Och nu vet ni det, sa Ramses

Hej kära hönsmänniskor! Ursäkta att vi varit försvunna så länge men det har varit för allas vårt bästa. Det har inte funnits något spännande att blogga om alls egentligen. Här får ni ändå en liten sammanfattning så ni inte känner er helt bortkollrade:


December:
Det snöar. Ramses fryser när han tänker på eländet. Svarthönsen vill gå ut men Ramses säger att det är för kallt.

Januari:
Det snöar fortfarande. -20 grader. Svarthönsen vill ut och bygga snögubbar. Ramses vill offra Falcon till kung Bore så våren ska komma. Falcon funderar på varför han bara fick dun och inga fjädrar. Jag sa att det var för att utställarna tyckte det var fint. Då gick han iväg för att lära Silke sticka.


Emmi var ute och gillade det faktum att hönsen höll sig i sitt hus

Februari:
1 meter snö och -20 grader. Ramses vaktar luckan så ingen ska gå ut och frysa ihjäl, Svarthönsen funderar på att spränga sig ut. Kochinmaffian tycker det börjar bli dags för kycklingar, halva ligan lägger sig och ruvar. Jag tar äggen av dem.

Yrsa var den allra ruvvilligaste, jag lyfte ut henne för att visa vilket dåligt kycklingväder det var. Sen bestämde hon sig för att ta en oplogad genväg in. Det gick sådär. Jag fick rädda henne.

Mars:
1 meter snö och -10 grader. Jag bär ut hönorna i snön till svarthönsens stora förtjusning. Kochinsarna skriker argt och går sen in och ruvar igen. Ramses står i dörren och ropar att alla ska komma in fort innan de blir förkylda.

Tjohotjohej (okej Sally (vänster) ryser av fasa det ser man, men de andra var gladare)

"KOM GENAST IN FLICKOR"

April:
VÅR! Hönsen börjar gå ute igen och katten ryser vid åsynen av dem

Då vet ni alltså vad som hänt? Perfekt. Då kanske man skulle kunna börja uppdatera lite på riktigt igen.

//F

Ramses är gud, sa Falcon

Vi är alla lika barnsligt förtjusta över att det äntligen kommit snö. Jag och Bente är helt eniga om snöns storhet och detsamma gäller de flesta jag känner. Undantagen är nog hönsen samt Koola Viola, de föredrar gräsmattor i december. (men de har fel)

Hönshuset är i alla fall isolerat och inpackat i trasmattor, något som jag tycker att borde räcka för att hålla kung Bore på avstånd. Tyvärr ser katten sin chans att hämnas sommarens oförrätter nu när det har blivit vinter. Hon ägnar dagarna åt att manipulera hönsflocken. Varje gång jag går till hönshuset möts jag av en hånflinande katt som ligger tryckt mot den stängda luckan, eller mot ett fönster. Hon ligger där och väser fram (sanna) lögner om hur hon får sova under täcket på nätterna och ligga på det uppvärmda hallgolvet på dagarna, hon försöker förpesta deras sinnen. Ramses, som närmast är att betrakta som vis numera, petar bara in slören i öronen och låter bli att lyssna på hennes kluvna tunga.

Emmi är en bråkig katt bråkig katt, Emmi är en bråkig katt bråkig kaa-aatt (någon som känner igen melodin?) 

Lille Falcon däremot, som fortfarande är ung och grön, han tror vartenda ord hon säger (förvisso är det ju sant men man behöver inte lyssna för det!). Han drömmer om uppvärmda golv och täcken att sova under. I praktiken har han ingen aning om vad någotdera är, det förstod jag redan här om dagen när han påstod sig vilja ha Whiskas - kyckling i gelé till frukost istället för hönspellets. Men trots att han uppenbarligen inte förstår mycket av vad katten lurar i honom förstår han tillräckligt mycket för att bli avundsjuk.

