Rosenknoppsdöden och ruvningstjatandet

Hos hönsen råder bråda dagar trots att ruvningen nu är över för den här gången. Svarthönsmaffian äter tobaksplantor och plundrar tomatodlingarna (ja, jag vet att tomatplantor är giftiga men svarthönsen vägrar lyssna på det örat. De lyssnar inte på något öra.), Ture försöker övertala Klara att börja ruva igen, Klara försöker övertala oss att hon visst är i skick för ännu en ruvning, Beda&Viola tjatar om "meeer godis" och Margareta är mera nöjd med att ha lyckats drilla svarthönsen till lydiga små fotsoldater. I undulatvoljären jagar Marta och barnen fjärilar med varierande framgång.

"Mums spröda rosenknoppar som är vår favorit! Jag tar en till."

 "Har du någon ost??"

"Jag är hemskt hemskt sugen på ost nu. Det riktigt kittlar i tårna så sugen är jag."

Inne i det nya hönshuset bor Bodil och kycklingen alldeles för sig själv. Något som alla andra är oerhört avundsjuka på eftersom de sover i ett allt ruttnare träskåp....

"Ge oss hönshuset!" "Ge oss hönshuset!" "Ge oss hönshuset!" skanderar svarthönsen i dagliga protestparader.

"Nej jag har inte sett kycklingen har jag sagt! Vaddå vad har du under vingen? Ingenting! Inte en kyckling i alla fall"

"HÄR ÄR JAG HÄR ÄR JAG!!!!!!!"

"VAD HAR DU FÖR NÅGOT ÄR DET ETT JÄTTESTORT KYCKLINGGODIS????"

"HOHOOO VAD HAR DU DÄR INNE ÄR DET KYCKLINGGODIS DU HAR????"

Sen tog besökstiden slut. Bodil är föga lättflirtad.

Klara, som inte fick någon kyckling det här varvet heller, tjatar och tjatar om att få börja ruva igen. Vi säger nej i alla tonlägen som finns men hon lägger sig i alla mörka hörn hon hittar. Jag har proppat igen hålet i ett rede men av solidariska skäl måste ett skåp vara öppet så de andra har någonstans att sova...

Nej vaddå ruva jag bara ligger här och vilar fötterna förstår du gå iväg du bara jag kommer strax.

Kom hit ska tant ge stryk din fula kycklingsprätt!!!! Hade jag råkat kläcka fram dig hade jag tryckt i dig i skalet igen!!!

Oh nej jösses flickor sluta slåss! Jag tror jag hörde ljudet av ost där ute bäst vi går och tittar nu genast!

Inne i undulatvoljären går livet sin gilla gång. Marta värper ett ägg varannan dag, Judit växer och frodas och lillebror Olof får en allt mer pinsam befjädring (rätt mycket vingfjädrar men naken rumpa.)

Judit säger att hon längtar efter att flytta hem till kanalen, det är allt bättre än att bo i en undulatgård.

Och lilla Olof kan tyvärr inte resa sig för han vill inte visa upp sin nakna kropp på internet.

//F

Du och jag Tora, sa Falcon

Ibland brukar jag undra vad Ramses ser hos svarthönsen.


Jag ser ju att dom är rasande vackra och har kloka ögon och kan lära sig saker.

Men Ramses han är ju bara hälften så stor och det hjälper inte så mycket att han sträcker på sig när han går med dom på promenad, han ser i alla fall ut som Lilla Fridolf med två stycken svarta Selma i släptåg.

Det kan vara färgen han gillar, för han har delat upp flocken så att han har alla dom hönor som har svart på sig och alla bruna har han överlåtit till Falcon.

Häromdagen tog Falcon mod till sig och och inledde en liten flirt med Tora, det slutade med att jag såg båda tupparna försvinna springande och skrikande mot horisonten och det tog rätt länge innan Falcon dök upp igen.

//M

He-he, sa Yrsa

I morse när jag kom in i hönshuset för att hälsa på alla tomruvare blev jag som vanligt huggen i pulsådern av Tora, ifrånsprungen av Tyra, hostad på av Silke, blängd på av Greta och skriken i ansiktet av Tuva. Men när jag skulle klappa Yrsa (som för övrigt ligger på golvet utanför ett rede och tittar på ruvarna) fick jag bara ett nöjt “he-he” till svar. Jag anar givetvis oråd och när jag förhör henne närmare trillar plötsligt en superglad kyckling ut ur hennes fluffiga fjäderdräkt.

