Dom e fula, sa Viola

"Mmmmm kaffe får vi smaka???"

Sååå i somras flyttade tre små svarthönskycklingar in här. De reste hit i en liten korg från 30-talet och tyckte till en början att utomhuslivet var minst sagt oroväckande. "Näääe", sa de alla tre och gömde sig bakom blomkrukorna.

Juni blev juli och augusti, kycklingarna växte och föga förvånande blev 66% av dem tuppar. Och nu har vi alltså minst en tupp för mycket. Speciellt eftersom både Ture och lille Olof finns. Vilket innebär att vi nästan har fler tuppar än höns.

Tuppslakt är ju inget krångligt. Vi slaktar tuppar varje år. Senast för ett par veckor sedan och de gjorde sig bättre som coq au vin än som slagskämpar. Men.... de här två är ju så SNÄLLA och roliga. Det bär mig emot något så oerhört att skicka iväg en tupp av den här kalibern till hönshimlen.

Nelson och Nelson är som tagna ur en pekbok. De ligger i solen och putsar Tures fjädrar, de springer ikapp över bergen - tjoandes "DU ÄÄÄR!!!", de skriker argt åt sparvhöken inifrån en enbuske, försöker bjuda hönsen och varandra på godis, de lyder Margaretas minsta vink, plockar tomater och bär iväg dem till hönsen (nåja, tomatskördandet kanske inte är en helt önskvärd egenskap när jag tänker efter) och är hejdundrande kära i Viola (som bara blir arg och skriker när de försöker charma henne). Idag åt de havrekex och stack ner näbben i kaffet.

De är helt enkelt rasande rara.

Men en av dem måste bort. Och här kommer vi till poängen: Är det någon på Åland som eventuellt skulle vilja ha en svarthönstupp? Kan i princip levereras till trappan med en liten rosett runt halsen och resväska under vingen.

Här är en Nelson, han har färre taggar på kammen än sin bror. Och rakare stjärt.

Här är den andra Nelson. Han har taggigare kam och en böj på stjärten.

Lille Olof har attitydproblem, sa Judit.

Igår bestämde vi oss för att sammanföra Marta och barnen (som bor i en undulatvoljär) med resten av flocken (som mest springer runt på bergen och förstör blomland).

Jag tänkte mig scenariot ungefär såhär: Marta, plus Judit och lilla Olof, tar en varsin kappsäck under vingen och traskar ut till de andra. Där välkomnas de med mask och glatt kuttrande. Olof och Judit står under sin mors beskydd och Ture inbillar sig att barnen är hans. Idyllen är fulländad.

I själva verket gick det till såhär: Marta kacklar glatt över att äntligen få se något annat än undulatvoljärens insida, hon klättrar upp i komposthögen och bjuder barnen på pepparrot. Olof får hicka. De andra hönsen ser dem över huvud taget inte på tio minuter. När de, efter mycket tjat från vår sida, äntligen hälsar så vinkar Marta adjö till sina barn och försvinner iväg för att....hm....vänslas....med tuppen. Kvar på komposten står två förvirrade kycklingar. Då dyker svarthönsen upp över bergskrönet, likt skurkar på film.

Här har vi två möjliga scenarion:
1. Lille Olof beter sig som en normal kyckling och håller näbben.
2. Lille Olof har attitydproblem och börjar skrika fula ord åt svarthönsen.

Gissa vilket scenario som skedde? Korrekt. Scenario två.

Så ut ur pepparroten jämfotahoppar Olof, skrikandes den ena förolämpningen efter den andra åt svarthönstupparna. Först tror de inte sina öron och sen tror de inte sina ögon. Olof är alltså stor som ett smultron medan svarthönsen snarare är i storlek med ponnys. Upp och ner som en pingisboll studsar smultronolof medan han försöker omringa svarthönsen. Det går i ärlighetens namn sådär, dessutom är han fortfarande bitvis naken.

Eftersom hönsmor Marta är "lite upptagen" med tuppen just då ser hon inte riktigt vad hennes dumsnut till son har för sig och kommer därför inte till undsättning för att avstyra den annalkande katastrofen.

