Dag 157 C. Nära ögat Tuttan

Som sagt, efter chocken förra söndagen när Ingeborg var nästan dödförklarad i minst en kvart så har jag varit för utmattad att blogga.
Men idag hände en faslig sak.
Alla som är lättrörda ska sluta läsa här och gå och titta om det är nåt roligt på TV eller om det ligger en ostickad stickning någonstans eller kolla om någon har kokat kaffe.
På mitt otroligt roliga jobb, skrattar vi för det mesta nästan ihjäl oss men inte idag.
Kollegan fick en filmsnutt övermailad till sig och den var något så otroligt gripande att någonstans mitt i började jag gråta så tårarna sprutade, varpå jag grävde fram en pappersnäsduk ur fickan, torkade ögonen riktigt ordentligt och snöt upp mig.
Och där hade det ju kunnat sluta.
När jag slängde pappersnäsduken slog det mig att hoppsan, hoppsan var inte det där den som jag tvättade och torkade Tuttans sjuka hönsöga med igår.
Ja och nu sitter jag och funderar om jag ska gå ut på hönsforumet och fråga om någon kommer ihåg vad det var för livsfarlig sjukdom dom föreslog att det var hon hade när vi visade hur hon såg ut efter getingbettet.
Först kanske jag ska gå ut och gömma alla yxorna.
//PS Se till att ha snytpapper till hands och ljudet på om ni tittar på filmen DS


//Mama B

DS2 från F: Vi väntar med spänning på att Mama B ska börja se ut såhär. I så fall lovar jag att fota och visa er. I smyg givetvis, annars kommer jag få smaka på yxan.

Dag 157 B Ingen borg till Ingeborg

Som ni kanske märkt har bloggen varit oroväckande död den senaste veckan. Egentligen har vi nog ingen vettig förklaring till detta men jag väljer att skylla på Ingeborg.
Ingeborg som nästan tog kål på oss i söndags och det är först nu pulsen börjar slå normalt så man kan tänka på att blogga.

Söndag 26.10
Dagen börjar bra i hönsig anda. Vi städar lite här, skrubbar lite där och så släpper vi givetvis ut änglahönsen så de ska få springa som ystra kalvar och gräva som elitmullvadar.
Det änglalika lugnet varar ungefär fem minuter. Sen kommer Ramses galopperande som en illbatting och KRÅÅÅÅÅ:ar det högsta han kan.
Uppenbarligen är Ingeborg försvunnen igen.

Efter att ha vänt på varenda hink inom synhåll, krälat under varje bil vi kunde finna och kikat under husgrunder utan att hitta den jäkla hönan satte Ramses igång stora mistluren.
Han hade oroligt sprungit hack i häl på oss under letande men bestämde sig nu för att göra någonting själv.
Han gol 129 gånger i rad och blev tillslut så hes att han blev alldeles tårögd av matthet.
Då bestämde vi oss istället för att låtsas som vi inte alls var oroliga. Hon var nog bara under brädhögen. Och den hade vi ju ändå tänkt flytta idag så deet var inga som helst problem med en försvunnen Ingeborg ingen oro här inte.
Således ägnade vi 45 minuter åt att flytta på 94 trälådor och plankstumpar. Tillslut återstod endast en liten låda som nästan grävt ner sig själv i jorden.
Vi hade då finkammat ett par 100 m2 av skogen, inte för att vi oroade oss för att det var där Ingeborg var med rävar och kråkor, nejdå, vi ville bara ha lite frisk luft och leta svamp.

I skogen fanns massor med svamp men inga hönor.
Då återstod som sagt endast den vissna lådan, en död ödla och en nykläckt fjäril samt en soptunna (som vi redan tittat i som av en slump ungefär 12 gånger, inte för att vi trodde Ingeborg satt i soptunnan. Vi ville bara titta lite på soporna).
Till sist blir det oundvikligt att skjuta upp lådbortlyftningen, vi tänker båda på vad som ska stå på Ingeborgs gravsten och hur vi ska förklara det för Ramses. Då kikar plötsligt hön#%!* upp ur en djup djup grop hon grävt under den allra sista lådan.
Där hade hon legat i 1 timme och ignorerat Ramses galanden, våra lockrop, ostmutor osv osv. När hon såg oss kom hon på att hon nog ville åka famnen. Och när vi såg henne kom vi på att hon skulle få husarrest för resten av sitt liv.

"Godis?"

//f

Dag 157. Indirekt tillökning

För cirkus en vecka träffade min bloggkompanjon Mama B hönsgurun* i den intesåstorastaden.
De kacklade lite och diskuterade väl antagligen vilken sorts jord som är mest gynnsam för masktillväxt. De kom också överens om en underbar kompromiss. Låne-Klara ska få stanna kvar här hos oss! Det enda vi behövde göra var att donera någon kyckling nästa sommar.
Det kommer bli halvlätt, Klara är expert på att ruva och uppfostra kycklingar. Men Ramses verkar inte vara helt intresserad av Klara. Så har vi otur kommer det krävas en jungfrufödsel för att vi ska kunna hålla vad vi lovat.

* Hönsgurun är vår räddning i den farliga hönsvärden, i en värld där allt löses med yxor eller ugnen, i en värld där ett getingstick förvandlas till en dödlig och ytterst smittsam sjukdom som gör att alla hönsen kommer dö i morgon, i en värld där det är mesigt att ha en hönsgård. Förutom personlig coach är hönsgurun också den som sålde vår lilla hönsflock till oss. Välvilligt gav hon bort både tupp och ägg till oss noviser i somras.

Själv undrar jag väl mest hur vi bäst skulle ha förklarat att den guldglänsande atlethönan hon lånade ut i början av Juni numera ser ut som något räven spottat ut.

Jag vet inte om hon genomgår den fulaste ruggningen i mannaminne eller om kycklingflickorna bara vill leka frisörer och sliter lite väl hårdhänt i sin mammas fjädrar.

Exemplarisk mor med Greta och Etty i soliga Juni.



Och såhär snygg är hon idag



//f

Dag 148. Hönsgym? Är dom galna, sa Ramses

Jag har varit bortrest en liten sväng och F har roat hönsen och byggt undulatgym.
Undulater tränar genom att sprätta mat på tapeterna, äta upp pusselaskar, slita bort små bitar av tapeterna från väggarna och inbilla sin matmor att dom vill ha pedagogiska leksaker från utlandet.
Dessutom hänger dom upp och ner i allt som går att hänga upp och ner i.
Och som om det inte räckte med allt som redan fanns så byggdes det lite till.
Allt detta har jag sett med egna ögon, tro mig.
Och alla hönsen var utomhus och hjälpte F med gymbygget när dom inte stjälpte det.
Nu vill dom också ha ett gym!
Dagens problem:
Tuttan vill ha en trapets så hon kan träna uthopp, hon är faktiskt lite dålig på det. Det tar en minut innan hon kan bestämma sig för vilken fot som skall vara främst när hon hoppar ner från en stubbe.
Ingeborg hon vill ha romerska ringar. ”För jaaag är holländsk och det är nära Rom” sa hon till Ramses som kommer från grannbyn och inte har sett en kartbok i hela sitt liv.
Klara ska ha hantlar så hon kan klippa till Ramses ordentligt nästa gång han påstår att hon ska ruva.
Kycklingflickorna dom är nöjda bara dom får träna så att dom får fasta lår och snygga bröst.
Jag vet inte vad jag ska göra, dom börjar ställa så orimliga krav.
Vad är det med dagens höns?
//M

Klara och Ramses på en stilla joggingtur. Hon vill gärna ha sina hantlar inom en snar framtid.

Dag 145 (igår) Konsten att bygga

Gårdagen ägnades åt att bygga lekplatser åt prylbögsgojorna.
Eftersom det blir hejdlöst skräpigt i huset när man släpar in en halv skog och en mängd vapen som skulle få en snickare att gråta av avund (nåja en borrmaskin, en hammare och en såg) höll jag mig utomhus med bygget.
Jag hade i förväg förberett allehanda material som skulle användas. En bottenplanka hade noggrant valts ut och torkats flera dagar, pinnar hade kapats, spikar hade införskaffats och en provisorisk arbetsplats hade tillverkats.
Eftersom hönsen var kramsjuka tyckte jag de kunde få komma ut medan jag höll koll efter rovfåglar.Jag tänkte mig något i stil med en flock nöjt skrockande hönor och mig, visslandes och ivrigt byggandes.


Den pyttelilla svarta pricken är Ramses. Den osynliga beige fläcken till höger om Ramses är Tuttan. Och den obefintliga pricken lååångt bakom är Ingeborg.
De övar sig på att gå vilse.



Det var dock inte riktigt verklighetsenligt.
Till att börja med ville Ingeborg tappa bort sig. Vilket hon gjorde med bravur. När Ramses insåg att hans favorithöna försvunnit tappade han nästan kammen av förskräckelse. Stora skallgångskedjan inkallades (Ramses, jag och katten) och vi gick på gemensam hönsjakt.
När vi gått flera decimeter i fel riktning kikade Ingeborg fram ur en hink. Ramses blev så till sig av glädje att han nästan sprang ikull mig och katten på sin väg mot en mycket nöjd Ingeborg.

En återfunnen Ingeborg som funderar på vart hon nu ska gå och försvinna. Kanske in under bilen (igen) och låtsas som hon inte hittar ut (den här gången heller), för att till sist föreslå en del viktiga ändringar under bilen så den börjar gå fortare. Det enda hon behöver är en rejäl borrmaskin.



När det lilla problemet var avstyrt tänkte jag mig att jag skulle få börja jobba. Det var dock ingen annan än jag som tyckte det var en bra idé. Något som hönsen tyckte var en bra idé var att jag skulle gräva lite mask åt dem. Eftersom jag har världens sämsta karaktär när det gäller tjatiga djur grävde jag raskt upp ett hål i marken och hönsen så de skulle kunna äta sig feta på de tre babymaskarna som fanns där någon stans.

Ramses har koll på sina damer. Jag har varken koll eller damer.



Och efter det blev katten kelsjuk. Kelsjuk på hönor. Hon slängde sig entusiastiskt mot Ingeborg som förvånat backade undan varpå jag bestämde mig för att avstyra framtida situationer där katten bestämmer sig för att gå steget längre och SMAKA på hönan. Detta gjordes genom att argt fräsa och springa efter en skärrad katt.Detta tyckte hon egentligen var roligt men uppenbarligen blev hon så generad över att hönorna såg hennes misslyckande att hon höll sig på avstånd i nästan en halvtimme.

Etty är då inte rädd för katter. Annat än när hon ser dem.



När jag ägnat ungefär en timme åt detta och inte kommit längre än att jag lagt upp plattan på den provisoriska bänken gnuggade jag händerna och såg framför mig hur jag om fem minuter skulle ha ett slott där det tidigare varit en träbit.
När jag vänder mig om ser jag dock tre förtjusta kycklingar som springer ikapp på min noggrant utvalda och väl torkade undulatplattform.Muttrandes fula ord som varken Ingeborg eller bloggläsare bör höra bytte jag genast ut den fina hönsskändade plankan mot en rutten bräda.

Tuttan börjar få ordentlig koll på vingarna nu när alla fjädrar växt ut. Hon ägnar sig således åt att svepa som en örn över fälten. Fast egentligen hoppar hon från stubbar.



I denna stil fortgick arbetet ytterligare en timme, hönsen ville titta på än det ena en det andra. De ville jaga katten (som drabbats av tillfällig hönsfobi sen den pinsamma händelsen tidigare på dagen) De ville pröva sågen och borrmaskinen, de ville lägga sig i huruvida man skulle spika fast pinne ett eller två först, och i så fall vilken vinkel är mest gynnsam? De ville pröva hammaren (på katten) och de ville provklättra gymmet en gång till. Men det kände jag att det fick vara nog då jag redan bytt ut diverse delar för att de envisats med att hönsbacilla på alla mina värdefulla undulatdelar. Så då fick de gå in. Ramses och Ingeborg gick lydigt in i hönshuset, Tuttan tutade förnöjt så länge hon fick åka i famnen.
Men kycklingarna är fullkomligt hopplösa. Klara likaså.
De sprang än hit och en dit, det slank ner i diket (för ingen hade de som köörde), de skrek av skräck över att behöva bli burna (trots att de gillar att sitta i famnen i normala fall). Tillslut delade de på sig och försvann som yra höns åt olika håll.
Tillslut vände jag dem ryggen, varpå alla fyra kikade fram bakom en stock och kocklade att de ån-ån-ångraade sig och ville in-in-in-in-in innan räääven kommer.
Då kunde de minsann organinsera sig på ett rakt led i väntan på att få åka hiss in.Något säger mig att de inte var fullt så panikslagna som de först låtsades.

Klara NÄ-Ä vill aldrig göra som hon blir tillsagd.



Är någon intresserad av resultatet finns det här.

//f

Dag 133. Tror dom att dom är undulater kanske?

Det är ett oroligt liv det här.
Jag oroar mig för om hönsen fryser, om dom har getingar i hönshuset, om dom får fel sorts mat, om dom är hungriga, om dom är magra, om höken ska ta dom eller om katten eller mårdhundarna eller någon annans katt skall ge sig på dom.
Bara nämn det och jag kan starta en ny oro.
Jag står vid spisen och kokar gröt åt hönsgänget med makaroner i och med havregryn och med lite risgryn och med lite gammal mysli ur en påse. Ser ganska gott ut - kanske jag skulle äta en portion själv först.
När jag kommer ut med gröten i en ganska snygg skål, tycker jag själv alltså, så har Ramses kallat in sina hönor.
För ”Det bliiir kaaaallt i naaatt flickor” som han brukar säga när han vill ha trångt på pinnen.
Med viss förväntan ställer jag ner skålen på golvet.
”Konstig skål” säger Ingeborg och tittar på mina stövlar istället.
”Ser inte gott ut” säger Ramses och visar istället hönsen var värpfodret står.
Klara och kycklingarna struntar fullständigt i gröten. Tuttan som inte riktigt hänger med alla gånger, hon synar noga skålen, sen synar hon gröten och så säger hon ”Strö över lite undulatfrön du så äter jag”.
Men det var då själva……
Jaha och då blev skålen snygg och det såg gott ut och Ramses, Tuttan och Ingeborg hade gröt runt munnen när jag stängde dörren.
Och nu oroar jag mig om dom ska få magknip.
- M