“He-he” säger Yrsa bara när jag ifrågasätter hur hon som inte ens har några ägg att ruva på längre kunnat kläcka fram en kyckling. Till kycklingens ohejdade förtjusning lyfter jag upp den för att kontrollera att den verkligen är en renrasig silke som jag planerat, turligt nog verkar det som att den var både blåhudad, silkesformad, femtåad och allmänt lik Falcon. “GE MIG GE MIG GE MIG” vrålade alla hönor medan kycklingen kontrollerades. “He-he” sa Yrsa bara och gömde den bland fjädrarna.

Jag insåg att det var lika bra att låta Yrsa behålla den nu när hon ändå stulit den och inredde därför både bur och rede åt dem. (Till alla andras stora förtret, de ville spela sten-sax-påse om saken, alla utom Tora som ville lösa det med våld).

Så, nu har vi en silkeskyckling och 6 hönor som vill ha den. Tur att både barnet och Yrsa är bakom lås och bom.

//F, synnerligen upplivad

Ge mig en stekpanna bara! sa Sally

Hönsen vill fortfarande inte ruva. Jag tänker så det knakar för att komma på olika sätt att övertala (tvinga) dem. Dock är det svårt att komma på en enda höna som uppfyller alla (eller för all del ett enda av...) mina kriterier. Vilka i princip är:
1. Vara tålmodig nog att ha tråkigt i 21 dagar
2. Veta hur man behandlar ägg
3. Förstå att det faktiskt kommer ut kycklingar ur äggen efter ett tag. Och att man måste ta hand om dem!
4. Är vänlig nog att låta sig övertalas till ruvning
5. Inte sprättar upp en dödsfälla åt mig i hönsgården som hämnd för att jag försökt tvinga dem till redet
6. Återigen: kunna ta hand om både ägg och kycklingar

Den enda som verkligen skulle funka är Ramses. Men han är tupp.

Här kommer i alla fall den första delen av mina kandidater, dvärgkochinmaffian:

Klara:

Hon är jättebra med ägg och kycklingar. Vår urmoder! Den klart pålitligaste av dem alla. Tyvärr är hon taktisk nog att stjäla andras ägg när endast dagar återstår till kläckning. På så vis får hon bebisar efter superkort väntetid, perfekt tycker hon för då kan hon beta gräs och sola 2½ vecka istället för att ligga inne i ett rede där det luktar bajs. Dåligt tycker jag eftersom jag. Behöver. Fler. Ruvhönor. NU.

Greta:

Väldigt snäll och rar höna, utom när hon har kycklingar för då anfaller hon allt som kan tänkas hota hennes små kycklingägodelar (det är typ så hon ser på kycklingar, som accessoarer, dock sköter hon dem väl). Förra året karatesparkade hon familjens katt i huvudet när djuret i fråga tittade förbi för att fråga hur det gick med ruvandet. Ganska kul tyckte både jag och äggen. Hemskt äckligt tyckte katten. Nu vill hon tyvärr inte ruva, hon säger att hon måste tänka på beach-10.

Kajsa:

Haha. Jag vet inte om det behövs någon motivering. Kajsa kommer äta mig till middag om jag försöker stänga in henne med några obehagliga ägg. Hon kommer först stampa sönder alla äggen och sen ta sikte på mig. Det är dock synd att hon inte vill ruva, för hon skulle troligtvis bli en ultimat hönsmamma. Hon är dessutom bestämd nog att med tankekraft tvinga fram kycklingar även ur gamla obefruktade ägg. (har jag en känsla av alltså, hon har aldrig ruvat)

Etty:

Etty hatar att ruva. Förra året var en riktig plåga för henne eftersom Klara stal hennes ägg när hon ruvat dem nästan klart, så hon fick börja om på nytt. Vilket gjorde henne hemskt hemskt hemskt upprörd och arg, oturligt nog för henne är hon väldigt liten och därför tar ingen henne på allvar. Hon är vår kanske mest passionerade grävar- och friluftshöna, och hon tänker då inte riskera att luras till dubbel ruvning i år igen. Dock är hon sjukt förtjust i kycklingar och ganska lättövertalad. Jag känner ett svagt hopp här, hoppas bara att äggen inte hinner dö innan hon kommer fram till att hon faktiskt vill ha kycklingar.