När svarthönsen skrik-skrattat klart åt spektaklet och bestämmer sig för att ge igen gör Olof det enda rätta. Han gömmer sig bakom sin syster Judit. Hon må vara en jordgubbe snarare än ett smultron, men hon är ändå inte stor nog att slåss med två tuppar av ponnystorlek. Framförallt är hon helt ointresserad av slagsmål.

Här lyckas jag och M äntligen ta in vad som precis utspelat sig framför våra ögon och snabbt som blixten återförs Marta och barnen till sin undulatvoljär. Till Martas besvikelse och Olofs smala lycka.

Idag har jag sett svarthönsen skissa på ritningar med olika tunnlar och katapulter, speciellt anpassade för undulatvoljärsinbrott.

"Det här ska lille Olof få fa-an för."


//F

Kan inte Klara äta upp snön, sa Viola

Hönsen har tråkigt.
Tråkigare än tråkigt faktiskt.
Hur länge ska det här hålla på säger dom till varandra.

Ramses försöker roa dom så gott han kan.
Falcon har flyttat upp på skåpet för gott verkar det som. Han kommer bara ner när det drar ihop sig till nån god mat.

Svarthönsen kastar längtansfulla blickar ut  och kan inte riktigt få ihop det. När dom gick in den där kvällen i november då var det brunt ute och sen dess har det varit bara vitt .
Klara som varit med några vintrar hon vet att snö är gott och kastar sig först fram för att äta upp snön på mina stövlar.

Jag längtar efter en dag när det är så varmt att det går att vädra ordentligt och så skulle jag vilja lägga in nytt hö så att dom hade nya roliga grässtrån att söka frön i.
Sen skulle vi behöva ha ut dom och smörja in deras fötter efter vinterns innegång och kolla upp kvalsterna.
Kochinsarna längtar efter kycklingar.
Tyra längtar efter mask, hon blundar när hon äter spagetti och jag ser precis vad hon låtsas.

Jag borde köpa vitkål åt dom och jag borde hitta på nåt roligt.
Det är så mycket längtan och så mycket borde nu, att det är riktigt rysligt.
//M

När blir det grönt, sa Vera

Svarthönsen tycker att det här innegåendet är rena pjåsket.

Vera försöker trycka sig ut genom dörrspringan för att åtminstone få en liten titt på allt det där vita.  Tora föredrar att se på snön genom fönstret  och Saga som aldrig sett en vinter förut fattar ingenting.

Ramses som är lockig och gles i pälsen han tycker att det är underbart att få vara inne och rå om dom svarta flickorna, dom andra hönsen  har han tillfälligt överlåtit åt Falcon. Han i sin tur tycker att det är så jobbigt så han sitter helst uppe på ett skåp i lugn och ro. Falcon kommer ner från skåpet när maten serveras men annars tycker han att  virrpannorna där nere på golvet är snyggast från luften.

Idag har vi haft underkylt ösregn och fast Vera hade tagit fram stövlarna fick hon snällt stanna inne.
I morgon ska jag köpa ett kålhuvud så dom får nåt att underhålla sig med, vare sig dom nu vill sparka med det eller äta upp det.
//M

Du och jag Tora, sa Falcon

Ibland brukar jag undra vad Ramses ser hos svarthönsen.


Jag ser ju att dom är rasande vackra och har kloka ögon och kan lära sig saker.

Men Ramses han är ju bara hälften så stor och det hjälper inte så mycket att han sträcker på sig när han går med dom på promenad, han ser i alla fall ut som Lilla Fridolf med två stycken svarta Selma i släptåg.

Det kan vara färgen han gillar, för han har delat upp flocken så att han har alla dom hönor som har svart på sig och alla bruna har han överlåtit till Falcon.

Häromdagen tog Falcon mod till sig och och inledde en liten flirt med Tora, det slutade med att jag såg båda tupparna försvinna springande och skrikande mot horisonten och det tog rätt länge innan Falcon dök upp igen.

//M

Det här är DITT fel, väste Tora

Idag gav jag slutligen upp och plockade bort svarthönsäggen. Inga hade kläckts, jag väljer att skylla på posten medan Tora väljer att skylla på mig. Äggen har knäckts i lönndom långt bort från hönsens åsyn och resultatet var detta:
3 fullgångna (döda) kycklingar, buHUUUU varför kom de inte ut ur äggen??
3 befruktade, lite trist men det var svårt att känna sympati för blodklumparna, det var betydligt lättare att sörja de som faktiskt var döda okläckta kycklingar.

