Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt

Tuttan och jag går och lägger oss, sa Ramses

Här går det undan!
Känner mig som en amerikansk tv-series sammandrag.
Förra veckans episod: Vart tog Ingeborg och tuppkycklingen vägen? Varför gol Flora? Vems är den grå katten?
Se den spännande fortsättningen i Hönsflocken i kväll!!

När det visade sig att lilla gulle-Flora var en man blev allt väldigt konstigt.
Först konsulterades Hönsexpert B och vi gjorde upp en plan.
Steg ett, adoptera bort Flora till någon med silkeshöns.
Det försökte jag med, jaha och då hade den damens lilla silkeshöna dött mitt i allt.
Steg två, ringa till Hönsexpert B igen och nästan gråta.
”Ja men då kan du få en av mina silkeshönor” sa hon.
Där svimmade jag lite av lycka.

När jag kvicknat till två dagar senare for jag och hämtade en bedårande fröken eller kanske fru och inte nog med det, hon hade en dotter med sig i boet eller vad det brukar heta.
Hela vägen hem satt dom i kattkorgen, bak i bilen, och pratade.

Jag bestämde mig raskt för att döpa om Flora till Falcon, för man måste ha ett ordentligt namn för att uppväga att man ser ut som ett angoranystan.
Lilla frun heter Silke och dottern som följde med heter Tuva för så ser hon ut.

Med ganska höga förväntningar på Falcon släppte jag ut dom två fluffen och vad händer.
Kochinhönsen blev arga, småtupparna började mopsa upp sig, Ramses sprang runt som besatt och begrep ingenting.
Svarthönan Vera som är vänligheten själv hon tyckte att Silke var lite oredig i håret och försökte städa upp henne på huvudet, men väldigt försiktigt.

Mitt i allt detta kaos så gick det upp för Falcon/Flora att han var en tupp och då började han bjuda Silke på allt möjligt ´gott´ som han hittade på marken.
Det var hasselnötsskal som legat i jorden i åratal, gamla pinnar, torra melonskal och små stenar.
Silke som kommer ifrån en hönsgård där det vankas gourmetmat trodde inte sina ögon och lade sig med ryggen till och blundade.

Ställningen vid läggdags i kväll var att småtupparna hade lärt sig veta hut, det är lite osäkert med kochinhönsen om dom kan låta henne vara.
Ramses gick i alla fall in och la sig med Tuttan, han tyckte att dom andra var för tröttsamma.

Silke och Tuva får sova i en egen kupé i natt och i morgon ska jag låta silkeshönsen vara för sig själva och bli bekanta medan det blir frigång för resten.

Missa inte den spännande fortsättningen som det brukar heta.
//M

Jävla mårdhund, sa Ramses

Det blir sig liksom inte riktigt likt mer.
Ingen Ingeborg som springer med hårdast farten för att komma först.
Som sprang så fort att fötterna var jäms med öronen för att vara snabbast.
Vi har ju räknat ut att det är mårdhundarna som tagit henne och tuppkycklingen, dom lär göra så där.
Komma och plocka en och en och bära iväg.

Tyra gör så gott hon kan för att roa mig men hon vill inte sitta i famnen.
Ännu.
Men vi ska träna lite i höst.

Alla hönsen tycker det är urtråkigt att dom inte får gå fritt längre, det är nästan så dom hänger på nätdörren när jag går förbi.
I morse var jag ute med hönsen i två timmar.
Jag höströjde lite på gården och dom var med mig hela tiden och såg till att alla eventuella daggmaskar och andra goda saker blev undanstädade.
//M

En hit eller dit, sa Klara

Nu e det inte roligt faktiskt!
Inte roligt alls!!

Var är Ingeborg?
Min lilla koltrasthöna, min lilla kompis.
Precis borta, inte en fjäder kvar.

Så här hade jag inte tänkt mig att det skulle få gå till.
Mina hönor skulle bli gamla och få en skön pensionärstillvaro här med mig.
Särskilt Ingeborg.
Hon och jag skulle sitta i soffan och läsa och sticka
Hon skulle inte försvinna utan ett enda spår.
Nu vill jag att alla som nånsin har haft en höna som försvunnit och kommit tillbaka berättar för oss om det så att vi har lite hopp om återseende.

För att göra det hela ännu hemskare så försvann en kyckling spårlöst idag, en av dom lockiga tupparna.
Det känns inte riktigt lika hemskt, men ganska.
Det var en av Klaras tuppkycklingar men hon tar det hela med ro. Hon hade ändå tänkt be dom flytta endera dagen. Så ser hon ut i alla fall.

