Ta på er yllebyxorna för nu är det höst flickor, sa Ramses

Ramses har som synes klätt på sig bästa vinterkarbusen

Det börjar bli höst ute nu, på riktigt. Inte bara på skoj som för ett par veckor sedan när man kunde avnjuta höstfärger OCH solsken. Nu kan man på sin höjd avnjuta metertjock dimma och ruggade hönsfjädrar.

I hönshuset pågår givetvis donandet inför vintern för fullt. Alla har sina egna mer eller oftast mindre viktiga sysslor. Kajsa ruggar förresten, skoj va?? Katten sågs i onsdags skratta svansen av sig utanför hönsgården och var i torsdags halt. Hältan har över helgen förbättrats och används nu främst för att få sig en andra (eller femte) portion mat.

Dvärgkochinmaffian sköter det administrativa, Klara och Greta krattar löv och plockar svamp, katten Emmi brukar sitta på behörigt avstånd och peka på flugsvamparna. Undrar om hon inte har ett horn i sidan till Greta sedan den Oerhörda Förödmjukelsen i våras. Kajsa och Etty har roffat åt sig de roligaste jobben som generaler. De delar ut order och tuktar latmaskar. Som hemligt vapen har de tagit holländskan Tyra, hennes motto är “show no mercy” vilket de som flyttat in efter henne har fått lära sig den hårda vägen.

Tyra, 400 gram och svart bälte

Svarthönsen Tora och Vera är lite av Ramses favoritflickor och de kommer därför undan med vad helst de önskar. För det mesta önskar de sig sol och maskgrävning i blomlanden. Det där med sol är lite svårt att ordna eftersom väderguden lämnade Skandinavien någon gång i slutet av Juli. Men Ramses behöver bara harkla sig lite diskret för att jag och M ska komma störtande för att agera livvakter när de är utanför hönsgårdens skyddande murar, så rabattpåtarbehovet får de i alla fall uppfyllt.

Ramses och några av favoriterna bättrar på brännan inför vintern (Kajsa, Ramses, Tora, Etty & Klara)

Silkestuppen Falcon har inte betrotts med någon riktig uppgift trots att han fysiskt sett är en rejäl tupp vid det här laget. Mentalt är han knappt ett ägg än. Det går så när man växer upp utan mamma har jag hört. Trots bristen på mod och räknekunskaper klarar han galant av att hålla koll på sin egen höna Silke och hennes kyckling Tuva, dessa två fick han i mandomspresent av hönsgurun B.  Silkesgruppens uppgift är för det mesta att göra så lite nytta som möjligt, man stöter på dem lite här och där, inte sällan tätt i hälarna på Ramses elitgrupp eftersom han är Falcons idol.

Bonusbarnet Tuva, Silke och Falcon i egen hög person

Kycklingarna har i uppgift att lyda order, varna för faror och agera lockbeten för rovdjur. På morgonen har de själva åtagit sig uppgiften att väcka grannskapet med gälla galanden (tror de ja). I verkligheten fungerar de, med sina gälla bebistjut, snarare som hovnarrar. Att majoriteten är friserade gör väl inte trovärdighetsfaktorn högre direkt. Jag och Vera ler i mjugg åt dem medan Emmi (katten) brukar se ut som hon fått upp en hårboll. Kycklingarnas trumf på hand är att årets enda hönor, Sally och Yrsa, har damp eller adhd eller vad det nu heter. En pittbullgen är det i alla fall. Kommer man in i hönsgården skrockar de förtjust (förvånansvärt vuxet) och hoppar upp i famnen för att bita en i pulsådern. De måste vara världens farligaste dammtussar.

Nedan är Tyke och Sally, ser ni Sallys blick? Förstår ni att man inte bråkar ostraffat med henne?

Och så Nestor, som jämfört med storasyster Sally är både snäll och välartad


















Ramses har åtagit sig uppdraget att hålla koll på spektaklet. Vilket han inte direkt gör eftersom han är så upptagen med att fjäska för svarthönsen att han inte har ögon för något annat i hela världen. Men jag och kochinsarna klarar det ganska bra själva faktiskt. Förra helgen t.ex. då lekte Mama B gräva ner vårlökar medan alla hönor, med Etty i spetsen, lekte gräva upp löken. 5 toasters!

Greta städar trappan inför vintern och låtsas som att hon inte känner till något om några omkringkastade blomlökar.

 //F, som fortfarande har ett par tuppar till bortadoptering, numera iklädda halsdukar och vantar.

