Rosenknoppsdöden och ruvningstjatandet

Hos hönsen råder bråda dagar trots att ruvningen nu är över för den här gången. Svarthönsmaffian äter tobaksplantor och plundrar tomatodlingarna (ja, jag vet att tomatplantor är giftiga men svarthönsen vägrar lyssna på det örat. De lyssnar inte på något öra.), Ture försöker övertala Klara att börja ruva igen, Klara försöker övertala oss att hon visst är i skick för ännu en ruvning, Beda&Viola tjatar om "meeer godis" och Margareta är mera nöjd med att ha lyckats drilla svarthönsen till lydiga små fotsoldater. I undulatvoljären jagar Marta och barnen fjärilar med varierande framgång.

"Mums spröda rosenknoppar som är vår favorit! Jag tar en till."

 "Har du någon ost??"

"Jag är hemskt hemskt sugen på ost nu. Det riktigt kittlar i tårna så sugen är jag."

Inne i det nya hönshuset bor Bodil och kycklingen alldeles för sig själv. Något som alla andra är oerhört avundsjuka på eftersom de sover i ett allt ruttnare träskåp....

"Ge oss hönshuset!" "Ge oss hönshuset!" "Ge oss hönshuset!" skanderar svarthönsen i dagliga protestparader.

"Nej jag har inte sett kycklingen har jag sagt! Vaddå vad har du under vingen? Ingenting! Inte en kyckling i alla fall"

"HÄR ÄR JAG HÄR ÄR JAG!!!!!!!"

"VAD HAR DU FÖR NÅGOT ÄR DET ETT JÄTTESTORT KYCKLINGGODIS????"

"HOHOOO VAD HAR DU DÄR INNE ÄR DET KYCKLINGGODIS DU HAR????"

Sen tog besökstiden slut. Bodil är föga lättflirtad.

Klara, som inte fick någon kyckling det här varvet heller, tjatar och tjatar om att få börja ruva igen. Vi säger nej i alla tonlägen som finns men hon lägger sig i alla mörka hörn hon hittar. Jag har proppat igen hålet i ett rede men av solidariska skäl måste ett skåp vara öppet så de andra har någonstans att sova...

Nej vaddå ruva jag bara ligger här och vilar fötterna förstår du gå iväg du bara jag kommer strax.

Kom hit ska tant ge stryk din fula kycklingsprätt!!!! Hade jag råkat kläcka fram dig hade jag tryckt i dig i skalet igen!!!

Oh nej jösses flickor sluta slåss! Jag tror jag hörde ljudet av ost där ute bäst vi går och tittar nu genast!

Inne i undulatvoljären går livet sin gilla gång. Marta värper ett ägg varannan dag, Judit växer och frodas och lillebror Olof får en allt mer pinsam befjädring (rätt mycket vingfjädrar men naken rumpa.)

Judit säger att hon längtar efter att flytta hem till kanalen, det är allt bättre än att bo i en undulatgård.

Och lilla Olof kan tyvärr inte resa sig för han vill inte visa upp sin nakna kropp på internet.

//F

Dubbelt så många kycklingar som vanligt! (alltså en)

Våra höns är bra på mycket. De är bra på att sprätta de är bra på att varna för måsar de är bra på att äta majs de är bra på att sova i en hög. Sånt kan de.

Men de är baske mig inte bra på att få fram kycklingar. Trots att ruvning är ett av deras största intressen.

De senaste åren har våra höns ruvat kanske en miljon gånger. Det har resulterat i ungefär en kyckling per år. Ett bra år.

Nu har Klara och Bodil ruvat minst sex veckor i sträck. Efter de första tre veckorna plus några dagar utan kläckning lyste vi äggen och alla var tomma. Då tog vi in stora artilleriet, hönsguru B, och hon skänkte snällt tolv befruktade kochinägg till oss (plus hönan Marta och hennes barn). Nu ytterligare tre veckor plus ett par dagar gått och resultatet då? En kyckling. En.

Det är förvisso hundra procent bättre än vanligt och det är ju glädjande. Men ändock - det hade varit roligt om Klara och Bodil åtminstone hade fått en kyckling var nu när de fått riktiga ägg. Åtminstone för husfridens skull. Men icke.

