Dag 263. Akta er för kölden flickor

Ute är det växelvis smällkallt och glashalt. Att besöka hönshuset är förenat med livsfara, i somras tedde allt sig så enkelt. Man skuttade ut och hälsade på ett gäng morgonpigga fjäderfän. Men nu på vintern inser man att 5 backar på 50 meter är en låång sträcka. Lång och dödlig.

Jag vet inte riktigt om det är vi eller hönsen som är mesiga. Men alla andra bloggare tycks ha hönor som pulsar runt i snö och orkan. Våra hönor bäddar ner sig i halmen inne i sitt uppvärmda hus och ägnar sig åt valfria sysselsättningar, Ramses lagar mat, Tuttan skriker, Ingeborg letar efter mer mumsig snö, Klara stickar, Greta flygtränar och beundrar ägg, Kajsa sprättar och Etty går vilse. Då och då kastar någon en blick ut genom fönstret ”har våååren kommit än flickor” undrar Ramses och tittar upp från sina grytor (idag med kål, rostbröd, undulatfrön, korv och ost), men det hade den inte heller idag.

Dock bestämde jag mig för att lura ut dem en stund trots bristen på möra maskar och spröda maskrosor. För att göra det hela ännu mer avancerat har kvalsterbehandlingarna vid ytterdörren gjort att Ramses tycker han är liiite för ståtlig för att gå ut genom någon pluttig hönslucka. De vill gå ut genom en värdigare utgång. Sagt och gjort, jag möblerar om hinkar, flyttar stubbar, tar bort värmande mattor, omorganiserar sopborstar och plockar upp efterblivna halmstrån – allt för att hönsen ska gå ut där det behagar dem. Som ett gäng jordekorrar skuttar de alla ut genom dörren och vidare mot den stenhårda komposthögen. Alla utom Tuttan, som tycker det är ka-ka-KAAAAAAAAAAAAAAAAALLT. Hon stannar hellre på tröskeln och skriker åt de andra att komma in igen för nu när de är ute nååår hon inte att hacka dem när de äter.

En utgång med snäppet högre klass.


Greta hoppar förbi, med en elegans som hade gjort vilken gasell som helst grön av avund.


Ramses tittar noga efter så inga faror lurar


Och med en sällan skådad elegans skuttar han iväg


Och Tuttan stannar inne


Väl ute har alla väldigt roligt, fast inte så länge. Ingeborg har bara roligt i ungefär 34 sekunder, sen blir det så kallt om fötterna att hon nästan vrickar tårna i sina ivriga försök att inte sätta ner fötterna på den isiga marken. Kochinmaffian har i alla fall roligt heeela tiden. Så roligt att Ramses blir lite orolig mitt i allt mossätande, för hörde han inte en hackspett ropa? Och var det inte en korp som smög förbi ovanför grantopparna?? (5 km ovanför grantopparna förvisso, men den fanns där). Och tänk om rääääven kommer smygande när hans favoritflickor är ute, i maskopi med den där löjliga katten.

Etty von Koch är mycket förtjust över att få äta lite vilt skräp.


Ingeborg tyckte inte att det var alltför varmt och skönt


Ramses visar vägen till den bästa mosstuvan. Hönsen följer beundrande efter.


Var det en hackspett som skrek? En mööördar hackspett??


Den farliga korpen. Dödligt nära.

Tillslut blir han alldeles stirrig av sina egna fantasier att han vilt vallar alla 4 motvilliga kochindamer mot dörren och kacklar åt dem att hoppa in hoppa in. (Ingeborg har redan skuttat in i smyg och Tuttan gick aldrig ut). I samma sekund som de stiger innanför dörren ångrar de sig och börjar bete sig ouppfostrat, leka med sågen (Kajsa), Hoppa ner i tomma hinkar (Greta), gå vilse bakom mattan (Etty) osv. Vid det laget brukar jag gripa in och hjälpa Ramses att styra dem de sista metrarna mot matskålen. Framme vid den blir Ramses så vild av glädje över hur perfekta hans nya maträtter är att kammen nästan krullar sig.
Och ungefär där ger jag upp försöken att ordna en fin friluftsdag. Hönsen kanske kan vara ute hela 11 minuter i morgon istället för dagens 7.

Greta har ingen lust alls att gå in

Ramses försöker bestämt lura in hönorna

Väl inne bjöds det på lördagsgodis. Undulatfrön.

"Ät ordentligt nu flickor så inte korpen kan tar er"

//(hör och häpna) F