Köpa godis, sa Messy

Och här kommer en sommarlovsrapport från hönsflocken.
Alla lever ännu.
Trots räv, hundar, främmande kattor, farliga måsar, hemska hökar, ringlande ormar och jättefarliga saker man kan sätta i halsen.
Flora har lärt sig prata lite, typ mamma, tupp och kaka (nej jag skojade bara) men hon hörs lite som en höna ibland.
Tuttan hårdbevakar dörren på morgnarna så att hon kan skrika allt vad hon orkar när jag kommer ut.
En dag när det var mulet och regndisigt sådär, så försov hon sig och irrade inte ut förrän vid elvasnåret.

Kycklingarna har klagat på mig i snart en vecka nu, vi fick nämligen slut på smågodiset.
Därför har jag pallrat mig iväg till civilisationen för att inhandla lördagsgodis till kycklingarna, vanliga människor kallar det för undulatblandning eller parakitblandning, det går bra vilket som
.
Hönsen har mitt i allt tagit äggledigt – vilka fasoner – mitt i ljusaste sommaren.
Dom gör så dom där småhönsen, sa en bekant jag träffade i stan idag.
Tur, jag trodde det var nåt fel på mina damer.
Av någon konstig anledning bryr jag mig inte riktigt om det. Det uppvägs med råge av att ha höns som vill vara nära och som vill följa mig efter ved och som äter ur handen och sitter i famnen.
//M

Du e min mamma också, sa Kajsa

En kort rapport om läget i skärgården.
Hönsen är nu på sommarnöje.
Eller nöje och nöje, Ramses och jag tycker att det finns för mycket måsar.

Särskilt när det myllrar av 9 kycklingar som går ner i en måshals på ett svälj.
Jag fick lov att ta alla mina trastnät och spänna upp mellan träden för att kunna dricka en endast kopp kaffe i lugn och ro utan att få nackspärr genom att stirra upp i luften åt alla håll samtidigt.
Det vilar nu en trevligt grön skymning över gården och jag går hukande omkring.

Lilla Tyra är lika rolig som Ingborg, så nu har jag två knasbollar som hänger mig i hälarna och kollar vad jag gör samt följer mig till utedasset.
Tuttan lever fortfarande och skriker för full hals så fort jag kommer ut på morgonen.
Flora kan inte bestämma sig vem hon ska hänga med men det är mest Vera och hon som irrar runt i enbuskarna på egna äventyr när dom andra försöker bilda flock med Ramses. Flora har inte lärt sig prata som en höna ännu utan hörs som en liten kyckling fast hon är lika stor som svarthönsen.
Hon är så vansinnigt söt.
Ja och så kochinmaffian då, dom har ju sina kycklingar, utom Kajsa som får vara med Klara och hennes lockiga flock. Ibland tror Klara att Kajsa är liten ännu och matar henne också när hon hittar nåt fint. Det tycker Kajsa är underbart. ”För du e ju min mamma också” säger Kajsa och suger in masken som om den vore ett spagettistrå.
//M

Knycker bäst som knycker sist, sa Etty

Under de många långa dagarna Etty låg i sitt (tråkiga) rede och (hade tråkigt) läste tror jag att hon kanske hittade en kokbok. ”Man tager en kyckling” stod det i receptet, och aha tänkte Etty, det vill ju jag göra. Målmedvetet klämde hon sig ner bredvid Greta och hennes pipande ägg. Och när helgen var över hade hon hips vips tagit sig fem kycklingar. Greta, som varit lite väl upptagen med att få fjädrarna att blänka framför att hålla koll på äggens kläckningsdatum, hade inget att invända och nu går de runt i hönsgården med sina fluffiga barn. Och trots att Greta och Etty (speciellt Etty) är väldigt lyckliga över sina bebisar så verkar de tycka att kycklingskötsel är något man ägnar sig åt när man inte har något bättre för sig, och enligt dem själva har de bättre saker för sig ganska ofta. För det mesta faktiskt.

Holly (slätslät) kvarglömd på tröskeln



Det är inte det att de inte vill ta hand om dem, men de har liksom inte riktigt koll. Flera gånger har jag hittat Etty, då hon förundrat kikar åt alla håll för att försöka lista ut vilken kyckling det är som skriker som en galning, man får då vänligt påpeka att jo det är kycklingen du STÅR PÅ som piper kära du. Aha tänker hönan i fråga och backar raskt bort från den numera mosade pipmaskinen, ofta backar hon så raskt att den som åkt på hennes rygg trillar ner med huvudet före i en sten och får hjärnskakning medan hon själv trampar på de tre stackarna som stod bakom henne och försökte gnugga sanden ur ögonen. För jo sand i ögonen har de ofta, Greta och Etty bryr sig inte om vem eller vad som står bakom när de letar efter kycklingmat. Och eftersom det för det mesta är en skock goddissugna kycklingar som står bakom har de fått sin beskärda del stenskott i sina små huvuden.

