Dom e fula, sa Viola

"Mmmmm kaffe får vi smaka???"

Sååå i somras flyttade tre små svarthönskycklingar in här. De reste hit i en liten korg från 30-talet och tyckte till en början att utomhuslivet var minst sagt oroväckande. "Näääe", sa de alla tre och gömde sig bakom blomkrukorna.

Juni blev juli och augusti, kycklingarna växte och föga förvånande blev 66% av dem tuppar. Och nu har vi alltså minst en tupp för mycket. Speciellt eftersom både Ture och lille Olof finns. Vilket innebär att vi nästan har fler tuppar än höns.

Tuppslakt är ju inget krångligt. Vi slaktar tuppar varje år. Senast för ett par veckor sedan och de gjorde sig bättre som coq au vin än som slagskämpar. Men.... de här två är ju så SNÄLLA och roliga. Det bär mig emot något så oerhört att skicka iväg en tupp av den här kalibern till hönshimlen.

Nelson och Nelson är som tagna ur en pekbok. De ligger i solen och putsar Tures fjädrar, de springer ikapp över bergen - tjoandes "DU ÄÄÄR!!!", de skriker argt åt sparvhöken inifrån en enbuske, försöker bjuda hönsen och varandra på godis, de lyder Margaretas minsta vink, plockar tomater och bär iväg dem till hönsen (nåja, tomatskördandet kanske inte är en helt önskvärd egenskap när jag tänker efter) och är hejdundrande kära i Viola (som bara blir arg och skriker när de försöker charma henne). Idag åt de havrekex och stack ner näbben i kaffet.

De är helt enkelt rasande rara.

Men en av dem måste bort. Och här kommer vi till poängen: Är det någon på Åland som eventuellt skulle vilja ha en svarthönstupp? Kan i princip levereras till trappan med en liten rosett runt halsen och resväska under vingen.

Här är en Nelson, han har färre taggar på kammen än sin bror. Och rakare stjärt.

Här är den andra Nelson. Han har taggigare kam och en böj på stjärten.

Lille Olof har attitydproblem, sa Judit.

Igår bestämde vi oss för att sammanföra Marta och barnen (som bor i en undulatvoljär) med resten av flocken (som mest springer runt på bergen och förstör blomland).

Jag tänkte mig scenariot ungefär såhär: Marta, plus Judit och lilla Olof, tar en varsin kappsäck under vingen och traskar ut till de andra. Där välkomnas de med mask och glatt kuttrande. Olof och Judit står under sin mors beskydd och Ture inbillar sig att barnen är hans. Idyllen är fulländad.

I själva verket gick det till såhär: Marta kacklar glatt över att äntligen få se något annat än undulatvoljärens insida, hon klättrar upp i komposthögen och bjuder barnen på pepparrot. Olof får hicka. De andra hönsen ser dem över huvud taget inte på tio minuter. När de, efter mycket tjat från vår sida, äntligen hälsar så vinkar Marta adjö till sina barn och försvinner iväg för att....hm....vänslas....med tuppen. Kvar på komposten står två förvirrade kycklingar. Då dyker svarthönsen upp över bergskrönet, likt skurkar på film.

Här har vi två möjliga scenarion:
1. Lille Olof beter sig som en normal kyckling och håller näbben.
2. Lille Olof har attitydproblem och börjar skrika fula ord åt svarthönsen.

Gissa vilket scenario som skedde? Korrekt. Scenario två.

Så ut ur pepparroten jämfotahoppar Olof, skrikandes den ena förolämpningen efter den andra åt svarthönstupparna. Först tror de inte sina öron och sen tror de inte sina ögon. Olof är alltså stor som ett smultron medan svarthönsen snarare är i storlek med ponnys. Upp och ner som en pingisboll studsar smultronolof medan han försöker omringa svarthönsen. Det går i ärlighetens namn sådär, dessutom är han fortfarande bitvis naken.

Eftersom hönsmor Marta är "lite upptagen" med tuppen just då ser hon inte riktigt vad hennes dumsnut till son har för sig och kommer därför inte till undsättning för att avstyra den annalkande katastrofen.

