Ska ni inte flytta snart, sa Ramses

Nej, hönsen har inte dött.

Men F och jag lider att tuppångest.

Vi MÅSTE göra oss av med våra vackra, vackra tuppar. För varje dag försöker jag tycka om dom lite mindre – det är svårt.
Jag försöker se det ur Tuttans synvinkel. Hon får stryk varje dag av en tuppslyngel.
Jag försöker se det ur Tyras synvinkel. Hon får lov att kasta sig in i slagsmål varje dag bara för att hon inte kan låta bli. En vacker dag åker hon på stryk. Nu passar hon in det så dom inte riktigt vet vad som händer och så springer hon fort, fort därifrån.

Jag försöker se det ur Falcons synvinkel. Han har så besvärlig röst så han skäms varje gång han gal och nu triggar dom där ungtupparna honom med sitt evinnerliga galande, Han går ju omkring med rodnande kam halva dagarna.
Unghönsen som hänger med tuppslynglarna tar efter deras dålig beteende.
Ramses är med jämna mellanrum tvungen att dela ut karatesparkar för att skilja småtupparna åt och det yr fjädrar i luften.
Och jag får knappt syn på gammelhönsen i tuppmyllret.

Dom måste flytta!!

Men Tyke är ju snäll och vacker och tvillingtupparna är ju snygga och vita tuppen, det är ju han som mest råkar illa ut men dom två prickiga kan jag vara utan. Sen kommer F och hon tycker tvärtom och då är vi tillbaka på ruta ett igen.
Skulle jag ha en stor lagård så skulle jag dela upp dom i en egen tuppflock och då skulle dom få gå lösa på dagarna för dom har ju så himla roligt dom stunder när dom är överens om rangordningen, då går dom till skogen och dom pysslar runt komposthögen och går promenader i buskarna. Det finns ju inte mycket som är så vackert som en flock tuppar i det här färglösa höstlandskapet.
//M