Dag 400. Vi hatar siffror. Och fotografer, muttrade kycklingarna

Blööööööööd sa Messy ofint till mig idag när jag utsåg henne till ofrivillig modell


Dagen har väl inte bjudit på så värst mycket häpnadsväckande händelser. Däremot en del roligheter: Såsom en (för mig) underhållande fotosession, en för hönsen underhållande promenad (Ramses kan åtminstone belasta benet litegrann nu och har därför visat dem solstolen med tillhörande solare (jag) och solarens bullpåse), en svindlande bulljakt följde kort därefter. (Ingeborg gjorde ett födorus med bullbiten fladdrande ur näbben och Vera gjorde ett Ingeborgrus efter henne).

Kajsa är däremot en van poser, det blir man förr eller senare på det här stället. Övning ger färdighet (eller snarare: det som inte dödar härdar)

En del brutala grejer har vi också hunnit med. T.ex. så skrek Ramses KRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ(ka) jättehögt åt en ruggig fågel som spejade på hönsen(s matskål) från sin grantopp. Och så har jag dödat en geting till Ingeborgs stora förtret, hon var mycket upptagen med att försöka bli stucken av ovannämnda insekt just när jag avbröt hennes lilla tidsfördriv genom att avrätta den ena parten (inte Ingeborg bör tilläggas). På tal om mord så försöker jag lära kycklingarna att gå lösa i hönsgården utan tillhörande kycklinghage. Det går ganska bra tycker jag. De andra hönsen håller inte med för de tycker att det går jä-tte-då-ligt. Klara vill se dem döda varje gång de råkar snegla på hennes krulliga barn. Vilket man är tvungen att göra förr eller senare då de är överallt och ingenstans hela tiden samtidigt. Så för majoritetens bästa är Klara inspärrad, så även hennes kidnappade adoptiv-avkommor.

Tja det är väl ungefär vad vi pysslat med idag, förresten får det nog vara slut med dags-räknandet nu. Vid 400 är det lätt hänt att man tappar bort sig. Speciellt kycklingarna har svårt med (läs: skiter högaktningsfullt i) siffror.

//F, fotonürd (det är alltså inte jag på bilderna)

Dag 399. Emovaddå? sa Vera

KoolaViola beklagade sig över att hon blivit kload av sin katt. När jag läste det för ett par dagar sedan skrockade jag nöjt och klappade vår katt Emmi lite extra för att hon nöjer sig med att dregla på folk hon tycker om. Inte som systerns monsterpudel Smilla t.ex., hon kissade på mig igår. Usch. Äckligt. Hur som helst, jag läste KoolaViolas blogg och sneglade nöjt på mina egna, förvisso bländande kritvita men ändå; sårfria ben.

Idag tänkte jag råda bot på kritvit-stadiet, men eftersom det är ganska tråkigt att sola och mycket roligare att gulla med hönor så irrade jag iväg till hönsgården istället. Där är de är inte alls förtjusta i att ha en enbent tupp som inte kan gå på äventyr med dem. Så de välkomnar alla spänningsmoment de kan hitta, även kritvita dvärgar iförda bikini som uppenbarar sig i deras hönsgård godtas. Och bäst som det var stod jag där med en glatt kacklande Kajsa sittandes på ena axeln.

Utan att tänka på att jag kanske inte var iförd min bästa höns-dress drog jag nöjt i Kajsas fjädrar medan jag lyssnade på hennes ovärderliga tips om hur man bäst skulle göra sig av med Flora samt var det kunde tänkas finnas frodiga maskar. Och mitt som Kajsa riktigt kommit igång med sina rövarhistorier om hur hon gav Etty på nöten och hur hon lagt ett strutsägg så sent som i förrgår, mindes Vera att hon hört att svarthöns var goda flygare. Så med ett förtjust Hoande skuttade hon rakt upp i luften och flöööög som en örn (eller en kiwifågel) upp mot min axel.

Eftersom varken Kiwifåglar eller Vera flyger så väldigt bra (än) var hon tvungen att ta lite avstamp och klättra upp längs höger arm för att nå sitt mål. Turligt nog för Kajsa hade hon levt sig in så i sina dramatiska (och påhittade) historier att hon vilt kacklande redan klättrat vidare upp mot undertecknads huvud. Så där stod jag, en kritvit dvärg, med två synnerligen glada hönor vajandes runt huvudet. Ack så gulligt det var i flera sekunder, sen kom Kajsa på att hon hade skojigare vänner än mig och rutschade med sina kloförsedda tår brett utspärrade nerför min rygg. Och Vera ville ju inte alls prata med mig egentligen hon ville bara praktisera sina nyförvärvda flygkunskaper. Så hon tog ett rejält avstamp och hoade sedan iväg för att stirra lite hotfullt på Klara och ta sig ett till spagettistrå.