Vad finns det som tar höns, där det inte blir några spår av brottet, inte en fjäder inte fler höns skadade, ingenting som gör att man förstår vad som hänt?

Nu är det slut på frigången i alla fall.
Åtminstone när ingen är ute och sällskapar med dom.
//M


Ingeborg kom heeeem

Ni kurrar jag gömmer, sa Ingeborg

Efterlyst höna



Hönsen har gått ute hela sommaren, hur duktiga som helst. Ingen går bort sig och ingen försöker sova utanför hönsgården på natten. Men igår uppstod ett smärre missöde, givetvis var det favorithönan Ingeborg som orsakade problemen.

Jag (F) har under helgen hönsvaktat hela högen då överste M roat sig på stugan. Det är alltså som upplagt för att jag ska förstöra något värdefullt. Det kan vara allt ifrån datorer till favorithönor. Som ni kanske kan gissa var det denna gång favorithönor jag sabbade.

Hönsen var alltså ute på gården med Ramses igår, precis som vanligt. Flora letade efter sin mamma precis som vanligt, de andra letade mask och småtupparna sloddes – precis som vanligt.

Smitaren

Men seeen, började det ösregna. Ramses som är mycket rädd om sina fuktkänsliga lockar tog med sig ett par hönor in i huset och lämnade resten utomhus. Han må vara snäll men han är inte så väldigt ansvarsfull alla gånger har vi märkt.

Jag och lillebror H fick i alla fall rycka in för att samla ihop återstående kycklingar och hönor underifrån hönshus och stubbar. Efter ett par kvartars letande och lockande med godis var alla infångade, fönade och placerade i sitt fort. Alla utom *trumvirvel* allas vår gullehöna Ingeborg. Hon var spårlöst borta.

Så igår letades det hela dagen och hela kvällen, när mårdhundarna ylade och ficklampsbatterierna dog gav vi upp letandet och sov istället. Vi tänkte att hon nog skulle dyka upp bara det slutade regna, hon är inte jätteförtjust i väta hon heller. Däremot är hon förtjust i att gömma sig och hon är förtjust i uppmärksamheten som följer när man lekt död ett tag. Alltså bidade vi vår tid.

Men morgonen kom och med den solskenet – fortfarande ingen Ingeborg! Jag har hyrt in stora kavalleriet men hon har fortfarande inte setts till. Ramses går runt tyst som en mus och tänker då inte undslippa sig minsta galande för att locka henne till sig. Han tänker bara vara tyst tyst tyst. Och som ni ser gör även jag något konstruktivt: bloggar.

Vaa? Leta vardå? Efter vem? Närdå? öh?


//F, utsjasad letare

Köpa godis, sa Messy

Och här kommer en sommarlovsrapport från hönsflocken.
Alla lever ännu.
Trots räv, hundar, främmande kattor, farliga måsar, hemska hökar, ringlande ormar och jättefarliga saker man kan sätta i halsen.
Flora har lärt sig prata lite, typ mamma, tupp och kaka (nej jag skojade bara) men hon hörs lite som en höna ibland.
Tuttan hårdbevakar dörren på morgnarna så att hon kan skrika allt vad hon orkar när jag kommer ut.
En dag när det var mulet och regndisigt sådär, så försov hon sig och irrade inte ut förrän vid elvasnåret.

Kycklingarna har klagat på mig i snart en vecka nu, vi fick nämligen slut på smågodiset.
Därför har jag pallrat mig iväg till civilisationen för att inhandla lördagsgodis till kycklingarna, vanliga människor kallar det för undulatblandning eller parakitblandning, det går bra vilket som
.
Hönsen har mitt i allt tagit äggledigt – vilka fasoner – mitt i ljusaste sommaren.
Dom gör så dom där småhönsen, sa en bekant jag träffade i stan idag.
Tur, jag trodde det var nåt fel på mina damer.
Av någon konstig anledning bryr jag mig inte riktigt om det. Det uppvägs med råge av att ha höns som vill vara nära och som vill följa mig efter ved och som äter ur handen och sitter i famnen.
//M

Dag 400. Vi hatar siffror. Och fotografer, muttrade kycklingarna

Blööööööööd sa Messy ofint till mig idag när jag utsåg henne till ofrivillig modell


Dagen har väl inte bjudit på så värst mycket häpnadsväckande händelser. Däremot en del roligheter: Såsom en (för mig) underhållande fotosession, en för hönsen underhållande promenad (Ramses kan åtminstone belasta benet litegrann nu och har därför visat dem solstolen med tillhörande solare (jag) och solarens bullpåse), en svindlande bulljakt följde kort därefter. (Ingeborg gjorde ett födorus med bullbiten fladdrande ur näbben och Vera gjorde ett Ingeborgrus efter henne).

