Dag 392. I morse var jag död, sa Messy

Messy tycker att Ramses gör sig till.
Vad är lite ont i benet, tänk på mig, jag var död i morse, säger hon malligt till sina småsyskon.

Såhär var det.
När vi kom ut i morse låg lilla Messy blek och död utanför redet på kalla golvet.

F som helt klart har en dramatisk talang av stora mått, rev upp henne från golvet gav henne hjärtmassage och konstgjord andning under åkallan av högre makter. Varvid Messy slog upp ett öga för att se vem som störde henne just när hon skulle ta steget över tröskeln in genom pärleporten.


F gjorde en rusning i klass med en 60 meterslöpare in till köket med kycklingen, på med en bordslampa, och sen var det värme, mat och vatten som gällde.
Messy som hade skådat ljuset på andra sidan var måttligt road av att få vatten hällt in genom näbben varvat med kokt ägg.
När hon slutligen insåg att hon inte skulle få vara död så satte hon i att skrika så förskräckligt att vi måste föra ut henne tillbaka till Klara.

Efter att det blåsts varm luft på henne tills F nästan svimmat av syrebrist var hon lite mindre död.

Hela dagen har vi hört hur hon har legat och mumlat historien om och om igen där i mörkret under Klara.
I natt är hon instängd i redet tillsammans med resten av familjen.
Hur kan hon påminna så mycket om Etty redan, fast hon är så liten.
//M


Lite senare, mycket mer levande. Här tillsammans med snäppet normalare Lycke. Dock har de båda precis smitit från Klara på den här bilden och ingen av dem kunde hitta in igen.

Dag 391. Aj! sa Ramses argt

Tuttan och Ingeborg har sympationt

Ramses har haft sådan otur på sista tiden. Först värpte Greta ett skinnägg som han inte fick äta upp fast han gärna ville. Sen slutade hans favorithönor komma ut ur sina reden för att de var så upptagna med att ligga alldeles platta och tänka på kycklingar, han som längtade alldeles förskräckligt efter att få dansa sina finaste danser för dem. Sen fick Klara kycklingar och då kunde han inte ens tända cigarren eftersom det regnat i en vecka och all hans tobak var genomblöt, regnet har också gjort hans lockar alldeles raka. För att ytterligare muntra upp situationen kom det en fånig katthöna med namn som ett smörpaket och frågade om han var hennes mamma, MAMMA!? Ramses hade aldrig hört något så fräckt i hela sitt liv. Det var så fräckt att han blev tvungen att ge det lilla barnet ett kok stryk.

.

Lite gladare gick han sedan till sängs, eller till pinns kanske det heter, på den allra översta pinnen för där sitter de finaste Tupparna, det har han hört. Oturligt nog för stackars Ramses sover Tora och Vera ovanligt oroligt om nätterna. Så oroligt att de visst råkade knuffa ner honom mitt när han sov sin allra djupaste skönhetssömn. Så idag har Ramses haft väldigt väldigt ont i vänstra ben. Han har mest stått stilla – uppstöttad av syster Ingeborg och syster Tuttan – och tänkt mörka tankar för sig själv samtidigt som regnet strilade ner för rutorna. Inte har han kunnat bjuda sina favoritflickor på god mat heller, det som annars är ett av hans favoritnöjen, varje gång han böjt sig ner för att plocka upp det mumsiga har han hamnat helt i obalans och nästan trillat och mosat Ingeborg. Således har han mest surat idag. Jag har försökt muntra upp honom genom att dra lite historier om tappra halta hjältar genom tiderna, och när han tänkt på det en stund blev han alldeles stolt och krullig, jag såg nog på hans oroväckande uppböjda mungipor att hans fantasi gick på högvarv, antagligen kommer han simulera hälta det närmaste halvåret för att känna sig extra ridderlig.

Nej jag tror inte det är marek, Vera och Tora har tittat mycket ingående på foten och studerat hurvida den är förlamad eller ej, det var den alltså inte. Kajsa har även hon dragit sitt strå till undersökningsstacken och lite hjälpsamt puttat omkull honom ett par gånger för att se om han kan gå på foten när det verkligen gäller. Det kunde han konstaterade hon nöjt. Jag ska ta det här med etik och moral med henne i morgon. Kanske det kan vara karma, för vem vet vad man råkar ut för när man ger sig på till synes försvarslösa silkeskycklingar? Det enda som hade kunnat vara värre skulle väl vara om hans locktång slutade fungera.

