonting själv.
Han gol 129 gånger i rad och blev tillslut så hes att han blev alldeles tårögd av matthet.
Då bestämde vi oss istället för att låtsas som vi inte alls var oroliga. Hon var nog bara under brädhögen. Och den hade vi ju ändå tänkt flytta idag så deet var inga som helst problem med en försvunnen Ingeborg ingen oro här inte.
Således ägnade vi 45 minuter åt att flytta på 94 trälådor och plankstumpar. Tillslut återstod endast en liten låda som nästan grävt ner sig själv i jorden.
Vi hade då finkammat ett par 100 m2 av skogen, inte för att vi oroade oss för att det var där Ingeborg var med rävar och kråkor, nejdå, vi ville bara ha lite frisk luft och leta svamp.

I skogen fanns massor med svamp men inga hönor.
Då återstod som sagt endast den vissna lådan, en död ödla och en nykläckt fjäril samt en soptunna (som vi redan tittat i som av en slump ungefär 12 gånger, inte för att vi trodde Ingeborg satt i soptunnan. Vi ville bara titta lite på soporna).
Till sist blir det oundvikligt att skjuta upp lådbortlyftningen, vi tänker båda på vad som ska stå på Ingeborgs gravsten och hur vi ska förklara det för Ramses. Då kikar plötsligt hön#%!* upp ur en djup djup grop hon grävt under den allra sista lådan.
Där hade hon legat i 1 timme och ignorerat Ramses galanden, våra lockrop, ostmutor osv osv. När hon såg oss kom hon på att hon nog ville åka famnen. Och när vi såg henne kom vi på att hon skulle få husarrest för resten av sitt liv.

"Godis?"

//f

Dag 157. Indirekt tillökning

2008-10-31T15:30:00.007+02:00

För cirkus en vecka träffade min bloggkompanjon Mama B hönsgurun* i den intesåstorastaden.
De kacklade lite och diskuterade väl antagligen vilken sorts jord som är mest gynnsam för masktillväxt. De kom också överens om en underbar kompromiss. Låne-Klara ska få stanna kvar här hos oss! Det enda vi behövde göra var att donera någon kyckling nästa sommar.
Det kommer bli halvlätt, Klara är expert på att ruva och uppfostra kycklingar. Men Ramses verkar inte vara helt intresserad av Klara. Så har vi otur kommer det krävas en jungfrufödsel för att vi ska kunna hålla vad vi lovat.

* Hönsgurun är vår räddning i den farliga hönsvärden, i en värld där allt löses med yxor eller ugnen, i en värld där ett getingstick förvandlas till en dödlig och ytterst smittsam sjukdom som gör att alla hönsen kommer dö i morgon, i en värld där det är mesigt att ha en hönsgård. Förutom personlig coach är hönsgurun också den som sålde vår lilla hönsflock till oss. Välvilligt gav hon bort både tupp och ägg till oss noviser i somras.

Själv undrar jag väl mest hur vi bäst skulle ha förklarat att den guldglänsande atlethönan hon lånade ut i början av Juni numera ser ut som något räven spottat ut.

Jag vet inte om hon genomgår den fulaste ruggningen i mannaminne eller om kycklingflickorna bara vill leka frisörer och sliter lite väl hårdhänt i sin mammas fjädrar.

Exemplarisk mor med Greta och Etty i soliga Juni.

Och såhär snygg är hon idag

//f

Dag 148. Hönsgym? Är dom galna, sa Ramses

2008-10-22T21:50:00.004+03:00

Jag har varit bortrest en liten sväng och F har roat hönsen och byggt undulatgym.
Undulater tränar genom att sprätta mat på tapeterna, äta upp pusselaskar, slita bort små bitar av tapeterna från väggarna och inbilla sin matmor att dom vill ha pedagogiska leksaker från utlandet.
Dessutom hänger dom upp och ner i allt som går att hänga upp och ner i.
Och som om det inte räckte med allt som redan fanns så byggdes det lite till.
Allt detta har jag sett med egna ögon, tro mig.
Och alla hönsen var utomhus och hjälpte F med gymbygget när dom inte stjälpte det.
Nu vill dom också ha ett gym!
Dagens problem:
Tuttan vill ha en trapets så hon kan träna uthopp, hon är faktiskt lite dålig på det. Det tar en minut innan hon kan bestämma sig för vilken fot som skall vara främst när hon hoppar ner från en stubbe.
Ingeborg hon vill ha romerska ringar. ”För jaaag är holländsk och det är nära Rom” sa hon till Ramses som kommer från grannbyn och inte har sett en kartbok i hela sitt liv.
Klara ska ha hantlar så hon kan klippa till Ramses ordentligt nästa gång han påstår att hon ska ruva.
Kycklingflickorna dom är nöjda bara dom får träna så att dom får fasta lår och snygga bröst.
Jag vet inte vad jag ska göra, dom börjar ställa så orimliga krav.
Vad är det med dagens höns?
//M

Klara och Ramses på en stilla joggingtur. Hon vill gärna ha sina hantlar inom en snar framtid.