När svarthönsen skrik-skrattat klart åt spektaklet och bestämmer sig för att ge igen gör Olof det enda rätta. Han gömmer sig bakom sin syster Judit. Hon må vara en jordgubbe snarare än ett smultron, men hon är ändå inte stor nog att slåss med två tuppar av ponnystorlek. Framförallt är hon helt ointresserad av slagsmål.

Här lyckas jag och M äntligen ta in vad som precis utspelat sig framför våra ögon och snabbt som blixten återförs Marta och barnen till sin undulatvoljär. Till Martas besvikelse och Olofs smala lycka.

Idag har jag sett svarthönsen skissa på ritningar med olika tunnlar och katapulter, speciellt anpassade för undulatvoljärsinbrott.

"Det här ska lille Olof få fa-an för."


//F

Ser jag manligare ut ur den här vinkeln? sa Ture entusiastiskt

Hej hörni, F här! Jag har flyttat hemifrån, det har många fördelar men även en del nackdelar, en av dem är att jag inte kan gulla med hönsen så ofta som jag vill. Detta är givetvis extra jobbigt nu när lilla Turturduve-Ture flyttat in och är söt som socker. Därför åkte jag in på snabbvisit efter jobbet här om dagen, såhär ser Ture ut när man väcker honom ur hans stilla nattslummer. Hans mamma har sannerligen lärt honom att man behöver sova i tid om man ska orka upp och jaga den bästa morgonmasken i gryningen dagen därpå.

Tyra däremot, hon var inte ett dugg trött när jag kom utan kastade sig ut i hönsgården fortare än kvickt för att förhöra sig lite angående om jag måhända hade något gott med mig.

Du och jag Tora, sa Falcon

Ibland brukar jag undra vad Ramses ser hos svarthönsen.


Jag ser ju att dom är rasande vackra och har kloka ögon och kan lära sig saker.

Men Ramses han är ju bara hälften så stor och det hjälper inte så mycket att han sträcker på sig när han går med dom på promenad, han ser i alla fall ut som Lilla Fridolf med två stycken svarta Selma i släptåg.

Det kan vara färgen han gillar, för han har delat upp flocken så att han har alla dom hönor som har svart på sig och alla bruna har han överlåtit till Falcon.

Häromdagen tog Falcon mod till sig och och inledde en liten flirt med Tora, det slutade med att jag såg båda tupparna försvinna springande och skrikande mot horisonten och det tog rätt länge innan Falcon dök upp igen.

//M

Ruva själv! Sa hönsen

I januari började hönsen ruva, och eftersom januari är en ganska dålig månad att skaffa kycklingar i, likaså februari och mars (samt årets april med minusgrader) har de inte fått ligga på några ägg. Detta gjorde dem hemskt griniga men som de sanna dvärgkochinsar de är har de trotsigt legat kvar ändå. De har legat och legat och surat och muttrat och tjatat. Ända tills jag för ett par dagar sen fick hem 17 stycken svarthönsägg! Då var plötsligt alla hönor ute och solade magarna och hade inte alls tid att ruva. De vägrade att ens se åt mina dyrbara nästan-kycklingar! De ville bara roa sig och spela kort och äta maskar och sånt.

Se vilka perfekt och oklanderligt paketerade små ägglingar, hur kan de neka dem en varm mage?

Kvar i hönshuset låg endast trogna lilla Yrsa, och det var ju tacksamt att i alla fall ha en höna som ruvade (medan de övriga 10 hittade på allt möjligt annat roligt), tyvärr är Yrsa så liten att det får plats kanske 5 ägg under henne. Således hade jag 12 dyrbara ägg kvar som behöver ruvas.
Därför har jag ägnat helgen åt att på olika sätt försöka övertala hönsen till att ruva. Jag har bett snällt, inrett fina reden, lämnat kvar stora ägghögar, pratat om kycklingar, visat bilder på duniga hönsbarn, försökt påminna dem om hur mysigt det är med ett gäng små pipmaskiner osv osv osv. Jag har även talat strängt till dem, hotat, diskuterat, mutat och slutligen stängt in 3 av dem i reden. Dock släppte jag raskt ut Tuva igen efter att hon skrikit så fula ord att äggen nästan började ruttna. Greta å andra sidan överlistade mig genom att smita ut när jag vände ryggen till.