Falcon spetsar öronen för att höra vad Emmi viskar om utanför fönstret

Till råga på allt har han blivit hes, han säger numera “voff” istället för “kluck”. Och det må låta manligt men det ger honom sannerligen vatten på sin tjat-kvarn. Igår skrek han med fasa i rösten att han var alldeles BLÅFRUSEN!!!!, efter en närmare koll konstaterade jag snabbt att det berodde på att han är av rasen silke, och att dessa ska ha blå hud. Hur som helst ignorerade jag holländska Tyras illvilliga fniss uppifrån en sittpinne och installerade istället värmelamporna åt dem.


"Voff" säger tuppen, det ska jag komma ihåg att lära syskonbarnen nästa gång de hälsar på. Hans höga Silke hon säger ingenting hon, och inte bryr hon sig om katten heller.

Ramses kände genast igen ljusinstallationerna och skrockade förnöjsamt fram ett “kockkockkock titta flick-ick-ick-or, jag har installerat julbelysningen åt er, se så fint stjärnorna tindrar”. Hönsen “ooh-ade och aaaah-ade” givetvis en lång stund åt sin fenomenale tupp, de var mycket imponerade. Mest imponerad var Falcon men så har han också Ramses högst upp på sin lista med individer han beundrar.


Falcon och hans stora Idol, ibland försöker han få sova under Ramses värmande lockar men Ramses själv brukar reservera den platsen för någon av hönsen.

När Ramses provtryckt lampknappen ett par gånger och sett till så att allting fungerade vågade Falcon den fege även ta med sig sin höna till lamporna. Och när han med tindrande ögon deklarerade att Ramses fått sooolen att lysa återigen lade han sig förnöjsamt på rygg med benen i vädret för att sola magen.

Åsynen av en lite oproportionerlig silkestupp som förnöjsamt värmde sig i det röda lampskenet var helt klart för mycket för katten i fråga. Sist jag såg henne låg hon i badrummet och försökte tvätta sina ögon med tvål.



Tyra fortsatte skämta om blå hud för allt vad hon var värd heela natten lång. (och det lär bli en lång natt eftersom lamporna gör att de inte somnar utan sitter uppe och rumlar istället)

//F, tydligen vid liv

Fin nu, sa Flora

4 dagar och ingen Ingeborg senare kände Flora för att lätta upp stämningen lite. Så när vi kom hem idag hade hon nöjt stått ute i regnet ett par timmar. Och hahaHAAAAAAAAAA!! säger jag om den saken. Ramses hade gått in för att slippa se eländet.

//F

Ni kurrar jag gömmer, sa Ingeborg

Efterlyst höna



Hönsen har gått ute hela sommaren, hur duktiga som helst. Ingen går bort sig och ingen försöker sova utanför hönsgården på natten. Men igår uppstod ett smärre missöde, givetvis var det favorithönan Ingeborg som orsakade problemen.

Jag (F) har under helgen hönsvaktat hela högen då överste M roat sig på stugan. Det är alltså som upplagt för att jag ska förstöra något värdefullt. Det kan vara allt ifrån datorer till favorithönor. Som ni kanske kan gissa var det denna gång favorithönor jag sabbade.

Hönsen var alltså ute på gården med Ramses igår, precis som vanligt. Flora letade efter sin mamma precis som vanligt, de andra letade mask och småtupparna sloddes – precis som vanligt.

Smitaren

Men seeen, började det ösregna. Ramses som är mycket rädd om sina fuktkänsliga lockar tog med sig ett par hönor in i huset och lämnade resten utomhus. Han må vara snäll men han är inte så väldigt ansvarsfull alla gånger har vi märkt.

Jag och lillebror H fick i alla fall rycka in för att samla ihop återstående kycklingar och hönor underifrån hönshus och stubbar. Efter ett par kvartars letande och lockande med godis var alla infångade, fönade och placerade i sitt fort. Alla utom *trumvirvel* allas vår gullehöna Ingeborg. Hon var spårlöst borta.