Kajsa är däremot en van poser, det blir man förr eller senare på det här stället. Övning ger färdighet (eller snarare: det som inte dödar härdar)

En del brutala grejer har vi också hunnit med. T.ex. så skrek Ramses KRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ(ka) jättehögt åt en ruggig fågel som spejade på hönsen(s matskål) från sin grantopp. Och så har jag dödat en geting till Ingeborgs stora förtret, hon var mycket upptagen med att försöka bli stucken av ovannämnda insekt just när jag avbröt hennes lilla tidsfördriv genom att avrätta den ena parten (inte Ingeborg bör tilläggas). På tal om mord så försöker jag lära kycklingarna att gå lösa i hönsgården utan tillhörande kycklinghage. Det går ganska bra tycker jag. De andra hönsen håller inte med för de tycker att det går jä-tte-då-ligt. Klara vill se dem döda varje gång de råkar snegla på hennes krulliga barn. Vilket man är tvungen att göra förr eller senare då de är överallt och ingenstans hela tiden samtidigt. Så för majoritetens bästa är Klara inspärrad, så även hennes kidnappade adoptiv-avkommor.

Tja det är väl ungefär vad vi pysslat med idag, förresten får det nog vara slut med dags-räknandet nu. Vid 400 är det lätt hänt att man tappar bort sig. Speciellt kycklingarna har svårt med (läs: skiter högaktningsfullt i) siffror.

//F, fotonürd (det är alltså inte jag på bilderna)

Dag 399. Emovaddå? sa Vera

KoolaViola beklagade sig över att hon blivit kload av sin katt. När jag läste det för ett par dagar sedan skrockade jag nöjt och klappade vår katt Emmi lite extra för att hon nöjer sig med att dregla på folk hon tycker om. Inte som systerns monsterpudel Smilla t.ex., hon kissade på mig igår. Usch. Äckligt. Hur som helst, jag läste KoolaViolas blogg och sneglade nöjt på mina egna, förvisso bländande kritvita men ändå; sårfria ben.

Idag tänkte jag råda bot på kritvit-stadiet, men eftersom det är ganska tråkigt att sola och mycket roligare att gulla med hönor så irrade jag iväg till hönsgården istället. Där är de är inte alls förtjusta i att ha en enbent tupp som inte kan gå på äventyr med dem. Så de välkomnar alla spänningsmoment de kan hitta, även kritvita dvärgar iförda bikini som uppenbarar sig i deras hönsgård godtas. Och bäst som det var stod jag där med en glatt kacklande Kajsa sittandes på ena axeln.

Utan att tänka på att jag kanske inte var iförd min bästa höns-dress drog jag nöjt i Kajsas fjädrar medan jag lyssnade på hennes ovärderliga tips om hur man bäst skulle göra sig av med Flora samt var det kunde tänkas finnas frodiga maskar. Och mitt som Kajsa riktigt kommit igång med sina rövarhistorier om hur hon gav Etty på nöten och hur hon lagt ett strutsägg så sent som i förrgår, mindes Vera att hon hört att svarthöns var goda flygare. Så med ett förtjust Hoande skuttade hon rakt upp i luften och flöööög som en örn (eller en kiwifågel) upp mot min axel.

Eftersom varken Kiwifåglar eller Vera flyger så väldigt bra (än) var hon tvungen att ta lite avstamp och klättra upp längs höger arm för att nå sitt mål. Turligt nog för Kajsa hade hon levt sig in så i sina dramatiska (och påhittade) historier att hon vilt kacklande redan klättrat vidare upp mot undertecknads huvud. Så där stod jag, en kritvit dvärg, med två synnerligen glada hönor vajandes runt huvudet. Ack så gulligt det var i flera sekunder, sen kom Kajsa på att hon hade skojigare vänner än mig och rutschade med sina kloförsedda tår brett utspärrade nerför min rygg. Och Vera ville ju inte alls prata med mig egentligen hon ville bara praktisera sina nyförvärvda flygkunskaper. Så hon tog ett rejält avstamp och hoade sedan iväg för att stirra lite hotfullt på Klara och ta sig ett till spagettistrå.