Klara vågar jag inte sätta mina pengar på riktigt än. Hon ligger i alla fall kvar i sin låda under sin säckväv. ”mysigt va?” säger jag och sticker blidkande in diverse godsaker till hennes mörka håla. ”verkligen.” svarar klara bistert och puttar demonstrativt på övertalnings-ägghögen jag gett henne och som hon istället travat upp i en pyramidformation vid fotändan, där den absolut inte får sig någon kroppsvärme alls.

Hur som helst hörde jag mina små ägglingar ropar ängsligt från garaget att de var lite mörkrädda. Så nu gick jag ut med 6 svarthönsägg till en mycket mycket trumpen Klara. 6 kvar att adoptera bort alltså. Om nu Klara mot förmodan accepterar de hon fick nu. Hon såg föga moderligt på äggen jag gav henne.

Men precis när jag såg alla mina kycklingplaner flyga sin kos hör jag ett litet ”mors!” från ett av redena, och vem ligger där om inte vår käre Ramses! Honom kan man då alltid lita på! Nu är bara frågan om han har tid att ruva i 21 dagar, det känns inte som att det vore så klokt att överlåta hela flockansvaret på Falcon, han har trots allt fortfarande lägre rang än majoriteten av hönsen.

Tuva, Silke och Ramses myser

//F, som återigen gett sig in i äggångestens värld

Och nu vet ni det, sa Ramses

Hej kära hönsmänniskor! Ursäkta att vi varit försvunna så länge men det har varit för allas vårt bästa. Det har inte funnits något spännande att blogga om alls egentligen. Här får ni ändå en liten sammanfattning så ni inte känner er helt bortkollrade:


December:
Det snöar. Ramses fryser när han tänker på eländet. Svarthönsen vill gå ut men Ramses säger att det är för kallt.

Januari:
Det snöar fortfarande. -20 grader. Svarthönsen vill ut och bygga snögubbar. Ramses vill offra Falcon till kung Bore så våren ska komma. Falcon funderar på varför han bara fick dun och inga fjädrar. Jag sa att det var för att utställarna tyckte det var fint. Då gick han iväg för att lära Silke sticka.


Emmi var ute och gillade det faktum att hönsen höll sig i sitt hus

Februari:
1 meter snö och -20 grader. Ramses vaktar luckan så ingen ska gå ut och frysa ihjäl, Svarthönsen funderar på att spränga sig ut. Kochinmaffian tycker det börjar bli dags för kycklingar, halva ligan lägger sig och ruvar. Jag tar äggen av dem.

Yrsa var den allra ruvvilligaste, jag lyfte ut henne för att visa vilket dåligt kycklingväder det var. Sen bestämde hon sig för att ta en oplogad genväg in. Det gick sådär. Jag fick rädda henne.

Mars:
1 meter snö och -10 grader. Jag bär ut hönorna i snön till svarthönsens stora förtjusning. Kochinsarna skriker argt och går sen in och ruvar igen. Ramses står i dörren och ropar att alla ska komma in fort innan de blir förkylda.

Tjohotjohej (okej Sally (vänster) ryser av fasa det ser man, men de andra var gladare)

"KOM GENAST IN FLICKOR"

April:
VÅR! Hönsen börjar gå ute igen och katten ryser vid åsynen av dem

Då vet ni alltså vad som hänt? Perfekt. Då kanske man skulle kunna börja uppdatera lite på riktigt igen.