Så igår letades det hela dagen och hela kvällen, när mårdhundarna ylade och ficklampsbatterierna dog gav vi upp letandet och sov istället. Vi tänkte att hon nog skulle dyka upp bara det slutade regna, hon är inte jätteförtjust i väta hon heller. Däremot är hon förtjust i att gömma sig och hon är förtjust i uppmärksamheten som följer när man lekt död ett tag. Alltså bidade vi vår tid.

Men morgonen kom och med den solskenet – fortfarande ingen Ingeborg! Jag har hyrt in stora kavalleriet men hon har fortfarande inte setts till. Ramses går runt tyst som en mus och tänker då inte undslippa sig minsta galande för att locka henne till sig. Han tänker bara vara tyst tyst tyst. Och som ni ser gör även jag något konstruktivt: bloggar.

Vaa? Leta vardå? Efter vem? Närdå? öh?


//F, utsjasad letare

Dag 263. Akta er för kölden flickor

Ute är det växelvis smällkallt och glashalt. Att besöka hönshuset är förenat med livsfara, i somras tedde allt sig så enkelt. Man skuttade ut och hälsade på ett gäng morgonpigga fjäderfän. Men nu på vintern inser man att 5 backar på 50 meter är en låång sträcka. Lång och dödlig.

Jag vet inte riktigt om det är vi eller hönsen som är mesiga. Men alla andra bloggare tycks ha hönor som pulsar runt i snö och orkan. Våra hönor bäddar ner sig i halmen inne i sitt uppvärmda hus och ägnar sig åt valfria sysselsättningar, Ramses lagar mat, Tuttan skriker, Ingeborg letar efter mer mumsig snö, Klara stickar, Greta flygtränar och beundrar ägg, Kajsa sprättar och Etty går vilse. Då och då kastar någon en blick ut genom fönstret ”har våååren kommit än flickor” undrar Ramses och tittar upp från sina grytor (idag med kål, rostbröd, undulatfrön, korv och ost), men det hade den inte heller idag.

Dock bestämde jag mig för att lura ut dem en stund trots bristen på möra maskar och spröda maskrosor. För att göra det hela ännu mer avancerat har kvalsterbehandlingarna vid ytterdörren gjort att Ramses tycker han är liiite för ståtlig för att gå ut genom någon pluttig hönslucka. De vill gå ut genom en värdigare utgång. Sagt och gjort, jag möblerar om hinkar, flyttar stubbar, tar bort värmande mattor, omorganiserar sopborstar och plockar upp efterblivna halmstrån – allt för att hönsen ska gå ut där det behagar dem. Som ett gäng jordekorrar skuttar de alla ut genom dörren och vidare mot den stenhårda komposthögen. Alla utom Tuttan, som tycker det är ka-ka-KAAAAAAAAAAAAAAAAALLT. Hon stannar hellre på tröskeln och skriker åt de andra att komma in igen för nu när de är ute nååår hon inte att hacka dem när de äter.

En utgång med snäppet högre klass.


Greta hoppar förbi, med en elegans som hade gjort vilken gasell som helst grön av avund.


Ramses tittar noga efter så inga faror lurar


Och med en sällan skådad elegans skuttar han iväg


Och Tuttan stannar inne


Väl ute har alla väldigt roligt, fast inte så länge. Ingeborg har bara roligt i ungefär 34 sekunder, sen blir det så kallt om fötterna att hon nästan vrickar tårna i sina ivriga försök att inte sätta ner fötterna på den isiga marken. Kochinmaffian har i alla fall roligt heeela tiden. Så roligt att Ramses blir lite orolig mitt i allt mossätande, för hörde han inte en hackspett ropa? Och var det inte en korp som smög förbi ovanför grantopparna?? (5 km ovanför grantopparna förvisso, men den fanns där). Och tänk om rääääven kommer smygande när hans favoritflickor är ute, i maskopi med den där löjliga katten.

Etty von Koch är mycket förtjust över att få äta lite vilt skräp.


Ingeborg tyckte inte att det var alltför varmt och skönt


Ramses visar vägen till den bästa mosstuvan. Hönsen följer beundrande efter.