Tora, Kajsa, Ramses & Tuttan. Mycket c00lare än vad jag är tydligen.

Själv tänkte jag inte mer på saken (jo det gjorde jag visst, jag tänkte massor på hur gulliga de var) utan gick in istället. Och nu ser jag att, hoppsan, det ser ut som jag utsatt mig själv för ett fullfjädrat självmordsförsök. Inte nog med att jag har tydliga röda streck över handleder och armar, de försvinner ner via axeln och ut över ryggen i prydliga rader. Hur ska jag nu förklara det här om någon frågar? ”nej alltså det var mina hÖÖÖnor som gjorde det här, jag är INTE destruktiv och NEJ jag går inte mot ljuset i tunneln. Vera ville bara känna luften under vingarna! Och Kajsa ville ju bara berätta något spännande! Jooo det var så nej hallå jag VILL inte ha tvångsttröjan på mig släpp lös miiig!!!”. Nej. Det här blir ingenting. Jag får helt enkelt ljuga ihop något istället.


Maydaymayday! Höger motor brinner


//F, snart tvångsomhändertagen

Dag 398. Kan ni inte rääkna?! skrek Etty och slet sina fjädrar

GRRRRRRR !#@&%

Etty avskyr, som jag sagt ett par gånger, att ruva. Hon ligger i sitt rede och suckar och tjatar. Hon försöker prata lite med Greta i grannredet men hon är så koncentrerad att hon inte kan öppna näbben annat än för att skrika hotelser åt förbipasserande.

Det finns mycket hon ogillar med att ruva, det är trångt, det är ensamt, det är kvavt och det ger en andnöd när Ramses och Flora tror att de ska få plats att sova ovanpå och framför henne på nätterna. ”Ni FÅÅR inte” väser Etty varje kväll men eftersom hon är en väldigt liten höna slutar det alltid med att hon får ligga underst i hönsbajshögen ändå. Förmodligen kommer hennes ägg att vara hårdkokt innan det kan kläckas.

Trots att hon hatar att ruva älskar hon kycklingar. Mycket. Därför ligger hon nu envist kvar vecka efter vecka, platt som en plätt. Som sagt kuppade Klara henne och stal äggen hon ruvat på för att sedan kläcka fram 4 små fjäderbollar rakt framför ögonen på henne. Så Etty fick nya ägg och får därför ligga alldeles för länge. Vi har dagligen gått in dit och klappat och tröstat henne och sagt att snaart får du också kycklingar snart kläcks ditt ägg. Så har vi ritat små kryss på väggen i hennes rede så hon ska se att snart är det över. (men varje gång man tittar bort ritar hon dit 7 nya kryss, så nu är väggen täckt).

När både fredag, lördag och söndag förflöt utan att de utlovade kycklingarna dök upp började Etty stirra allt vildare på mig och rita saker som inte alls såg ut som kryss utan snarare som hebreiska svärord i redestaket. Snabbt rusade jag in för att se vad som kunnat gå fel, och när jag kastat ett getöga i min kalender inser jag att ojdå. Inte nog med att vi lät en annan höna stjäla dina ägg, vi har också räknat helt fel. Det kommer att ta ända tills på torsdag innan några kycklingar kan uppenbara sig. Hm. Ajdå. Hur ska jag nu.. eh.. *går ut för att sudda lite kryss medan Etty sover så hon inte ska förstå vad som försiggår*

Här är lilla Lycke sin första dag i hönsgården. Kommen ur Gretas ägg, ruvad av Etty och knyckt av Klara. Tjoho.

