Dag 266. Nu blir det pedikyr flickor, sa Ramses

Min bättre blogghälft var ute på stylinguppdrag och jag fick ta tag i de mindre glamorösa uppgifterna. Som att trimma hönstår. Glad i hågen med rosor på kinden och solsken i blick, läpparna blå utav bärer och bl.. nej vänta nu fel saga. Var var jag? Jo; välförberedd med potatismjöl och en inte för ändamålet helt korrekt sax samt en blommig nagelfil begav jag mig ut mot hönsens boning. Detta med kloklippning var en ny erfarenhet för oss alla. Klara är lite av en skogsgumma så hon är inte så belevad inom det här med pedikyr och sånt, men kycklingflickorna hade läst om spa och om att matcha nagellacket med fjäderdräkten i det senaste numret av Hönsa så de var med på hela projektet. I teorin alltså.

Greta var först ut, hon satte sig snällt och med förväntansfull blick i famnen, blundade sedan hårt och räknade till tre det snabbaste hon kunde sen ansåg hon sig vara klar och skulle precis skutta iväg innan jag fick tag om henne igen. Sen tjöt hon det argaste hon kunde och gömde sina iskalla tår innanför min jacka innan jag lyckades lirka fram henne och med milt (vilt?) våld klippa klorna. Elegant som få. Greta blev så förtjust och tittade så noga på sina nya fötter att hon helt svängde av åt fel håll och försvann iväg runt ett hörn när jag släppte ner henne i snön. Eftersom hon trots allt är uppvuxen i skogen räknade jag med att hon skulle klara sig själv de 10 sekunder det tog att ta fast och klippa Klara, den hönan har då alltid varit ett föredöme av alla de slag, förutom just på den envisa ruvningsfronten gällandes inte-ägg då. Där är hon mycket o-föredömlig.

Greta sekunderna innan hon glatt svänger iväg åt helt fel håll

När jag släppt iväg Klara så hon och Greta kunde gå runt i snön och vara pittoreskt matchande i samma rödbruna nyans hade Etty och Kajsa med gemensamma krafter bänt upp mattridån bakom oss och tagit sig ut för att leka i snön de med. Så då måste vi ta paus så alla skulle få bygga snögubbar och kasta snö i nacken på Ramses samt skylla på varandra en stund. Men när arbetet väl återupptogs var det Ettys tur, och eftersom hon slutade växa när hon var ett äpple hög är det som vanligt bara att ta henne mellan tummen och pekfingret och klippa lite här och där utan att hon kan göra något åt det. Vilket hon under milda protester finner sig i om man samtidigt pratar om ost så hon får annat att tänka på (i just Ettys huvud ryms inte så många tankar på en gång nämligen).

Kycklingflickorna GretaKajsaEtty. Ser de inte coola ut? Som de där som alltid var liiite för fantastiska och populära för de vanliga dödliga?

Ramses och Ingeborg tisslar och tasslar (inte som gubbarna i stubbarna dock)

Nåja, Etty var snabbt avklarad och sen var Kajsa näste man till rakning. Till skillnad från Etty slutade Kajsa aldrig växa. Hon är nu i storlek med en elefant och man behöver vara tre man och en cowboy för att hålla fast henne. Efter en vild (nej mild) brottningsmatch hade hon klamrat sig fast på min arm med ett stadigt grepp och kacklade så nöjt över den fina utsikten och ännu en seger att jag passade på att klippa medan hon satt med mig. Sen fick hon åka axel in innan det var Tuttans tur. Tuttan är förresten så enkel att ha att göra med att jag tror man kunde ge henne endast två rader istället för ett helt stycke:
1. Gå till höna. 2. Plocka upp höna. 3. Vänd höna 4. Klipp klor. 5. Sätt tillbaka höna vid maten. Ingeborg klippte förresten sina klor i somras så hon behövde ingen pedikyr idag.

Det är inte vem som helst som kan brotta ner Kajsa inte.

