Dag 145 (igår) Konsten att bygga

Gårdagen ägnades åt att bygga lekplatser åt prylbögsgojorna.
Eftersom det blir hejdlöst skräpigt i huset när man släpar in en halv skog och en mängd vapen som skulle få en snickare att gråta av avund (nåja en borrmaskin, en hammare och en såg) höll jag mig utomhus med bygget.
Jag hade i förväg förberett allehanda material som skulle användas. En bottenplanka hade noggrant valts ut och torkats flera dagar, pinnar hade kapats, spikar hade införskaffats och en provisorisk arbetsplats hade tillverkats.
Eftersom hönsen var kramsjuka tyckte jag de kunde få komma ut medan jag höll koll efter rovfåglar.Jag tänkte mig något i stil med en flock nöjt skrockande hönor och mig, visslandes och ivrigt byggandes.


Den pyttelilla svarta pricken är Ramses. Den osynliga beige fläcken till höger om Ramses är Tuttan. Och den obefintliga pricken lååångt bakom är Ingeborg.
De övar sig på att gå vilse.



Det var dock inte riktigt verklighetsenligt.
Till att börja med ville Ingeborg tappa bort sig. Vilket hon gjorde med bravur. När Ramses insåg att hans favorithöna försvunnit tappade han nästan kammen av förskräckelse. Stora skallgångskedjan inkallades (Ramses, jag och katten) och vi gick på gemensam hönsjakt.
När vi gått flera decimeter i fel riktning kikade Ingeborg fram ur en hink. Ramses blev så till sig av glädje att han nästan sprang ikull mig och katten på sin väg mot en mycket nöjd Ingeborg.

En återfunnen Ingeborg som funderar på vart hon nu ska gå och försvinna. Kanske in under bilen (igen) och låtsas som hon inte hittar ut (den här gången heller), för att till sist föreslå en del viktiga ändringar under bilen så den börjar gå fortare. Det enda hon behöver är en rejäl borrmaskin.



När det lilla problemet var avstyrt tänkte jag mig att jag skulle få börja jobba. Det var dock ingen annan än jag som tyckte det var en bra idé. Något som hönsen tyckte var en bra idé var att jag skulle gräva lite mask åt dem. Eftersom jag har världens sämsta karaktär när det gäller tjatiga djur grävde jag raskt upp ett hål i marken och hönsen så de skulle kunna äta sig feta på de tre babymaskarna som fanns där någon stans.

Ramses har koll på sina damer. Jag har varken koll eller damer.



Och efter det blev katten kelsjuk. Kelsjuk på hönor. Hon slängde sig entusiastiskt mot Ingeborg som förvånat backade undan varpå jag bestämde mig för att avstyra framtida situationer där katten bestämmer sig för att gå steget längre och SMAKA på hönan. Detta gjordes genom att argt fräsa och springa efter en skärrad katt.Detta tyckte hon egentligen var roligt men uppenbarligen blev hon så generad över att hönorna såg hennes misslyckande att hon höll sig på avstånd i nästan en halvtimme.

Etty är då inte rädd för katter. Annat än när hon ser dem.



När jag ägnat ungefär en timme åt detta och inte kommit längre än att jag lagt upp plattan på den provisoriska bänken gnuggade jag händerna och såg framför mig hur jag om fem minuter skulle ha ett slott där det tidigare varit en träbit.
När jag vänder mig om ser jag dock tre förtjusta kycklingar som springer ikapp på min noggrant utvalda och väl torkade undulatplattform.Muttrandes fula ord som varken Ingeborg eller bloggläsare bör höra bytte jag genast ut den fina hönsskändade plankan mot en rutten bräda.

Tuttan börjar få ordentlig koll på vingarna nu när alla fjädrar växt ut. Hon ägnar sig således åt att svepa som en örn över fälten. Fast egentligen hoppar hon från stubbar.



I denna stil fortgick arbetet ytterligare en timme, hönsen ville titta på än det ena en det andra. De ville jaga katten (som drabbats av tillfällig hönsfobi sen den pinsamma händelsen tidigare på dagen) De ville pröva sågen och borrmaskinen, de ville lägga sig i huruvida man skulle spika fast pinne ett eller två först, och i så fall vilken vinkel är mest gynnsam? De ville pröva hammaren (på katten) och de ville provklättra gymmet en gång till. Men det kände jag att det fick vara nog då jag redan bytt ut diverse delar för att de envisats med att hönsbacilla på alla mina värdefulla undulatdelar. Så då fick de gå in. Ramses och Ingeborg gick lydigt in i hönshuset, Tuttan tutade förnöjt så länge hon fick åka i famnen.
Men kycklingarna är fullkomligt hopplösa. Klara likaså.
De sprang än hit och en dit, det slank ner i diket (för ingen hade de som köörde), de skrek av skräck över att behöva bli burna (trots att de gillar att sitta i famnen i normala fall). Tillslut delade de på sig och försvann som yra höns åt olika håll.
Tillslut vände jag dem ryggen, varpå alla fyra kikade fram bakom en stock och kocklade att de ån-ån-ångraade sig och ville in-in-in-in-in innan räääven kommer.
Då kunde de minsann organinsera sig på ett rakt led i väntan på att få åka hiss in.Något säger mig att de inte var fullt så panikslagna som de först låtsades.

Klara NÄ-Ä vill aldrig göra som hon blir tillsagd.



Är någon intresserad av resultatet finns det här.

//f