//F

Ramses är gud, sa Falcon

Vi är alla lika barnsligt förtjusta över att det äntligen kommit snö. Jag och Bente är helt eniga om snöns storhet och detsamma gäller de flesta jag känner. Undantagen är nog hönsen samt Koola Viola, de föredrar gräsmattor i december. (men de har fel)

Hönshuset är i alla fall isolerat och inpackat i trasmattor, något som jag tycker att borde räcka för att hålla kung Bore på avstånd. Tyvärr ser katten sin chans att hämnas sommarens oförrätter nu när det har blivit vinter. Hon ägnar dagarna åt att manipulera hönsflocken. Varje gång jag går till hönshuset möts jag av en hånflinande katt som ligger tryckt mot den stängda luckan, eller mot ett fönster. Hon ligger där och väser fram (sanna) lögner om hur hon får sova under täcket på nätterna och ligga på det uppvärmda hallgolvet på dagarna, hon försöker förpesta deras sinnen. Ramses, som närmast är att betrakta som vis numera, petar bara in slören i öronen och låter bli att lyssna på hennes kluvna tunga.

Emmi är en bråkig katt bråkig katt, Emmi är en bråkig katt bråkig kaa-aatt (någon som känner igen melodin?) 

Lille Falcon däremot, som fortfarande är ung och grön, han tror vartenda ord hon säger (förvisso är det ju sant men man behöver inte lyssna för det!). Han drömmer om uppvärmda golv och täcken att sova under. I praktiken har han ingen aning om vad någotdera är, det förstod jag redan här om dagen när han påstod sig vilja ha Whiskas - kyckling i gelé till frukost istället för hönspellets. Men trots att han uppenbarligen inte förstår mycket av vad katten lurar i honom förstår han tillräckligt mycket för att bli avundsjuk.

Falcon spetsar öronen för att höra vad Emmi viskar om utanför fönstret

Till råga på allt har han blivit hes, han säger numera “voff” istället för “kluck”. Och det må låta manligt men det ger honom sannerligen vatten på sin tjat-kvarn. Igår skrek han med fasa i rösten att han var alldeles BLÅFRUSEN!!!!, efter en närmare koll konstaterade jag snabbt att det berodde på att han är av rasen silke, och att dessa ska ha blå hud. Hur som helst ignorerade jag holländska Tyras illvilliga fniss uppifrån en sittpinne och installerade istället värmelamporna åt dem.


"Voff" säger tuppen, det ska jag komma ihåg att lära syskonbarnen nästa gång de hälsar på. Hans höga Silke hon säger ingenting hon, och inte bryr hon sig om katten heller.

Ramses kände genast igen ljusinstallationerna och skrockade förnöjsamt fram ett “kockkockkock titta flick-ick-ick-or, jag har installerat julbelysningen åt er, se så fint stjärnorna tindrar”. Hönsen “ooh-ade och aaaah-ade” givetvis en lång stund åt sin fenomenale tupp, de var mycket imponerade. Mest imponerad var Falcon men så har han också Ramses högst upp på sin lista med individer han beundrar.


Falcon och hans stora Idol, ibland försöker han få sova under Ramses värmande lockar men Ramses själv brukar reservera den platsen för någon av hönsen.

När Ramses provtryckt lampknappen ett par gånger och sett till så att allting fungerade vågade Falcon den fege även ta med sig sin höna till lamporna. Och när han med tindrande ögon deklarerade att Ramses fått sooolen att lysa återigen lade han sig förnöjsamt på rygg med benen i vädret för att sola magen.

Åsynen av en lite oproportionerlig silkestupp som förnöjsamt värmde sig i det röda lampskenet var helt klart för mycket för katten i fråga. Sist jag såg henne låg hon i badrummet och försökte tvätta sina ögon med tvål.



Tyra fortsatte skämta om blå hud för allt vad hon var värd heela natten lång. (och det lär bli en lång natt eftersom lamporna gör att de inte somnar utan sitter uppe och rumlar istället)

//F, tydligen vid liv

Aaaaj, sa Tuva

Jag har fortfarande inte pratat ordentligt med hönsen om hur det känns nu när tupparna ”flyttat” bara ilat förbi och öppnat och stängt.