Röka cigarr fick man inte heller

//F, snart tuppdoktor

Dag 389. Är du min mamma? sa Flora

Vi har väntat och väntat.
Och lyssnat och lyssnat.
Dom har ruvat och ruvat.
Till slut tröttnade vi på alltihop och adopterade en liten flicka.
Flora heter hon och liknar en kattunge.
Flora har ett problem.
Är du min mamma? sa hon och tittade på mig
Njaäe inte riktigt, sa jag
Är du min mamma? sa hon och tittade på F
Nehej du, sa F
Och så där fortsatte det.

När det äntligen blev lite lugnt i hönshuset, så tittade Klara ut från sitt ruvande av Ettys ägg och skrek Tyyyyst varvid hon lyfte på vingen och - se där - en liten kyckling.
Och det är inte Klara som är mamma till den kan jag säga, så vi får väl ta en ny ”är du min mamma runda” om nån dag.

.

.

.

.

.

.

.

//M

Dag 382. GRRRR sa Kajsa

Okuvliga Kajsa

Jag kan inte med ord beskriva vilka sinnessjuka saker jag upplevt de senaste 90 minuterna. Jag tog, i sann hantverkaranda, med mig hammare och spik samt diverse utrustning för att bygga nya sittpinnar för tusende gången. Någon gång måste det ju bli rätt så att de börjar använda dem och slutar sova i en bajsig hög ovanpå varandra. Tyvärr avbröts mina planer snabbt då jag kommer in och får syn på Kajsa som står mitt i hönshuset och skriker för allt vad hon är värd. Efter närmare efterforskningar är detta tydligen orsakat av att varken Klara eller Etty släpper in henne i något av favoritredena. För jo, i förrgår stal Klara alla Ettys ägg. Bara sådär. Som tröst fick den vräkta och äggbestulna Etty ett par nya ägg medan Klara nöjt ruvade på de snart-färdiga-äggen. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, uppenbarligen vilar det en förbannelse över oss som gör att vi inte kan få kycklingar oavsett vad vi gör.

Ramses har pedagogiskt lurat in Kajsa i ett nästan-rede för trehundrade gången.

Var var jag, jo; Kajsa står utanför redena och brölar som en brunstig älg. Så jag lyfter lite vänligt in henne i det precis lika fina exakt likadana redet 20 cm bort. Detta var tydligen det värsta Kajsa någonsin råkat ut för och hon tänkte då rak-ak-ak-ak-AAAAAAKT inte finna sig i en sådan behandling. Sen ägnar jag den närmaste halvtimmen (!) att lyfta ut Kajsa från Klaras och Ettys reden, där hon lagt sig på dem i (tror jag) väntan på att de ska sluta andas så hon kan få värpa i lugn och ro, och istället lyfta in henne i det Lika-Fina-Redet-Precis-Bredvid (vardagligt kallat LFRPB, svårt att uttala). Här någonstans lägger sig Ramses och Greta i situationen. Som att det inte var sjukt nog redan. Nu går alla tre runt och kacklar och skriker om olika reden (för det finns trots allt 6 lediga + 1 utomhus). Tyvärr dög inget, detta gjorde Kajsa så uppretad att hon var tvungen att ge Greta lite stryk för att känna sig gladare. När vi alla var gravt hörselskadade gick de äntligen ut för att skrika lite istället (utan att ha värpt så mycket som ett ägg). Här passar jag på att stänga luckan en sväng så Farliga Asta ska kunna gå ut en stund och på så sätt undvika att dö av tristess. Asta tackade så mycket genom att skrika överljudsskrik så våra trumhinnor sprack, att ruska på sig så vi alla fick sand på hornhinnan och slutligen bajsa en stinkande hög i klass med Kebnekajse utanför Klaras och Ettys reden. Klara vindade åksjukt när hon dragit in ångorna och Etty som tydligen insett situationens allvar hade redan kastat så pass många halmstrån över ryggen att hon nu var helt inmurad.