Tora, Kajsa, Ramses & Tuttan. Mycket c00lare än vad jag är tydligen.

Själv tänkte jag inte mer på saken (jo det gjorde jag visst, jag tänkte massor på hur gulliga de var) utan gick in istället. Och nu ser jag att, hoppsan, det ser ut som jag utsatt mig själv för ett fullfjädrat självmordsförsök. Inte nog med att jag har tydliga röda streck över handleder och armar, de försvinner ner via axeln och ut över ryggen i prydliga rader. Hur ska jag nu förklara det här om någon frågar? ”nej alltså det var mina hÖÖÖnor som gjorde det här, jag är INTE destruktiv och NEJ jag går inte mot ljuset i tunneln. Vera ville bara känna luften under vingarna! Och Kajsa ville ju bara berätta något spännande! Jooo det var så nej hallå jag VILL inte ha tvångsttröjan på mig släpp lös miiig!!!”. Nej. Det här blir ingenting. Jag får helt enkelt ljuga ihop något istället.


Maydaymayday! Höger motor brinner


//F, snart tvångsomhändertagen

Dag 389. Är du min mamma? sa Flora

Vi har väntat och väntat.
Och lyssnat och lyssnat.
Dom har ruvat och ruvat.
Till slut tröttnade vi på alltihop och adopterade en liten flicka.
Flora heter hon och liknar en kattunge.
Flora har ett problem.
Är du min mamma? sa hon och tittade på mig
Njaäe inte riktigt, sa jag
Är du min mamma? sa hon och tittade på F
Nehej du, sa F
Och så där fortsatte det.

När det äntligen blev lite lugnt i hönshuset, så tittade Klara ut från sitt ruvande av Ettys ägg och skrek Tyyyyst varvid hon lyfte på vingen och - se där - en liten kyckling.
Och det är inte Klara som är mamma till den kan jag säga, så vi får väl ta en ny ”är du min mamma runda” om nån dag.

.

.

.

.

.

.

.

//M

Dag 376. Ändrade regler

Kajsa, Etty, Klara, Greta


Jag har ett vagt minne av att jag under ett drömmande ögonblick påstod att nästa inlägg skulle handla om nykläckta kycklingar. Och såvida jag inte drar ihop en rejäl lögn om kläcklycka i mängd och massor kommer detta inte hända.

Asta ruvar fortfarande, kanske inte kärleksfullt eller tålmodigt, men bestämt. Inga kycklingar synes än men å andra sidan har vi verkligen inte vågat lyfta på denna dödsmaskin för att kolla upp saken. Nu är jag föga rädd för hennes fysiska styrka - hon är trots allt en dvärgkochin - men för hennes hämnd. Hon ser ut som en sån som gör allting perfekt ända tills den dag man råkar förolämpa henne. För att hon ska tycka om mig och således trolla fram lite kycklingar nöjer jag mig än så länge med att servera det bästa huset kan erbjuda, fläkta henne med palmblad och läsa högt för henne ur tidningen (jag brukar hoppa över dagens recept, för att… ja.. eh. kycklingsoppa talar vi tyst om), allt detta med ett dyrkande uttryck i ansiktet.

Etty plockar blommor - roligare än att ruva


Etty ruvar också. När hon för en vecka sedan började var min spontana reaktion ett ihåligt skratt. Givetvis är det vår pyttelilla, efterblivna, dvärgväxta, minst ansvarsfulla och föga tålmodiga höna som fått för sig att hon ska ruva. Jag är övertygad om att hon inte har den blekaste aning om vad hon håller på med och vad det eventuellt skulle kunna leda till. När Klara och Greta ruvat har de med ett överjordiskt upphöjt lugn legat och gullat med sina ägg i 30 dagar (förvisso utan att dessa kläckts, men det var då inte hönsens fel). De har ruvat utan att röra en fena så länge man inte tvingar dem för att de åtminstone ska upprätthålla sina vitala funktioner. Fortsätta leva alltså. Etty däremot. Varje gång man tittar in i hönshuset för att tjäna Asta hör man Etty tjata från sitt hörn, det är tråkigt hit och det är varmt dit, det är kvavt här och det är kliigt där.

Etty jagar flugor med de andra - roligare än att ruva


Inte ligger hon stilla heller. Hon ligger med glädje på sida i det trånga redet, ointresserat stirrande i taket och gymnastiserandes med tårna. På grund av hennes pyttelilla kroppshydda får hon bara ruva på 6 ägg. Vilket hon faktiskt gör ibland. Lite på skoj sådär. Men trots att äggen ligger under henne ibland tycks hon inte värma upp dem, hon bara ligger där och tjatar om hur tråkigt hon har och om att hon inte har någon att prata med.

