Lille Olof har attitydproblem, sa Judit.

Igår bestämde vi oss för att sammanföra Marta och barnen (som bor i en undulatvoljär) med resten av flocken (som mest springer runt på bergen och förstör blomland).

Jag tänkte mig scenariot ungefär såhär: Marta, plus Judit och lilla Olof, tar en varsin kappsäck under vingen och traskar ut till de andra. Där välkomnas de med mask och glatt kuttrande. Olof och Judit står under sin mors beskydd och Ture inbillar sig att barnen är hans. Idyllen är fulländad.

I själva verket gick det till såhär: Marta kacklar glatt över att äntligen få se något annat än undulatvoljärens insida, hon klättrar upp i komposthögen och bjuder barnen på pepparrot. Olof får hicka. De andra hönsen ser dem över huvud taget inte på tio minuter. När de, efter mycket tjat från vår sida, äntligen hälsar så vinkar Marta adjö till sina barn och försvinner iväg för att....hm....vänslas....med tuppen. Kvar på komposten står två förvirrade kycklingar. Då dyker svarthönsen upp över bergskrönet, likt skurkar på film.

Här har vi två möjliga scenarion:
1. Lille Olof beter sig som en normal kyckling och håller näbben.
2. Lille Olof har attitydproblem och börjar skrika fula ord åt svarthönsen.

Gissa vilket scenario som skedde? Korrekt. Scenario två.

Så ut ur pepparroten jämfotahoppar Olof, skrikandes den ena förolämpningen efter den andra åt svarthönstupparna. Först tror de inte sina öron och sen tror de inte sina ögon. Olof är alltså stor som ett smultron medan svarthönsen snarare är i storlek med ponnys. Upp och ner som en pingisboll studsar smultronolof medan han försöker omringa svarthönsen. Det går i ärlighetens namn sådär, dessutom är han fortfarande bitvis naken.

Eftersom hönsmor Marta är "lite upptagen" med tuppen just då ser hon inte riktigt vad hennes dumsnut till son har för sig och kommer därför inte till undsättning för att avstyra den annalkande katastrofen.

När svarthönsen skrik-skrattat klart åt spektaklet och bestämmer sig för att ge igen gör Olof det enda rätta. Han gömmer sig bakom sin syster Judit. Hon må vara en jordgubbe snarare än ett smultron, men hon är ändå inte stor nog att slåss med två tuppar av ponnystorlek. Framförallt är hon helt ointresserad av slagsmål.

Här lyckas jag och M äntligen ta in vad som precis utspelat sig framför våra ögon och snabbt som blixten återförs Marta och barnen till sin undulatvoljär. Till Martas besvikelse och Olofs smala lycka.

Idag har jag sett svarthönsen skissa på ritningar med olika tunnlar och katapulter, speciellt anpassade för undulatvoljärsinbrott.

"Det här ska lille Olof få fa-an för."


//F

Dubbelt så många kycklingar som vanligt! (alltså en)

Våra höns är bra på mycket. De är bra på att sprätta de är bra på att varna för måsar de är bra på att äta majs de är bra på att sova i en hög. Sånt kan de.

Men de är baske mig inte bra på att få fram kycklingar. Trots att ruvning är ett av deras största intressen.

De senaste åren har våra höns ruvat kanske en miljon gånger. Det har resulterat i ungefär en kyckling per år. Ett bra år.

Nu har Klara och Bodil ruvat minst sex veckor i sträck. Efter de första tre veckorna plus några dagar utan kläckning lyste vi äggen och alla var tomma. Då tog vi in stora artilleriet, hönsguru B, och hon skänkte snällt tolv befruktade kochinägg till oss (plus hönan Marta och hennes barn). Nu ytterligare tre veckor plus ett par dagar gått och resultatet då? En kyckling. En.

Det är förvisso hundra procent bättre än vanligt och det är ju glädjande. Men ändock - det hade varit roligt om Klara och Bodil åtminstone hade fått en kyckling var nu när de fått riktiga ägg. Åtminstone för husfridens skull. Men icke.

Jag antar att de har en för ofridsam ruvningsplats eller något? Att de andra hönsen trängs så mycket med dem på nätterna att äggen blir kalla och fostren flyger iväg till kycklinghimlen istället för att komma ut till oss? Oavsett vad problemet är så är det förargligt. Lite för oss som börjar få dvärgkochinbrist och lite för hönsen som hemskt gärna vill ha något litet att plutta med.

Nåja, nästa år får vi försöka igen. Eller skaffa en kläckare...........................

Kycklingen Bodil efter många om och men fick fram är i alla fall så rasande söt att det väger upp det mesta.

