Dag 180. Insnöad på höns

Det är så nytt det här med höns, så snö i kombination med dom har vi ingen erfarenhet av.
Jag som stickar vantar och sockor åt familjen så stickorna glöder, har funderat på liten mössa med snöre under hakan åt hönsen så dom inte fryser kammen av sig.
Sockor går ju inte, då fastnar dom bara i halmen och inte kan dom hålla fast sig på pinnen.
Det är ju i och för sig ett mindre problem.
Det är bara Tuttan som bryr sig om pinnen och bara ibland.
Dom andra ligger i en hög på varandra.
Där kunde ju i och för sig en varm filt vara något.
Men då kvävs väl Ingeborg som ligger underst.

I alla fall så kokade jag majs till dom och gick ut för att ta ett litet snack om snö och kyla.
Dom såg inte ut att lida alls.
Dom samtalade högt med varandra ”Jasså, nu kommer hon, det var på tiden”.
Tuttan, som tror att alla har nedsatt hörsel, skrek till Greta ”kommer hon dragande med kokt ris idag igen så tror jag att jag skiter på fatet”.
Efter att ha ursäktat mig å det ödmjukaste satte jag ner majsen och dom mumsiga bröden på golvet.
Tuttan kände efter med foten om majsen var lagom varm och sen åt hon med sitt ovanligt dåliga bordsskick.
Ramses var fullt upptagen med att berätta hur han hade tillagat maten så han höll på att missa hela kalaset.
Etty von Koch, som från att ha blivit betraktad som lite bakom flötet, men som blev adlad av hönsforumet för sin blåa färg och gula fötter, tog ett korn i näbben och gick avsides för att äta i hemlighet.
Antagligen hinner hon få väldigt lite mat när hon ska va så fin.
Ingeborg passade på att äta lite snö från mina stövlar.

Hela diskussionen om snö och kyla glömde jag bort.
Undrar om dom är riktigt normala där i hönshuset.
//M

Etty von Koch