Dag 320. Var är påskkycklingarna?

Nu har vi lärt oss en ny sak.
Man kan tydligen inte lägga tio ägg under Klara och tro att hon ska klara av det.
Hon har haft max fyra varma ägg i taget och vad det ser ut nu så blir det inga kycklingar.
Nu sätter vi allt vårt hopp till Greta som ligger på fem ägg.
Händer det inte något då heller så får jag lov att ta en pratstund med Ramses.
Jag har försökt studera honom i smyg några dar nu när han uppvaktar hönorna.
Han dansar och skuttar jättesnyggt, precis som man ska om man är tupp.
MEN - Ingeborg springer iväg allt vad benen håller och kochinflickorna är spårlöst försvunna när han skuttat färdigt.
Tuttan som är både tankspridd och långsam blir på det viset väldigt uppvaktad, så pass uppvaktad att hon ibland har fått hosta efter att Ramses hoppat av igen.
Det är väl klart att hennes lungor börjar protestera efter att ha blivit hoppressade ett flertal gånger per dag.
Nästa gång får vi väl satsa på enbart Tuttan-ägg.
Tuttan själv skulle aldrig komma på tanken att ruva. Hon har alldeles för mycket annat att fundera på.
Bortsett från avsaknaden av kycklingar så har påsken varit bra, solsken och ett pallkragsprojekt ute på gården.

Dag 294: Kan nr 1Y Klara jobbet?

Nu har vi lagt ytterligare en dårskap till samlingen. Inte nog med att Tuttan måste bäras när hon ska någonstans, eller att Ingeborg gömmer sig under en hög med lådor i 1 timme utan att säga ett knyst, eller att Greta vill ha en förtrolig pratstund och en korvbit dagligen annars blir hon sur en vecka, inte heller räcker det med att Kajsa helst vill sitta på axeln när hon får pedikyr och ger med sig först efter en högljudd brottningsmatch, inte ens det faktum att Etty bör knuffas bort från en skrikande Ingeborg titt som tätt eller att Ramses önskar sig en ny locktång till sina fjädrar är nog.
Nej nu måste jag även agera fredsmäklare mellan Klara och Ramses. Klara ligger som bekant på ägg hela dagarna. (sju stycken idag! Jag och kycklingarna hjälps åt att smuggla dit nya ägg vartefter) Då och då måste även den mest ansvarsfulle blivande modern ta en paus för att få igång tarmsyst... putsa fjädrarna och äta menar jag. Oturligt nog för Klara och mig litar inte Ramses, som hett och innerligt vill bli pappa, helt på att hon ska hoppa tillbaka till sina ägg i tid (som att DEN hönan skulle missköta sina ägg på minsta vis). Så varje gång Klara stiger av för att göra något vettigt blir Ramses alldeles stirrig. Hans kam och slör slänger hit och dit med ett sladdrande ljud, benen sprättar vildsint hit och dit och han skriker HÖÖÖÖK så intensivt att han blir alldeles hes (det faktum att vi är inne i hönshuset när han skriker gör att ingen tar honom på allvar). Efter exakt 11 sekunders paus får han en obetvinglig lust att ta till handgripligheter. Då jagar han Klara och luggar henne i fjädrarna för att hon ska hoppa tillbaka till sina ägg. Det är där jag kommer in i bilden, jag får alltså ägna mig åt att hålla Ramses sysselsatt under tiden att hon badar. Idag har vi spelat memory, fia med hack och alfapet. (Ramses gillar ord som KROOO, KRÅÅ och kock-ock-ock-ock, så långa ord får man massor med poäng för ska jag upplysa er om). I morgon är det knyppling på schemat. Poängen är i alla fall att Klara slipper löss och bajsiga ägg. Jag vågar inte ens tänka på vad Ramses skulle säga om hans små döttrar såg ut som uteliggare, (eller ännu värre koltrastar)



Etty har hittat det perfekta stället att värpa på

Det är mycket som ska ordnas när man är äggledig

Men hon som VERKLIGEN skulle behöva putsa fjädrarna solar nöjt vidare

Badabada

Medan Klara var ute och badade råkade Etty gå förbi och få syn på de obevakade äggen. Med ett förtjust "Mjaaaa" skuttade hon upp i redet för att hålla äggen sällskap. "Mja mja mjam miiiimimjo" pep hon lyckligt och sorterade ägg efter färg och form. "mjihi mjao" sade hon som avslut och lade sig bekvämt tillrätta på 1 ägg särskilt fint ägg. De övriga 6 låg lite här och där. Hon har inte riktigt fått till den rätta höns auktoriteten än tror jag. Eller så kan hon inte räkna. Jobbet som barnvakt tog hon i alla fall på fullaste allvar.