Etty försöker låta bli att trampa på Ylva


Detta står väldigt i kontrast till hur Klara uppfostrar sina afrokycklingar, hon gullar och pussar och matar och tvättar och solar och rapar och borstar sina små glin tills de är alldeles rosendoftande och proppmätta. Hon skyddar dem mot allt som inte är farligt och allt som är farligt. Förvisso är det enda farliga Tuttan, hon skulle behöva starkare glasögon för hon påstår att hon inte alls kan förväntas se skillnad på kycklingar och köttbullar. Eller kycklingar och dammråttor som hon gapskrattande säger varje gång hon kastar en blick på Klaras friserade liga.

Klara med sovande Messy

Klara var förutseende nog att lära sina kycklingar ett par viktiga regler; mat och inte mat samt mamma och inte mamma. (Vad Flora fick lära sig den hårda vägen alltså). Greta och Etty glömde absolut att läsa instruktionsboken där det står om vad man gör med äggen när de väl kläckts, för det här med vem som är mamma det har deras kycklingar ingen större koll på. Flera gånger har jag hittat dem gömda under en mycket förnärmad Klara som vilt rotandes i sina fluffiga byxor försöker ta reda på var den lilla nidfågeln gömmer sig så hon ska kunna slänga den så långt hon bara kan. Det är tydligen jättesvårt att se skillnad på Klara (inte deras mamma) och Greta (en av deras mammor) bakifrån. Denna bristfälliga uppfostran har i alla fall fört med sig att varje gång man lyfter upp någon av kycklingarna tänds ett märkligt tindrande i deras ögon och man riktigt ser hur de dyker upp blinkande skyltar där det står ”majsburksmamman” så fort de får syn på en. Sen somnar de som vissna blommor där de hänger och dinglar nöjt snarkande från ens hand. Detta är tyvärr något som Klaras väluppfostrade morsgrisar aldrig skulle få för sig att göra. De vrålar för full hals att de KOMMER BLI DÖÖÖÖÖÖÖDADE vilken sekund som helst om man så mycket som rätar ut en av deras krulliga fjädrar.

"hm... var e min mamma?"


För krulliga är de utan tvivel, Klara tittar bekymrat på deras bråkiga frisyrer och sneglar sedan mörkt på Ramses överväldigande krull. Ramses däremot, han struttar/haltar nöjt omkring med näbbgiporna uppdragna ända till kammen ”det här gjorde jag bra” skrockar han och jämför fjädrar. Turligt nog har vissa hönor också fått säga sitt så tre av EttyGretas blir släta i alla fall, om inte Tyra och Vera skulle få för sig att lura i dem att peta ner tårna i eluttaget vill säga, i så fall kommer vi nog få 100% lockigt.

Nöjd far


Ytterligare en viktig grej Etty och Greta har svårt med är att hålla koll på var kycklingarna är. Ibland tycks de märka att det varit misstänkt stilla under fjädrarna och när de tar sig en titt inser de att de visst glömt kycklingarna någonstans. Ofta utanför hönsgården i en grästuva, eller inuti hönshuset under en stubbe, eller utanför hönshuset i en låda. Kycklingarna känner sig inte alls tillfreds med följande behandling utan ibland har de skrikit så ilsket att de blivit alldeles blåa i ansiktet. Detta brukar ske med en förtjust publik i form av svarthönsen Tora och Vera. Att titta på ilskna kycklingar står högt upp på deras 10-i-topp lista över nöjen.

Vera och Tyra är bänkade framför dagens "övergivna-kycklingar-show", med melonsnacks och allt.


Klara och hennes krullhuvuden håller däremot ihop i bestämda formationer


Och för ett par dagar sen, då det var högläsning ur en hönsbok hittade vi en mycket talande liten uppmaning, "låt inte ettåringarna ruva" stod det, "de är för vimsiga för att ta hand om kycklingar". Åh kära bok om du hade berättat det innan det var försent.

//F, som ikväll ska frakta ut hönsen till den internetlösa sommarstugan