Etty von Pytteliten, vore inte det något?

Däremot kan alla som inte själva är hönor tas med Tuttan. (det finns nämligen ingen höna som kan tas med henne)

Som ni nog förstår slängde Ramses bara en hotfull blick på mig när han fick syn på den blommiga nagelfilen och så var det med den saken. Fotmassage med dyra salvor kan han finna sig i men när det börjar bli färgglada flickverktyg inblandade tänkte han då inte vara med.
*kastar en förstulen blick på mina egna trasiga nagelband men tänker att pedikyr nog bara är för hönor. Inte för tuppar och bloggerskor.*

Ramses tittar mycket strängt på nagelfilen
　

//F (nu igen, kors i taket)

Dag 263. Akta er för kölden flickor

Ute är det växelvis smällkallt och glashalt. Att besöka hönshuset är förenat med livsfara, i somras tedde allt sig så enkelt. Man skuttade ut och hälsade på ett gäng morgonpigga fjäderfän. Men nu på vintern inser man att 5 backar på 50 meter är en låång sträcka. Lång och dödlig.

Jag vet inte riktigt om det är vi eller hönsen som är mesiga. Men alla andra bloggare tycks ha hönor som pulsar runt i snö och orkan. Våra hönor bäddar ner sig i halmen inne i sitt uppvärmda hus och ägnar sig åt valfria sysselsättningar, Ramses lagar mat, Tuttan skriker, Ingeborg letar efter mer mumsig snö, Klara stickar, Greta flygtränar och beundrar ägg, Kajsa sprättar och Etty går vilse. Då och då kastar någon en blick ut genom fönstret ”har våååren kommit än flickor” undrar Ramses och tittar upp från sina grytor (idag med kål, rostbröd, undulatfrön, korv och ost), men det hade den inte heller idag.

Dock bestämde jag mig för att lura ut dem en stund trots bristen på möra maskar och spröda maskrosor. För att göra det hela ännu mer avancerat har kvalsterbehandlingarna vid ytterdörren gjort att Ramses tycker han är liiite för ståtlig för att gå ut genom någon pluttig hönslucka. De vill gå ut genom en värdigare utgång. Sagt och gjort, jag möblerar om hinkar, flyttar stubbar, tar bort värmande mattor, omorganiserar sopborstar och plockar upp efterblivna halmstrån – allt för att hönsen ska gå ut där det behagar dem. Som ett gäng jordekorrar skuttar de alla ut genom dörren och vidare mot den stenhårda komposthögen. Alla utom Tuttan, som tycker det är ka-ka-KAAAAAAAAAAAAAAAAALLT. Hon stannar hellre på tröskeln och skriker åt de andra att komma in igen för nu när de är ute nååår hon inte att hacka dem när de äter.

En utgång med snäppet högre klass.


Greta hoppar förbi, med en elegans som hade gjort vilken gasell som helst grön av avund.


Ramses tittar noga efter så inga faror lurar


Och med en sällan skådad elegans skuttar han iväg


Och Tuttan stannar inne


Väl ute har alla väldigt roligt, fast inte så länge. Ingeborg har bara roligt i ungefär 34 sekunder, sen blir det så kallt om fötterna att hon nästan vrickar tårna i sina ivriga försök att inte sätta ner fötterna på den isiga marken. Kochinmaffian har i alla fall roligt heeela tiden. Så roligt att Ramses blir lite orolig mitt i allt mossätande, för hörde han inte en hackspett ropa? Och var det inte en korp som smög förbi ovanför grantopparna?? (5 km ovanför grantopparna förvisso, men den fanns där). Och tänk om rääääven kommer smygande när hans favoritflickor är ute, i maskopi med den där löjliga katten.

Etty von Koch är mycket förtjust över att få äta lite vilt skräp.


Ingeborg tyckte inte att det var alltför varmt och skönt


Ramses visar vägen till den bästa mosstuvan. Hönsen följer beundrande efter.