Dag 145 (igår) Konsten att bygga

2008-10-20T19:01:00.012+03:00

Gårdagen ägnades åt att bygga lekplatser åt prylbögsgojorna.
Eftersom det blir hejdlöst skräpigt i huset när man släpar in en halv skog och en mängd vapen som skulle få en snickare att gråta av avund (nåja en borrmaskin, en hammare och en såg) höll jag mig utomhus med bygget.
Jag hade i förväg förberett allehanda material som skulle användas. En bottenplanka hade noggrant valts ut och torkats flera dagar, pinnar hade kapats, spikar hade införskaffats och en provisorisk arbetsplats hade tillverkats.
Eftersom hönsen var kramsjuka tyckte jag de kunde få komma ut medan jag höll koll efter rovfåglar.Jag tänkte mig något i stil med en flock nöjt skrockande hönor och mig, visslandes och ivrigt byggandes.

Den pyttelilla svarta pricken är Ramses. Den osynliga beige fläcken till höger om Ramses är Tuttan. Och den obefintliga pricken lååångt bakom är Ingeborg.
De övar sig på att gå vilse.

Det var dock inte riktigt verklighetsenligt.
Till att börja med ville Ingeborg tappa bort sig. Vilket hon gjorde med bravur. När Ramses insåg att hans favorithöna försvunnit tappade han nästan kammen av förskräckelse. Stora skallgångskedjan inkallades (Ramses, jag och katten) och vi gick på gemensam hönsjakt.
När vi gått flera decimeter i fel riktning kikade Ingeborg fram ur en hink. Ramses blev så till sig av glädje att han nästan sprang ikull mig och katten på sin väg mot en mycket nöjd Ingeborg.

En återfunnen Ingeborg som funderar på vart hon nu ska gå och försvinna. Kanske in under bilen (igen) och låtsas som hon inte hittar ut (den här gången heller), för att till sist föreslå en del viktiga ändringar under bilen så den börjar gå fortare. Det enda hon behöver är en rejäl borrmaskin.

När det lilla problemet var avstyrt tänkte jag mig att jag skulle få börja jobba. Det var dock ingen annan än jag som tyckte det var en bra idé. Något som hönsen tyckte var en bra idé var att jag skulle gräva lite mask åt dem. Eftersom jag har världens sämsta karaktär när det gäller tjatiga djur grävde jag raskt upp ett hål i marken och hönsen så de skulle kunna äta sig feta på de tre babymaskarna som fanns där någon stans.

Ramses har koll på sina damer. Jag har varken koll eller damer.

Och efter det blev katten kelsjuk. Kelsjuk på hönor. Hon slängde sig entusiastiskt mot Ingeborg som förvånat backade undan varpå jag bestämde mig för att avstyra framtida situationer där katten bestämmer sig för att gå steget längre och SMAKA på hönan. Detta gjordes genom att argt fräsa och springa efter en skärrad katt.Detta tyckte hon egentligen var roligt men uppenbarligen blev hon så generad över att hönorna såg hennes misslyckande att hon höll sig på avstånd i nästan en halvtimme.

Etty är då inte rädd för katter. Annat än när hon ser dem.

När jag ägnat ungefär en timme åt detta och inte kommit längre än att jag lagt upp plattan på den provisoriska bänken gnuggade jag händerna och såg framför mig hur jag om fem minuter skulle ha ett slott där det tidigare varit en träbit.
När jag vänder mig om ser jag dock tre förtjusta kycklingar som springer ikapp på min noggrant utvalda och väl torkade undulatplattform.Muttrandes fula ord som varken Ingeborg eller bloggläsare bör höra bytte jag genast ut den fina hönsskändade plankan mot en rutten bräda.

Tuttan börjar få ordentlig koll på vingarna nu när alla fjädrar växt ut. Hon ägnar sig således åt att svepa som en örn över fälten. Fast egentligen hoppar hon från stubbar.

I denna stil fortgick arbetet ytterligare en timme, hönsen ville titta på än det ena en det andra. De ville jaga katten (som drabbats av tillfällig hönsfobi sen den pinsamma händelsen tidigare på dagen) De ville pröva sågen och borrmaskinen, de ville lägga sig i huruvida man skulle spika fast pinne ett eller två först, och i så fall vilken vinkel är mest gynnsam? De ville pröva hammaren (på katten) och de ville provklättra gymmet en gång till. Men det kände jag att det fick vara nog då jag redan bytt ut diverse delar för att de envisats med att hönsbacilla på alla mina värdefulla undulatdelar. Så då fick de gå in. Ramses och Ingeborg gick lydigt in i hönshuset, Tuttan tutade förnöjt så länge hon fick åka i famnen.
Men kycklingarna är fullkomligt hopplösa. Klara likaså.
De sprang än hit och en dit, det slank ner i diket (för ingen hade de som köörde), de skrek av skräck över att behöva bli burna (trots att de gillar att sitta i famnen i normala fall). Tillslut delade de på sig och försvann som yra höns åt olika håll.
Tillslut vände jag dem ryggen, varpå alla fyra kikade fram bakom en stock och kocklade att de ån-ån-ångraade sig och ville in-in-in-in-in innan räääven kommer.
Då kunde de minsann organinsera sig på ett rakt led i väntan på att få åka hiss in.Något säger mig att de inte var fullt så panikslagna som de först låtsades.

Klara NÄ-Ä vill aldrig göra som hon blir tillsagd.

Är någon intresserad av resultatet finns det här.

//f