Var det en hackspett som skrek? En mööördar hackspett??


Den farliga korpen. Dödligt nära.

Tillslut blir han alldeles stirrig av sina egna fantasier att han vilt vallar alla 4 motvilliga kochindamer mot dörren och kacklar åt dem att hoppa in hoppa in. (Ingeborg har redan skuttat in i smyg och Tuttan gick aldrig ut). I samma sekund som de stiger innanför dörren ångrar de sig och börjar bete sig ouppfostrat, leka med sågen (Kajsa), Hoppa ner i tomma hinkar (Greta), gå vilse bakom mattan (Etty) osv. Vid det laget brukar jag gripa in och hjälpa Ramses att styra dem de sista metrarna mot matskålen. Framme vid den blir Ramses så vild av glädje över hur perfekta hans nya maträtter är att kammen nästan krullar sig.
Och ungefär där ger jag upp försöken att ordna en fin friluftsdag. Hönsen kanske kan vara ute hela 11 minuter i morgon istället för dagens 7.

Greta har ingen lust alls att gå in

Ramses försöker bestämt lura in hönorna

Väl inne bjöds det på lördagsgodis. Undulatfrön.

"Ät ordentligt nu flickor så inte korpen kan tar er"

//(hör och häpna) F

Dag 248. KAKABAAAAAK sa Kajsa

Efter tredje kvalsterbehandlingen tycker vi personligen att vi blivit lite av proffs på det här med att smörja hönsfötter. Hönsen har också lärt sig precis vad det är på gång när de ser den blåa tandborsten (”är hon tokig vi har ju inga tänder” skrek Tuttan åt Etty som inte alls förstår vad tänder är, hon förstår sällan någonting alls vid närmare eftertanke. Och snart blir hon nog döv också såsom Tuttan skriker). Hur Tuttan, Ingeborg och Ramses ser på det här med fotmassage har ju Mama B redan skrivit om i det förra inlägget. Men att behandla kochinmaffian är ibland förenat med livsfara.

Etty von Koch som gick från lite bakom till adlig på ett nafs växte aldrig upp. Medan hennes systrar blir biffigare och hönigare för var dag som går är Etty fortfarande så liten att man först förväxlar henne med ett ägg, när man väl lyft upp henne tappar man bort henne i handflatan. Att hon pep vilt i början som tecken på ogillande gullighetsförklarades bara och så gick det med den saken.

Greta är min väna lilla flickhöna som först gråter en stund över att behöva lämna sin ruvande mamma och sen gråter en stund över att behöva vara alldels ensam utan de andra hönorna. Detta brukar dock gå över snabbt och för att uthärda själva behandlingen sjunger hon för sig själv tills tårna börjar sprätta så vilt i takt till musiken att salvan nästan vispas till grädde i våra händer.

Systern Kajsa är ALLT annat än vän och flickig. Hon har i princip växt om Ramses vid det här laget. Till skillnad från de andra i kochinmaffian tycker hon inte alls det är kul att ligga hela dagarna och ruva på absolut ingenting i väntan på kycklingar. Inte heller tycker hon det är roligt att åka i framnen som någon kramig höna. När man lyfter upp henne skriker hon så högt att grannes jakthund tre åkrar bort blir lomhörd och sångsvanarna en och en halv skog bort tror att de tappat bort en viktig flockmedlem. Slåss gör hon också. Mycket. Och hårt. Innan man tagit med henne de tre metrarna till dörren där vår lilla sjukstuga huserar är man både medvetslös och hörselskadad. Efter så mycket vilt flaxande att man själv lättat från golvet och flugit till salvburken minns hon plötsligt att hon tycker om att sitta på axeln. Och när hon väl sitter på axeln – mycket nöjt – måste hon skrika lite bara för att berätta hur högt upp hon är. Ramses som alltid tror att någon blir mördad när hon sätter igång med sina avgrundsvrål (det är inte utan att man själv tror att någon blir mördad) får nästan fjädrarna att rakna av oro över hur det går för hans flickor där han springer fram och tillbaka fram och tillbaka i hönshuset.Nåja, förr eller senare är salvan påkletad och en mycket förtjust Kajsa får gå ut och stampa i snön. (Det är ungefär nu Etty har ätit så mycket snö att hon stälpt)
Efter Kajsa får man alltid återhämta sig en stund innan alla sinnen fungerar behjälpligt igen.