Dag 129 B. Håll för ögonen på hönsen

Nu delar vi alltså upp oss i fina kategorier.
Annars kan det nog vara lite svårt att fatta att jag inte lider av personlighetsklyvning. F är en datafixare och jag sitter just nu fast i stickträsket.
Idag skaffade jag mig en ny stickbokföringsbok för att få koll på hur mycket överskottsgarn som finns i detta hus.
Alltså, jag skriver in hur mycket och vad för garn jag har råkat snubbla över på stan och hur jag tänkte när jag köpte det.(= IN).
Sen väger jag, när jag har stickat något, och skriver upp det. (= UT).
In och Ut går inte riktigt jämn upp, har jag tvingats notera. Det är lite plågsamt att konstatera att jag inte har någon karaktär alls faktisk och kommentarer som ”men hur tänkte jag här?” och ”Ojsan” är rätt vanliga i mitt gamla häfte. Jag har tvingats konstatera att jag ökar mitt garnlager med c 1,6 kg per år. Hela den här historien berättar jag för att ni ska förstå att jag blir väldigt kreativ när det gäller att hitta på nya projekt. Jag länkar till en bild här men håll för ögonen på hönsen ifall dom hänger bredvid datorn.
- M

Dag 129. Kategorier

Nu har jag fixat en mer överskådlig kategorisering av inläggen. Vill man läsa om något särskilt ämne är det bara att klicka på det som låter mest lovande.

Dessutom är inläggen numera märkta med vem av oss som skrivit det redan i kategoristadiet.

Vill ni läsa alla inlägg gjorda av Mama B klickar ni alltså på Mama B i listan nere till vänster.

Vill ni istället läsa inlägg som har något att göra med Ingeborg klickar ni på hennes namn i ovan nämnda lista.

Såhär ser den ut så ni vet vad ni ska leta efter:

Till sist ville jag bara säga att det varit något skumt med kommentarerna för min del. Jag har försökt och försökt kommentera bloggar den senaste veckan men det har inte funkat.

Jag har velat kommentera allt möjligt som jag inte kunnat! Tex Cecilias nykläckta kycklingar, Cornelias miljötankar, keramikfynd och kycklingar, Myggans traderafynd och en hel del annat skoj på folks bloggar.

-F

Dag 128. Håll masken

Undrar om det är farligt med höns.
Jag har märkt att jag har börjat kolla efter hönsmat lite här och där. Idag åt jag lunch på fint matställe och istället för att se på den underbara utsikten satt jag och kastade blickar på vad folk lämnade på tallrikarna.
’Men herregud, alla grönsaker, åh nej en halv färsbiff – å vad mycket potatis och nej men jisses en fluga på fönsterbrädet’. Där ungefär kom jag till besinning. Det är väl en sak att be om att få bära hem matrester från en krog i en liten hink, men att toppa med en fluga, det går ju inte för sig. Man har väl nån värdighet. Fast när jag gick över den regnvåta gräsmattan på väg till parkeringen och fick syn på daggmaskar då var det nära igen.
Påminnelse till mig själv: Stoppa daggmask i handväskan – totalt förbjudet!! (I varje fall om någon ser det).
- M

Dag 127. Inte nu igen Ingeborg!

Ramses fjädrar börjar växa ut. Nu har han en snygg krage och fjädrar på bröstet. Dom gamla fjädrarna plockade Ingeborg bort i somras när hon tyckte att han såg lite varm ut. Då fick han gå med tuppskinnet framme på bröstet och krage bara i nacken.
Det har varit lugnt på plockningsfronten nu, Ingeborg har haft annat att tänka på (= snickeriet).
Igår mitt i allt fick jag se hur hon målmedvetet tog sikte på Ramses bröst varpå han skrek åt henne att försvinna och vände ryggen till. Det var väl ungefär den sämsta idé han hade fått den dagen. Då böjde sig Ingeborg ner och ryckte bort en fjäder under stjärten och det gjorde nog ont för Ramses skrek i falsett.
Nu undrar jag, vill hon se hur han ser ut utan ”kalsonger”? Och i så fall, är det nån som har mönster på yllebyxor till en ganska liten tupp?
- M