Jag antar att de har en för ofridsam ruvningsplats eller något? Att de andra hönsen trängs så mycket med dem på nätterna att äggen blir kalla och fostren flyger iväg till kycklinghimlen istället för att komma ut till oss? Oavsett vad problemet är så är det förargligt. Lite för oss som börjar få dvärgkochinbrist och lite för hönsen som hemskt gärna vill ha något litet att plutta med.

Nåja, nästa år får vi försöka igen. Eller skaffa en kläckare...........................

Kycklingen Bodil efter många om och men fick fram är i alla fall så rasande söt att det väger upp det mesta.

"Här ligger jag och ser gullig ut minsann minsann"

Tycker ni inte att hon har en ovanligt hön-formad skalle? Ja? Någon?

"Mamma varför har du så stora öööögon?"

Ingen press lilla vän men du får hemskt gärna vara en höna...

"Nu är fototiden slut och jag måste sova hejdå!!!!!"


//F

Var kom dom ifrån, sa Ture

Vi hann knappt begrava lille Greg så pep det under en annan höna.

 Där minnsann dök det upp en liten Bengt om vi ska följa namnsdagstrenden.

Några dagar efter kikade det fram en liten Gunvor under en annan höna.
Då tog jag fram stora buren och nu är mammorna och kycklingarna hänvisade till varandra och det är inga slagsmål med andra hönor.
Nu är det två gamla hönor Klara och Bodil som ska reda upp det här själva.

Jag kokar ägg och blandar i undulatfrön och lilla Gunvor som verkat lite klen har blivit stadigare på benen.

                                                                   Ät nu Gunvor!
                                                     
Värmelampan är på och med lite tur ska detta lyckas.

Istället för grönskande små ogräs i grönsakslandet så ligger snön vit på marken idag.
Kanske jag skulle ta och så lite påskgräs åt dom?
//M

Var e han nu då, sa Tyra

Med facit i hand kan jag nu säga att delad kycklingvårdnad inte var ett bra koncept.

Idag gick dom ut, dom båda mammorna och lilla kycklingen fick varken mössa eller vantar på.
Ingen hade heller tid att värma honom under sina vingar.

Nu är lilla kycklingen en liten kycklingängel och det känns jättetråkigt.
//M

Om jag bara hittar skalet, sa Tyra

För första gången nånsin så visade sig Tyra inte när jag kom in i hönshuset idag, ja bortsett från den gången jag trodde hon var död.

 ( Då när hon hittat hålet i skåpet och gömt sig.)

Det var inte bara Tyra som höll sig undan.
Greta och kycklingen visade sig inte heller.

Inifrån skåpet därmot hörde jag små ljud och nu undrar jag om dom har tröttnat på att vara mammor och försöker få in kycklingen i ägget igen.

                                                 Kom med mamma in i skåpet nu lille Greg!
//M

Dom ska ha värme och kärlek, sa Ture

Och stackars Ture, han försöker berätta för Hönsmammorna att det måste ske en liten uppryckning beträffande tillsynen av lille Greg.

Men Tyra ser ut som hon funderar på omtapetsering av hönshuset och Greta hon har så högt ljud i sin i-pod så hon hör ingenting.
//M

Det är i alla fall jag som är far, sa Ture

Alla tidigare år har vi haft ett himla sjå med kycklingarna som kläckts, det ska va specialmat och det skall vara avskärmat och jag vet inte allt.

I år när F har rymt fältet och lämnat mig med ensamt ansvar så hinns det inte riktigt med så mycket pysslande och duttande.

Efter det första mycket spännande dygnet när mammorna inte riktigt hade vant sig vid att vara just mammor och försökte skylla på varandra beträffande bristande intresse för lilla kycklingen så lät jag dom sköta det bäst dom ville och det har visat sig fungera hittills.

Mitt i högen av stora höns och galande tuppar står det där lilla fluffet och piper, inte är den rädd för dom andra hönsen, inte bryr den sig om att Ture gal den rakt i örat och inte bryr den sig om att jag trampar runt där. Den har sig inte ens speciellt över att bli upplyft.