Hönsen springer just nu runt i hönsgården och skriker för sig själv samt hoppar på alla inom räckhåll, de kommer troligtvis springa tillbaka till sina tomma reden inom kort för att lägga sig och ruva på ingenting, våra höns är bra på det.

Silke är vår joker, hon ligger på ett eget silkesägg som hon värpt. Det kommer säkert kläckas. Och då kommer det visa sig att det inte alls är en silkeshöna utan en dubbelfriserad dvärgkochintupp eller något annat lika obehagligt. Jag behöver en avelsgård! Pronto. Så lägligt att vi precis håller på och bygger om lekstugan. He.he.he.he.

//F, som gillar kycklingar nästan lika mycket som hönsen gör

Va? Ägg? Nu förstår jag inte alls vad du pratar om, sa svarthönsen

Här följer del 2 i ruvarhistorien (läs del 1 här), den handlar om mina favoriter Svarthönsen. Tyvärr lever de icke upp till någon favoritstämpel för tillfället, eftersom de till skillnad från kochinsarna inte ens förstår vad jag menar när jag ber dem ruva.

Vera:

Vera är en sån höna som skulle vara så rädd om sina kycklingar att hon skulle skydda dem från absolut allting. De skulle inte få sprätta själv för de kan få sand i ögonen, de skulle inte få äta mask för den kan vara smutsig, de skulle inte få leka med de andra hönsen för de kan bli trampade på, de skulle inte få andas frisk luft för det kan vara aska i luften, de skulle inte få dricka vatten för de kan drunkna, de skulle inte få gå ute i högt gräs för de kan bli borttappade, de skulle inte få sola för de kan bli brända osv osv. Hon skulle högst antagligen ligga kvar ovanpå dem tills att de fyllde 12 veckor eller något i den stilen. Troligtvis skulle hon älska dem till döds. Själv är hon dock inte ett dugg försiktig av sig, hon är äventyrslysten som få, och sällskaplig! När man är ute kan man vara säker på att man har Vera max 24 cm bort. Hon står t.ex. på spaden och spanar efter mask när M försöker gräva i blomlanden.

Men som sagt, hon är så tragiskt ointresserad av att ruva att jag lika bra kunde ge henne en fjärdegradsekvation och be henne lösa den istället. Så mycket bryr hon sig om att ligga inne.

Tora:

Tora är slug som få, hon är inte fullt lika människoälskande som Vera men väldigt snäll ändå, jag tror att om hon fick kycklingar så skulle de alla bli tuppar. Som hon klädde i armékläder och sen skickade ut för att döda rävar och annat pack. Nu är inte heller Tora särskilt intresserad av att vakta ägg, men hon har i alla fall en gnutta kontakt med sina instinkter, så en vacker dag om en evighet eller två kanske hon går med på att skaffa sig ett ägg. Men idag? Icke.


Det hade varit så ypperligt om just svarthönsen hade velat ruva med tanke på att det faktiskt är deras ras som ska ruvas fram. De är dessutom bäst lämpade i storlek. Men tror ni de lyssnar på det örat? nä. Tänkte väl det.

//F, som fortfarande har 6 ägg som längtar efter en höna

Och nu vet ni det, sa Ramses

Hej kära hönsmänniskor! Ursäkta att vi varit försvunna så länge men det har varit för allas vårt bästa. Det har inte funnits något spännande att blogga om alls egentligen. Här får ni ändå en liten sammanfattning så ni inte känner er helt bortkollrade:


December:
Det snöar. Ramses fryser när han tänker på eländet. Svarthönsen vill gå ut men Ramses säger att det är för kallt.

Januari:
Det snöar fortfarande. -20 grader. Svarthönsen vill ut och bygga snögubbar. Ramses vill offra Falcon till kung Bore så våren ska komma. Falcon funderar på varför han bara fick dun och inga fjädrar. Jag sa att det var för att utställarna tyckte det var fint. Då gick han iväg för att lära Silke sticka.