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

 

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

 

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

 

  Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Ramse är kä-är, sa Tyra

Ha ha, nu har jag tagit honom på bar gärning den lille rackaren.


Hönsen var på en liten frigångstur i eftermiddagssolen.
Dom övade sprättning under gammal gran och maskletning bland bark.
Barren for som spjut genom luften och alla var upplivade av utespringet.
Ramses gick lite förstrött och såg till att alla hade roligt och att alla skötte sig.

Tora den finaste svarthönan hon hade inte tid att komma med till skogen så hon var i hönsgården och pysslade med höstlöv.

Plötsligt såg jag att Ramses hittade något alldeles extra gott på marken. Trots att han hade det i munnen så måste han prata för sig själv hela tiden och gick iväg med bestämda steg.
Jag blev ju nyfiken vart han tänkte gå och mumsa i sig godsaken i smyg och följde efter.
Och tänk, han gick till Tora och bjöd den till henne.
Jag har misstänkt det en ganska lång tid att han har ett särdeles gott öga till svarthönsen, det är alltid dom han går på små utflykter med.
Tydligen har han skillnad på dom eftersom han gick förbi Vera på vägen till Tora.

Jag förstår honom, dom är så vackra, när solen skiner på dom blänker fjädrarna i grönt och blått.
Men det kan nog inte bli nåt fysiskt för han är hälften mindre än svarthönsflickorna.
//M

Barnsligt, sa Ramses

I den något omväxlande väderleken har hönorna och jag varit ute och lekt med varandra.

Jag lekte ’plantera lite glömda blomlökar’ och dom lekte ’hitta löken’.
Inte helt bra kombination.

Sen lekte vi kurragömma med katten, men det blev för äckligt för katten så hon gick in.
Dagens favortilek var i alla fall hoppa i höstlöv.
Den kan jag rekommendera.
Jag bar in nedfallna löv in i hönsgården och det väckte den värsta sprättlust jag sett.
Det såg ut som en tornado där inne, när alla skulle sprätta samtidigt.

Ramses tyckte att ungdomarna blev för vilda så han tog med sig två hönor och gick in i hönshuset för att diskutera ägglossning eller något annat viktigt.
//M

Sluta luggas, sa Falcon

Jag har trott att Tuttan ska dö varje dag i snart ett år.

Nu börjar jag tro att hon är en skådespelartalang i Oscars klassen.
Som idag till exempel, när hon satt och blundade och jag trodde att hon satt och såg ljuset i tunneln.
Jag gick bara in och tömde en kastrull spagetti och köttsås på matplatsen och gissa vem som var där först.
Tuttan! Hon stod mitt i maten och åt det snabbaste hon kunde så att inte småtupparna skulle hinna få så mycket av det goda.
Falcon gjorde en försiktig förfrågan om han inte kunde få smaka lite men då nöp hon ett stadigt tag i hans huvudtofs.
Han som är dubbelt högre än henne blev jätterädd och kastade upp huvudet så hon lättade från marken och svingades iväg.
Där stod hon sen alldeles förvånad med en massa gult ludd i näbben och undrade antagligen hur hon hamnat så långti från maten utan att röra på fötterna.

Det är dom där snabba förbättringarna som inträffar plötsligt som får mig att tro att hon kanske mår bättre än hon ser ut.

//M

Rör inte min hönsflock, sa Björn

Ibland funderar jag över naturens under,

Som att det kan komma så förskräckligt med ljud ur en liten tupp och liknande gåtor.
Ibland tänker jag på ödets vägar – så märkliga – och ibland så roliga.
Tuppen Björn, från en flock nära oss bestående av enbart tuppar, han gick mestadels under namnet *den där saa..ns tuppen*.
Han blev ju på grund av en rad märkliga omständigheter tupp i en liten flock med skägghönsänkor. Så kan ont lönas med gott och ärret på min hand det kommer nog knappt att synas om ett år eller så. Alltså efter skadan jag fick när jag skulle fånga in honom.

Idag var vi och hälsade på honom.
Han var så fin och han hade det så fint. Snygga fruar, lite skäggiga kanske, och han kollade noga in hur dom uppförde sig.
Man kan säga att han hade kommit till tupphimlen.

Vi andra, utom F då som mest fotograferade, vi hade kommit till husrenoveringshimlen. Vi är näst intill sjukligt intresserade av gamla hus och deras renoveringar.
Hade Björn varit en snäll och barnkär tupp så hade vi aldrig fått se så mycket bra renoveringsresultat som vi gjorde och aldrig fått så mycket nya idéer till dom egna projekten.
Så där kan ordspråket ”Det finns ingenting ont som inte har nåt gott med sig” verkligen passa. Ont syftar då på hur det kändes i handen efter att den genomborrades av en tuppsporre.
//M

Gråt inte Falcon, sa Ramses

Stora dottern i landet i väst hon tycker att vi är galna som har så många tuppar.

