Knycker bäst som knycker sist, sa Etty

Under de många långa dagarna Etty låg i sitt (tråkiga) rede och (hade tråkigt) läste tror jag att hon kanske hittade en kokbok. ”Man tager en kyckling” stod det i receptet, och aha tänkte Etty, det vill ju jag göra. Målmedvetet klämde hon sig ner bredvid Greta och hennes pipande ägg. Och när helgen var över hade hon hips vips tagit sig fem kycklingar. Greta, som varit lite väl upptagen med att få fjädrarna att blänka framför att hålla koll på äggens kläckningsdatum, hade inget att invända och nu går de runt i hönsgården med sina fluffiga barn. Och trots att Greta och Etty (speciellt Etty) är väldigt lyckliga över sina bebisar så verkar de tycka att kycklingskötsel är något man ägnar sig åt när man inte har något bättre för sig, och enligt dem själva har de bättre saker för sig ganska ofta. För det mesta faktiskt.

Holly (slätslät) kvarglömd på tröskeln



Det är inte det att de inte vill ta hand om dem, men de har liksom inte riktigt koll. Flera gånger har jag hittat Etty, då hon förundrat kikar åt alla håll för att försöka lista ut vilken kyckling det är som skriker som en galning, man får då vänligt påpeka att jo det är kycklingen du STÅR PÅ som piper kära du. Aha tänker hönan i fråga och backar raskt bort från den numera mosade pipmaskinen, ofta backar hon så raskt att den som åkt på hennes rygg trillar ner med huvudet före i en sten och får hjärnskakning medan hon själv trampar på de tre stackarna som stod bakom henne och försökte gnugga sanden ur ögonen. För jo sand i ögonen har de ofta, Greta och Etty bryr sig inte om vem eller vad som står bakom när de letar efter kycklingmat. Och eftersom det för det mesta är en skock goddissugna kycklingar som står bakom har de fått sin beskärda del stenskott i sina små huvuden.

Etty försöker låta bli att trampa på Ylva


Detta står väldigt i kontrast till hur Klara uppfostrar sina afrokycklingar, hon gullar och pussar och matar och tvättar och solar och rapar och borstar sina små glin tills de är alldeles rosendoftande och proppmätta. Hon skyddar dem mot allt som inte är farligt och allt som är farligt. Förvisso är det enda farliga Tuttan, hon skulle behöva starkare glasögon för hon påstår att hon inte alls kan förväntas se skillnad på kycklingar och köttbullar. Eller kycklingar och dammråttor som hon gapskrattande säger varje gång hon kastar en blick på Klaras friserade liga.

Klara med sovande Messy

Klara var förutseende nog att lära sina kycklingar ett par viktiga regler; mat och inte mat samt mamma och inte mamma. (Vad Flora fick lära sig den hårda vägen alltså). Greta och Etty glömde absolut att läsa instruktionsboken där det står om vad man gör med äggen när de väl kläckts, för det här med vem som är mamma det har deras kycklingar ingen större koll på. Flera gånger har jag hittat dem gömda under en mycket förnärmad Klara som vilt rotandes i sina fluffiga byxor försöker ta reda på var den lilla nidfågeln gömmer sig så hon ska kunna slänga den så långt hon bara kan. Det är tydligen jättesvårt att se skillnad på Klara (inte deras mamma) och Greta (en av deras mammor) bakifrån. Denna bristfälliga uppfostran har i alla fall fört med sig att varje gång man lyfter upp någon av kycklingarna tänds ett märkligt tindrande i deras ögon och man riktigt ser hur de dyker upp blinkande skyltar där det står ”majsburksmamman” så fort de får syn på en. Sen somnar de som vissna blommor där de hänger och dinglar nöjt snarkande från ens hand. Detta är tyvärr något som Klaras väluppfostrade morsgrisar aldrig skulle få för sig att göra. De vrålar för full hals att de KOMMER BLI DÖÖÖÖÖÖÖDADE vilken sekund som helst om man så mycket som rätar ut en av deras krulliga fjädrar.

"hm... var e min mamma?"


För krulliga är de utan tvivel, Klara tittar bekymrat på deras bråkiga frisyrer och sneglar sedan mörkt på Ramses överväldigande krull. Ramses däremot, han struttar/haltar nöjt omkring med näbbgiporna uppdragna ända till kammen ”det här gjorde jag bra” skrockar han och jämför fjädrar. Turligt nog har vissa hönor också fått säga sitt så tre av EttyGretas blir släta i alla fall, om inte Tyra och Vera skulle få för sig att lura i dem att peta ner tårna i eluttaget vill säga, i så fall kommer vi nog få 100% lockigt.

Nöjd far


Ytterligare en viktig grej Etty och Greta har svårt med är att hålla koll på var kycklingarna är. Ibland tycks de märka att det varit misstänkt stilla under fjädrarna och när de tar sig en titt inser de att de visst glömt kycklingarna någonstans. Ofta utanför hönsgården i en grästuva, eller inuti hönshuset under en stubbe, eller utanför hönshuset i en låda. Kycklingarna känner sig inte alls tillfreds med följande behandling utan ibland har de skrikit så ilsket att de blivit alldeles blåa i ansiktet. Detta brukar ske med en förtjust publik i form av svarthönsen Tora och Vera. Att titta på ilskna kycklingar står högt upp på deras 10-i-topp lista över nöjen.

Vera och Tyra är bänkade framför dagens "övergivna-kycklingar-show", med melonsnacks och allt.


Klara och hennes krullhuvuden håller däremot ihop i bestämda formationer


Och för ett par dagar sen, då det var högläsning ur en hönsbok hittade vi en mycket talande liten uppmaning, "låt inte ettåringarna ruva" stod det, "de är för vimsiga för att ta hand om kycklingar". Åh kära bok om du hade berättat det innan det var försent.

//F, som ikväll ska frakta ut hönsen till den internetlösa sommarstugan