Sally:

Hon ruvade argt januari, februari, mars, april och ända fram till att jag faktiskt fick hem äggen. Då tröttnade hon. Nu blir hela hennes skalliga lilla huvud alldeles knallrött bara jag pratar om ägg. Hon tänker då INTE ruva några fula vråkägg en enda sekund till enligt egen utsago. Men hon är liten, och inte särskilt slug, jag kanske kan lura henne.

Yrsa:

Har ruvat precis lika länge som Sally. Men ligger fortfarande kvar. TACK LILLA HÖNA! Tyvärr får det plats endast 5 ägg under henne. Jag fick hem 17 stycken. Tiden rinner uuut!

Tuva:

Ruvade på ingenting i mars/april, sen klev hon av, för hon ville faktiskt inte ha kycklingar, hon var bara lite trött i benen och hittade ett fint rede. Hon är den enda höna vi har som kan morra. Say no more.

//F som till nästa år borde se till att ha en backup-kläckare redo.

Ska ni inte flytta snart, sa Ramses

Nej, hönsen har inte dött.

Men F och jag lider att tuppångest.

Vi MÅSTE göra oss av med våra vackra, vackra tuppar. För varje dag försöker jag tycka om dom lite mindre – det är svårt.
Jag försöker se det ur Tuttans synvinkel. Hon får stryk varje dag av en tuppslyngel.
Jag försöker se det ur Tyras synvinkel. Hon får lov att kasta sig in i slagsmål varje dag bara för att hon inte kan låta bli. En vacker dag åker hon på stryk. Nu passar hon in det så dom inte riktigt vet vad som händer och så springer hon fort, fort därifrån.

Jag försöker se det ur Falcons synvinkel. Han har så besvärlig röst så han skäms varje gång han gal och nu triggar dom där ungtupparna honom med sitt evinnerliga galande, Han går ju omkring med rodnande kam halva dagarna.
Unghönsen som hänger med tuppslynglarna tar efter deras dålig beteende.
Ramses är med jämna mellanrum tvungen att dela ut karatesparkar för att skilja småtupparna åt och det yr fjädrar i luften.
Och jag får knappt syn på gammelhönsen i tuppmyllret.

Dom måste flytta!!

Men Tyke är ju snäll och vacker och tvillingtupparna är ju snygga och vita tuppen, det är ju han som mest råkar illa ut men dom två prickiga kan jag vara utan. Sen kommer F och hon tycker tvärtom och då är vi tillbaka på ruta ett igen.
Skulle jag ha en stor lagård så skulle jag dela upp dom i en egen tuppflock och då skulle dom få gå lösa på dagarna för dom har ju så himla roligt dom stunder när dom är överens om rangordningen, då går dom till skogen och dom pysslar runt komposthögen och går promenader i buskarna. Det finns ju inte mycket som är så vackert som en flock tuppar i det här färglösa höstlandskapet.
//M

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

 

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

 

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

 

  Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Sluta luggas, sa Falcon

Jag har trott att Tuttan ska dö varje dag i snart ett år.

Nu börjar jag tro att hon är en skådespelartalang i Oscars klassen.
Som idag till exempel, när hon satt och blundade och jag trodde att hon satt och såg ljuset i tunneln.
Jag gick bara in och tömde en kastrull spagetti och köttsås på matplatsen och gissa vem som var där först.
Tuttan! Hon stod mitt i maten och åt det snabbaste hon kunde så att inte småtupparna skulle hinna få så mycket av det goda.
Falcon gjorde en försiktig förfrågan om han inte kunde få smaka lite men då nöp hon ett stadigt tag i hans huvudtofs.
Han som är dubbelt högre än henne blev jätterädd och kastade upp huvudet så hon lättade från marken och svingades iväg.
Där stod hon sen alldeles förvånad med en massa gult ludd i näbben och undrade antagligen hur hon hamnat så långti från maten utan att röra på fötterna.

Det är dom där snabba förbättringarna som inträffar plötsligt som får mig att tro att hon kanske mår bättre än hon ser ut.

//M

Rör inte min hönsflock, sa Björn

Ibland funderar jag över naturens under,

Som att det kan komma så förskräckligt med ljud ur en liten tupp och liknande gåtor.
Ibland tänker jag på ödets vägar – så märkliga – och ibland så roliga.
Tuppen Björn, från en flock nära oss bestående av enbart tuppar, han gick mestadels under namnet *den där saa..ns tuppen*.
Han blev ju på grund av en rad märkliga omständigheter tupp i en liten flock med skägghönsänkor. Så kan ont lönas med gott och ärret på min hand det kommer nog knappt att synas om ett år eller så. Alltså efter skadan jag fick när jag skulle fånga in honom.

