Dag 248. KAKABAAAAAK sa Kajsa

Efter tredje kvalsterbehandlingen tycker vi personligen att vi blivit lite av proffs på det här med att smörja hönsfötter. Hönsen har också lärt sig precis vad det är på gång när de ser den blåa tandborsten (”är hon tokig vi har ju inga tänder” skrek Tuttan åt Etty som inte alls förstår vad tänder är, hon förstår sällan någonting alls vid närmare eftertanke. Och snart blir hon nog döv också såsom Tuttan skriker). Hur Tuttan, Ingeborg och Ramses ser på det här med fotmassage har ju Mama B redan skrivit om i det förra inlägget. Men att behandla kochinmaffian är ibland förenat med livsfara.

Etty von Koch som gick från lite bakom till adlig på ett nafs växte aldrig upp. Medan hennes systrar blir biffigare och hönigare för var dag som går är Etty fortfarande så liten att man först förväxlar henne med ett ägg, när man väl lyft upp henne tappar man bort henne i handflatan. Att hon pep vilt i början som tecken på ogillande gullighetsförklarades bara och så gick det med den saken.

Greta är min väna lilla flickhöna som först gråter en stund över att behöva lämna sin ruvande mamma och sen gråter en stund över att behöva vara alldels ensam utan de andra hönorna. Detta brukar dock gå över snabbt och för att uthärda själva behandlingen sjunger hon för sig själv tills tårna börjar sprätta så vilt i takt till musiken att salvan nästan vispas till grädde i våra händer.

Systern Kajsa är ALLT annat än vän och flickig. Hon har i princip växt om Ramses vid det här laget. Till skillnad från de andra i kochinmaffian tycker hon inte alls det är kul att ligga hela dagarna och ruva på absolut ingenting i väntan på kycklingar. Inte heller tycker hon det är roligt att åka i framnen som någon kramig höna. När man lyfter upp henne skriker hon så högt att grannes jakthund tre åkrar bort blir lomhörd och sångsvanarna en och en halv skog bort tror att de tappat bort en viktig flockmedlem. Slåss gör hon också. Mycket. Och hårt. Innan man tagit med henne de tre metrarna till dörren där vår lilla sjukstuga huserar är man både medvetslös och hörselskadad. Efter så mycket vilt flaxande att man själv lättat från golvet och flugit till salvburken minns hon plötsligt att hon tycker om att sitta på axeln. Och när hon väl sitter på axeln – mycket nöjt – måste hon skrika lite bara för att berätta hur högt upp hon är. Ramses som alltid tror att någon blir mördad när hon sätter igång med sina avgrundsvrål (det är inte utan att man själv tror att någon blir mördad) får nästan fjädrarna att rakna av oro över hur det går för hans flickor där han springer fram och tillbaka fram och tillbaka i hönshuset.Nåja, förr eller senare är salvan påkletad och en mycket förtjust Kajsa får gå ut och stampa i snön. (Det är ungefär nu Etty har ätit så mycket snö att hon stälpt)
Efter Kajsa får man alltid återhämta sig en stund innan alla sinnen fungerar behjälpligt igen.

Då brukar det vara Klaras tur.
Klara har medan allt pågått tryckt sig djupare och djupare ner i halmen. Hon tänker då INTE lämna sina tilltänkta ägg ens för en kort sekund.Och verkligen inte för en så lång sekund som en fotpedikyr tar. Nej det har hon då INTE tid med skriker hon vilt och håller sig fast i halmen allt vad hon kan. När hon får syn på mig gallskriker hon gällt och fluffar ilsket upp alla sina fjädrar i ett vildsint försök att se mordisk ut.Förr eller senare vinner i alla fall jag kampen och trots att hon spikat fast sig själv i underlaget brukar hon bli utsläpad tillsist. Under hela putsningen vrider hon sina fjädrar i förfäran över hur det nu ska gå med hennes ägg och ackackackockockock tänk om de saknar sin maaaamma. Att upplysa henne om att hon inte har några ägg hjälper föga. Man får helt enklet putsa på och se hur kvalsterbona flyger hit och dit. När man släpper ner henne i snön tjuter hon resignerat tills hon blir alldels fluffig och lägger sig huttrande ner på valfri isbit för att gå en långsam död till mötes bara för att hämnas.