//F, uppenbarligen utan grundläggande additionskunskaper

Dag 393. Jag STRUNTAR i vem som började! röt Ramses

Det är inte bara Ramses som varit sur den senaste veckan, Kajsa har varit på sitt allra nattsvartaste och mest rosenrasande humör här i dagarna. Resten av hennes kochinmaffia ligger nämligen inne och tänker på något så löjligt som kycklingar. Kajsa ”avskyr kycklingar. Avskyr! Usch! FY! Äckliga äckliga. Äckliga äckliga ägg med ben. GRHHGG!” går hon runt för sig själv i hönsgården och sparkar jord med sådan kraft att svarthönsen yr åt alla håll. Kajsa är därför jättearg på de andra kochinsarna som inte har tid att sola och leka i jorden med henne. Hon är också arg på kycklingarna och äggen som ligger inne med de andra kochinsarna. Och så är hon arg på Flora och Tyra bara för att de finns till. Den enda som kunnat hålla henne någorlunda lugn har varit Ramses. Men sedan han blev invalid i förrgår har han inte kunnat gå med henne i skogen eller dansat för henne, således är hon arg på honom också.

"Kom uuuuut"


Och stackars Etty, som bekant tycker att ruvning är det tråkigaste som finns, har nu legat 4 veckor på lite olika ägg och tvingats bevittna när hennes kycklingar kläckts och skendött i redet bredvid. Hon hade ett kort tag tankar på att adoptera den rara lilla brödbiten som legat utanför hennes bo och tittat på henne med en blick nästan som en nykläckt kyckling. Men i morse åt Tuttan upp den och rapade sedan högt.

I barnkammarredet ligger Klara och gottar sig med Ettys f.d ägg

När Etty klivit av sina ägg en stund för att titta trånande på Klaras kycklingar och ta sig ett sandbad stod hon plötsligt öga mot öga med Kajsa. Kajsa som längtat efter att få ta ut sina aggressioner på någon som var större än en kattunge (Flora) passade allt på att säga sitt hjärtas mening angående vad hon tyckte om hönor som var dumma nog att:
1. Låta någon annan knycka ens ägg och kläcka fram 4 kycklingar ur dem
2. Ens komma på tanken att ligga i en liten mörk låda på ett gäng ägg
3. Till råga på allt ligga i den idiotiska lådan hela 30 dagar

Och Etty, som nästan dött av uttråkning de senaste 720 timmarna blev alldeles upplivad vid tanken på ett gott gräl och vrålade ilsket ”men DUUUrå!!!” och karatesparkade beslutsamt Kajsa i huvudet. Sedan följde ett hoppande, skuttande, skrikande, nypande och sparkande av sällan skådat slag. Jag skulle säga att om låten ”som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig” hade funnits i rockversion hade den gjort sig utmärkt som bakgrundsmusik under denna strålande match. När Flora och Tyra hejat sig hesa bestämde sig den enbenta Ramses för att lägga sig i situationen. Med bistert utspärrad krage tog han ett beslutsamt jämfotahopp och knockade dem båda. Slutligen traskade Etty mycket gladare och lite skalligare in till sitt rede igen. Även Kajsa såg märkligt nöjd ut med dagens spänningsmoment, så nöjd att hon inte ens kände sig manad att bita Flora för att hon inte hejat på henne. Ramses däremot haltade bistert iväg på jakt efter ett lugnt och soligt hörn där han kunde få blänga i fred.









"NOG!"


//F, kamerabeväpnat ögonvittne

Dag 392. I morse var jag död, sa Messy

Messy tycker att Ramses gör sig till.
Vad är lite ont i benet, tänk på mig, jag var död i morse, säger hon malligt till sina småsyskon.

Såhär var det.
När vi kom ut i morse låg lilla Messy blek och död utanför redet på kalla golvet.

F som helt klart har en dramatisk talang av stora mått, rev upp henne från golvet gav henne hjärtmassage och konstgjord andning under åkallan av högre makter. Varvid Messy slog upp ett öga för att se vem som störde henne just när hon skulle ta steget över tröskeln in genom pärleporten.


F gjorde en rusning i klass med en 60 meterslöpare in till köket med kycklingen, på med en bordslampa, och sen var det värme, mat och vatten som gällde.
Messy som hade skådat ljuset på andra sidan var måttligt road av att få vatten hällt in genom näbben varvat med kokt ägg.
När hon slutligen insåg att hon inte skulle få vara död så satte hon i att skrika så förskräckligt att vi måste föra ut henne tillbaka till Klara.

Efter att det blåsts varm luft på henne tills F nästan svimmat av syrebrist var hon lite mindre död.