Idag var vi och hälsade på honom.
Han var så fin och han hade det så fint. Snygga fruar, lite skäggiga kanske, och han kollade noga in hur dom uppförde sig.
Man kan säga att han hade kommit till tupphimlen.

Vi andra, utom F då som mest fotograferade, vi hade kommit till husrenoveringshimlen. Vi är näst intill sjukligt intresserade av gamla hus och deras renoveringar.
Hade Björn varit en snäll och barnkär tupp så hade vi aldrig fått se så mycket bra renoveringsresultat som vi gjorde och aldrig fått så mycket nya idéer till dom egna projekten.
Så där kan ordspråket ”Det finns ingenting ont som inte har nåt gott med sig” verkligen passa. Ont syftar då på hur det kändes i handen efter att den genomborrades av en tuppsporre.
//M

Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt

Dag 400. Vi hatar siffror. Och fotografer, muttrade kycklingarna

Blööööööööd sa Messy ofint till mig idag när jag utsåg henne till ofrivillig modell


Dagen har väl inte bjudit på så värst mycket häpnadsväckande händelser. Däremot en del roligheter: Såsom en (för mig) underhållande fotosession, en för hönsen underhållande promenad (Ramses kan åtminstone belasta benet litegrann nu och har därför visat dem solstolen med tillhörande solare (jag) och solarens bullpåse), en svindlande bulljakt följde kort därefter. (Ingeborg gjorde ett födorus med bullbiten fladdrande ur näbben och Vera gjorde ett Ingeborgrus efter henne).

Kajsa är däremot en van poser, det blir man förr eller senare på det här stället. Övning ger färdighet (eller snarare: det som inte dödar härdar)

En del brutala grejer har vi också hunnit med. T.ex. så skrek Ramses KRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ(ka) jättehögt åt en ruggig fågel som spejade på hönsen(s matskål) från sin grantopp. Och så har jag dödat en geting till Ingeborgs stora förtret, hon var mycket upptagen med att försöka bli stucken av ovannämnda insekt just när jag avbröt hennes lilla tidsfördriv genom att avrätta den ena parten (inte Ingeborg bör tilläggas). På tal om mord så försöker jag lära kycklingarna att gå lösa i hönsgården utan tillhörande kycklinghage. Det går ganska bra tycker jag. De andra hönsen håller inte med för de tycker att det går jä-tte-då-ligt. Klara vill se dem döda varje gång de råkar snegla på hennes krulliga barn. Vilket man är tvungen att göra förr eller senare då de är överallt och ingenstans hela tiden samtidigt. Så för majoritetens bästa är Klara inspärrad, så även hennes kidnappade adoptiv-avkommor.

Tja det är väl ungefär vad vi pysslat med idag, förresten får det nog vara slut med dags-räknandet nu. Vid 400 är det lätt hänt att man tappar bort sig. Speciellt kycklingarna har svårt med (läs: skiter högaktningsfullt i) siffror.

//F, fotonürd (det är alltså inte jag på bilderna)

Dag 398. Kan ni inte rääkna?! skrek Etty och slet sina fjädrar

GRRRRRRR !#@&%

Etty avskyr, som jag sagt ett par gånger, att ruva. Hon ligger i sitt rede och suckar och tjatar. Hon försöker prata lite med Greta i grannredet men hon är så koncentrerad att hon inte kan öppna näbben annat än för att skrika hotelser åt förbipasserande.

Det finns mycket hon ogillar med att ruva, det är trångt, det är ensamt, det är kvavt och det ger en andnöd när Ramses och Flora tror att de ska få plats att sova ovanpå och framför henne på nätterna. ”Ni FÅÅR inte” väser Etty varje kväll men eftersom hon är en väldigt liten höna slutar det alltid med att hon får ligga underst i hönsbajshögen ändå. Förmodligen kommer hennes ägg att vara hårdkokt innan det kan kläckas.

Trots att hon hatar att ruva älskar hon kycklingar. Mycket. Därför ligger hon nu envist kvar vecka efter vecka, platt som en plätt. Som sagt kuppade Klara henne och stal äggen hon ruvat på för att sedan kläcka fram 4 små fjäderbollar rakt framför ögonen på henne. Så Etty fick nya ägg och får därför ligga alldeles för länge. Vi har dagligen gått in dit och klappat och tröstat henne och sagt att snaart får du också kycklingar snart kläcks ditt ägg. Så har vi ritat små kryss på väggen i hennes rede så hon ska se att snart är det över. (men varje gång man tittar bort ritar hon dit 7 nya kryss, så nu är väggen täckt).