Emmi var ute och gillade det faktum att hönsen höll sig i sitt hus

Februari:
1 meter snö och -20 grader. Ramses vaktar luckan så ingen ska gå ut och frysa ihjäl, Svarthönsen funderar på att spränga sig ut. Kochinmaffian tycker det börjar bli dags för kycklingar, halva ligan lägger sig och ruvar. Jag tar äggen av dem.

Yrsa var den allra ruvvilligaste, jag lyfte ut henne för att visa vilket dåligt kycklingväder det var. Sen bestämde hon sig för att ta en oplogad genväg in. Det gick sådär. Jag fick rädda henne.

Mars:
1 meter snö och -10 grader. Jag bär ut hönorna i snön till svarthönsens stora förtjusning. Kochinsarna skriker argt och går sen in och ruvar igen. Ramses står i dörren och ropar att alla ska komma in fort innan de blir förkylda.

Tjohotjohej (okej Sally (vänster) ryser av fasa det ser man, men de andra var gladare)

"KOM GENAST IN FLICKOR"

April:
VÅR! Hönsen börjar gå ute igen och katten ryser vid åsynen av dem

Då vet ni alltså vad som hänt? Perfekt. Då kanske man skulle kunna börja uppdatera lite på riktigt igen.

//F

Ta på er yllebyxorna för nu är det höst flickor, sa Ramses

Ramses har som synes klätt på sig bästa vinterkarbusen

Det börjar bli höst ute nu, på riktigt. Inte bara på skoj som för ett par veckor sedan när man kunde avnjuta höstfärger OCH solsken. Nu kan man på sin höjd avnjuta metertjock dimma och ruggade hönsfjädrar.

I hönshuset pågår givetvis donandet inför vintern för fullt. Alla har sina egna mer eller oftast mindre viktiga sysslor. Kajsa ruggar förresten, skoj va?? Katten sågs i onsdags skratta svansen av sig utanför hönsgården och var i torsdags halt. Hältan har över helgen förbättrats och används nu främst för att få sig en andra (eller femte) portion mat.

Dvärgkochinmaffian sköter det administrativa, Klara och Greta krattar löv och plockar svamp, katten Emmi brukar sitta på behörigt avstånd och peka på flugsvamparna. Undrar om hon inte har ett horn i sidan till Greta sedan den Oerhörda Förödmjukelsen i våras. Kajsa och Etty har roffat åt sig de roligaste jobben som generaler. De delar ut order och tuktar latmaskar. Som hemligt vapen har de tagit holländskan Tyra, hennes motto är “show no mercy” vilket de som flyttat in efter henne har fått lära sig den hårda vägen.

Tyra, 400 gram och svart bälte

Svarthönsen Tora och Vera är lite av Ramses favoritflickor och de kommer därför undan med vad helst de önskar. För det mesta önskar de sig sol och maskgrävning i blomlanden. Det där med sol är lite svårt att ordna eftersom väderguden lämnade Skandinavien någon gång i slutet av Juli. Men Ramses behöver bara harkla sig lite diskret för att jag och M ska komma störtande för att agera livvakter när de är utanför hönsgårdens skyddande murar, så rabattpåtarbehovet får de i alla fall uppfyllt.

Ramses och några av favoriterna bättrar på brännan inför vintern (Kajsa, Ramses, Tora, Etty & Klara)

Silkestuppen Falcon har inte betrotts med någon riktig uppgift trots att han fysiskt sett är en rejäl tupp vid det här laget. Mentalt är han knappt ett ägg än. Det går så när man växer upp utan mamma har jag hört. Trots bristen på mod och räknekunskaper klarar han galant av att hålla koll på sin egen höna Silke och hennes kyckling Tuva, dessa två fick han i mandomspresent av hönsgurun B.  Silkesgruppens uppgift är för det mesta att göra så lite nytta som möjligt, man stöter på dem lite här och där, inte sällan tätt i hälarna på Ramses elitgrupp eftersom han är Falcons idol.