Då brukar det vara Klaras tur.
Klara har medan allt pågått tryckt sig djupare och djupare ner i halmen. Hon tänker då INTE lämna sina tilltänkta ägg ens för en kort sekund.Och verkligen inte för en så lång sekund som en fotpedikyr tar. Nej det har hon då INTE tid med skriker hon vilt och håller sig fast i halmen allt vad hon kan. När hon får syn på mig gallskriker hon gällt och fluffar ilsket upp alla sina fjädrar i ett vildsint försök att se mordisk ut.Förr eller senare vinner i alla fall jag kampen och trots att hon spikat fast sig själv i underlaget brukar hon bli utsläpad tillsist. Under hela putsningen vrider hon sina fjädrar i förfäran över hur det nu ska gå med hennes ägg och ackackackockockock tänk om de saknar sin maaaamma. Att upplysa henne om att hon inte har några ägg hjälper föga. Man får helt enklet putsa på och se hur kvalsterbona flyger hit och dit. När man släpper ner henne i snön tjuter hon resignerat tills hon blir alldels fluffig och lägger sig huttrande ner på valfri isbit för att gå en långsam död till mötes bara för att hämnas.

Efter en snabb överblick av hönsgården möts man alltså av en Ingeborg som skulle vilja ha något goooott, Etty som förtjust ätit så mycket snö att hon nu är att förväxla med ett snögubbshuvud, Tuttan som med sina enorma snöskotoffelfötter glider förbi på en snödriva vildsint tutande allt vad hon kan, en Kajsa som intresserat djungelvrålar till sångsvanarna en halvmil bort, Greta som med sina rådjursögon koncentrerat sitter på en stubbe och önskar sig ett ägg eller kanske en mask samt Klara som bestämt ligger i en annan snöhög för att döööö, och så Ramses som försöker hålla koll på spektaklet. Då ger man bara upp och öppnar äntligen luckan igen så de kan få springa allt vad de kan in genom luckan för att se om någon kanske bjudit på något gott medan de varit borta.

//F over and out

Dag 225. Detta är stort, sa Ramses

Det har varit förfärligt!!!
Jag har suttit ensam hemma och ruvat i soffan med böcker, tidningar, stickningar och filmer och inte minst choklad.
I nästan fyra dygn.
Däremellan har väninnor tittat in för kaffe och promenader och spännande samtal.
Ja, alltså, jag har fått roa fåglarna själv, det var det förfärliga.
Dom är ju så gruvligt bortskämda.
Undulaterna vägrade säga ett enda ljud, dessutom matvägrade dom den hälsosamma delen av framdukningarna.
Fasoner!

Emellanåt ha jag kollat utetemperaturen och skrikit lite för mig själv när det var mer än minus 15.
Åtgärder jag vidtagit:
- Burit varmvatten i hinkar med lock på och ställt in till hönsen.
(Herreguuud va kompost, skrek Ingeborg som kände igen hinkarna.)
-Satt in snö i en bunke ifall vattnet skulle frysa. Dom äter alltid snö från mina kängor när jag kommer in och det är ju vatten tänkte jag.
(Riiiis, tutade Tuttan med huvudet i bunken så snön yrde)
- Kollat stickmönster över hela webben om det finns såna fina flätstickade tröjor till höns som det finns till hundar. Finns inte, kan jag berätta.
(Syyynd, jag vill ha en kornblå av angora, sa Etty von Koch, skulle va snyggt till benen).
- Haft värmelampan på dygnet runt. Japp.
Vad hände då, jo dom började värpa som kulsprutor och det var hela tiden kö till favoritvärpredet.
Kajsa och Greta åtminstone fick kycklingsug och måste brottas ner för att släppa ifrån sig äggen.
Som bot mot det släckte jag lampan.
Följande morgon när jag gick ut var jag helt förfärad ifall dom frusit ihjäl eller flyttat från orten.
Jag väntade mig världens utskällning.
Det var helt knäpptyst, så tyst att jag tänkte gråta en skvätt av förskräckelse.
Jag började med att kika in genom ett fönster.
Och där satt Ramses på högsta stubben och läste högt från Koola Violas blogg.
”Vi har fått en award flickor” sa han ”det är stort”.
”Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen kommer det att vankas papegojblandning från fina butiken i stan”.

