Rör inte min hönsflock, sa Björn

Ibland funderar jag över naturens under,

Som att det kan komma så förskräckligt med ljud ur en liten tupp och liknande gåtor.
Ibland tänker jag på ödets vägar – så märkliga – och ibland så roliga.
Tuppen Björn, från en flock nära oss bestående av enbart tuppar, han gick mestadels under namnet *den där saa..ns tuppen*.
Han blev ju på grund av en rad märkliga omständigheter tupp i en liten flock med skägghönsänkor. Så kan ont lönas med gott och ärret på min hand det kommer nog knappt att synas om ett år eller så. Alltså efter skadan jag fick när jag skulle fånga in honom.

Idag var vi och hälsade på honom.
Han var så fin och han hade det så fint. Snygga fruar, lite skäggiga kanske, och han kollade noga in hur dom uppförde sig.
Man kan säga att han hade kommit till tupphimlen.

Vi andra, utom F då som mest fotograferade, vi hade kommit till husrenoveringshimlen. Vi är näst intill sjukligt intresserade av gamla hus och deras renoveringar.
Hade Björn varit en snäll och barnkär tupp så hade vi aldrig fått se så mycket bra renoveringsresultat som vi gjorde och aldrig fått så mycket nya idéer till dom egna projekten.
Så där kan ordspråket ”Det finns ingenting ont som inte har nåt gott med sig” verkligen passa. Ont syftar då på hur det kändes i handen efter att den genomborrades av en tuppsporre.
//M

Dag 171 b. Akta er för höken flickor!!

I en hönsflock nära oss, nåja tuppflock då, har höken slagit till.
Idag har det varit begravning.
Om den upplyftande ceremonin kan ni läsa här och samtidigt inse att det här sättet att umgås med djur går i familjen.
I hönshuset hade vi en tyst minut, ja inte Tuttan då för hon hördes som ett trumpetsolo, och det var ju högtidligt det också.
Ännu högtidligare skulle det ha varit om hon inte haft makaroner runt näbben.
//M

Dag 104. Men Mona-Lisa då!!

Har varit på skärgårdshelg alldeles ensam.
Ja, alltså på resan och på stugan, men annars med mycket sällskap.
Hönsen fick stanna hemma denna gång trots att både Ingeborg och Greta stod med resväskorna packade i hönsgården.
Helt hönslöst har det inte varit. Gick en promenad för att hälsa på skärgårdsdotterns halvstora hönskycklingar.
Dom har också blivit tama och sällskapliga och kom springande till nätet.
Där stod dom, Mona-Lisa, Lotta, Salikonvalj, Kaxi, Blixtra och allt vad dom nu heter och tryckte näbbarna genom maskorna för att kolla om det var något gott på kommande. Det var det dessvärre inte. Ganska snabbt tröttnade dom på mig.
Innan dom gick sin väg så tittade Mona-Lisa på mig och gol.
Någonting är det som inte stämmer.
Kan det vara den friska skärgårdsluften?
- M

Dag 78. Hejdå Kaxi

En smula försenat förvisso, men ändå en rapport.

Idag (9.8) flyttade lille Kaxi. Han fick det angenäma uppdraget att bli tupp åt min systers hönsflock istället för att bli soppa.
Förvisso var han en smula ung för att axla ett så stort ansvar, och hönsen var inte riktigt så tacksamma som de borde ha varit.
De luggade honom tills han snyftade lade sig under hönshuset och längtade efter sin mamma.
Mitt hjärta blödde för den lilla tuppen men tanken på grytan fick mig att härda ut. Efter några dagars funderande på om vi skulle ta hem honom igen eller ej sprang han modigt runt bland de dubbelt så stora markattorna, de var förvisso inte överförtjusta men han smög sig närmare och närmare hela tiden. Således fick han stanna kvar medan vi fraktade hem de andra hönsen från stugan.
Han kommer nog komma riktigt bra in i flocken efter ett tag intalar vi oss.
Systerns höns är bara en smula aggressivt tuppiga. Vi får hoppas att de börjar känna sig som hönor snart.

- f

Kaxi och systerns dv kochin lilla Lotta

Kaxi har satt sig i säkerhet och inspekteras av systerns skägghöna vadhonnuheter

Dag 8

Dag 8. Oficiellt dag 3.
Idag var det dags för den fruktade storrengöringen av bipaviljongen. Den är tydligen gjort någon gång på 50 talet och den tycks inte ha blivit städad sen dess (Det enda jag kan säga säkert är att den inte städats på 30 år). Paviljongen har tydligen plats för 10 samhällen, och det måste ha varit 10 väldigt frusna samhällen om man tänker på mängden värmade spån/gräs/bilik/styrox/oidentifierbar sörja som var inklämt under, ovanpå, bredvid och inuti alla lådor som fanns i boden. Förutom allt detta uuunderbara isoleringsmaterial för frusna bin fanns ett tiotal hinkar, gamla spikar, 10 000 getingbon av varierande prisklass och läge, konstiga lådor av alla de slag och annat som jag inte ens vill tänka på vad är.
5 timmar och 15 (!!!!) 150-liters sopsäckar fyllda med isoleringsmaterial senare var boden tömd, vinden nerriven, grejerna utkastade och huset grundligt sopat från tak till golv. Boden är jättefin! Gården bredvid boden är inte jättefin. Faktum är att den knappt syns under alla lådor.
Efter det var mina inre organ så fyllda med 50 år gammalt damm att jag inte kunde följa med och köpa (rådjurs)nät till hönsgården. Som tur var gjorde mina assistenter det åt mig.Efter det tillfrisknade jag lite då vi skulle hälsa på en skojig flock med små snabba höns. När jag kom hem skapades sektion 3 av hönsgården och i morgon kommer min projekthandledare och inspekterar vad jag har för mig. "Synd" att fönstren blev tvättade och skrapade idag, för nu lär jag se oarbetsam ut när han dyker upp. Här jobbas det mest på kvällarna när min virkesexpertbyggarnisse dyker upp.

Dag 5

Dag 5. Åker till hönsdamen för att hälsa på den blivande tuppen. Han visade sig vara en friserad (fluffig) dvärgkochin. Oerhört söt. Så söt att jag knappt vågade visa bilderna för undulaterna faktiskt. (Egentligen oroade jag mig bara för att de ska skratta tills de storknar).
Råkar visa bilden på tuppen ändå. Undulaterna skrattar tills de blir blå och trillar av pinnen. För att göra det hela ännu värre råkar kräken se bilden på den bruna tuppen med tofs på huvudet. De kissar ner sig av skratt.
Åker iväg till en affär med stängsel. Går vilse i stängseldjungeln och kommer sedan fram till att rådjursgaller och undulatgaller nog blir bra. Inser att bilen är för liten och måste vänta tills käre far manipulerats så han vill åka och hämta grejerna i släpvagnen.
Hejar entusiastiskt när käre far sågar ner en hassel som står ivägen för lastbilen när den ska komma och lämna paviljongen (vilket den ska göra senast på onsdag).
Hjälper till att såga lite träd så lastbilen ska kunna hämta paviljongen i fråga. Tittar på olika skåp som förhoppningsvis ska bli reden.
Tuggar stressat på skrivbordet och undrar hur i hela friden jag ska hinna bli klar med allt innan måndag när materialet inte ens är inköpt än. Önskar att jag var Ernst Krischt.. ja ni vet vem jag menar... Den barfota snubben.