Kajsa ratar våningsredet än en gång


Medan allt detta pågår flyger Kajsa runt i hönsgården och skriker så grannarna börjar spika upp “säljes“ skyltar utanför husen. Åtminstone är det vad varje klok individ skulle ha gjort i det läget. Själv hör jag inte till den kategorin. Kajsa och Ramses stressar upp varandra å det grövsta så tillslut balanserar Kajsa på fönsterkarmen, skrikandes (fortfarande) och bankandes med vingarna på fönstret så taket hotar att rasa in. Det här låter som ett fall av grov fantasi ja jag inser det själv, men bilden är för evigt fastetsad i min hjärna och såvida Astas bajsångor inte var hallucinativa så är ovanstående sant. Eftersom även mina nerver har en bristningsgräns gav jag tillslut upp, puttade in Asta i sin stålförstärkta bur igen och täckte för Klaras och Ettys reden så att ingen skulle kunna ta dem i besittning. Slutligen öppnade jag luckan till hönsgården och sprang in utan att vända mig om. Antagligen stryper de sig själva mellan gallerstängerna just nu. Men jag vill inte veta. Jag vill lägga mig i fosterställning och titta in i väggen.

Asta skojar till det genom att virvla upp så mycket torv att vi blir blinda


P.S Förresten fick jag inga sittpinnar byggda under den 1½ timmen jag var där inne, men det kanske ni förstått redan.

D.S Nu när jag tryckte ut minneskortet ur kameran fick det sån fart att det susade som en projektil 1 meter rakt ut. För att ytterligare lugna mitt numera förstörda psyke alltså.

//F i behov av vård, eller i alla fall normala hönor.

Dag 376. Ändrade regler

Kajsa, Etty, Klara, Greta


Jag har ett vagt minne av att jag under ett drömmande ögonblick påstod att nästa inlägg skulle handla om nykläckta kycklingar. Och såvida jag inte drar ihop en rejäl lögn om kläcklycka i mängd och massor kommer detta inte hända.

Asta ruvar fortfarande, kanske inte kärleksfullt eller tålmodigt, men bestämt. Inga kycklingar synes än men å andra sidan har vi verkligen inte vågat lyfta på denna dödsmaskin för att kolla upp saken. Nu är jag föga rädd för hennes fysiska styrka - hon är trots allt en dvärgkochin - men för hennes hämnd. Hon ser ut som en sån som gör allting perfekt ända tills den dag man råkar förolämpa henne. För att hon ska tycka om mig och således trolla fram lite kycklingar nöjer jag mig än så länge med att servera det bästa huset kan erbjuda, fläkta henne med palmblad och läsa högt för henne ur tidningen (jag brukar hoppa över dagens recept, för att… ja.. eh. kycklingsoppa talar vi tyst om), allt detta med ett dyrkande uttryck i ansiktet.

Etty plockar blommor - roligare än att ruva


Etty ruvar också. När hon för en vecka sedan började var min spontana reaktion ett ihåligt skratt. Givetvis är det vår pyttelilla, efterblivna, dvärgväxta, minst ansvarsfulla och föga tålmodiga höna som fått för sig att hon ska ruva. Jag är övertygad om att hon inte har den blekaste aning om vad hon håller på med och vad det eventuellt skulle kunna leda till. När Klara och Greta ruvat har de med ett överjordiskt upphöjt lugn legat och gullat med sina ägg i 30 dagar (förvisso utan att dessa kläckts, men det var då inte hönsens fel). De har ruvat utan att röra en fena så länge man inte tvingar dem för att de åtminstone ska upprätthålla sina vitala funktioner. Fortsätta leva alltså. Etty däremot. Varje gång man tittar in i hönshuset för att tjäna Asta hör man Etty tjata från sitt hörn, det är tråkigt hit och det är varmt dit, det är kvavt här och det är kliigt där.

Etty jagar flugor med de andra - roligare än att ruva


Inte ligger hon stilla heller. Hon ligger med glädje på sida i det trånga redet, ointresserat stirrande i taket och gymnastiserandes med tårna. På grund av hennes pyttelilla kroppshydda får hon bara ruva på 6 ägg. Vilket hon faktiskt gör ibland. Lite på skoj sådär. Men trots att äggen ligger under henne ibland tycks hon inte värma upp dem, hon bara ligger där och tjatar om hur tråkigt hon har och om att hon inte har någon att prata med.

Etty går i regnet - även detta, roligare än att ruva


Ungefär 3 gånger om dagen tar hon rejäla pauser, gärna på en timme i sträck. Då går hon runt och sprättar, badar, kacklar högt om allt utom sina ägg eller bara ätandes på mask. Och Ramses gör inget ÅT saken! När superseriösa Greta eller experten Klara klivit av 3,5 sekunder för att inte tvingas bajsa på äggen så har han nästan tappat kammen av ilska. Då skulle de bankas på och skrikas åt minsann. Men varje gång Etty kliver av äggen (vilket hon gör lite för ofta som sagt) tjuter han av lycka och slänger åt henne den ena halvmhetersmasken efter den andra, han dansar sina finaste danser och han sliter upp vackra blommor med rötterna för att ge henne.

Asta tar mycket allvarligt på det här. Mycket. Etty förstår inte ens vad allvar betyder.

Summa summarum går det alltså sådär för oss på kycklingfronten. Astas ägg kan vara värpta när som helst så vi vet inte om de kan kläckas eller i så fall när. Men finns det minsta tillstymmelse till hopp så kommer Asta personligen skrämma fram kycklingar ur äggen.

Såhär ligger de nu, Etty är den lilla grejen i redet. Ingeborg sover under Ramses som vanligt, det är därför han ser ut att ha det så obekvämt. De sover alltid såhär! Jag blir galen. De hatar mina pinnar. Jag måste bygga nya för tionde gången och hoppas på det bästa. Snart blir det nog dubbelhäftande tejp på pinnarna...

//F (mer uppgiven än desperat)

Dag 363 De blir inga å sa Asta (bestämt)

Efter cirkus 20 ägg, 2 ruvningar och 0 kycklingar började vi (jag) bli en smula desperat och stirrig efter kycklingar. Hönsen verkade inte så brydda trots kycklingbrist och jag verkade tydligen inte så o-brydd som jag låtsades vara. Ikväll blev det dock mycket firande när hönsgurun B ringde och deklarerade att vi, förutom att slå på barnkanalen och titta på ett program om kycklingar, skulle kunna komma och hämta en liten kycklingfamilj redan ikväll. Efter diverse segerdanser, främst från min sida, satte vi oss i bilen för att hämta hem en lånehöna och någon kyckling med äggsyskon. Hos B fanns ett par ägg och några kycklingar, med oss hem fick vi ovan nämnda ägg samt en kyckling. Till kycklingvakt utsågs farliga Asta. Hon ska tydligen vara en mycket duktig och erfaren kycklingmamma som nöjt adopterade grannhönans kyckling och ägg. Men i bilen på väg hem råkade farliga Asta bli lite åksjuk och hacka ihjäl kycklingen som antagligen inte alls uppförde sig lika fint och stilla som sina äggsyskon. Nu ligger farliga Asta i vårt hönshus och tänker över sina synder, kycklingen ligger i sin grav och de förskräckta äggen ligger under Asta. Förhoppningsvis i väntan på att kläckas. Nu ska jag bara snyta ut min hjärna efter att ha tänkt lite för mycket på kycklingen (döööööd *snörvel*) och sen ska jag försäkra våra egna hönor om att farliga Asta inte alls ska äta dem till frukost i morgon utan faktiskt kläcka fram bebisar. Dessutom är buren hon bor i extra förstärkt. Med stål och färgglada snören. Främst stål.



Här ligger Asta och försvarar sina adoptivägg.






nästa blogginlägg SKA handla om nykläckta kycklingar. Basta. *tillber hönsguden*


//F (inte fullt så farlig som lånehönan Asta)

Dag 334. Annat var det förr

Hönsen har förändrat mycket här. Inte bara det att man numera tycker det är helt normalt att ägna sina lördagseftermiddagar åt fotmassage och bajsplockning utan de har vänt upp och ner på hela min världsbild. Saker ser inte likadana ut längre!

Vi kan tex ta det här med matrester. Innan hönsen dök upp var mastrester en ful gröt man inte ägnade någon uppmärksamhet åt.

Men plötsligt ser jag hur de gamla potatisskalen och den överblivna korvbiten riktigt ler mot mig. Spagetti har aldrig varit en mer fantastisk uppfinning. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att det lagades lite mer mat, och kanske rentav kasserades lite mer än vanligt.

Trädgården har också blivit en helt ny värld. Förr var den mer en grön skogsplätt.

Men på senare tid har det tett sig som att jag ser insekterna bättre än förr, det känns faktiskt som att det finns mer insekter än gräs. Plötsligt känns det också helt normalt att lite nonchalant råka greppa en förbipasserande skalbagge och lika nonchalant slänga den över axeln till en sällskaplig höna. Som av en slump liksom.

