måndag 8 september 2014

Dom e fula, sa Viola

"Mmmmm kaffe får vi smaka???"

Sååå i somras flyttade tre små svarthönskycklingar in här. De reste hit i en liten korg från 30-talet och tyckte till en början att utomhuslivet var minst sagt oroväckande. "Näääe", sa de alla tre och gömde sig bakom blomkrukorna.

Juni blev juli och augusti, kycklingarna växte och föga förvånande blev 66% av dem tuppar. Och nu har vi alltså minst en tupp för mycket. Speciellt eftersom både Ture och lille Olof finns. Vilket innebär att vi nästan har fler tuppar än höns.

Tuppslakt är ju inget krångligt. Vi slaktar tuppar varje år. Senast för ett par veckor sedan och de gjorde sig bättre som coq au vin än som slagskämpar. Men.... de här två är ju så SNÄLLA och roliga. Det bär mig emot något så oerhört att skicka iväg en tupp av den här kalibern till hönshimlen.

Nelson och Nelson är som tagna ur en pekbok. De ligger i solen och putsar Tures fjädrar, de springer ikapp över bergen - tjoandes "DU ÄÄÄR!!!", de skriker argt åt sparvhöken inifrån en enbuske, försöker bjuda hönsen och varandra på godis, de lyder Margaretas minsta vink, plockar tomater och bär iväg dem till hönsen (nåja, tomatskördandet kanske inte är en helt önskvärd egenskap när jag tänker efter) och är hejdundrande kära i Viola (som bara blir arg och skriker när de försöker charma henne). Idag åt de havrekex och stack ner näbben i kaffet.

De är helt enkelt rasande rara.

Men en av dem måste bort. Och här kommer vi till poängen: Är det någon på Åland som eventuellt skulle vilja ha en svarthönstupp? Kan i princip levereras till trappan med en liten rosett runt halsen och resväska under vingen.

Här är en Nelson, han har färre taggar på kammen än sin bror. Och rakare stjärt.

Här är den andra Nelson. Han har taggigare kam och en böj på stjärten.

1 kommentar:

  1. Men herregud vad tupparna låter underbara! Man vill ju bara ha. Tyvärr har jag redan en tupp... och så bor jag i Sverige. Men man blir ju så charmad.

    SvaraRadera