//F

Dag 292. Gå och ruva Klara, sa Ramses

Nu är det vår Klara sa Ramses strängt och pekade på ett rede en hylla upp.
Jasså, sa Klara och plockade sig naken på magen och försvann in.

Hur blev det så här nu igen.
Hela vintern har vi brottats med Klaras kycklingsug och Ramses längtan efter att få bli pappa.
Åtskilliga gånger har vi lyft en skrikande Klara ur boet där hon har legat och ruvat på ingenting och svält sig i onödan.

Men nu, nu är det ju faktiskt vår fast snön ligger vit och om tjugoen dagar är det ju april och riktig vår.

Det enda som stökar till alltihopa är det förbannade förbudet att släppa ut höns före 31 maj.
Det kommer att bli för trångt när kycklingarna kommer eftersom Klara är så fruktansvärt sträng med dom andra hönorna när hon har kycklingar.
Dom andra stackarna kommer ju att få stryk så det ryker inomhus.
Det är klart att vi kan bygga tak på hönsgården men fy tusan vad onödigt det känns.
Vet man ens om fågelinfluensan fanns på riktigt.
Ja strunt samma, om vi lägger ut bilder på hönsen nu, där dom är utomhus så är det gamla bilder bara så ni vet.

Tillbaka till ruvningen, i morgon ska jag börja forska i om jag känner nån som har några trevliga dvärghönsägg att sälja.
Men det berättar vi inte för Ramses, han ska få tro att det är hans kycklingar, vi har inte hjärta att berätta att det är hans lockiga päls vi vill komma ifrån.
//M

Dag 266. Nu blir det pedikyr flickor, sa Ramses

Min bättre blogghälft var ute på stylinguppdrag och jag fick ta tag i de mindre glamorösa uppgifterna. Som att trimma hönstår. Glad i hågen med rosor på kinden och solsken i blick, läpparna blå utav bärer och bl.. nej vänta nu fel saga. Var var jag? Jo; välförberedd med potatismjöl och en inte för ändamålet helt korrekt sax samt en blommig nagelfil begav jag mig ut mot hönsens boning. Detta med kloklippning var en ny erfarenhet för oss alla. Klara är lite av en skogsgumma så hon är inte så belevad inom det här med pedikyr och sånt, men kycklingflickorna hade läst om spa och om att matcha nagellacket med fjäderdräkten i det senaste numret av Hönsa så de var med på hela projektet. I teorin alltså.

Greta var först ut, hon satte sig snällt och med förväntansfull blick i famnen, blundade sedan hårt och räknade till tre det snabbaste hon kunde sen ansåg hon sig vara klar och skulle precis skutta iväg innan jag fick tag om henne igen. Sen tjöt hon det argaste hon kunde och gömde sina iskalla tår innanför min jacka innan jag lyckades lirka fram henne och med milt (vilt?) våld klippa klorna. Elegant som få. Greta blev så förtjust och tittade så noga på sina nya fötter att hon helt svängde av åt fel håll och försvann iväg runt ett hörn när jag släppte ner henne i snön. Eftersom hon trots allt är uppvuxen i skogen räknade jag med att hon skulle klara sig själv de 10 sekunder det tog att ta fast och klippa Klara, den hönan har då alltid varit ett föredöme av alla de slag, förutom just på den envisa ruvningsfronten gällandes inte-ägg då. Där är hon mycket o-föredömlig.

Greta sekunderna innan hon glatt svänger iväg åt helt fel håll

När jag släppt iväg Klara så hon och Greta kunde gå runt i snön och vara pittoreskt matchande i samma rödbruna nyans hade Etty och Kajsa med gemensamma krafter bänt upp mattridån bakom oss och tagit sig ut för att leka i snön de med. Så då måste vi ta paus så alla skulle få bygga snögubbar och kasta snö i nacken på Ramses samt skylla på varandra en stund. Men när arbetet väl återupptogs var det Ettys tur, och eftersom hon slutade växa när hon var ett äpple hög är det som vanligt bara att ta henne mellan tummen och pekfingret och klippa lite här och där utan att hon kan göra något åt det. Vilket hon under milda protester finner sig i om man samtidigt pratar om ost så hon får annat att tänka på (i just Ettys huvud ryms inte så många tankar på en gång nämligen).