Kalla mig Greg!!

Idag tog den till och med emot besök, och då kom namnfrågan upp. Ja vad säger man då -  man tar kläckningsdagens namnsdagsbarn här i vårt land och det var Gregorius. Sen får man hoppas det blir en höna så vi kan döpa om den.
//M

Vi har ångrat oss!!! skrek virrpannorna

När de två (föga) ömma mödrarna återvände in igen efter sin lilla solskenspromenad bestämde de sig genast för att de VISST ville ha kycklingen som Bodil fått adoptera efter att de lämnat den ensam och gråtande mitt i hönshuset. Så de stal tillbaka den och gömde den på ett säkert ställe under sina fluffiga magar.

Det här med delad vårdnad känns lite jobbigt kan ju jag tycka, kanske framförallt för kycklingen som hela tiden måste ha sin lilla sovryggsäck packad så han ska få allt med sig när han flyttar mellan sin olika mammor. 

Det var en snabb förlossning, sa Bodil

Tyra är en virrpanna.

Greta och hon ruvade inne i det hemliga skåpet. För tre dagar sen pep det i skåpet och jag lyckades bända upp en så stor springa att jag fick se en pytteliten svart kyckling.

Sen har jag gått och väntat på att mammorna skulle komma ut och presentera den.

Det gjorde dom idag.

Slarvmajorna. Dom glömde bort att dom hade en kyckling och rusade som första höns  ut genom luckan när jag öppnade. Vips var alla höns ute på backen utom Klara och Bodil som ruvar  värdigt på sina ägg precis där man ska och som man ska.

På golvet stod en ensam kyckling och pep, alldeles för liten för att bli lämnad ensam. Efter en lång stund kom dom in men inte för att titta till kycklingen utan för att äta upp maten för den.
När jag i en halv timme hade sett på hur dom betedde sig och dom inte överhuvudtaget brydde sig om kycklingen så tog jag den och la den under Bodil som fick jättestora pupiller och började möblera om bland sina ägg så den skulle rymmas.

Medan jag höll på med allt det där hade Ture en förläsning för Etty om vikten att hon började ruva i det utmärkta hörnet vid dörren. Så klart att Etty tyckte att det var en bra ide så nu ska väl hon också ruva, hon som är i klass med Tyra när det gäller virrighet.
//M

Syrsor e gott, sa Måsart

Visst lever vi, men i ett IT-mörker. Ute vid randen av horisonten där världens ände är.

Hönsen är solbrända och fina. Ligger under buskarna och svettas, badar sig under rosorna där jorden numera ligger bar. Dricker vatten ur små kärr på berget – kärr som vi lagar med hjälp av slang, för regn är något som vi sett mycket lite av denna sommar.



Tyra och Vera dom har anslutit sig till diskningsgruppen, efter det att dom kom på att det kan vankas ett o annat i det uthällda diskvattnet bara man kollar noga i blomlandet dit vattnet hälls.

När Tyra lär sig flyga rakt upp och inte bara en meter ovanför marken då ska hon sitta på kanten till diskfatet säger hon. Nu har hon hand om fördisken enbart och den sker på marken.

Den enda lilla kycklingen som kläcktes i juni blev en silkes nånting och är större än Tyra redan. Den får heta Måsart till dess att vi vet vad det är, det kanske blir bättre än när den förra fick heta Flora tills den gol och raskt döptes om till Falcon.

Men Måsart, som har tre mammor, dom har hon/han inte alls tid att bry sig om för det som började med ett lite stillsamt jagande av långsamma malar i början av juli har nu utvecklats till en otrolig skicklighet i att springa fast fjärlar och andra flygfän och äta upp dom.

Nu när det blev syrsa-säsong så kan man se Måsart komma i väldiga skutt genom gräset för att hoppa fast nån fet syrsa som omväxling. Det är lite som häcklöpning faktiskt.

Riktigt underhållande.