Bonusbarnet Tuva, Silke och Falcon i egen hög person

Kycklingarna har i uppgift att lyda order, varna för faror och agera lockbeten för rovdjur. På morgonen har de själva åtagit sig uppgiften att väcka grannskapet med gälla galanden (tror de ja). I verkligheten fungerar de, med sina gälla bebistjut, snarare som hovnarrar. Att majoriteten är friserade gör väl inte trovärdighetsfaktorn högre direkt. Jag och Vera ler i mjugg åt dem medan Emmi (katten) brukar se ut som hon fått upp en hårboll. Kycklingarnas trumf på hand är att årets enda hönor, Sally och Yrsa, har damp eller adhd eller vad det nu heter. En pittbullgen är det i alla fall. Kommer man in i hönsgården skrockar de förtjust (förvånansvärt vuxet) och hoppar upp i famnen för att bita en i pulsådern. De måste vara världens farligaste dammtussar.

Nedan är Tyke och Sally, ser ni Sallys blick? Förstår ni att man inte bråkar ostraffat med henne?

Och så Nestor, som jämfört med storasyster Sally är både snäll och välartad


















Ramses har åtagit sig uppdraget att hålla koll på spektaklet. Vilket han inte direkt gör eftersom han är så upptagen med att fjäska för svarthönsen att han inte har ögon för något annat i hela världen. Men jag och kochinsarna klarar det ganska bra själva faktiskt. Förra helgen t.ex. då lekte Mama B gräva ner vårlökar medan alla hönor, med Etty i spetsen, lekte gräva upp löken. 5 toasters!

Greta städar trappan inför vintern och låtsas som att hon inte känner till något om några omkringkastade blomlökar.

 //F, som fortfarande har ett par tuppar till bortadoptering, numera iklädda halsdukar och vantar.

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

 

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

 

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

 

  Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Ramse är kä-är, sa Tyra

Ha ha, nu har jag tagit honom på bar gärning den lille rackaren.


Hönsen var på en liten frigångstur i eftermiddagssolen.
Dom övade sprättning under gammal gran och maskletning bland bark.
Barren for som spjut genom luften och alla var upplivade av utespringet.
Ramses gick lite förstrött och såg till att alla hade roligt och att alla skötte sig.

Tora den finaste svarthönan hon hade inte tid att komma med till skogen så hon var i hönsgården och pysslade med höstlöv.

Plötsligt såg jag att Ramses hittade något alldeles extra gott på marken. Trots att han hade det i munnen så måste han prata för sig själv hela tiden och gick iväg med bestämda steg.
Jag blev ju nyfiken vart han tänkte gå och mumsa i sig godsaken i smyg och följde efter.
Och tänk, han gick till Tora och bjöd den till henne.
Jag har misstänkt det en ganska lång tid att han har ett särdeles gott öga till svarthönsen, det är alltid dom han går på små utflykter med.
Tydligen har han skillnad på dom eftersom han gick förbi Vera på vägen till Tora.

Jag förstår honom, dom är så vackra, när solen skiner på dom blänker fjädrarna i grönt och blått.
Men det kan nog inte bli nåt fysiskt för han är hälften mindre än svarthönsflickorna.
//M

Vaddå fototävling? Värp ett ägg istället så ska jag bry mig, sa Tora

En av de chockade småtupparna


Idag lade Tora sitt första ägg. Eller tja, jag ser inte skillnad på Toras och Veras ägg men eftersom jag efter idogt spionerande råkar veta att den enda Ramses... eh... hoppat på och halkat av... av de två svarthönsen är Tora. Och han brukar, liksom Everest, ha koll på sånt där. Som han själv väljer att se det är han som en superhjälte med röntgensyn, han påstår sig se när ägget är på väg. Och eftersom han inte (heller) vill ha några oäktingar ser han till att paxa ägget innan någon annan gör det. Vem nu det skulle vara kan man ju undra, mina undulater är bakom lås och bom. Själv funderar jag lite på om han kanske känner det på lukten, men när jag lade fram den teorin stirrade 9 par kycklingögon (i storlek med golfbollar) på mig och undrade "lukten varifrån vardåå??". Och precis dääär kom jag på att jag faktiskt hade en hel majsburk att ge hönsen, slut på den diskussionen.