I rena brådskan råkade jag stänga på Tuvas stjärtfjädrar så nu har hon tre färre, dom sitter kvar under luckan.
MEN
Till middag idag hade vi ungtupp i god sås med gelé och potatis. Alltså, dom andra sa att den var god. Jag hade lika gärna kunnat äta en oanvänd Pampers.
Det var verkligen svårt för mig att äta upp lille Tyke. Min modiga lilla tupp som försvarade hönsgården mot skator.
Som sagt dom andra tyckte det var gott.
En annan som tyckte att det smakade utsökt var katten. Inte nog med att hon smaskade så det hördes till hallen hon småskrattade dessutom under hela måltiden.
Roligt att göra henne glad då hon verkligen har respekterat hönsen, ja man kan nästan säga att hon har tyckt att dom har varit direkt obehagliga.
//M

Här är 3 av 6 tuppbröder i full färd med att förfölja och gala åt katten i fråga, skrattar bäst som skrattar sist fnissade Emmi med munnen full

Vad lugnt det blev, sa Ramses

Nöden har tydligen ingen lag.



Till slut kom vi till en punkt där åtta tuppar i samma hönshus är ungefär sex för många.

För att göra en lång historia kort så är numera alla ungtupparna tuppänglar.

Jag har ännu inte varit ut och pratat med hönsen men Ramses vinkade glatt när jag gick till bilen, så han är i alla fall glad.

Rapport följer endera dagen.

//M

Bra dag, sa Ramses

iIdag har jag varit tillsyningsman i tuppflocken.


Det gick riktigt bra.

Ramses har fått umgås med sina favoriter i lugn och ro utan att behöva uppfostra tuppar.

Tupparna har tittat vad jag har haft för mig och kollat ifall dom kunnat hjälpa till. Dom fick ett skottkärrslass med höstlöv att hoppa i och det uppskattades.

Däremot, medan jag var inne i hönshuset och städade, bröt det ut ett visst tumult i redena eftersom det var värpbrådska och jag upplevdes som störande.

Tora och Kajsa bytte reden som om det var nån lek på gång men till slut var nöden så stor för Kajsa att hon bäddade ner sig i ett av dom höga redena där hon kunde hålla mig under uppsikt medan hon värpte och bara hennes huvud stack upp ur höet.

Jag tror att det här kanske var själva vinterförberedelsen eftersom det närmar sig fullmåne och det brukar bli kallare här då.

Jag har i varje fall isolerat lite bättre, fått hjälp med innerdörren och ordnat rum för mat och strö samt oljat låset till ytterdörren.

Bra dag!

//M

Ska ni inte flytta snart, sa Ramses

Nej, hönsen har inte dött.

Men F och jag lider att tuppångest.

Vi MÅSTE göra oss av med våra vackra, vackra tuppar. För varje dag försöker jag tycka om dom lite mindre – det är svårt.
Jag försöker se det ur Tuttans synvinkel. Hon får stryk varje dag av en tuppslyngel.
Jag försöker se det ur Tyras synvinkel. Hon får lov att kasta sig in i slagsmål varje dag bara för att hon inte kan låta bli. En vacker dag åker hon på stryk. Nu passar hon in det så dom inte riktigt vet vad som händer och så springer hon fort, fort därifrån.

Jag försöker se det ur Falcons synvinkel. Han har så besvärlig röst så han skäms varje gång han gal och nu triggar dom där ungtupparna honom med sitt evinnerliga galande, Han går ju omkring med rodnande kam halva dagarna.
Unghönsen som hänger med tuppslynglarna tar efter deras dålig beteende.
Ramses är med jämna mellanrum tvungen att dela ut karatesparkar för att skilja småtupparna åt och det yr fjädrar i luften.
Och jag får knappt syn på gammelhönsen i tuppmyllret.

Dom måste flytta!!

Men Tyke är ju snäll och vacker och tvillingtupparna är ju snygga och vita tuppen, det är ju han som mest råkar illa ut men dom två prickiga kan jag vara utan. Sen kommer F och hon tycker tvärtom och då är vi tillbaka på ruta ett igen.
Skulle jag ha en stor lagård så skulle jag dela upp dom i en egen tuppflock och då skulle dom få gå lösa på dagarna för dom har ju så himla roligt dom stunder när dom är överens om rangordningen, då går dom till skogen och dom pysslar runt komposthögen och går promenader i buskarna. Det finns ju inte mycket som är så vackert som en flock tuppar i det här färglösa höstlandskapet.
//M

Ta på er yllebyxorna för nu är det höst flickor, sa Ramses

Ramses har som synes klätt på sig bästa vinterkarbusen

Det börjar bli höst ute nu, på riktigt. Inte bara på skoj som för ett par veckor sedan när man kunde avnjuta höstfärger OCH solsken. Nu kan man på sin höjd avnjuta metertjock dimma och ruggade hönsfjädrar.