Gissa vem som åkte till stan med hönsskit under stövlarna och okammat hår.

Nu är i alla fall F hemma från sina äventyr och vi återgår så sakta till vardagen.
Det är så oändligt vackert.
Minus fem, orörd snö och en måne som för några timmar sedan passerade förbi plejaderna.
Björkarna avtecknar sig som broderier mot natthimlen.
Elden sprakar lite försynt i spisen, som om den vet att vi går mot natt.
Det finns så mycket att vara tacksam för.
//M

Dag 200 ungefär. Kraftig ägglossning

Jag vet inte vad som hände. Det blev helt stilla på blogg-fronten.
Och det kom snö, och så regnade det och så vågade jag inte släcka värmelampan ifall dom skulle börja frysa och inte ville hönsen gå ut i ovädret och sen dog lilla undulat-Hugo och då blev allt så sorgligt.
Mitt i allt lärde sig alla sitta på pinnar.
Måste har varit lampans förtjänst.
Råttan försvann utan att gå i fällan.
Ja, så blev det advent och Tuttans öga blev bra och hönsen var uppe hela nätterna tror jag för varje gång man kikade in när klockan var jättemycket så pysslade dom på med olika saker och ingen sov på pinnarna.
Värsta tonåringarna, typ.
Och dom sprättade fullt med strö i maten och jag kom inte på nåt roligt.
Igår gjorde jag i alla fall mig till ordentligt, tinade spenat, kokade korngryn och tinade ärter. Det såg så gott ut så jag tänkte äta lite själv på väg ut.
När jag kom in i hönshuset stod kycklingarna och fnissade menande för sig själva i ett hörn.
Bäst att kolla mörka skåpet, tänkte jag, ifall dom har tjyvrökt eller nåt.
Och ser man på, värmelampan har tydligen gjort så att dom har trott att det var påsk.
Inne i mörka skåpet låg tolv stycken ägg, pyttesmå visserligen men jättefina.
Det blir till att ställa till storbak nu lagom till jul, kanske det räcker till åtta muffins dom där myräggen.
Ja just det – Ramses åkte iväg för att köpa cigarrer.
//M

Dag 180. Insnöad på höns

Det är så nytt det här med höns, så snö i kombination med dom har vi ingen erfarenhet av.
Jag som stickar vantar och sockor åt familjen så stickorna glöder, har funderat på liten mössa med snöre under hakan åt hönsen så dom inte fryser kammen av sig.
Sockor går ju inte, då fastnar dom bara i halmen och inte kan dom hålla fast sig på pinnen.
Det är ju i och för sig ett mindre problem.
Det är bara Tuttan som bryr sig om pinnen och bara ibland.
Dom andra ligger i en hög på varandra.
Där kunde ju i och för sig en varm filt vara något.
Men då kvävs väl Ingeborg som ligger underst.