Och något annat som hände idag var att en bild jag tagit kvalificerade sig till final i en fototävling med temat porträtt. Så nu tänkte jag givetvis in och tigga lite röster här. Om ni gillar min bild, eller mig, eller någon av hönsen eller kycklingarna eller Ramses eller äggen tex, då kan ni väl vara söta och rösta?? *ler insmickrande så käkarna krampar*

För att rösta gör ni alltså såhär:
Gå in HÄR
och skriv en kommentar till blogginlägget, för att rösta på mig skriver ni "2".
Här alltså. Här här här.

Och bilden jag skulle vilja att ni röstar på (genom att skriva 2 i inlägget som sagt) är denna:


//F

Du e min mamma också, sa Kajsa

En kort rapport om läget i skärgården.
Hönsen är nu på sommarnöje.
Eller nöje och nöje, Ramses och jag tycker att det finns för mycket måsar.

Särskilt när det myllrar av 9 kycklingar som går ner i en måshals på ett svälj.
Jag fick lov att ta alla mina trastnät och spänna upp mellan träden för att kunna dricka en endast kopp kaffe i lugn och ro utan att få nackspärr genom att stirra upp i luften åt alla håll samtidigt.
Det vilar nu en trevligt grön skymning över gården och jag går hukande omkring.

Lilla Tyra är lika rolig som Ingborg, så nu har jag två knasbollar som hänger mig i hälarna och kollar vad jag gör samt följer mig till utedasset.
Tuttan lever fortfarande och skriker för full hals så fort jag kommer ut på morgonen.
Flora kan inte bestämma sig vem hon ska hänga med men det är mest Vera och hon som irrar runt i enbuskarna på egna äventyr när dom andra försöker bilda flock med Ramses. Flora har inte lärt sig prata som en höna ännu utan hörs som en liten kyckling fast hon är lika stor som svarthönsen.
Hon är så vansinnigt söt.
Ja och så kochinmaffian då, dom har ju sina kycklingar, utom Kajsa som får vara med Klara och hennes lockiga flock. Ibland tror Klara att Kajsa är liten ännu och matar henne också när hon hittar nåt fint. Det tycker Kajsa är underbart. ”För du e ju min mamma också” säger Kajsa och suger in masken som om den vore ett spagettistrå.
//M

Knycker bäst som knycker sist, sa Etty

Under de många långa dagarna Etty låg i sitt (tråkiga) rede och (hade tråkigt) läste tror jag att hon kanske hittade en kokbok. ”Man tager en kyckling” stod det i receptet, och aha tänkte Etty, det vill ju jag göra. Målmedvetet klämde hon sig ner bredvid Greta och hennes pipande ägg. Och när helgen var över hade hon hips vips tagit sig fem kycklingar. Greta, som varit lite väl upptagen med att få fjädrarna att blänka framför att hålla koll på äggens kläckningsdatum, hade inget att invända och nu går de runt i hönsgården med sina fluffiga barn. Och trots att Greta och Etty (speciellt Etty) är väldigt lyckliga över sina bebisar så verkar de tycka att kycklingskötsel är något man ägnar sig åt när man inte har något bättre för sig, och enligt dem själva har de bättre saker för sig ganska ofta. För det mesta faktiskt.

Holly (slätslät) kvarglömd på tröskeln



Det är inte det att de inte vill ta hand om dem, men de har liksom inte riktigt koll. Flera gånger har jag hittat Etty, då hon förundrat kikar åt alla håll för att försöka lista ut vilken kyckling det är som skriker som en galning, man får då vänligt påpeka att jo det är kycklingen du STÅR PÅ som piper kära du. Aha tänker hönan i fråga och backar raskt bort från den numera mosade pipmaskinen, ofta backar hon så raskt att den som åkt på hennes rygg trillar ner med huvudet före i en sten och får hjärnskakning medan hon själv trampar på de tre stackarna som stod bakom henne och försökte gnugga sanden ur ögonen. För jo sand i ögonen har de ofta, Greta och Etty bryr sig inte om vem eller vad som står bakom när de letar efter kycklingmat. Och eftersom det för det mesta är en skock goddissugna kycklingar som står bakom har de fått sin beskärda del stenskott i sina små huvuden.