Hundar har också blivit något helt annat. En gång i tiden vill jag minnas att jag såg på dem som lite snälla, lurviga, ständigt glada, förvisso ganska illaluktande men söta ändå. (Det är en hund, ingen kaninbjörn!)

Men sen hunden Rasmus åt upp min tuppson härom veckan tycker jag att även hundarna har förändrats. Den där glada ytan är bara en mask.

Trädgårdsarbete har också förändrats. Kanske var grävning inte det roligaste jag visste förra våren.

Men jag har tänkt om, vad kan väl vara roligare än att gräva gröper åt hönsen som de högljutt kacklande kan få slita upp ens favoritplantor ur. Med tillhörande nyttiga maskar. Maskar är jordens bönder sa min syster en gång. Men det har jag glömt, maskar är ju mat.

En lite mindre välkommen förändring är dock det här med himlen. Förut var allt så blått och vackert. Ingen ondska och ingen fara lurade där uppe.

Men NU?! Vad är detta. Vart jag än vänder mig ser jag en armé av galna fåglar som inget hellre vill än att steka sig en höna till kvällen. Gråsparvar kan vara onda trots den fluffiga ytan.

Konstigt det här, tur att jag är samma person som jag var innan *försöker lite diskret få bort Kajsas lortiga fotavtryck från min tröjärm och går i allt snävare cirklar vid tanken på uteblivna kycklingar*

Dag 333. Farliga höns, en studie i 3 delar.

Inga kycklingar än så Greta skuttade (rullade stelbent av) äggen för att ta sig ett bad. Under tiden bestämde sig katten Emmi för att övervaka hela projektet och gick för första gången någonsin in i hönshuset, krälandes genom hönsluckan och ställde sig sedan ivägen för en plötsligt väldigt upprörd Greta. Greta blev så indignerad vid åsynen av en, som hon högljutt uttryckte det: "kofläckig KA-KA-KA-KAAAATT", precis bredvid sina egna gullevullepluttesnuttfavoritägg. (Det sista var svårt att höra säkert om hon verkligen sade, men jag tror det var vad hon menade). Emmi förstod då rakt inte varför den pinsamma hönan vrålade så högt så hon tog istället ett nonchalant steg närmare äggen med nosig uppsyn. Detta fick den annars så blida Greta att vilja begå mord. Således anföll hon kattstackaren vilt skrikande och slitandes i hennes svans.


Tjena hönan, jag vaktar dina ägg litegrann




En inte helt timid Greta öga mot öga med fienden



Greta kommer högst antagligen bli värvad av Hell's Eagles snart




Jag tror det kommer ta minst ett år till innan Emmi avlägger en artighetsvisit i hönshuset igen.

//F (M är förresten på stugan och ympar träd)

Dag 327. Nedräkning

6 dagar kvar till kläckning...

//F (inte alltid den mest tålmodige)

Dag 321.Dumt förbud, sa Ramses

Om inte utegångsförbudet för höns fram till den 31 maj fanns där vi bor så skulle:

- Jag gräva i landet och Ramses och hönorna skulle intresserat stå och stirra ner i gropen.

- Ramses tjoa av förtjusning varje gång han fick syn på en daggmask och artigt slänga den till nån av flickorna.

- Samme Ramses skrika i falsett varje gång han hittade en tordyvel eller nån annan riktigt stor skalbagge.

- Hönsen komma springande varje gång jag tog vägen ner mot komposten ifall att jag skulle få för mig att vända lite i den

- Ingeborg bli till sig av förtjusning varje gång hon passerade den lilla tuvan med små narcisser och ta sig ett litet smakprov av dom gula bladen.

- Ramses hela tiden glömma bort att han inte får äta av blåsipporna.

- Alla hönorna komma och titta när jag rensade bland snödropparna under äppelträdet och känna sig tvungna att hacka sönder dom gamla torra äpplena som ligger där och sen lite lukta på snödropparna som är så vackra.

- Ramses och jag hjälpas åt att spana efter stora höken, korparna och örnarna som seglar ovanför.

- Etty och Kajsa gräva som små jordfräsar i den gamla högen med barr ifall det finns myror där och ibland skulle Kajsa springa jättehårt efter en humla utan att hinna fast den.

Om inte alltså.
//M