//M

He-he, sa Yrsa

I morse när jag kom in i hönshuset för att hälsa på alla tomruvare blev jag som vanligt huggen i pulsådern av Tora, ifrånsprungen av Tyra, hostad på av Silke, blängd på av Greta och skriken i ansiktet av Tuva. Men när jag skulle klappa Yrsa (som för övrigt ligger på golvet utanför ett rede och tittar på ruvarna) fick jag bara ett nöjt “he-he” till svar. Jag anar givetvis oråd och när jag förhör henne närmare trillar plötsligt en superglad kyckling ut ur hennes fluffiga fjäderdräkt.

“He-he” säger Yrsa bara när jag ifrågasätter hur hon som inte ens har några ägg att ruva på längre kunnat kläcka fram en kyckling. Till kycklingens ohejdade förtjusning lyfter jag upp den för att kontrollera att den verkligen är en renrasig silke som jag planerat, turligt nog verkar det som att den var både blåhudad, silkesformad, femtåad och allmänt lik Falcon. “GE MIG GE MIG GE MIG” vrålade alla hönor medan kycklingen kontrollerades. “He-he” sa Yrsa bara och gömde den bland fjädrarna.

Jag insåg att det var lika bra att låta Yrsa behålla den nu när hon ändå stulit den och inredde därför både bur och rede åt dem. (Till alla andras stora förtret, de ville spela sten-sax-påse om saken, alla utom Tora som ville lösa det med våld).

Så, nu har vi en silkeskyckling och 6 hönor som vill ha den. Tur att både barnet och Yrsa är bakom lås och bom.

//F, synnerligen upplivad

Jo, nä, kanske, sen, javisst, icke... sa Silke

Här kommer del 3 av ruvarfilosofierna, den handlar om Tyra och Silke. (Läs del 1 om dvärgkochinsarna här, och del 2 om svarthönsen här.)

Tyra, Holländsk dvärg

Jag bara skrattar ihjäl mig vid tanken på Tyra med kycklingar. Jag kan livigt föreställa mig hur hon sprutar ut ur redet som skjuten ur en kanon, hoppar bock över silkeshönsen och sedan dyker in mellan två svarthöns samt knuffar Ramses av stegen för att klockan 08.15 komma först ut i hönsgården. Kvar i redet på tredje våningen skulle det sitta 6 kycklingar och blinka sömnigt mot ljuset. Sedan skulle dagen fortskrida i ungefär den andan. Någon trevlig kochinhöna skulle förbarma sig över kycklingarna och hjälpa dem ut till sin mamma. Tyra skulle troligtvis bli vansinnigt arg på alla närvarande och skrikande hoppa i cirklar runt sina kycklingar med vingarna släpandes i marken, för att försvara dem mot de andra hönsen. Hon skulle springa så fort runt dem att det slog gnistor om jorden och moln av damm skulle ställa in flygtrafiken i Norden. När kycklingarna blev hungriga skulle Tyra snabbt knycka mat av någon annan höna för att plötsligt inse att hon helst ville ha den själv, så hon springer och gömmer sig i ett hörn för att äta upp masken ifred från de hungriga barnen. Kochinsarna skulle i smyg mata kycklingarna åt henne. När småbarnen blev trötta och ville ta en eftermiddagslur skulle Tyra fnysa irriterat och göra hopplasteg fram och tillbaka i hönsgården så marken skakar, detta medan hon tjuter argt åt alla som tittar på hennes hög med sovande barn. När hon vände ryggen till skulle någon av kochinsarna förse glinen med en varsin napp och nystickade snuttefiltar.

När hönsgårdens grindar öppnas och möjligheten till utevistelse infinner sig kommer Tyra rusa iväg med sådan hastighet att kycklingarnas ögon inte ens hinner registrera rörelsen och det skulle pipande trampa iväg åt olika håll på jakt efter sin mamma. Kochinsarna packar kycklingarnas matsäckar och knyter sedan ett band runt magen på dem alla så de inte kan gå vilse och leder till sist iväg dem till en vansinnigt upptagen Tyra. När hon får syn på kycklingarna skulle hon troligtvis bli knallröd om hela huvudet och ilsket svära åt kochinsarna som ens vågade närma sig hennes barn. Hon skulle snabbt fläta ihop en liten gräshydda åt kycklingarna innan hon återigen skenade iväg för att se efter ifall Ramses hade hittat något gott. Kochinsarna skulle sitta och läsa sagoböcker för kycklingarna samt servera finhackade skalbaggar och daggmaskpuré åt dem.

Ungefär så skulle det gå till. Nämnde jag förresten att Tyra ruvar på 6 ägg som ska kläckas om 2 veckor? HUR SKA DETTA SLUTA?!

Silke, Silkeshöna

Silke är en synnerligen blyg liten höna som snällt låtsas följa alla tuppinstruktioner hon får (men Falcons påhitt brukar hon ignorera för han är inte så smart). Förra sommaren bodde hon hos vår hönsguru B och där nickade hon förnuftigt och låtsades lyssna när B förklarade att det inte alls skulle bli några kycklingar det året. “Jag förstår precis” sa Silke artigt och vänligt för att sedan stjäla ett ägg som hon envist ruvade fram en kyckling ur (Tuva). Om jag förstått saken rätt är hon en mycket pedagogisk men lite tankspridd höna som behöver en evighet på sig att bestämma sig för saker. Nu ligger hon i redet halva dagen och funderar så det knakar på om hon vill ruva eller inte. Varje dag bestämmer hon sig för att hon nog inte vill utan går ut och betar gräs istället, och varje morgon ångrar hon sig och börjar om. Kanske kan hon få ägg om ett tag, när hon bestämt sig. Men dåå kommer det inte finnas några ägg kvar att ruva.

//F, som nu delat ut 14 av äggen

Ska ni inte flytta snart, sa Ramses

Nej, hönsen har inte dött.

Men F och jag lider att tuppångest.

Vi MÅSTE göra oss av med våra vackra, vackra tuppar. För varje dag försöker jag tycka om dom lite mindre – det är svårt.
Jag försöker se det ur Tuttans synvinkel. Hon får stryk varje dag av en tuppslyngel.
Jag försöker se det ur Tyras synvinkel. Hon får lov att kasta sig in i slagsmål varje dag bara för att hon inte kan låta bli. En vacker dag åker hon på stryk. Nu passar hon in det så dom inte riktigt vet vad som händer och så springer hon fort, fort därifrån.

Jag försöker se det ur Falcons synvinkel. Han har så besvärlig röst så han skäms varje gång han gal och nu triggar dom där ungtupparna honom med sitt evinnerliga galande, Han går ju omkring med rodnande kam halva dagarna.
Unghönsen som hänger med tuppslynglarna tar efter deras dålig beteende.
Ramses är med jämna mellanrum tvungen att dela ut karatesparkar för att skilja småtupparna åt och det yr fjädrar i luften.
Och jag får knappt syn på gammelhönsen i tuppmyllret.

Dom måste flytta!!

Men Tyke är ju snäll och vacker och tvillingtupparna är ju snygga och vita tuppen, det är ju han som mest råkar illa ut men dom två prickiga kan jag vara utan. Sen kommer F och hon tycker tvärtom och då är vi tillbaka på ruta ett igen.
Skulle jag ha en stor lagård så skulle jag dela upp dom i en egen tuppflock och då skulle dom få gå lösa på dagarna för dom har ju så himla roligt dom stunder när dom är överens om rangordningen, då går dom till skogen och dom pysslar runt komposthögen och går promenader i buskarna. Det finns ju inte mycket som är så vackert som en flock tuppar i det här färglösa höstlandskapet.
//M

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

 

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

 

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

 

  Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Barnsligt, sa Ramses

I den något omväxlande väderleken har hönorna och jag varit ute och lekt med varandra.

Jag lekte ’plantera lite glömda blomlökar’ och dom lekte ’hitta löken’.
Inte helt bra kombination.

Sen lekte vi kurragömma med katten, men det blev för äckligt för katten så hon gick in.
Dagens favortilek var i alla fall hoppa i höstlöv.
Den kan jag rekommendera.
Jag bar in nedfallna löv in i hönsgården och det väckte den värsta sprättlust jag sett.
Det såg ut som en tornado där inne, när alla skulle sprätta samtidigt.

Ramses tyckte att ungdomarna blev för vilda så han tog med sig två hönor och gick in i hönshuset för att diskutera ägglossning eller något annat viktigt.
//M

Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt