Dag 165. Blind som en höna

Höns är nästan dom farligaste djur jag vet just nu.
Som hypokondriker i elitklass så kan hönsprojektet bara sluta på ett sätt.
Jag kommer att skickas till slakt.
Hönsens stundande ihjälfrysning har diskuterats hela veckan och det bara för att temperaturen passerat noll-strecket några nätter.
Eftersom det bara är veckosluten som har timmar tillräckligt för att göra något utomhus så tog vi itu med innertaket idag.
Ramses hade ingen lust att ta flickorna med sig ut för det var dimma ute och han hade skymtat en farlig hackspett i en tall.
Bara han nämnde hackspetten så var hönsen ute och stod och stirrade intresserat åt alla håll.
Alla stirrade utom Ingeborg som stod och försökte rycka loss en ovanligt fin stjärtfjäder på Tuttan.
Fy vad jobbigt det är att arbeta uppåt, man får skräp i ögonen och jag som hade glömt bort den livshotande hönssjukan som jag fick i ögat härom sistens blev nu blind på båda ögonen.
Men jag såg i alla fall att jag fick hönsskit på handen så nu är coccidiosen bara att vänta på.
Det kliar på ena benet och det kan, säger bara KAN, vara ett farligt kvalster så det drar ihop sig till kalkben innan julafton kära vänner.
Jag är lite bortdomnad på ena sidan ryggen där jag sträckte mig och jag anar nu att det är marek som sprider sig i sakta mak, få se om jag lever till lucia?
Jag nös tre gånger för en timme sen och det hörde jag att hönsen också gjorde idag när dom var ute i lövhögen. Pneumoni!
Antagligen är det slut med mig innan första advent.
Men hönsen kommer att ha det bra i alla fall för om jag får hålla på lite till så har dom innertak innan dess.
Jo men en sak till, sen när jag kom in bakade jag en ursinnigt god kaka som jag åt lite för mycket av så nu lutar det lite åt stopp i krävan också.
Suck!

//Mama B