Etty försöker låta bli att trampa på Ylva


Detta står väldigt i kontrast till hur Klara uppfostrar sina afrokycklingar, hon gullar och pussar och matar och tvättar och solar och rapar och borstar sina små glin tills de är alldeles rosendoftande och proppmätta. Hon skyddar dem mot allt som inte är farligt och allt som är farligt. Förvisso är det enda farliga Tuttan, hon skulle behöva starkare glasögon för hon påstår att hon inte alls kan förväntas se skillnad på kycklingar och köttbullar. Eller kycklingar och dammråttor som hon gapskrattande säger varje gång hon kastar en blick på Klaras friserade liga.

Klara med sovande Messy

Klara var förutseende nog att lära sina kycklingar ett par viktiga regler; mat och inte mat samt mamma och inte mamma. (Vad Flora fick lära sig den hårda vägen alltså). Greta och Etty glömde absolut att läsa instruktionsboken där det står om vad man gör med äggen när de väl kläckts, för det här med vem som är mamma det har deras kycklingar ingen större koll på. Flera gånger har jag hittat dem gömda under en mycket förnärmad Klara som vilt rotandes i sina fluffiga byxor försöker ta reda på var den lilla nidfågeln gömmer sig så hon ska kunna slänga den så långt hon bara kan. Det är tydligen jättesvårt att se skillnad på Klara (inte deras mamma) och Greta (en av deras mammor) bakifrån. Denna bristfälliga uppfostran har i alla fall fört med sig att varje gång man lyfter upp någon av kycklingarna tänds ett märkligt tindrande i deras ögon och man riktigt ser hur de dyker upp blinkande skyltar där det står ”majsburksmamman” så fort de får syn på en. Sen somnar de som vissna blommor där de hänger och dinglar nöjt snarkande från ens hand. Detta är tyvärr något som Klaras väluppfostrade morsgrisar aldrig skulle få för sig att göra. De vrålar för full hals att de KOMMER BLI DÖÖÖÖÖÖÖDADE vilken sekund som helst om man så mycket som rätar ut en av deras krulliga fjädrar.

"hm... var e min mamma?"


För krulliga är de utan tvivel, Klara tittar bekymrat på deras bråkiga frisyrer och sneglar sedan mörkt på Ramses överväldigande krull. Ramses däremot, han struttar/haltar nöjt omkring med näbbgiporna uppdragna ända till kammen ”det här gjorde jag bra” skrockar han och jämför fjädrar. Turligt nog har vissa hönor också fått säga sitt så tre av EttyGretas blir släta i alla fall, om inte Tyra och Vera skulle få för sig att lura i dem att peta ner tårna i eluttaget vill säga, i så fall kommer vi nog få 100% lockigt.

Nöjd far


Ytterligare en viktig grej Etty och Greta har svårt med är att hålla koll på var kycklingarna är. Ibland tycks de märka att det varit misstänkt stilla under fjädrarna och när de tar sig en titt inser de att de visst glömt kycklingarna någonstans. Ofta utanför hönsgården i en grästuva, eller inuti hönshuset under en stubbe, eller utanför hönshuset i en låda. Kycklingarna känner sig inte alls tillfreds med följande behandling utan ibland har de skrikit så ilsket att de blivit alldeles blåa i ansiktet. Detta brukar ske med en förtjust publik i form av svarthönsen Tora och Vera. Att titta på ilskna kycklingar står högt upp på deras 10-i-topp lista över nöjen.

Vera och Tyra är bänkade framför dagens "övergivna-kycklingar-show", med melonsnacks och allt.


Klara och hennes krullhuvuden håller däremot ihop i bestämda formationer


Och för ett par dagar sen, då det var högläsning ur en hönsbok hittade vi en mycket talande liten uppmaning, "låt inte ettåringarna ruva" stod det, "de är för vimsiga för att ta hand om kycklingar". Åh kära bok om du hade berättat det innan det var försent.

//F, som ikväll ska frakta ut hönsen till den internetlösa sommarstugan

Dag 399. Emovaddå? sa Vera

KoolaViola beklagade sig över att hon blivit kload av sin katt. När jag läste det för ett par dagar sedan skrockade jag nöjt och klappade vår katt Emmi lite extra för att hon nöjer sig med att dregla på folk hon tycker om. Inte som systerns monsterpudel Smilla t.ex., hon kissade på mig igår. Usch. Äckligt. Hur som helst, jag läste KoolaViolas blogg och sneglade nöjt på mina egna, förvisso bländande kritvita men ändå; sårfria ben.

