Dag 225. Detta är stort, sa Ramses

Det har varit förfärligt!!!
Jag har suttit ensam hemma och ruvat i soffan med böcker, tidningar, stickningar och filmer och inte minst choklad.
I nästan fyra dygn.
Däremellan har väninnor tittat in för kaffe och promenader och spännande samtal.
Ja, alltså, jag har fått roa fåglarna själv, det var det förfärliga.
Dom är ju så gruvligt bortskämda.
Undulaterna vägrade säga ett enda ljud, dessutom matvägrade dom den hälsosamma delen av framdukningarna.
Fasoner!

Emellanåt ha jag kollat utetemperaturen och skrikit lite för mig själv när det var mer än minus 15.
Åtgärder jag vidtagit:
- Burit varmvatten i hinkar med lock på och ställt in till hönsen.
(Herreguuud va kompost, skrek Ingeborg som kände igen hinkarna.)
-Satt in snö i en bunke ifall vattnet skulle frysa. Dom äter alltid snö från mina kängor när jag kommer in och det är ju vatten tänkte jag.
(Riiiis, tutade Tuttan med huvudet i bunken så snön yrde)
- Kollat stickmönster över hela webben om det finns såna fina flätstickade tröjor till höns som det finns till hundar. Finns inte, kan jag berätta.
(Syyynd, jag vill ha en kornblå av angora, sa Etty von Koch, skulle va snyggt till benen).
- Haft värmelampan på dygnet runt. Japp.
Vad hände då, jo dom började värpa som kulsprutor och det var hela tiden kö till favoritvärpredet.
Kajsa och Greta åtminstone fick kycklingsug och måste brottas ner för att släppa ifrån sig äggen.
Som bot mot det släckte jag lampan.
Följande morgon när jag gick ut var jag helt förfärad ifall dom frusit ihjäl eller flyttat från orten.
Jag väntade mig världens utskällning.
Det var helt knäpptyst, så tyst att jag tänkte gråta en skvätt av förskräckelse.
Jag började med att kika in genom ett fönster.
Och där satt Ramses på högsta stubben och läste högt från Koola Violas blogg.
”Vi har fått en award flickor” sa han ”det är stort”.
”Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen kommer det att vankas papegojblandning från fina butiken i stan”.

Gissa vem som åkte till stan med hönsskit under stövlarna och okammat hår.

Nu är i alla fall F hemma från sina äventyr och vi återgår så sakta till vardagen.
Det är så oändligt vackert.
Minus fem, orörd snö och en måne som för några timmar sedan passerade förbi plejaderna.
Björkarna avtecknar sig som broderier mot natthimlen.
Elden sprakar lite försynt i spisen, som om den vet att vi går mot natt.
Det finns så mycket att vara tacksam för.
//M