Hela dagen har vi hört hur hon har legat och mumlat historien om och om igen där i mörkret under Klara.
I natt är hon instängd i redet tillsammans med resten av familjen.
Hur kan hon påminna så mycket om Etty redan, fast hon är så liten.
//M


Lite senare, mycket mer levande. Här tillsammans med snäppet normalare Lycke. Dock har de båda precis smitit från Klara på den här bilden och ingen av dem kunde hitta in igen.

Dag 391. Aj! sa Ramses argt

Tuttan och Ingeborg har sympationt

Ramses har haft sådan otur på sista tiden. Först värpte Greta ett skinnägg som han inte fick äta upp fast han gärna ville. Sen slutade hans favorithönor komma ut ur sina reden för att de var så upptagna med att ligga alldeles platta och tänka på kycklingar, han som längtade alldeles förskräckligt efter att få dansa sina finaste danser för dem. Sen fick Klara kycklingar och då kunde han inte ens tända cigarren eftersom det regnat i en vecka och all hans tobak var genomblöt, regnet har också gjort hans lockar alldeles raka. För att ytterligare muntra upp situationen kom det en fånig katthöna med namn som ett smörpaket och frågade om han var hennes mamma, MAMMA!? Ramses hade aldrig hört något så fräckt i hela sitt liv. Det var så fräckt att han blev tvungen att ge det lilla barnet ett kok stryk.

.

Lite gladare gick han sedan till sängs, eller till pinns kanske det heter, på den allra översta pinnen för där sitter de finaste Tupparna, det har han hört. Oturligt nog för stackars Ramses sover Tora och Vera ovanligt oroligt om nätterna. Så oroligt att de visst råkade knuffa ner honom mitt när han sov sin allra djupaste skönhetssömn. Så idag har Ramses haft väldigt väldigt ont i vänstra ben. Han har mest stått stilla – uppstöttad av syster Ingeborg och syster Tuttan – och tänkt mörka tankar för sig själv samtidigt som regnet strilade ner för rutorna. Inte har han kunnat bjuda sina favoritflickor på god mat heller, det som annars är ett av hans favoritnöjen, varje gång han böjt sig ner för att plocka upp det mumsiga har han hamnat helt i obalans och nästan trillat och mosat Ingeborg. Således har han mest surat idag. Jag har försökt muntra upp honom genom att dra lite historier om tappra halta hjältar genom tiderna, och när han tänkt på det en stund blev han alldeles stolt och krullig, jag såg nog på hans oroväckande uppböjda mungipor att hans fantasi gick på högvarv, antagligen kommer han simulera hälta det närmaste halvåret för att känna sig extra ridderlig.

Nej jag tror inte det är marek, Vera och Tora har tittat mycket ingående på foten och studerat hurvida den är förlamad eller ej, det var den alltså inte. Kajsa har även hon dragit sitt strå till undersökningsstacken och lite hjälpsamt puttat omkull honom ett par gånger för att se om han kan gå på foten när det verkligen gäller. Det kunde han konstaterade hon nöjt. Jag ska ta det här med etik och moral med henne i morgon. Kanske det kan vara karma, för vem vet vad man råkar ut för när man ger sig på till synes försvarslösa silkeskycklingar? Det enda som hade kunnat vara värre skulle väl vara om hans locktång slutade fungera.

Röka cigarr fick man inte heller

//F, snart tuppdoktor

Dag 389. Är du min mamma? sa Flora

Vi har väntat och väntat.
Och lyssnat och lyssnat.
Dom har ruvat och ruvat.
Till slut tröttnade vi på alltihop och adopterade en liten flicka.
Flora heter hon och liknar en kattunge.
Flora har ett problem.
Är du min mamma? sa hon och tittade på mig
Njaäe inte riktigt, sa jag
Är du min mamma? sa hon och tittade på F
Nehej du, sa F
Och så där fortsatte det.

När det äntligen blev lite lugnt i hönshuset, så tittade Klara ut från sitt ruvande av Ettys ägg och skrek Tyyyyst varvid hon lyfte på vingen och - se där - en liten kyckling.
Och det är inte Klara som är mamma till den kan jag säga, så vi får väl ta en ny ”är du min mamma runda” om nån dag.

.

.

.

.

.

.

.