I alla fall så kokade jag majs till dom och gick ut för att ta ett litet snack om snö och kyla.
Dom såg inte ut att lida alls.
Dom samtalade högt med varandra ”Jasså, nu kommer hon, det var på tiden”.
Tuttan, som tror att alla har nedsatt hörsel, skrek till Greta ”kommer hon dragande med kokt ris idag igen så tror jag att jag skiter på fatet”.
Efter att ha ursäktat mig å det ödmjukaste satte jag ner majsen och dom mumsiga bröden på golvet.
Tuttan kände efter med foten om majsen var lagom varm och sen åt hon med sitt ovanligt dåliga bordsskick.
Ramses var fullt upptagen med att berätta hur han hade tillagat maten så han höll på att missa hela kalaset.
Etty von Koch, som från att ha blivit betraktad som lite bakom flötet, men som blev adlad av hönsforumet för sin blåa färg och gula fötter, tog ett korn i näbben och gick avsides för att äta i hemlighet.
Antagligen hinner hon få väldigt lite mat när hon ska va så fin.
Ingeborg passade på att äta lite snö från mina stövlar.

Hela diskussionen om snö och kyla glömde jag bort.
Undrar om dom är riktigt normala där i hönshuset.
//M

Etty von Koch

Dag 110. Ska jag sy äggvärmare?

Det var mycket nära frost i natt.
Jag kunde knappt somna igår kväll när jag tänkte på att det var kallt i hönshuset.
Tuttan har ingen stjärt för hon ruggar, tänk om hon får kallt om äggstockarna.
Ramses är plockad på bröstet av Ingeborg-den förskräckliga, tänk om han får problem med galningen eller galandet kanske det heter.
Klara ligger och ruvar på ingenting för det har Ramses sagt att hon måste, tänk om hon fryser.
I gryningen var jag ute med hammare och spik.
Nu har jag lagat ett stort vinterrede där alla får plats. Det gjorde jag av ett gammalt skåp.
Dessutom, och nu är jag riktigt stolt över mig själv, satte jag in ett nytt fönster så att det inte skall dra.
Kanske jag borde sticka benvärmare åt dom också.
- M

Dag 46. Mama B bloggar om Regnhöns

Åkte iväg hemifrån med svarta moln på himlen.
Öppnade luckan ifall hönsen ville in förrän jag kom hem.
Medan jag var i stan började regnet ösa ner och allting bara krånglade och det tog jättelång tid.
Stackars hönsen tänkte jag, när jag med gasen i botten körde hem, såg för min inre syn hur dom stod med paraplyblad över huvudet och skulle skälla ut mig när jag äntligen kom.
Det var inte så farligt, Ingeborg kom emot mig och undrade var jag varit. Alla var torra. Dom stod under tak.
Ingeborg lyftes in precis som vanligt och Ramses och Tuttan gick snyggt in. Dagen till ära flög Tuttan upp på en sittpinne, Ramses tittade avundsjukt och lite ogillande när han lade sig till rätta i höet med Ingeborg under stjärten.
I kycklingarnas hörn av hönsgården låg Klara med fyra små huvuden uppstickande här och där ur fjädrarna, dom ville titta på regnet men inte ha kallt. Torrt hade dom under sitt tak.
På väg in passade dom på att kolla upp allt gott som dom stora hönsen hade på sin sida. Det tog en evinnerlig tid. Till slut tröttnade Klara och klättrade upp för stegen, ställde sig högst upp vid luckan och ropade. Ingen av kycklingarna begrep att dom skulle gå till början av stegen utan alla flög med varierande framgång rakt upp och kom så småningom in och gick direkt och lade sig i sitt bo.
Väluppfostrande djur, dom där, regnhönsen.