I hönshuset pågår givetvis donandet inför vintern för fullt. Alla har sina egna mer eller oftast mindre viktiga sysslor. Kajsa ruggar förresten, skoj va?? Katten sågs i onsdags skratta svansen av sig utanför hönsgården och var i torsdags halt. Hältan har över helgen förbättrats och används nu främst för att få sig en andra (eller femte) portion mat.

Dvärgkochinmaffian sköter det administrativa, Klara och Greta krattar löv och plockar svamp, katten Emmi brukar sitta på behörigt avstånd och peka på flugsvamparna. Undrar om hon inte har ett horn i sidan till Greta sedan den Oerhörda Förödmjukelsen i våras. Kajsa och Etty har roffat åt sig de roligaste jobben som generaler. De delar ut order och tuktar latmaskar. Som hemligt vapen har de tagit holländskan Tyra, hennes motto är “show no mercy” vilket de som flyttat in efter henne har fått lära sig den hårda vägen.

Tyra, 400 gram och svart bälte

Svarthönsen Tora och Vera är lite av Ramses favoritflickor och de kommer därför undan med vad helst de önskar. För det mesta önskar de sig sol och maskgrävning i blomlanden. Det där med sol är lite svårt att ordna eftersom väderguden lämnade Skandinavien någon gång i slutet av Juli. Men Ramses behöver bara harkla sig lite diskret för att jag och M ska komma störtande för att agera livvakter när de är utanför hönsgårdens skyddande murar, så rabattpåtarbehovet får de i alla fall uppfyllt.

Ramses och några av favoriterna bättrar på brännan inför vintern (Kajsa, Ramses, Tora, Etty & Klara)

Silkestuppen Falcon har inte betrotts med någon riktig uppgift trots att han fysiskt sett är en rejäl tupp vid det här laget. Mentalt är han knappt ett ägg än. Det går så när man växer upp utan mamma har jag hört. Trots bristen på mod och räknekunskaper klarar han galant av att hålla koll på sin egen höna Silke och hennes kyckling Tuva, dessa två fick han i mandomspresent av hönsgurun B.  Silkesgruppens uppgift är för det mesta att göra så lite nytta som möjligt, man stöter på dem lite här och där, inte sällan tätt i hälarna på Ramses elitgrupp eftersom han är Falcons idol.

Bonusbarnet Tuva, Silke och Falcon i egen hög person

Kycklingarna har i uppgift att lyda order, varna för faror och agera lockbeten för rovdjur. På morgonen har de själva åtagit sig uppgiften att väcka grannskapet med gälla galanden (tror de ja). I verkligheten fungerar de, med sina gälla bebistjut, snarare som hovnarrar. Att majoriteten är friserade gör väl inte trovärdighetsfaktorn högre direkt. Jag och Vera ler i mjugg åt dem medan Emmi (katten) brukar se ut som hon fått upp en hårboll. Kycklingarnas trumf på hand är att årets enda hönor, Sally och Yrsa, har damp eller adhd eller vad det nu heter. En pittbullgen är det i alla fall. Kommer man in i hönsgården skrockar de förtjust (förvånansvärt vuxet) och hoppar upp i famnen för att bita en i pulsådern. De måste vara världens farligaste dammtussar.

Nedan är Tyke och Sally, ser ni Sallys blick? Förstår ni att man inte bråkar ostraffat med henne?

Och så Nestor, som jämfört med storasyster Sally är både snäll och välartad


















Ramses har åtagit sig uppdraget att hålla koll på spektaklet. Vilket han inte direkt gör eftersom han är så upptagen med att fjäska för svarthönsen att han inte har ögon för något annat i hela världen. Men jag och kochinsarna klarar det ganska bra själva faktiskt. Förra helgen t.ex. då lekte Mama B gräva ner vårlökar medan alla hönor, med Etty i spetsen, lekte gräva upp löken. 5 toasters!