Efter en snabb överblick av hönsgården möts man alltså av en Ingeborg som skulle vilja ha något goooott, Etty som förtjust ätit så mycket snö att hon nu är att förväxla med ett snögubbshuvud, Tuttan som med sina enorma snöskotoffelfötter glider förbi på en snödriva vildsint tutande allt vad hon kan, en Kajsa som intresserat djungelvrålar till sångsvanarna en halvmil bort, Greta som med sina rådjursögon koncentrerat sitter på en stubbe och önskar sig ett ägg eller kanske en mask samt Klara som bestämt ligger i en annan snöhög för att döööö, och så Ramses som försöker hålla koll på spektaklet. Då ger man bara upp och öppnar äntligen luckan igen så de kan få springa allt vad de kan in genom luckan för att se om någon kanske bjudit på något gott medan de varit borta.

//F over and out

Dag 243. Sluta kittlas, sa Tuttan

Det är inte klokt vad höns är roliga.
Vi har gått och kikat ett tag för att se när vi tillsammans skulle vara hemma i dagsljus.
Vi behöver dagsljus för nu har hönsen fått *visk visk så hönsforummänniskorna inte hör* benkvalster.
Och åtminstone vi behöver vara två för att smörja hönsfötter.
Nu har vi i alla fall smort in dom med den rekommenderade salvan.
Aldrig att jag har trott, i mina vildaste stunder, att jag skulle stå och smörja en tupp mellan tårna.
Men nu har jag gjort det också.
Ramses tittade noga hur jag gjorde ifall han skulle göra det själv i fortsättningen.
Ingeborg kikade ifall hon skulle komma åt att äta lite salva och Tuttan skrek av skratt så jag blev lomhörd en lång stund.
Dom andra tittade intresserat på och Etty skulle ha velat ha lite nagellack.
Det här lär vi nog ha mer att berätta om.
När vi gick iväg hörde vi Klara stå och småsvära över att hon hade så hala fötter så hon inte kunde hålla i spiken när hon skulle spika upp den nya Awarden från Äleberg.
Kreativa typer, dom där, hönsen.
//M

Dag 225. Detta är stort, sa Ramses

Det har varit förfärligt!!!
Jag har suttit ensam hemma och ruvat i soffan med böcker, tidningar, stickningar och filmer och inte minst choklad.
I nästan fyra dygn.
Däremellan har väninnor tittat in för kaffe och promenader och spännande samtal.
Ja, alltså, jag har fått roa fåglarna själv, det var det förfärliga.
Dom är ju så gruvligt bortskämda.
Undulaterna vägrade säga ett enda ljud, dessutom matvägrade dom den hälsosamma delen av framdukningarna.
Fasoner!

Emellanåt ha jag kollat utetemperaturen och skrikit lite för mig själv när det var mer än minus 15.
Åtgärder jag vidtagit:
- Burit varmvatten i hinkar med lock på och ställt in till hönsen.
(Herreguuud va kompost, skrek Ingeborg som kände igen hinkarna.)
-Satt in snö i en bunke ifall vattnet skulle frysa. Dom äter alltid snö från mina kängor när jag kommer in och det är ju vatten tänkte jag.
(Riiiis, tutade Tuttan med huvudet i bunken så snön yrde)
- Kollat stickmönster över hela webben om det finns såna fina flätstickade tröjor till höns som det finns till hundar. Finns inte, kan jag berätta.
(Syyynd, jag vill ha en kornblå av angora, sa Etty von Koch, skulle va snyggt till benen).
- Haft värmelampan på dygnet runt. Japp.
Vad hände då, jo dom började värpa som kulsprutor och det var hela tiden kö till favoritvärpredet.
Kajsa och Greta åtminstone fick kycklingsug och måste brottas ner för att släppa ifrån sig äggen.
Som bot mot det släckte jag lampan.
Följande morgon när jag gick ut var jag helt förfärad ifall dom frusit ihjäl eller flyttat från orten.
Jag väntade mig världens utskällning.
Det var helt knäpptyst, så tyst att jag tänkte gråta en skvätt av förskräckelse.
Jag började med att kika in genom ett fönster.
Och där satt Ramses på högsta stubben och läste högt från Koola Violas blogg.
”Vi har fått en award flickor” sa han ”det är stort”.
”Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen kommer det att vankas papegojblandning från fina butiken i stan”.

Gissa vem som åkte till stan med hönsskit under stövlarna och okammat hår.

Nu är i alla fall F hemma från sina äventyr och vi återgår så sakta till vardagen.
Det är så oändligt vackert.
Minus fem, orörd snö och en måne som för några timmar sedan passerade förbi plejaderna.
Björkarna avtecknar sig som broderier mot natthimlen.
Elden sprakar lite försynt i spisen, som om den vet att vi går mot natt.
Det finns så mycket att vara tacksam för.
//M