- Mama B

Dag 41. Knäppa Klara

Även idag slänges kycklingarna ner i en korg och släpptes ut i sin lekhage. Även idag blev Klara så till sig av förskräckelsen att hon inte kunde koncentrera sig tillräckligt för att följa efter kycklingarna. Efter att ha blivit utburen till sina små älsklingar lugnade hon i alla fall ner sig och bökade runt i jorden som nån slags tryffelsvin.
Senare på eftermiddagen började det tyvärr regna, och i egenskap av hönsskötare bestämde jag att kycklingarna inte fick bli blöta. Så de slänges raskt in i korgen igen för att transporteras in. Kycklingarna uppförde sig men inte Klara. Trots att hon blev inlyft och infångad inte mindre än TVÅ gånger inom loppet av 28 sekunder smet hon ut igen skrikandes att hon "minsann inte tänkte lämna sina älsklingar ute i regnet!" Något det lilla geniet glömde var att kycklingarna var inne och ropade på sin ömme (men något vimsiga) moder. När Klara smet den andra gången passade hon på att anfalla Tuttan och Ingeborg, vilt skrikandes att "de hade taagit hennes bebisar och nu skulle de dööööö". Ramses blev givetvis mycket upprörd när han insåg vad den eelaka hönan tänkte ta sig till med hans favoritflickor, med ett hotfullt morrande kastade han sig över Klara och motade iväg henne från Tuttan och Ingeborg. Dessa två damer nästan svimmade så till sig blev de när de såg sin karlakarl till tupp rädda dem från den galna hönan. De ockockockade beundrande halva dagen och Ramses blev själv alldeles till sig i trasorna över sin egen fenomenalitet.Klara infångades snabbt och slängdes in till sina glin. Väl inne rättade hon oberört till frisyren och sprättade torv och kycklingar över hela hönshuset i sin ivriga jakt på de godaste kornen till kycklingarna.

Förutom att stoppa hönsslagsmål har vi byggt en sittpinne så Ramses ska kunna få sin skönhetssömn utan att bli påhoppad av Tuttan och Ingeborg. Jag var nyss ut för att lyfta upp dem på pinnen, den enda som satt kvar längre än 14 sekunder var Tuttan. Jag vann uppenbarligen inga extrapoäng genom att fixa till den eminenta pinnen. Ramses däremot måste ha samlat minst 100 extrapoäng när han räddade dem från Klara, de båda hönsdamernas beundrande kackel hörs fortfarande.

En stolt Ramses som letar upp de smaskigaste godbitarna till sina favoritflickor.

Dag 20. Stackars Ramses

Kameran hade trots allt överlevt natten utan att bli nerbajsad. Hönsen likaså. Eftersom de vägrade förstå hur man gick ut trots att luckan var öppen fick vi putta ut dem vid tvåsnåret. Väl ute passade Ingeborg på att värpa ett litet ägg. Ramses blev så stolt att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han trodde nog att det var hans. På tal om vett så vägrade de också förstå att de skulle gå in igen när världens skyfall med åska och blixtar dök upp. Vi fick vackert knuffa in dem igen. Tuttan ville gärna sitta i det dragiga hålet sa hon. Så vi fick stänga luckan och putta ner henne på golvet. Hon gillar att stå på släta saker säger hon. Torvgolv är så vingligt. Ramses som varit vild och glad hela sitt liv kunde både sprätta, äta och dricka. Ingeborg kunde gå med jääättehöga steg runt och äta ett och annat frö om Ramses rekommenderade det. Hon kunde även tänka sig att dricka ett par klunkar vatten och äta massor med hönsmat.När det blev kväll ville Ramses gärna sova, eftersom han vägrade sitta på den tillfälliga och något ostabila sittpinnen tänkte han istället gräva en mysig grop i ett hönr och sedan sova där. Men tji fick han. Tuttan och Ingeborg tyckte det såg så mysigt ut så de ville sova med honom. Inte bara MED honom utan på och under honom. Ramses såg helt yr ut medan hönsen knuffade och buffade till han nästan trillade ikull. Vad vi vet har Klara inte klämt fram några fler kycklingar, men vi har inte heller lyft på henne och kollat upp saken. Jag och lillebror H har istället passat på att döpa en varsin kyckling. Den lilla gula döpte jag till Grobi och den svarta döptes till Katten.Jag hoppas de kläcks fler kycklingar i morgon. Jag hoppas också att hönsen inte kommer bli mobbade för sina namn. (för det ÄR höns, jag kommer bli lipis om det dyker upp en massa tuppkycklingar som ska huggas ihjäl)


Grobi och Klara