Greta städar trappan inför vintern och låtsas som att hon inte känner till något om några omkringkastade blomlökar.

 //F, som fortfarande har ett par tuppar till bortadoptering, numera iklädda halsdukar och vantar.

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

 

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

 

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

 

  Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Ramse är kä-är, sa Tyra

Ha ha, nu har jag tagit honom på bar gärning den lille rackaren.


Hönsen var på en liten frigångstur i eftermiddagssolen.
Dom övade sprättning under gammal gran och maskletning bland bark.
Barren for som spjut genom luften och alla var upplivade av utespringet.
Ramses gick lite förstrött och såg till att alla hade roligt och att alla skötte sig.

Tora den finaste svarthönan hon hade inte tid att komma med till skogen så hon var i hönsgården och pysslade med höstlöv.

Plötsligt såg jag att Ramses hittade något alldeles extra gott på marken. Trots att han hade det i munnen så måste han prata för sig själv hela tiden och gick iväg med bestämda steg.
Jag blev ju nyfiken vart han tänkte gå och mumsa i sig godsaken i smyg och följde efter.
Och tänk, han gick till Tora och bjöd den till henne.
Jag har misstänkt det en ganska lång tid att han har ett särdeles gott öga till svarthönsen, det är alltid dom han går på små utflykter med.
Tydligen har han skillnad på dom eftersom han gick förbi Vera på vägen till Tora.

Jag förstår honom, dom är så vackra, när solen skiner på dom blänker fjädrarna i grönt och blått.
Men det kan nog inte bli nåt fysiskt för han är hälften mindre än svarthönsflickorna.
//M

Barnsligt, sa Ramses

I den något omväxlande väderleken har hönorna och jag varit ute och lekt med varandra.

Jag lekte ’plantera lite glömda blomlökar’ och dom lekte ’hitta löken’.
Inte helt bra kombination.

Sen lekte vi kurragömma med katten, men det blev för äckligt för katten så hon gick in.
Dagens favortilek var i alla fall hoppa i höstlöv.
Den kan jag rekommendera.
Jag bar in nedfallna löv in i hönsgården och det väckte den värsta sprättlust jag sett.
Det såg ut som en tornado där inne, när alla skulle sprätta samtidigt.

Ramses tyckte att ungdomarna blev för vilda så han tog med sig två hönor och gick in i hönshuset för att diskutera ägglossning eller något annat viktigt.
//M

Sluta luggas, sa Falcon

Jag har trott att Tuttan ska dö varje dag i snart ett år.

Nu börjar jag tro att hon är en skådespelartalang i Oscars klassen.
Som idag till exempel, när hon satt och blundade och jag trodde att hon satt och såg ljuset i tunneln.
Jag gick bara in och tömde en kastrull spagetti och köttsås på matplatsen och gissa vem som var där först.
Tuttan! Hon stod mitt i maten och åt det snabbaste hon kunde så att inte småtupparna skulle hinna få så mycket av det goda.
Falcon gjorde en försiktig förfrågan om han inte kunde få smaka lite men då nöp hon ett stadigt tag i hans huvudtofs.
Han som är dubbelt högre än henne blev jätterädd och kastade upp huvudet så hon lättade från marken och svingades iväg.
Där stod hon sen alldeles förvånad med en massa gult ludd i näbben och undrade antagligen hur hon hamnat så långti från maten utan att röra på fötterna.

Det är dom där snabba förbättringarna som inträffar plötsligt som får mig att tro att hon kanske mår bättre än hon ser ut.

//M

Gråt inte Falcon, sa Ramses

Stora dottern i landet i väst hon tycker att vi är galna som har så många tuppar.