Etty går i regnet - även detta, roligare än att ruva


Ungefär 3 gånger om dagen tar hon rejäla pauser, gärna på en timme i sträck. Då går hon runt och sprättar, badar, kacklar högt om allt utom sina ägg eller bara ätandes på mask. Och Ramses gör inget ÅT saken! När superseriösa Greta eller experten Klara klivit av 3,5 sekunder för att inte tvingas bajsa på äggen så har han nästan tappat kammen av ilska. Då skulle de bankas på och skrikas åt minsann. Men varje gång Etty kliver av äggen (vilket hon gör lite för ofta som sagt) tjuter han av lycka och slänger åt henne den ena halvmhetersmasken efter den andra, han dansar sina finaste danser och han sliter upp vackra blommor med rötterna för att ge henne.

Asta tar mycket allvarligt på det här. Mycket. Etty förstår inte ens vad allvar betyder.

Summa summarum går det alltså sådär för oss på kycklingfronten. Astas ägg kan vara värpta när som helst så vi vet inte om de kan kläckas eller i så fall när. Men finns det minsta tillstymmelse till hopp så kommer Asta personligen skrämma fram kycklingar ur äggen.

Såhär ligger de nu, Etty är den lilla grejen i redet. Ingeborg sover under Ramses som vanligt, det är därför han ser ut att ha det så obekvämt. De sover alltid såhär! Jag blir galen. De hatar mina pinnar. Jag måste bygga nya för tionde gången och hoppas på det bästa. Snart blir det nog dubbelhäftande tejp på pinnarna...

//F (mer uppgiven än desperat)

Dag 334. Annat var det förr

Hönsen har förändrat mycket här. Inte bara det att man numera tycker det är helt normalt att ägna sina lördagseftermiddagar åt fotmassage och bajsplockning utan de har vänt upp och ner på hela min världsbild. Saker ser inte likadana ut längre!

Vi kan tex ta det här med matrester. Innan hönsen dök upp var mastrester en ful gröt man inte ägnade någon uppmärksamhet åt.

Men plötsligt ser jag hur de gamla potatisskalen och den överblivna korvbiten riktigt ler mot mig. Spagetti har aldrig varit en mer fantastisk uppfinning. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att det lagades lite mer mat, och kanske rentav kasserades lite mer än vanligt.

Trädgården har också blivit en helt ny värld. Förr var den mer en grön skogsplätt.

Men på senare tid har det tett sig som att jag ser insekterna bättre än förr, det känns faktiskt som att det finns mer insekter än gräs. Plötsligt känns det också helt normalt att lite nonchalant råka greppa en förbipasserande skalbagge och lika nonchalant slänga den över axeln till en sällskaplig höna. Som av en slump liksom.

Hundar har också blivit något helt annat. En gång i tiden vill jag minnas att jag såg på dem som lite snälla, lurviga, ständigt glada, förvisso ganska illaluktande men söta ändå. (Det är en hund, ingen kaninbjörn!)

Men sen hunden Rasmus åt upp min tuppson härom veckan tycker jag att även hundarna har förändrats. Den där glada ytan är bara en mask.

Trädgårdsarbete har också förändrats. Kanske var grävning inte det roligaste jag visste förra våren.

Men jag har tänkt om, vad kan väl vara roligare än att gräva gröper åt hönsen som de högljutt kacklande kan få slita upp ens favoritplantor ur. Med tillhörande nyttiga maskar. Maskar är jordens bönder sa min syster en gång. Men det har jag glömt, maskar är ju mat.

En lite mindre välkommen förändring är dock det här med himlen. Förut var allt så blått och vackert. Ingen ondska och ingen fara lurade där uppe.

Men NU?! Vad är detta. Vart jag än vänder mig ser jag en armé av galna fåglar som inget hellre vill än att steka sig en höna till kvällen. Gråsparvar kan vara onda trots den fluffiga ytan.

Konstigt det här, tur att jag är samma person som jag var innan *försöker lite diskret få bort Kajsas lortiga fotavtryck från min tröjärm och går i allt snävare cirklar vid tanken på uteblivna kycklingar*

Dag 327. Nedräkning

6 dagar kvar till kläckning...