Idag tänkte jag råda bot på kritvit-stadiet, men eftersom det är ganska tråkigt att sola och mycket roligare att gulla med hönor så irrade jag iväg till hönsgården istället. Där är de är inte alls förtjusta i att ha en enbent tupp som inte kan gå på äventyr med dem. Så de välkomnar alla spänningsmoment de kan hitta, även kritvita dvärgar iförda bikini som uppenbarar sig i deras hönsgård godtas. Och bäst som det var stod jag där med en glatt kacklande Kajsa sittandes på ena axeln.

Utan att tänka på att jag kanske inte var iförd min bästa höns-dress drog jag nöjt i Kajsas fjädrar medan jag lyssnade på hennes ovärderliga tips om hur man bäst skulle göra sig av med Flora samt var det kunde tänkas finnas frodiga maskar. Och mitt som Kajsa riktigt kommit igång med sina rövarhistorier om hur hon gav Etty på nöten och hur hon lagt ett strutsägg så sent som i förrgår, mindes Vera att hon hört att svarthöns var goda flygare. Så med ett förtjust Hoande skuttade hon rakt upp i luften och flöööög som en örn (eller en kiwifågel) upp mot min axel.

Eftersom varken Kiwifåglar eller Vera flyger så väldigt bra (än) var hon tvungen att ta lite avstamp och klättra upp längs höger arm för att nå sitt mål. Turligt nog för Kajsa hade hon levt sig in så i sina dramatiska (och påhittade) historier att hon vilt kacklande redan klättrat vidare upp mot undertecknads huvud. Så där stod jag, en kritvit dvärg, med två synnerligen glada hönor vajandes runt huvudet. Ack så gulligt det var i flera sekunder, sen kom Kajsa på att hon hade skojigare vänner än mig och rutschade med sina kloförsedda tår brett utspärrade nerför min rygg. Och Vera ville ju inte alls prata med mig egentligen hon ville bara praktisera sina nyförvärvda flygkunskaper. Så hon tog ett rejält avstamp och hoade sedan iväg för att stirra lite hotfullt på Klara och ta sig ett till spagettistrå.

Tora, Kajsa, Ramses & Tuttan. Mycket c00lare än vad jag är tydligen.

Själv tänkte jag inte mer på saken (jo det gjorde jag visst, jag tänkte massor på hur gulliga de var) utan gick in istället. Och nu ser jag att, hoppsan, det ser ut som jag utsatt mig själv för ett fullfjädrat självmordsförsök. Inte nog med att jag har tydliga röda streck över handleder och armar, de försvinner ner via axeln och ut över ryggen i prydliga rader. Hur ska jag nu förklara det här om någon frågar? ”nej alltså det var mina hÖÖÖnor som gjorde det här, jag är INTE destruktiv och NEJ jag går inte mot ljuset i tunneln. Vera ville bara känna luften under vingarna! Och Kajsa ville ju bara berätta något spännande! Jooo det var så nej hallå jag VILL inte ha tvångsttröjan på mig släpp lös miiig!!!”. Nej. Det här blir ingenting. Jag får helt enkelt ljuga ihop något istället.


Maydaymayday! Höger motor brinner


//F, snart tvångsomhändertagen

Dag 389. Är du min mamma? sa Flora

Vi har väntat och väntat.
Och lyssnat och lyssnat.
Dom har ruvat och ruvat.
Till slut tröttnade vi på alltihop och adopterade en liten flicka.
Flora heter hon och liknar en kattunge.
Flora har ett problem.
Är du min mamma? sa hon och tittade på mig
Njaäe inte riktigt, sa jag
Är du min mamma? sa hon och tittade på F
Nehej du, sa F
Och så där fortsatte det.

När det äntligen blev lite lugnt i hönshuset, så tittade Klara ut från sitt ruvande av Ettys ägg och skrek Tyyyyst varvid hon lyfte på vingen och - se där - en liten kyckling.
Och det är inte Klara som är mamma till den kan jag säga, så vi får väl ta en ny ”är du min mamma runda” om nån dag.

.

.

.

.

.

.

.

//M