Här följer del 2 i ruvarhistorien (läs del 1 här), den handlar om mina favoriter Svarthönsen. Tyvärr lever de icke upp till någon favoritstämpel för tillfället, eftersom de till skillnad från kochinsarna inte ens förstår vad jag menar när jag ber dem ruva.
Vera:
Vera är en sån höna som skulle vara så rädd om sina kycklingar att hon skulle skydda dem från absolut allting. De skulle inte få sprätta själv för de kan få sand i ögonen, de skulle inte få äta mask för den kan vara smutsig, de skulle inte få leka med de andra hönsen för de kan bli trampade på, de skulle inte få andas frisk luft för det kan vara aska i luften, de skulle inte få dricka vatten för de kan drunkna, de skulle inte få gå ute i högt gräs för de kan bli borttappade, de skulle inte få sola för de kan bli brända osv osv. Hon skulle högst antagligen ligga kvar ovanpå dem tills att de fyllde 12 veckor eller något i den stilen. Troligtvis skulle hon älska dem till döds. Själv är hon dock inte ett dugg försiktig av sig, hon är äventyrslysten som få, och sällskaplig! När man är ute kan man vara säker på att man har Vera max 24 cm bort. Hon står t.ex. på spaden och spanar efter mask när M försöker gräva i blomlanden.
Men som sagt, hon är så tragiskt ointresserad av att ruva att jag lika bra kunde ge henne en fjärdegradsekvation och be henne lösa den istället. Så mycket bryr hon sig om att ligga inne.
Tora:
Tora är slug som få, hon är inte fullt lika människoälskande som Vera men väldigt snäll ändå, jag tror att om hon fick kycklingar så skulle de alla bli tuppar. Som hon klädde i armékläder och sen skickade ut för att döda rävar och annat pack. Nu är inte heller Tora särskilt intresserad av att vakta ägg, men hon har i alla fall en gnutta kontakt med sina instinkter, så en vacker dag om en evighet eller två kanske hon går med på att skaffa sig ett ägg. Men idag? Icke.
Det hade varit så ypperligt om just svarthönsen hade velat ruva med tanke på att det faktiskt är deras ras som ska ruvas fram. De är dessutom bäst lämpade i storlek. Men tror ni de lyssnar på det örat? nä. Tänkte väl det.
//F, som fortfarande har 6 ägg som längtar efter en höna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Älskade hönor vad dom är mysiga! Mina förde ett herrans väsen igår när jag hade städat i hönshuset...trodde dom skulle bli glada men ack vad man kan bedra sig! Dom tyckte jag hade oredat deras hus nåt väldigt mycket! Hemska människa! Men men. idag hade lugnet lagt sig i huset igen...skönt är väl det!
SvaraRaderaHa en skön helg!
Jag har en "skrocka" någonstans i uthusen just nu - typiskt - när man inte vill att de ska lägga sig o ruva så gör dom det - o tvärtom...
SvaraRaderaHoho.vad kul det är att läsa om andras hönor..
SvaraRaderaJag har det andra problemet att alla ska ruva.
Väldigt jobbigt eftersom jag inte kommer att ha mera plats och får bygga om igen.
Nu har jag haft lilla Lill-Babs som legat i över 5 veckor.Första ggn blev det inget men hon ger sig inte.
Vad gör man??
mvh
Majsan
eggeby.blogspot.com
Knashöns!
SvaraRaderaJag har två ruvsugna hönor. De har tjurat i var sitt rede i flera månader nu. Den ena brukar hoppa av när det bara är ett par dagar kvar, och den andra lyckades tappa bort sin kyckling. Spårlöst försvunnen.
Nu ska jag spara till en kläckmaskin.
/Anna
Hur går det? Har de lagt sig för att snällt ruva eller börjar äggbebisarna bli döda?
SvaraRaderaUlrica: Så trevligt med nystädat hönshus! Våra brukar faktiskt uppskatta det av någon outgrundlig anledning. Det börjar onekligen bli på tiden nu men jag vågar inte störa ruvarna.
SvaraRaderaAncan: jag säger detsamma! Och smarta är de också
Eggeby: Åh lite ombyggnader får man räkna med när hönsen får för sig att utöka familjen, de hör då aldrig på vad man säger åt dem!
Myggan: Hjälp! Ska jag behöva oroa mig för det nu också?? Bedrövligt med borttappade barn måste jag säga, de har inte så stor chans ensamma precis.
Maria: Svårt att säga, det ruvas men jag vet inte om det finns liv i äggen...
//F