Våra dvärgkochins driver någon slags litet familjeföretag. De är de enda av våra hönor som haft en normal uppväxt och de har således en klar fördel här på landet. Ramses, den friserade fluffbollen som tar sig själv på ytterst stort allvar, leder ligan (tror han). Egentligen är det Kajsa, den klart manligaste av dessa fyra, som styr och ställer. Klara har egenhändigt äggnappat och ruvat fram Greta, Kajsa och Etty och de var våra starthönor tillsammans med virrpannorna Tuttan och Ingeborg. Ramses fick följa med hit som högste-tuppen för att slippa bli tuppsoppa, han kanske inte har utseendet för sig och hans rumpa är lite för fluffig för att det ska bli några kycklingboomar, men han är mycket mycket snäll och han vet inget roligare än att imponera på sina flickor. Mest imponerad brukar han själv vara - och det vill inte säga lite.
Ramses
stolt friserad tupp
Klara
urmodern
Greta
den fina
Kajsa
den brutala
Etty
den envisa
Sally
den bestämda
Yrsa
den argsinta
Tuva
den morrande
*************************
Holländskorna
Här bor också 1 holländska, förut hade vi två men vår absoluta favorit och gullegris Ingeborg blev uppäten av en djävulskatt. Så nu har vi bara lilla Tyra kvar, men holländskor är troligtvis vår favoritras så till våren ska det letas renrasiga ägg (hör av er om ni har!). Holländskor är ganska små och ganska virriga. Det är inte ovanligt att man förväxlar deras ägg med myrägg, det är inte heller ovanligt att man ser en flock ivriga koltrastar på taket, vilt lockande och pockande för att försöka befria sina (inbillade) flockmedlemmar. Det är också ganska lätt hänt att man tappar bort dem, eller att de tappar bort sig själva. Men gulliga är de, och då kan man stå ut med pygméfasonerna.
Ingeborg
den försvunna
Tyra
den som alltid är överallt
*************************
Svarthönsen
Våra vackra damer Tora och Vera glider runt i hönsgården och ser omåttligt ståtliga ut. De inte bara ser ståtliga ut, de ÄR ståtliga. Ramses är omåttligt betuttad i dem, tyvärr är han lite för kort i rocken men det hindrar honom inte från att ägna dagarna åt att se till att de alltid har det bästa inom räckhåll. Eftersom vi inte vill ha dvärgsvartkochins till våren får vi nog lov att köpa lite svartägg åt hönsen att ruva på (har ni så hör av er!). De är som tur är väldigt fredliga av sig, förutom när de tröttnar på att ungtupparna inte förstår vad "låt mig vara ifred din äckliga dvärg!!!!!!!!!"-betyder och därför bestämmer sig för att jaga ut dem så långt i skogen att de aldrig mer hittar hem.
Tora
den luriga
Vera
den vackra
*************************
Silkestruppen
Sommaren 2009 adopterade vi en silkeskyckling eftersom våra egna ägg vägrade kläckas. Vi döpte henne till Flora, när hösten kom började Flora gala och vi fick motvilligt inse att det kanske var en tupp vi hade skaffat oss och ingen höna. Eftersom vi vid det laget hade blivit alldeles för förtjusta i den lilla luddiga blev vi helt enkelt tvugna att döpa honom till Falcon och (med hönsguru B's hjälp) skaffa honom en höna. Denna höna var den lätt glömska ensamstående modern Silke, med sig hade hon sin oäkta dotter Tuva (en dvärgkochin). Nu går de tre alltid tillsammans och Falcon tittar inte ens åt de andra hönorna (kanske mest för att han är rädd för dem...)
Falcon
den fluffige
Silke
den nöjda
*************************
Katten
Vår fjortonåriga katt Emmi spelar bi-roll just i det här sammanhanget, men hon är i högsta grad med där allt händer. Eftersom huset är fullt av fåglar (4 papegojor och 11 fjäderfän) har hon med åren blivit en mästare på självkontroll. För att klara av alla påfrestningar de retsamma hönsen utsätter henne för måste hon ibland sluka rödhakar hela, men det är väl sådant man får ta sade jag (undrar vad rödhaken själv sa). En gång skulle Emmi skoja till det lite och gå in i hönshuset, men där mötte hon tyvärr en vansinnigt upprörd Greta som med skrik och slag jagade ut henne genom hönsluckan igen och vidare ut genom hönsgårdsdörren. Men för det mesta kommer de ganska bra överens.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar