fredag 22 augusti 2014

Lille Olof har attitydproblem, sa Judit.



Igår bestämde vi oss för att sammanföra Marta och barnen (som bor i en undulatvoljär) med resten av flocken (som mest springer runt på bergen och förstör blomland).

Jag tänkte mig scenariot ungefär såhär: Marta, plus Judit och lilla Olof, tar en varsin kappsäck under vingen och traskar ut till de andra. Där välkomnas de med mask och glatt kuttrande. Olof och Judit står under sin mors beskydd och Ture inbillar sig att barnen är hans. Idyllen är fulländad.

I själva verket gick det till såhär: Marta kacklar glatt över att äntligen få se något annat än undulatvoljärens insida, hon klättrar upp i komposthögen och bjuder barnen på pepparrot. Olof får hicka. De andra hönsen ser dem över huvud taget inte på tio minuter. När de, efter mycket tjat från vår sida, äntligen hälsar så vinkar Marta adjö till sina barn och försvinner iväg för att....hm....vänslas....med tuppen. Kvar på komposten står två förvirrade kycklingar. Då dyker svarthönsen upp över bergskrönet, likt skurkar på film.

Här har vi två möjliga scenarion:
1. Lille Olof beter sig som en normal kyckling och håller näbben.
2. Lille Olof har attitydproblem och börjar skrika fula ord åt svarthönsen.

Gissa vilket scenario som skedde? Korrekt. Scenario två.

Så ut ur pepparroten jämfotahoppar Olof, skrikandes den ena förolämpningen efter den andra åt svarthönstupparna. Först tror de inte sina öron och sen tror de inte sina ögon. Olof är alltså stor som ett smultron medan svarthönsen snarare är i storlek med ponnys. Upp och ner som en pingisboll studsar smultronolof medan han försöker omringa svarthönsen. Det går i ärlighetens namn sådär, dessutom är han fortfarande bitvis naken.

Eftersom hönsmor Marta är "lite upptagen" med tuppen just då ser hon inte riktigt vad hennes dumsnut till son har för sig och kommer därför inte till undsättning för att avstyra den annalkande katastrofen.

När svarthönsen skrik-skrattat klart åt spektaklet och bestämmer sig för att ge igen gör Olof det enda rätta. Han gömmer sig bakom sin syster Judit. Hon må vara en jordgubbe snarare än ett smultron, men hon är ändå inte stor nog att slåss med två tuppar av ponnystorlek. Framförallt är hon helt ointresserad av slagsmål.

Här lyckas jag och M äntligen ta in vad som precis utspelat sig framför våra ögon och snabbt som blixten återförs Marta och barnen till sin undulatvoljär. Till Martas besvikelse och Olofs smala lycka.

Idag har jag sett svarthönsen skissa på ritningar med olika tunnlar och katapulter, speciellt anpassade för undulatvoljärsinbrott.

"Det här ska lille Olof få fa-an för."


//F


1 kommentar:

  1. Jag skrattar så tårarna sprutar! Tack för en jättetrevlig blogg!

    SvaraRadera