Själv bor hon granne med en liten stackare och tycker att det är precis lagom.
Jag tycker det är jättemysigt när jag hör ett Kuckulikuu-uhä-hö-host och vet att Ramses har vaknat.
Efter en stund blir tydligen Falcon väckt av ljudet och nu har han slutat säga Tööööt och skriker istället Buhuhuhuuuu-buhuhuhuuuu med gråt i rösten.
Det är ju inte så hemskt varken roligt eller mysigt men jag förstår ju att han är ledsen när han blir tidigt väckt.
Jag ligger nu varje morgon i svinottan och väntar på att småtupparna skall börja gala.

Det ligger en inköpslista på köksbordet
Virke till fönsterluckor
Tjockt tyg till gardiner
Hörselskydd, (alternativt patroner).

Ha Ha där skojade jag bara.
Maken har åkt innan tupparna vaknat.

                                Nestor gjorde ett litet gal-försök i smyg, säger F. Jag har inte hört nåt.

//M

Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt

Tuttan och jag går och lägger oss, sa Ramses

Här går det undan!
Känner mig som en amerikansk tv-series sammandrag.
Förra veckans episod: Vart tog Ingeborg och tuppkycklingen vägen? Varför gol Flora? Vems är den grå katten?
Se den spännande fortsättningen i Hönsflocken i kväll!!

När det visade sig att lilla gulle-Flora var en man blev allt väldigt konstigt.
Först konsulterades Hönsexpert B och vi gjorde upp en plan.
Steg ett, adoptera bort Flora till någon med silkeshöns.
Det försökte jag med, jaha och då hade den damens lilla silkeshöna dött mitt i allt.
Steg två, ringa till Hönsexpert B igen och nästan gråta.
”Ja men då kan du få en av mina silkeshönor” sa hon.
Där svimmade jag lite av lycka.

När jag kvicknat till två dagar senare for jag och hämtade en bedårande fröken eller kanske fru och inte nog med det, hon hade en dotter med sig i boet eller vad det brukar heta.
Hela vägen hem satt dom i kattkorgen, bak i bilen, och pratade.

Jag bestämde mig raskt för att döpa om Flora till Falcon, för man måste ha ett ordentligt namn för att uppväga att man ser ut som ett angoranystan.
Lilla frun heter Silke och dottern som följde med heter Tuva för så ser hon ut.

Med ganska höga förväntningar på Falcon släppte jag ut dom två fluffen och vad händer.
Kochinhönsen blev arga, småtupparna började mopsa upp sig, Ramses sprang runt som besatt och begrep ingenting.
Svarthönan Vera som är vänligheten själv hon tyckte att Silke var lite oredig i håret och försökte städa upp henne på huvudet, men väldigt försiktigt.

Mitt i allt detta kaos så gick det upp för Falcon/Flora att han var en tupp och då började han bjuda Silke på allt möjligt ´gott´ som han hittade på marken.
Det var hasselnötsskal som legat i jorden i åratal, gamla pinnar, torra melonskal och små stenar.
Silke som kommer ifrån en hönsgård där det vankas gourmetmat trodde inte sina ögon och lade sig med ryggen till och blundade.

Ställningen vid läggdags i kväll var att småtupparna hade lärt sig veta hut, det är lite osäkert med kochinhönsen om dom kan låta henne vara.
Ramses gick i alla fall in och la sig med Tuttan, han tyckte att dom andra var för tröttsamma.

Silke och Tuva får sova i en egen kupé i natt och i morgon ska jag låta silkeshönsen vara för sig själva och bli bekanta medan det blir frigång för resten.

Missa inte den spännande fortsättningen som det brukar heta.
//M

TÖÖÖÖT, sa Flor(i)a(n)

I morse hörde vi två tuppar som gol, eller om det var en tupp eller en lesbisk höna som gol har jag svårt att avgöra. Det var ärligt talat svårt att höra om det ens var en galning. Ungefär såhär lät det:
Ramses: Kuuckelikuuu-uuu-ä
Flora: TÖÖÖÖT

Och att det första är en tupp det vet vi ju, Ramses är i sin egen lilla värld väldigt manlig. Och den lesbiska hönan har tydligen hamnat i målbrottet. Eller blivit en tupp, svårt att säga.

//F, nu med krossad drömvärld