//F (inte alltid den mest tålmodige)

Dag 263. Akta er för kölden flickor

Ute är det växelvis smällkallt och glashalt. Att besöka hönshuset är förenat med livsfara, i somras tedde allt sig så enkelt. Man skuttade ut och hälsade på ett gäng morgonpigga fjäderfän. Men nu på vintern inser man att 5 backar på 50 meter är en låång sträcka. Lång och dödlig.

Jag vet inte riktigt om det är vi eller hönsen som är mesiga. Men alla andra bloggare tycks ha hönor som pulsar runt i snö och orkan. Våra hönor bäddar ner sig i halmen inne i sitt uppvärmda hus och ägnar sig åt valfria sysselsättningar, Ramses lagar mat, Tuttan skriker, Ingeborg letar efter mer mumsig snö, Klara stickar, Greta flygtränar och beundrar ägg, Kajsa sprättar och Etty går vilse. Då och då kastar någon en blick ut genom fönstret ”har våååren kommit än flickor” undrar Ramses och tittar upp från sina grytor (idag med kål, rostbröd, undulatfrön, korv och ost), men det hade den inte heller idag.

Dock bestämde jag mig för att lura ut dem en stund trots bristen på möra maskar och spröda maskrosor. För att göra det hela ännu mer avancerat har kvalsterbehandlingarna vid ytterdörren gjort att Ramses tycker han är liiite för ståtlig för att gå ut genom någon pluttig hönslucka. De vill gå ut genom en värdigare utgång. Sagt och gjort, jag möblerar om hinkar, flyttar stubbar, tar bort värmande mattor, omorganiserar sopborstar och plockar upp efterblivna halmstrån – allt för att hönsen ska gå ut där det behagar dem. Som ett gäng jordekorrar skuttar de alla ut genom dörren och vidare mot den stenhårda komposthögen. Alla utom Tuttan, som tycker det är ka-ka-KAAAAAAAAAAAAAAAAALLT. Hon stannar hellre på tröskeln och skriker åt de andra att komma in igen för nu när de är ute nååår hon inte att hacka dem när de äter.

En utgång med snäppet högre klass.


Greta hoppar förbi, med en elegans som hade gjort vilken gasell som helst grön av avund.


Ramses tittar noga efter så inga faror lurar


Och med en sällan skådad elegans skuttar han iväg


Och Tuttan stannar inne


Väl ute har alla väldigt roligt, fast inte så länge. Ingeborg har bara roligt i ungefär 34 sekunder, sen blir det så kallt om fötterna att hon nästan vrickar tårna i sina ivriga försök att inte sätta ner fötterna på den isiga marken. Kochinmaffian har i alla fall roligt heeela tiden. Så roligt att Ramses blir lite orolig mitt i allt mossätande, för hörde han inte en hackspett ropa? Och var det inte en korp som smög förbi ovanför grantopparna?? (5 km ovanför grantopparna förvisso, men den fanns där). Och tänk om rääääven kommer smygande när hans favoritflickor är ute, i maskopi med den där löjliga katten.

Etty von Koch är mycket förtjust över att få äta lite vilt skräp.


Ingeborg tyckte inte att det var alltför varmt och skönt


Ramses visar vägen till den bästa mosstuvan. Hönsen följer beundrande efter.


Var det en hackspett som skrek? En mööördar hackspett??


Den farliga korpen. Dödligt nära.

Tillslut blir han alldeles stirrig av sina egna fantasier att han vilt vallar alla 4 motvilliga kochindamer mot dörren och kacklar åt dem att hoppa in hoppa in. (Ingeborg har redan skuttat in i smyg och Tuttan gick aldrig ut). I samma sekund som de stiger innanför dörren ångrar de sig och börjar bete sig ouppfostrat, leka med sågen (Kajsa), Hoppa ner i tomma hinkar (Greta), gå vilse bakom mattan (Etty) osv. Vid det laget brukar jag gripa in och hjälpa Ramses att styra dem de sista metrarna mot matskålen. Framme vid den blir Ramses så vild av glädje över hur perfekta hans nya maträtter är att kammen nästan krullar sig.
Och ungefär där ger jag upp försöken att ordna en fin friluftsdag. Hönsen kanske kan vara ute hela 11 minuter i morgon istället för dagens 7.

Greta har ingen lust alls att gå in

Ramses försöker bestämt lura in hönorna

Väl inne bjöds det på lördagsgodis. Undulatfrön.

"Ät ordentligt nu flickor så inte korpen kan tar er"

//(hör och häpna) F