Själv bor hon granne med en liten stackare och tycker att det är precis lagom.
Jag tycker det är jättemysigt när jag hör ett Kuckulikuu-uhä-hö-host och vet att Ramses har vaknat.
Efter en stund blir tydligen Falcon väckt av ljudet och nu har han slutat säga Tööööt och skriker istället Buhuhuhuuuu-buhuhuhuuuu med gråt i rösten.
Det är ju inte så hemskt varken roligt eller mysigt men jag förstår ju att han är ledsen när han blir tidigt väckt.
Jag ligger nu varje morgon i svinottan och väntar på att småtupparna skall börja gala.

Det ligger en inköpslista på köksbordet
Virke till fönsterluckor
Tjockt tyg till gardiner
Hörselskydd, (alternativt patroner).

Ha Ha där skojade jag bara.
Maken har åkt innan tupparna vaknat.

                                Nestor gjorde ett litet gal-försök i smyg, säger F. Jag har inte hört nåt.

//M

Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt

Tuttan och jag går och lägger oss, sa Ramses

Här går det undan!
Känner mig som en amerikansk tv-series sammandrag.
Förra veckans episod: Vart tog Ingeborg och tuppkycklingen vägen? Varför gol Flora? Vems är den grå katten?
Se den spännande fortsättningen i Hönsflocken i kväll!!

När det visade sig att lilla gulle-Flora var en man blev allt väldigt konstigt.
Först konsulterades Hönsexpert B och vi gjorde upp en plan.
Steg ett, adoptera bort Flora till någon med silkeshöns.
Det försökte jag med, jaha och då hade den damens lilla silkeshöna dött mitt i allt.
Steg två, ringa till Hönsexpert B igen och nästan gråta.
”Ja men då kan du få en av mina silkeshönor” sa hon.
Där svimmade jag lite av lycka.

När jag kvicknat till två dagar senare for jag och hämtade en bedårande fröken eller kanske fru och inte nog med det, hon hade en dotter med sig i boet eller vad det brukar heta.
Hela vägen hem satt dom i kattkorgen, bak i bilen, och pratade.

Jag bestämde mig raskt för att döpa om Flora till Falcon, för man måste ha ett ordentligt namn för att uppväga att man ser ut som ett angoranystan.
Lilla frun heter Silke och dottern som följde med heter Tuva för så ser hon ut.

Med ganska höga förväntningar på Falcon släppte jag ut dom två fluffen och vad händer.
Kochinhönsen blev arga, småtupparna började mopsa upp sig, Ramses sprang runt som besatt och begrep ingenting.
Svarthönan Vera som är vänligheten själv hon tyckte att Silke var lite oredig i håret och försökte städa upp henne på huvudet, men väldigt försiktigt.

Mitt i allt detta kaos så gick det upp för Falcon/Flora att han var en tupp och då började han bjuda Silke på allt möjligt ´gott´ som han hittade på marken.
Det var hasselnötsskal som legat i jorden i åratal, gamla pinnar, torra melonskal och små stenar.
Silke som kommer ifrån en hönsgård där det vankas gourmetmat trodde inte sina ögon och lade sig med ryggen till och blundade.

Ställningen vid läggdags i kväll var att småtupparna hade lärt sig veta hut, det är lite osäkert med kochinhönsen om dom kan låta henne vara.
Ramses gick i alla fall in och la sig med Tuttan, han tyckte att dom andra var för tröttsamma.

Silke och Tuva får sova i en egen kupé i natt och i morgon ska jag låta silkeshönsen vara för sig själva och bli bekanta medan det blir frigång för resten.

Missa inte den spännande fortsättningen som det brukar heta.
//M

TÖÖÖÖT, sa Flor(i)a(n)

I morse hörde vi två tuppar som gol, eller om det var en tupp eller en lesbisk höna som gol har jag svårt att avgöra. Det var ärligt talat svårt att höra om det ens var en galning. Ungefär såhär lät det:
Ramses: Kuuckelikuuu-uuu-ä
Flora: TÖÖÖÖT

Och att det första är en tupp det vet vi ju, Ramses är i sin egen lilla värld väldigt manlig. Och den lesbiska hönan har tydligen hamnat i målbrottet. Eller blivit en tupp, svårt att säga.

//F, nu med krossad drömvärld