Dag 214. En undulat, ta mig katten!

Katten har det riktigt jobbigt nu.
Hon är en riktig fågelvän, säger hon.
Hon skulle så gärna ställa upp och plocka ägg.
Hon gör vad som helst för att få komma in i hönshuset och kika.

Häromdagen hade hon huckle och liten korg på armen, men inte ens det gick hem.
Hon ligger under hönshusgolvet med örat emot för att höra vad vi säger med snäll röst till hönsen.
Hon skulle med glädje smaka på hönsmaten - om hon bara kunde klämma sig igenom nätet.
Hon har försökt övertala Klara till en promenad i armkrok längs stigen till komposten men blev utskälld av både oss och tuppen.

Nu har hon hittat en liten kompis att öva på.
Det dök upp en ny undulat i huset.
Han sitter i karantän i sonens rum och skriker allt vad han orkar till nedre våningen, där undulaternas befrielsefront huserar.

Katten, som har fattat att allt som är inomhus och rör sig är förbjudet att sätta klorna i ( ja utom förskolebarn då som hon klipper till när hon tycker dom blir tröttsamma), har valt att bli den lilla fågelns mentor.
Hon ligger hopkurad intill buren och ler vänligt och spinner.
Kläm på lite Buttis så kanske det kommer ett ägg säger hon förväntansfullt.

Lille Buster, som undulaten heter, har låst in sig med dubbla knutar i buren och sprutar upprört mat genom gallret ut över skrivbord och allt annat inom två meters radie.
Sonen – han har flytt till lugnet och ron hos tupparna i skärgården.
Och jag ska sätta upp en spegel i golvhöjd så hon får se att hon inte är en fågel.
//M