//M

Dag 382. GRRRR sa Kajsa

Okuvliga Kajsa

Jag kan inte med ord beskriva vilka sinnessjuka saker jag upplevt de senaste 90 minuterna. Jag tog, i sann hantverkaranda, med mig hammare och spik samt diverse utrustning för att bygga nya sittpinnar för tusende gången. Någon gång måste det ju bli rätt så att de börjar använda dem och slutar sova i en bajsig hög ovanpå varandra. Tyvärr avbröts mina planer snabbt då jag kommer in och får syn på Kajsa som står mitt i hönshuset och skriker för allt vad hon är värd. Efter närmare efterforskningar är detta tydligen orsakat av att varken Klara eller Etty släpper in henne i något av favoritredena. För jo, i förrgår stal Klara alla Ettys ägg. Bara sådär. Som tröst fick den vräkta och äggbestulna Etty ett par nya ägg medan Klara nöjt ruvade på de snart-färdiga-äggen. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, uppenbarligen vilar det en förbannelse över oss som gör att vi inte kan få kycklingar oavsett vad vi gör.

Ramses har pedagogiskt lurat in Kajsa i ett nästan-rede för trehundrade gången.

Var var jag, jo; Kajsa står utanför redena och brölar som en brunstig älg. Så jag lyfter lite vänligt in henne i det precis lika fina exakt likadana redet 20 cm bort. Detta var tydligen det värsta Kajsa någonsin råkat ut för och hon tänkte då rak-ak-ak-ak-AAAAAAKT inte finna sig i en sådan behandling. Sen ägnar jag den närmaste halvtimmen (!) att lyfta ut Kajsa från Klaras och Ettys reden, där hon lagt sig på dem i (tror jag) väntan på att de ska sluta andas så hon kan få värpa i lugn och ro, och istället lyfta in henne i det Lika-Fina-Redet-Precis-Bredvid (vardagligt kallat LFRPB, svårt att uttala). Här någonstans lägger sig Ramses och Greta i situationen. Som att det inte var sjukt nog redan. Nu går alla tre runt och kacklar och skriker om olika reden (för det finns trots allt 6 lediga + 1 utomhus). Tyvärr dög inget, detta gjorde Kajsa så uppretad att hon var tvungen att ge Greta lite stryk för att känna sig gladare. När vi alla var gravt hörselskadade gick de äntligen ut för att skrika lite istället (utan att ha värpt så mycket som ett ägg). Här passar jag på att stänga luckan en sväng så Farliga Asta ska kunna gå ut en stund och på så sätt undvika att dö av tristess. Asta tackade så mycket genom att skrika överljudsskrik så våra trumhinnor sprack, att ruska på sig så vi alla fick sand på hornhinnan och slutligen bajsa en stinkande hög i klass med Kebnekajse utanför Klaras och Ettys reden. Klara vindade åksjukt när hon dragit in ångorna och Etty som tydligen insett situationens allvar hade redan kastat så pass många halmstrån över ryggen att hon nu var helt inmurad.

Kajsa ratar våningsredet än en gång


Medan allt detta pågår flyger Kajsa runt i hönsgården och skriker så grannarna börjar spika upp “säljes“ skyltar utanför husen. Åtminstone är det vad varje klok individ skulle ha gjort i det läget. Själv hör jag inte till den kategorin. Kajsa och Ramses stressar upp varandra å det grövsta så tillslut balanserar Kajsa på fönsterkarmen, skrikandes (fortfarande) och bankandes med vingarna på fönstret så taket hotar att rasa in. Det här låter som ett fall av grov fantasi ja jag inser det själv, men bilden är för evigt fastetsad i min hjärna och såvida Astas bajsångor inte var hallucinativa så är ovanstående sant. Eftersom även mina nerver har en bristningsgräns gav jag tillslut upp, puttade in Asta i sin stålförstärkta bur igen och täckte för Klaras och Ettys reden så att ingen skulle kunna ta dem i besittning. Slutligen öppnade jag luckan till hönsgården och sprang in utan att vända mig om. Antagligen stryper de sig själva mellan gallerstängerna just nu. Men jag vill inte veta. Jag vill lägga mig i fosterställning och titta in i väggen.

Asta skojar till det genom att virvla upp så mycket torv att vi blir blinda


P.S Förresten fick jag inga sittpinnar byggda under den 1½ timmen jag var där inne, men det kanske ni förstått redan.

D.S Nu när jag tryckte ut minneskortet ur kameran fick det sån fart att det susade som en projektil 1 meter rakt ut. För att ytterligare lugna mitt numera förstörda psyke alltså.

//F i behov av vård, eller i alla fall normala hönor.