När både fredag, lördag och söndag förflöt utan att de utlovade kycklingarna dök upp började Etty stirra allt vildare på mig och rita saker som inte alls såg ut som kryss utan snarare som hebreiska svärord i redestaket. Snabbt rusade jag in för att se vad som kunnat gå fel, och när jag kastat ett getöga i min kalender inser jag att ojdå. Inte nog med att vi lät en annan höna stjäla dina ägg, vi har också räknat helt fel. Det kommer att ta ända tills på torsdag innan några kycklingar kan uppenbara sig. Hm. Ajdå. Hur ska jag nu.. eh.. *går ut för att sudda lite kryss medan Etty sover så hon inte ska förstå vad som försiggår*

Här är lilla Lycke sin första dag i hönsgården. Kommen ur Gretas ägg, ruvad av Etty och knyckt av Klara. Tjoho.

//F, uppenbarligen utan grundläggande additionskunskaper

Dag 393. Jag STRUNTAR i vem som började! röt Ramses

Det är inte bara Ramses som varit sur den senaste veckan, Kajsa har varit på sitt allra nattsvartaste och mest rosenrasande humör här i dagarna. Resten av hennes kochinmaffia ligger nämligen inne och tänker på något så löjligt som kycklingar. Kajsa ”avskyr kycklingar. Avskyr! Usch! FY! Äckliga äckliga. Äckliga äckliga ägg med ben. GRHHGG!” går hon runt för sig själv i hönsgården och sparkar jord med sådan kraft att svarthönsen yr åt alla håll. Kajsa är därför jättearg på de andra kochinsarna som inte har tid att sola och leka i jorden med henne. Hon är också arg på kycklingarna och äggen som ligger inne med de andra kochinsarna. Och så är hon arg på Flora och Tyra bara för att de finns till. Den enda som kunnat hålla henne någorlunda lugn har varit Ramses. Men sedan han blev invalid i förrgår har han inte kunnat gå med henne i skogen eller dansat för henne, således är hon arg på honom också.

"Kom uuuuut"


Och stackars Etty, som bekant tycker att ruvning är det tråkigaste som finns, har nu legat 4 veckor på lite olika ägg och tvingats bevittna när hennes kycklingar kläckts och skendött i redet bredvid. Hon hade ett kort tag tankar på att adoptera den rara lilla brödbiten som legat utanför hennes bo och tittat på henne med en blick nästan som en nykläckt kyckling. Men i morse åt Tuttan upp den och rapade sedan högt.

I barnkammarredet ligger Klara och gottar sig med Ettys f.d ägg

När Etty klivit av sina ägg en stund för att titta trånande på Klaras kycklingar och ta sig ett sandbad stod hon plötsligt öga mot öga med Kajsa. Kajsa som längtat efter att få ta ut sina aggressioner på någon som var större än en kattunge (Flora) passade allt på att säga sitt hjärtas mening angående vad hon tyckte om hönor som var dumma nog att:
1. Låta någon annan knycka ens ägg och kläcka fram 4 kycklingar ur dem
2. Ens komma på tanken att ligga i en liten mörk låda på ett gäng ägg
3. Till råga på allt ligga i den idiotiska lådan hela 30 dagar

Och Etty, som nästan dött av uttråkning de senaste 720 timmarna blev alldeles upplivad vid tanken på ett gott gräl och vrålade ilsket ”men DUUUrå!!!” och karatesparkade beslutsamt Kajsa i huvudet. Sedan följde ett hoppande, skuttande, skrikande, nypande och sparkande av sällan skådat slag. Jag skulle säga att om låten ”som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig” hade funnits i rockversion hade den gjort sig utmärkt som bakgrundsmusik under denna strålande match. När Flora och Tyra hejat sig hesa bestämde sig den enbenta Ramses för att lägga sig i situationen. Med bistert utspärrad krage tog han ett beslutsamt jämfotahopp och knockade dem båda. Slutligen traskade Etty mycket gladare och lite skalligare in till sitt rede igen. Även Kajsa såg märkligt nöjd ut med dagens spänningsmoment, så nöjd att hon inte ens kände sig manad att bita Flora för att hon inte hejat på henne. Ramses däremot haltade bistert iväg på jakt efter ett lugnt och soligt hörn där han kunde få blänga i fred.









"NOG!"


//F, kamerabeväpnat ögonvittne