Var det en hackspett som skrek? En mööördar hackspett??


Den farliga korpen. Dödligt nära.

Tillslut blir han alldeles stirrig av sina egna fantasier att han vilt vallar alla 4 motvilliga kochindamer mot dörren och kacklar åt dem att hoppa in hoppa in. (Ingeborg har redan skuttat in i smyg och Tuttan gick aldrig ut). I samma sekund som de stiger innanför dörren ångrar de sig och börjar bete sig ouppfostrat, leka med sågen (Kajsa), Hoppa ner i tomma hinkar (Greta), gå vilse bakom mattan (Etty) osv. Vid det laget brukar jag gripa in och hjälpa Ramses att styra dem de sista metrarna mot matskålen. Framme vid den blir Ramses så vild av glädje över hur perfekta hans nya maträtter är att kammen nästan krullar sig.
Och ungefär där ger jag upp försöken att ordna en fin friluftsdag. Hönsen kanske kan vara ute hela 11 minuter i morgon istället för dagens 7.

Greta har ingen lust alls att gå in

Ramses försöker bestämt lura in hönorna

Väl inne bjöds det på lördagsgodis. Undulatfrön.

"Ät ordentligt nu flickor så inte korpen kan tar er"

//(hör och häpna) F

Dag 256. Det är fult att härmas, Ramses!!

Idag var det fotmassage igen som Ingeborg föredrar att kalla det
Snöslasket som täckte marken hade inte nått in under de höga granarna på vägen till komposten.
Där var marken grön och mossig som i en John Bauer saga.
Vartefter fötterna blev klara så ställde vi ner hönsen på mossan.
Det såg så fint ut.
Hönsen hittade små spännande saker och goda grässtrån
Ramses antydde att det skulle passa om dom städade upp sig lite i sina rufsiga fjädrar och ett otroligt putsande och flaxande startade.
Det drogs i fjädrar som låg fel och det kikades under vingar.
Tuttan som är lagd åt det extravaganta tog en klick salva från foten och smorde in sig i stjärten.
Vete sjutton om det var så klokt, eller om hon planerar längdvärpning, alltså vem som kan få ägget att flyga längst.
Då är detta tilltag att betrakta som doping eller nåt.
Jag stod länge och tittade på när dom strosade runt.
Plötsligt märkte jag att Ramses höll på med något märkligt, han gick liksom med hasande steg och så hoppade han rakt upp i luften och föll ner på rygg medan han kastade något som liknade fastlagsbullar upp i luften.
Inte vet jag, men det kändes bekant på nåt sätt.
Hönsen skrattade så man såg alla deras tänder i alla fall.
I morgon tror jag bestämt att jag skall ha dom att leta upp mina glasögon som flög iväg i fallet och inte har dykt upp ännu.
Som straff då.
//M

Dag 255. Sträck på vristen, sa Ramses

För att pigga upp mig själv och barnen så köpte jag fastlagsbullar på vägen hem från jobb.
En ny extra stor modell, verkade det som.
Vädret var sanslöst tråkigt och det snöslaskade och tanken på bullarna var det som höll mig på gott humör när jag körde hem.
Sonen kom i möte med mig till bilen för att kolla om jag behövde bärhjälp.
Det är en liten nerförsbacke från bilen till trappan.
Sonen kanade iväg genom nysnön.
Efter kom jag med bullkartongen i stadigt grepp.
Nån stans där är det som ett svart hål, men jag minns att jag kastade upp bullkartongen i luften, gjorde en halv volt och slängde iväg apelsinerna mot ett buskage.
Jag rullade ett varv på marken och kände att snön var väldigt blöt.
Kollade upp att jag inte gått sönder.
När jag satte mig upp och tittade mot hönshusfönstret stod Ramses, Tuttan och Ingeborg där med poängskyltar i händerna.
I bakgrunden applåderade kochinmaffian artigt.
Jag funderar på att inte låta dom se på Let´s dance flera fredagar.
//M