"Här ligger jag och ser gullig ut minsann minsann"

Tycker ni inte att hon har en ovanligt hön-formad skalle? Ja? Någon?

"Mamma varför har du så stora öööögon?"

Ingen press lilla vän men du får hemskt gärna vara en höna...

"Nu är fototiden slut och jag måste sova hejdå!!!!!"


//F

Vi har ångrat oss!!! skrek virrpannorna

När de två (föga) ömma mödrarna återvände in igen efter sin lilla solskenspromenad bestämde de sig genast för att de VISST ville ha kycklingen som Bodil fått adoptera efter att de lämnat den ensam och gråtande mitt i hönshuset. Så de stal tillbaka den och gömde den på ett säkert ställe under sina fluffiga magar.

Det här med delad vårdnad känns lite jobbigt kan ju jag tycka, kanske framförallt för kycklingen som hela tiden måste ha sin lilla sovryggsäck packad så han ska få allt med sig när han flyttar mellan sin olika mammor. 

Ser jag manligare ut ur den här vinkeln? sa Ture entusiastiskt

Hej hörni, F här! Jag har flyttat hemifrån, det har många fördelar men även en del nackdelar, en av dem är att jag inte kan gulla med hönsen så ofta som jag vill. Detta är givetvis extra jobbigt nu när lilla Turturduve-Ture flyttat in och är söt som socker. Därför åkte jag in på snabbvisit efter jobbet här om dagen, såhär ser Ture ut när man väcker honom ur hans stilla nattslummer. Hans mamma har sannerligen lärt honom att man behöver sova i tid om man ska orka upp och jaga den bästa morgonmasken i gryningen dagen därpå.

Tyra däremot, hon var inte ett dugg trött när jag kom utan kastade sig ut i hönsgården fortare än kvickt för att förhöra sig lite angående om jag måhända hade något gott med mig.

He-he, sa Yrsa

I morse när jag kom in i hönshuset för att hälsa på alla tomruvare blev jag som vanligt huggen i pulsådern av Tora, ifrånsprungen av Tyra, hostad på av Silke, blängd på av Greta och skriken i ansiktet av Tuva. Men när jag skulle klappa Yrsa (som för övrigt ligger på golvet utanför ett rede och tittar på ruvarna) fick jag bara ett nöjt “he-he” till svar. Jag anar givetvis oråd och när jag förhör henne närmare trillar plötsligt en superglad kyckling ut ur hennes fluffiga fjäderdräkt.

“He-he” säger Yrsa bara när jag ifrågasätter hur hon som inte ens har några ägg att ruva på längre kunnat kläcka fram en kyckling. Till kycklingens ohejdade förtjusning lyfter jag upp den för att kontrollera att den verkligen är en renrasig silke som jag planerat, turligt nog verkar det som att den var både blåhudad, silkesformad, femtåad och allmänt lik Falcon. “GE MIG GE MIG GE MIG” vrålade alla hönor medan kycklingen kontrollerades. “He-he” sa Yrsa bara och gömde den bland fjädrarna.

Jag insåg att det var lika bra att låta Yrsa behålla den nu när hon ändå stulit den och inredde därför både bur och rede åt dem. (Till alla andras stora förtret, de ville spela sten-sax-påse om saken, alla utom Tora som ville lösa det med våld).

Så, nu har vi en silkeskyckling och 6 hönor som vill ha den. Tur att både barnet och Yrsa är bakom lås och bom.

//F, synnerligen upplivad

Det här är DITT fel, väste Tora

Idag gav jag slutligen upp och plockade bort svarthönsäggen. Inga hade kläckts, jag väljer att skylla på posten medan Tora väljer att skylla på mig. Äggen har knäckts i lönndom långt bort från hönsens åsyn och resultatet var detta:
3 fullgångna (döda) kycklingar, buHUUUU varför kom de inte ut ur äggen??
3 befruktade, lite trist men det var svårt att känna sympati för blodklumparna, det var betydligt lättare att sörja de som faktiskt var döda okläckta kycklingar.

Hönsen springer just nu runt i hönsgården och skriker för sig själv samt hoppar på alla inom räckhåll, de kommer troligtvis springa tillbaka till sina tomma reden inom kort för att lägga sig och ruva på ingenting, våra höns är bra på det.

Silke är vår joker, hon ligger på ett eget silkesägg som hon värpt. Det kommer säkert kläckas. Och då kommer det visa sig att det inte alls är en silkeshöna utan en dubbelfriserad dvärgkochintupp eller något annat lika obehagligt. Jag behöver en avelsgård! Pronto. Så lägligt att vi precis håller på och bygger om lekstugan. He.he.he.he.

//F, som gillar kycklingar nästan lika mycket som hönsen gör

Säg åt dem att stanna där för evigt! sa Emmi

Ju fler hönor som ligger inne i sina reden desto gladare blir Emmi, hon brukar gå efter hönsen när de är ute bara för att få förfasa sig. När Ramses bjuder (svarthönsen) på mask blir hon så äcklad att hon nästan hostar upp ett par hårbollar i huvudet på dem. Något katten i fråga förmodligen inte tagit i beräkningen är att det förhoppningsvis kommer komma ut kycklingar ur äggen, ganska allvarlig miss i kattplaneringen där må jag säga.

En sak hon och jag har gemensamt är dock att vi båda blir glada över ruvandet, av helt olika orsaker förvisso. Jag VILL faktiskt att det ska bli kycklingar av äggen, hon vill bara ha hönsen ur vägen. 

Jag har äntligen lyckats dela ut alla mina avelsägg och just nu ser det ut såhär:
Yrsa (dvkochin): 5 ägg 07.05 + 3 ägg 12.05 // kläckning 28.05 + 02.06
Tyra (holländska): 6 ägg 09.05 // kläckning 30.05
Silke (silkeshöna, nähä?): 3 + 3 ägg 21.05 // kläckning 11.06

Och såhär tror jag om den saken:
Yrsas 8 ägg (svarthöns) kommer säkert kläckas. Hon är duktig och vägrar lämna dem ur sikte. Förhoppningsvis blir de olika datumen inget problem, någon fjärde höna börjar säkert ruva och då kan hon få de 3 äggen som är ett par dagar efter, eller så ger jag dem till Silke/Tyra.

Tyra uppför sig exemplariskt och hennes 6 ägg (svarthöns) kläcks kanske. Hon rör sig inte ur fläcken (bokstavligt talat, jag undrar om hon kanske dött och stelnat). Hennes ägg hade lite otur i början eftersom jag lade dem i ett rede hon inte ville ligga kvar i, nu bor de på tredje våningen. Föga kycklinglämpligt men i alla fall lämpligare än att inte bli ruvade alls. Förhoppningsvis blev de inte skadade av allt velande de första två dagarna.

Silke började ruva ordentligt idag, hon har fått de 3 sista stackars svarthönsäggen som jag sannerligen undrar om kommer kläckas, de har stått svalt och blivit vända 2 ggr per dygn men det är ändå en månad sen de lades, så vi får väl se. Som backup-plan fick hon även 3 av sina egna ägg att ruva på, de torde vara renrasiga silkesägg eftersom Ramses inte alls bryr sig om henne. Han har bara ögon för sina svarthöns han, och kochinsarna då förstås. Hennes egna ägg är nog i rätt fint skick eftersom Falcon skuttar på henne titt som tätt, jag får bara hålla tummarna för att Ramses faktiskt är så ointresserad av henne som han ger sken av, jag vill inte ha några bastardkycklingar.

Falcon och Silke

//F, ovanligt tråkig, som kompensation tycker jag ni ska läsa det här skojiga inlägget om tjuvvärpare som KoolaViola skrivit.

Jo, nä, kanske, sen, javisst, icke... sa Silke

Här kommer del 3 av ruvarfilosofierna, den handlar om Tyra och Silke. (Läs del 1 om dvärgkochinsarna här, och del 2 om svarthönsen här.)

Tyra, Holländsk dvärg

Jag bara skrattar ihjäl mig vid tanken på Tyra med kycklingar. Jag kan livigt föreställa mig hur hon sprutar ut ur redet som skjuten ur en kanon, hoppar bock över silkeshönsen och sedan dyker in mellan två svarthöns samt knuffar Ramses av stegen för att klockan 08.15 komma först ut i hönsgården. Kvar i redet på tredje våningen skulle det sitta 6 kycklingar och blinka sömnigt mot ljuset. Sedan skulle dagen fortskrida i ungefär den andan. Någon trevlig kochinhöna skulle förbarma sig över kycklingarna och hjälpa dem ut till sin mamma. Tyra skulle troligtvis bli vansinnigt arg på alla närvarande och skrikande hoppa i cirklar runt sina kycklingar med vingarna släpandes i marken, för att försvara dem mot de andra hönsen. Hon skulle springa så fort runt dem att det slog gnistor om jorden och moln av damm skulle ställa in flygtrafiken i Norden. När kycklingarna blev hungriga skulle Tyra snabbt knycka mat av någon annan höna för att plötsligt inse att hon helst ville ha den själv, så hon springer och gömmer sig i ett hörn för att äta upp masken ifred från de hungriga barnen. Kochinsarna skulle i smyg mata kycklingarna åt henne. När småbarnen blev trötta och ville ta en eftermiddagslur skulle Tyra fnysa irriterat och göra hopplasteg fram och tillbaka i hönsgården så marken skakar, detta medan hon tjuter argt åt alla som tittar på hennes hög med sovande barn. När hon vände ryggen till skulle någon av kochinsarna förse glinen med en varsin napp och nystickade snuttefiltar.

När hönsgårdens grindar öppnas och möjligheten till utevistelse infinner sig kommer Tyra rusa iväg med sådan hastighet att kycklingarnas ögon inte ens hinner registrera rörelsen och det skulle pipande trampa iväg åt olika håll på jakt efter sin mamma. Kochinsarna packar kycklingarnas matsäckar och knyter sedan ett band runt magen på dem alla så de inte kan gå vilse och leder till sist iväg dem till en vansinnigt upptagen Tyra. När hon får syn på kycklingarna skulle hon troligtvis bli knallröd om hela huvudet och ilsket svära åt kochinsarna som ens vågade närma sig hennes barn. Hon skulle snabbt fläta ihop en liten gräshydda åt kycklingarna innan hon återigen skenade iväg för att se efter ifall Ramses hade hittat något gott. Kochinsarna skulle sitta och läsa sagoböcker för kycklingarna samt servera finhackade skalbaggar och daggmaskpuré åt dem.

Ungefär så skulle det gå till. Nämnde jag förresten att Tyra ruvar på 6 ägg som ska kläckas om 2 veckor? HUR SKA DETTA SLUTA?!

Silke, Silkeshöna

Silke är en synnerligen blyg liten höna som snällt låtsas följa alla tuppinstruktioner hon får (men Falcons påhitt brukar hon ignorera för han är inte så smart). Förra sommaren bodde hon hos vår hönsguru B och där nickade hon förnuftigt och låtsades lyssna när B förklarade att det inte alls skulle bli några kycklingar det året. “Jag förstår precis” sa Silke artigt och vänligt för att sedan stjäla ett ägg som hon envist ruvade fram en kyckling ur (Tuva). Om jag förstått saken rätt är hon en mycket pedagogisk men lite tankspridd höna som behöver en evighet på sig att bestämma sig för saker. Nu ligger hon i redet halva dagen och funderar så det knakar på om hon vill ruva eller inte. Varje dag bestämmer hon sig för att hon nog inte vill utan går ut och betar gräs istället, och varje morgon ångrar hon sig och börjar om. Kanske kan hon få ägg om ett tag, när hon bestämt sig. Men dåå kommer det inte finnas några ägg kvar att ruva.

//F, som nu delat ut 14 av äggen

Va? Ägg? Nu förstår jag inte alls vad du pratar om, sa svarthönsen

Här följer del 2 i ruvarhistorien (läs del 1 här), den handlar om mina favoriter Svarthönsen. Tyvärr lever de icke upp till någon favoritstämpel för tillfället, eftersom de till skillnad från kochinsarna inte ens förstår vad jag menar när jag ber dem ruva.

Vera:

Vera är en sån höna som skulle vara så rädd om sina kycklingar att hon skulle skydda dem från absolut allting. De skulle inte få sprätta själv för de kan få sand i ögonen, de skulle inte få äta mask för den kan vara smutsig, de skulle inte få leka med de andra hönsen för de kan bli trampade på, de skulle inte få andas frisk luft för det kan vara aska i luften, de skulle inte få dricka vatten för de kan drunkna, de skulle inte få gå ute i högt gräs för de kan bli borttappade, de skulle inte få sola för de kan bli brända osv osv. Hon skulle högst antagligen ligga kvar ovanpå dem tills att de fyllde 12 veckor eller något i den stilen. Troligtvis skulle hon älska dem till döds. Själv är hon dock inte ett dugg försiktig av sig, hon är äventyrslysten som få, och sällskaplig! När man är ute kan man vara säker på att man har Vera max 24 cm bort. Hon står t.ex. på spaden och spanar efter mask när M försöker gräva i blomlanden.

Men som sagt, hon är så tragiskt ointresserad av att ruva att jag lika bra kunde ge henne en fjärdegradsekvation och be henne lösa den istället. Så mycket bryr hon sig om att ligga inne.

Tora:

Tora är slug som få, hon är inte fullt lika människoälskande som Vera men väldigt snäll ändå, jag tror att om hon fick kycklingar så skulle de alla bli tuppar. Som hon klädde i armékläder och sen skickade ut för att döda rävar och annat pack. Nu är inte heller Tora särskilt intresserad av att vakta ägg, men hon har i alla fall en gnutta kontakt med sina instinkter, så en vacker dag om en evighet eller två kanske hon går med på att skaffa sig ett ägg. Men idag? Icke.


Det hade varit så ypperligt om just svarthönsen hade velat ruva med tanke på att det faktiskt är deras ras som ska ruvas fram. De är dessutom bäst lämpade i storlek. Men tror ni de lyssnar på det örat? nä. Tänkte väl det.

//F, som fortfarande har 6 ägg som längtar efter en höna

Ge mig en stekpanna bara! sa Sally

Hönsen vill fortfarande inte ruva. Jag tänker så det knakar för att komma på olika sätt att övertala (tvinga) dem. Dock är det svårt att komma på en enda höna som uppfyller alla (eller för all del ett enda av...) mina kriterier. Vilka i princip är:
1. Vara tålmodig nog att ha tråkigt i 21 dagar
2. Veta hur man behandlar ägg
3. Förstå att det faktiskt kommer ut kycklingar ur äggen efter ett tag. Och att man måste ta hand om dem!
4. Är vänlig nog att låta sig övertalas till ruvning
5. Inte sprättar upp en dödsfälla åt mig i hönsgården som hämnd för att jag försökt tvinga dem till redet
6. Återigen: kunna ta hand om både ägg och kycklingar

Den enda som verkligen skulle funka är Ramses. Men han är tupp.

Här kommer i alla fall den första delen av mina kandidater, dvärgkochinmaffian:

Klara:

Hon är jättebra med ägg och kycklingar. Vår urmoder! Den klart pålitligaste av dem alla. Tyvärr är hon taktisk nog att stjäla andras ägg när endast dagar återstår till kläckning. På så vis får hon bebisar efter superkort väntetid, perfekt tycker hon för då kan hon beta gräs och sola 2½ vecka istället för att ligga inne i ett rede där det luktar bajs. Dåligt tycker jag eftersom jag. Behöver. Fler. Ruvhönor. NU.

Greta:

Väldigt snäll och rar höna, utom när hon har kycklingar för då anfaller hon allt som kan tänkas hota hennes små kycklingägodelar (det är typ så hon ser på kycklingar, som accessoarer, dock sköter hon dem väl). Förra året karatesparkade hon familjens katt i huvudet när djuret i fråga tittade förbi för att fråga hur det gick med ruvandet. Ganska kul tyckte både jag och äggen. Hemskt äckligt tyckte katten. Nu vill hon tyvärr inte ruva, hon säger att hon måste tänka på beach-10.

Kajsa:

Haha. Jag vet inte om det behövs någon motivering. Kajsa kommer äta mig till middag om jag försöker stänga in henne med några obehagliga ägg. Hon kommer först stampa sönder alla äggen och sen ta sikte på mig. Det är dock synd att hon inte vill ruva, för hon skulle troligtvis bli en ultimat hönsmamma. Hon är dessutom bestämd nog att med tankekraft tvinga fram kycklingar även ur gamla obefruktade ägg. (har jag en känsla av alltså, hon har aldrig ruvat)

Etty:

Etty hatar att ruva. Förra året var en riktig plåga för henne eftersom Klara stal hennes ägg när hon ruvat dem nästan klart, så hon fick börja om på nytt. Vilket gjorde henne hemskt hemskt hemskt upprörd och arg, oturligt nog för henne är hon väldigt liten och därför tar ingen henne på allvar. Hon är vår kanske mest passionerade grävar- och friluftshöna, och hon tänker då inte riskera att luras till dubbel ruvning i år igen. Dock är hon sjukt förtjust i kycklingar och ganska lättövertalad. Jag känner ett svagt hopp här, hoppas bara att äggen inte hinner dö innan hon kommer fram till att hon faktiskt vill ha kycklingar.

Sally:

Hon ruvade argt januari, februari, mars, april och ända fram till att jag faktiskt fick hem äggen. Då tröttnade hon. Nu blir hela hennes skalliga lilla huvud alldeles knallrött bara jag pratar om ägg. Hon tänker då INTE ruva några fula vråkägg en enda sekund till enligt egen utsago. Men hon är liten, och inte särskilt slug, jag kanske kan lura henne.

Yrsa:

Har ruvat precis lika länge som Sally. Men ligger fortfarande kvar. TACK LILLA HÖNA! Tyvärr får det plats endast 5 ägg under henne. Jag fick hem 17 stycken. Tiden rinner uuut!

Tuva:

Ruvade på ingenting i mars/april, sen klev hon av, för hon ville faktiskt inte ha kycklingar, hon var bara lite trött i benen och hittade ett fint rede. Hon är den enda höna vi har som kan morra. Say no more.

//F som till nästa år borde se till att ha en backup-kläckare redo.

Ruva själv! Sa hönsen

I januari började hönsen ruva, och eftersom januari är en ganska dålig månad att skaffa kycklingar i, likaså februari och mars (samt årets april med minusgrader) har de inte fått ligga på några ägg. Detta gjorde dem hemskt griniga men som de sanna dvärgkochinsar de är har de trotsigt legat kvar ändå. De har legat och legat och surat och muttrat och tjatat. Ända tills jag för ett par dagar sen fick hem 17 stycken svarthönsägg! Då var plötsligt alla hönor ute och solade magarna och hade inte alls tid att ruva. De vägrade att ens se åt mina dyrbara nästan-kycklingar! De ville bara roa sig och spela kort och äta maskar och sånt.

Se vilka perfekt och oklanderligt paketerade små ägglingar, hur kan de neka dem en varm mage?

Kvar i hönshuset låg endast trogna lilla Yrsa, och det var ju tacksamt att i alla fall ha en höna som ruvade (medan de övriga 10 hittade på allt möjligt annat roligt), tyvärr är Yrsa så liten att det får plats kanske 5 ägg under henne. Således hade jag 12 dyrbara ägg kvar som behöver ruvas.
Därför har jag ägnat helgen åt att på olika sätt försöka övertala hönsen till att ruva. Jag har bett snällt, inrett fina reden, lämnat kvar stora ägghögar, pratat om kycklingar, visat bilder på duniga hönsbarn, försökt påminna dem om hur mysigt det är med ett gäng små pipmaskiner osv osv osv. Jag har även talat strängt till dem, hotat, diskuterat, mutat och slutligen stängt in 3 av dem i reden. Dock släppte jag raskt ut Tuva igen efter att hon skrikit så fula ord att äggen nästan började ruttna. Greta å andra sidan överlistade mig genom att smita ut när jag vände ryggen till.

Klara vågar jag inte sätta mina pengar på riktigt än. Hon ligger i alla fall kvar i sin låda under sin säckväv. ”mysigt va?” säger jag och sticker blidkande in diverse godsaker till hennes mörka håla. ”verkligen.” svarar klara bistert och puttar demonstrativt på övertalnings-ägghögen jag gett henne och som hon istället travat upp i en pyramidformation vid fotändan, där den absolut inte får sig någon kroppsvärme alls.

Hur som helst hörde jag mina små ägglingar ropar ängsligt från garaget att de var lite mörkrädda. Så nu gick jag ut med 6 svarthönsägg till en mycket mycket trumpen Klara. 6 kvar att adoptera bort alltså. Om nu Klara mot förmodan accepterar de hon fick nu. Hon såg föga moderligt på äggen jag gav henne.

Men precis när jag såg alla mina kycklingplaner flyga sin kos hör jag ett litet ”mors!” från ett av redena, och vem ligger där om inte vår käre Ramses! Honom kan man då alltid lita på! Nu är bara frågan om han har tid att ruva i 21 dagar, det känns inte som att det vore så klokt att överlåta hela flockansvaret på Falcon, han har trots allt fortfarande lägre rang än majoriteten av hönsen.

Tuva, Silke och Ramses myser

//F, som återigen gett sig in i äggångestens värld

Och nu vet ni det, sa Ramses

Hej kära hönsmänniskor! Ursäkta att vi varit försvunna så länge men det har varit för allas vårt bästa. Det har inte funnits något spännande att blogga om alls egentligen. Här får ni ändå en liten sammanfattning så ni inte känner er helt bortkollrade:


December:
Det snöar. Ramses fryser när han tänker på eländet. Svarthönsen vill gå ut men Ramses säger att det är för kallt.

Januari:
Det snöar fortfarande. -20 grader. Svarthönsen vill ut och bygga snögubbar. Ramses vill offra Falcon till kung Bore så våren ska komma. Falcon funderar på varför han bara fick dun och inga fjädrar. Jag sa att det var för att utställarna tyckte det var fint. Då gick han iväg för att lära Silke sticka.


Emmi var ute och gillade det faktum att hönsen höll sig i sitt hus

Februari:
1 meter snö och -20 grader. Ramses vaktar luckan så ingen ska gå ut och frysa ihjäl, Svarthönsen funderar på att spränga sig ut. Kochinmaffian tycker det börjar bli dags för kycklingar, halva ligan lägger sig och ruvar. Jag tar äggen av dem.

Yrsa var den allra ruvvilligaste, jag lyfte ut henne för att visa vilket dåligt kycklingväder det var. Sen bestämde hon sig för att ta en oplogad genväg in. Det gick sådär. Jag fick rädda henne.

Mars:
1 meter snö och -10 grader. Jag bär ut hönorna i snön till svarthönsens stora förtjusning. Kochinsarna skriker argt och går sen in och ruvar igen. Ramses står i dörren och ropar att alla ska komma in fort innan de blir förkylda.

Tjohotjohej (okej Sally (vänster) ryser av fasa det ser man, men de andra var gladare)

"KOM GENAST IN FLICKOR"

April:
VÅR! Hönsen börjar gå ute igen och katten ryser vid åsynen av dem

Då vet ni alltså vad som hänt? Perfekt. Då kanske man skulle kunna börja uppdatera lite på riktigt igen.

//F

Ramses är gud, sa Falcon

Vi är alla lika barnsligt förtjusta över att det äntligen kommit snö. Jag och Bente är helt eniga om snöns storhet och detsamma gäller de flesta jag känner. Undantagen är nog hönsen samt Koola Viola, de föredrar gräsmattor i december. (men de har fel)

Hönshuset är i alla fall isolerat och inpackat i trasmattor, något som jag tycker att borde räcka för att hålla kung Bore på avstånd. Tyvärr ser katten sin chans att hämnas sommarens oförrätter nu när det har blivit vinter. Hon ägnar dagarna åt att manipulera hönsflocken. Varje gång jag går till hönshuset möts jag av en hånflinande katt som ligger tryckt mot den stängda luckan, eller mot ett fönster. Hon ligger där och väser fram (sanna) lögner om hur hon får sova under täcket på nätterna och ligga på det uppvärmda hallgolvet på dagarna, hon försöker förpesta deras sinnen. Ramses, som närmast är att betrakta som vis numera, petar bara in slören i öronen och låter bli att lyssna på hennes kluvna tunga.

Emmi är en bråkig katt bråkig katt, Emmi är en bråkig katt bråkig kaa-aatt (någon som känner igen melodin?) 

Lille Falcon däremot, som fortfarande är ung och grön, han tror vartenda ord hon säger (förvisso är det ju sant men man behöver inte lyssna för det!). Han drömmer om uppvärmda golv och täcken att sova under. I praktiken har han ingen aning om vad någotdera är, det förstod jag redan här om dagen när han påstod sig vilja ha Whiskas - kyckling i gelé till frukost istället för hönspellets. Men trots att han uppenbarligen inte förstår mycket av vad katten lurar i honom förstår han tillräckligt mycket för att bli avundsjuk.

Falcon spetsar öronen för att höra vad Emmi viskar om utanför fönstret

Till råga på allt har han blivit hes, han säger numera “voff” istället för “kluck”. Och det må låta manligt men det ger honom sannerligen vatten på sin tjat-kvarn. Igår skrek han med fasa i rösten att han var alldeles BLÅFRUSEN!!!!, efter en närmare koll konstaterade jag snabbt att det berodde på att han är av rasen silke, och att dessa ska ha blå hud. Hur som helst ignorerade jag holländska Tyras illvilliga fniss uppifrån en sittpinne och installerade istället värmelamporna åt dem.


"Voff" säger tuppen, det ska jag komma ihåg att lära syskonbarnen nästa gång de hälsar på. Hans höga Silke hon säger ingenting hon, och inte bryr hon sig om katten heller.

Ramses kände genast igen ljusinstallationerna och skrockade förnöjsamt fram ett “kockkockkock titta flick-ick-ick-or, jag har installerat julbelysningen åt er, se så fint stjärnorna tindrar”. Hönsen “ooh-ade och aaaah-ade” givetvis en lång stund åt sin fenomenale tupp, de var mycket imponerade. Mest imponerad var Falcon men så har han också Ramses högst upp på sin lista med individer han beundrar.


Falcon och hans stora Idol, ibland försöker han få sova under Ramses värmande lockar men Ramses själv brukar reservera den platsen för någon av hönsen.

När Ramses provtryckt lampknappen ett par gånger och sett till så att allting fungerade vågade Falcon den fege även ta med sig sin höna till lamporna. Och när han med tindrande ögon deklarerade att Ramses fått sooolen att lysa återigen lade han sig förnöjsamt på rygg med benen i vädret för att sola magen.

Åsynen av en lite oproportionerlig silkestupp som förnöjsamt värmde sig i det röda lampskenet var helt klart för mycket för katten i fråga. Sist jag såg henne låg hon i badrummet och försökte tvätta sina ögon med tvål.



Tyra fortsatte skämta om blå hud för allt vad hon var värd heela natten lång. (och det lär bli en lång natt eftersom lamporna gör att de inte somnar utan sitter uppe och rumlar istället)

//F, tydligen vid liv

Ta på er yllebyxorna för nu är det höst flickor, sa Ramses

Ramses har som synes klätt på sig bästa vinterkarbusen

Det börjar bli höst ute nu, på riktigt. Inte bara på skoj som för ett par veckor sedan när man kunde avnjuta höstfärger OCH solsken. Nu kan man på sin höjd avnjuta metertjock dimma och ruggade hönsfjädrar.

I hönshuset pågår givetvis donandet inför vintern för fullt. Alla har sina egna mer eller oftast mindre viktiga sysslor. Kajsa ruggar förresten, skoj va?? Katten sågs i onsdags skratta svansen av sig utanför hönsgården och var i torsdags halt. Hältan har över helgen förbättrats och används nu främst för att få sig en andra (eller femte) portion mat.

Dvärgkochinmaffian sköter det administrativa, Klara och Greta krattar löv och plockar svamp, katten Emmi brukar sitta på behörigt avstånd och peka på flugsvamparna. Undrar om hon inte har ett horn i sidan till Greta sedan den Oerhörda Förödmjukelsen i våras. Kajsa och Etty har roffat åt sig de roligaste jobben som generaler. De delar ut order och tuktar latmaskar. Som hemligt vapen har de tagit holländskan Tyra, hennes motto är “show no mercy” vilket de som flyttat in efter henne har fått lära sig den hårda vägen.

Tyra, 400 gram och svart bälte

Svarthönsen Tora och Vera är lite av Ramses favoritflickor och de kommer därför undan med vad helst de önskar. För det mesta önskar de sig sol och maskgrävning i blomlanden. Det där med sol är lite svårt att ordna eftersom väderguden lämnade Skandinavien någon gång i slutet av Juli. Men Ramses behöver bara harkla sig lite diskret för att jag och M ska komma störtande för att agera livvakter när de är utanför hönsgårdens skyddande murar, så rabattpåtarbehovet får de i alla fall uppfyllt.

Ramses och några av favoriterna bättrar på brännan inför vintern (Kajsa, Ramses, Tora, Etty & Klara)

Silkestuppen Falcon har inte betrotts med någon riktig uppgift trots att han fysiskt sett är en rejäl tupp vid det här laget. Mentalt är han knappt ett ägg än. Det går så när man växer upp utan mamma har jag hört. Trots bristen på mod och räknekunskaper klarar han galant av att hålla koll på sin egen höna Silke och hennes kyckling Tuva, dessa två fick han i mandomspresent av hönsgurun B.  Silkesgruppens uppgift är för det mesta att göra så lite nytta som möjligt, man stöter på dem lite här och där, inte sällan tätt i hälarna på Ramses elitgrupp eftersom han är Falcons idol.

Bonusbarnet Tuva, Silke och Falcon i egen hög person

Kycklingarna har i uppgift att lyda order, varna för faror och agera lockbeten för rovdjur. På morgonen har de själva åtagit sig uppgiften att väcka grannskapet med gälla galanden (tror de ja). I verkligheten fungerar de, med sina gälla bebistjut, snarare som hovnarrar. Att majoriteten är friserade gör väl inte trovärdighetsfaktorn högre direkt. Jag och Vera ler i mjugg åt dem medan Emmi (katten) brukar se ut som hon fått upp en hårboll. Kycklingarnas trumf på hand är att årets enda hönor, Sally och Yrsa, har damp eller adhd eller vad det nu heter. En pittbullgen är det i alla fall. Kommer man in i hönsgården skrockar de förtjust (förvånansvärt vuxet) och hoppar upp i famnen för att bita en i pulsådern. De måste vara världens farligaste dammtussar.

Nedan är Tyke och Sally, ser ni Sallys blick? Förstår ni att man inte bråkar ostraffat med henne?

Och så Nestor, som jämfört med storasyster Sally är både snäll och välartad


















Ramses har åtagit sig uppdraget att hålla koll på spektaklet. Vilket han inte direkt gör eftersom han är så upptagen med att fjäska för svarthönsen att han inte har ögon för något annat i hela världen. Men jag och kochinsarna klarar det ganska bra själva faktiskt. Förra helgen t.ex. då lekte Mama B gräva ner vårlökar medan alla hönor, med Etty i spetsen, lekte gräva upp löken. 5 toasters!

Greta städar trappan inför vintern och låtsas som att hon inte känner till något om några omkringkastade blomlökar.

 //F, som fortfarande har ett par tuppar till bortadoptering, numera iklädda halsdukar och vantar.