Kycklingflickorna GretaKajsaEtty. Ser de inte coola ut? Som de där som alltid var liiite för fantastiska och populära för de vanliga dödliga?

Ramses och Ingeborg tisslar och tasslar (inte som gubbarna i stubbarna dock)

Nåja, Etty var snabbt avklarad och sen var Kajsa näste man till rakning. Till skillnad från Etty slutade Kajsa aldrig växa. Hon är nu i storlek med en elefant och man behöver vara tre man och en cowboy för att hålla fast henne. Efter en vild (nej mild) brottningsmatch hade hon klamrat sig fast på min arm med ett stadigt grepp och kacklade så nöjt över den fina utsikten och ännu en seger att jag passade på att klippa medan hon satt med mig. Sen fick hon åka axel in innan det var Tuttans tur. Tuttan är förresten så enkel att ha att göra med att jag tror man kunde ge henne endast två rader istället för ett helt stycke:
1. Gå till höna. 2. Plocka upp höna. 3. Vänd höna 4. Klipp klor. 5. Sätt tillbaka höna vid maten. Ingeborg klippte förresten sina klor i somras så hon behövde ingen pedikyr idag.

Det är inte vem som helst som kan brotta ner Kajsa inte.

Etty von Pytteliten, vore inte det något?

Däremot kan alla som inte själva är hönor tas med Tuttan. (det finns nämligen ingen höna som kan tas med henne)

Som ni nog förstår slängde Ramses bara en hotfull blick på mig när han fick syn på den blommiga nagelfilen och så var det med den saken. Fotmassage med dyra salvor kan han finna sig i men när det börjar bli färgglada flickverktyg inblandade tänkte han då inte vara med.
*kastar en förstulen blick på mina egna trasiga nagelband men tänker att pedikyr nog bara är för hönor. Inte för tuppar och bloggerskor.*

Ramses tittar mycket strängt på nagelfilen
　

//F (nu igen, kors i taket)

Dag 263. Akta er för kölden flickor

Ute är det växelvis smällkallt och glashalt. Att besöka hönshuset är förenat med livsfara, i somras tedde allt sig så enkelt. Man skuttade ut och hälsade på ett gäng morgonpigga fjäderfän. Men nu på vintern inser man att 5 backar på 50 meter är en låång sträcka. Lång och dödlig.

Jag vet inte riktigt om det är vi eller hönsen som är mesiga. Men alla andra bloggare tycks ha hönor som pulsar runt i snö och orkan. Våra hönor bäddar ner sig i halmen inne i sitt uppvärmda hus och ägnar sig åt valfria sysselsättningar, Ramses lagar mat, Tuttan skriker, Ingeborg letar efter mer mumsig snö, Klara stickar, Greta flygtränar och beundrar ägg, Kajsa sprättar och Etty går vilse. Då och då kastar någon en blick ut genom fönstret ”har våååren kommit än flickor” undrar Ramses och tittar upp från sina grytor (idag med kål, rostbröd, undulatfrön, korv och ost), men det hade den inte heller idag.

Dock bestämde jag mig för att lura ut dem en stund trots bristen på möra maskar och spröda maskrosor. För att göra det hela ännu mer avancerat har kvalsterbehandlingarna vid ytterdörren gjort att Ramses tycker han är liiite för ståtlig för att gå ut genom någon pluttig hönslucka. De vill gå ut genom en värdigare utgång. Sagt och gjort, jag möblerar om hinkar, flyttar stubbar, tar bort värmande mattor, omorganiserar sopborstar och plockar upp efterblivna halmstrån – allt för att hönsen ska gå ut där det behagar dem. Som ett gäng jordekorrar skuttar de alla ut genom dörren och vidare mot den stenhårda komposthögen. Alla utom Tuttan, som tycker det är ka-ka-KAAAAAAAAAAAAAAAAALLT. Hon stannar hellre på tröskeln och skriker åt de andra att komma in igen för nu när de är ute nååår hon inte att hacka dem när de äter.

En utgång med snäppet högre klass.


Greta hoppar förbi, med en elegans som hade gjort vilken gasell som helst grön av avund.


Ramses tittar noga efter så inga faror lurar


Och med en sällan skådad elegans skuttar han iväg


Och Tuttan stannar inne


Väl ute har alla väldigt roligt, fast inte så länge. Ingeborg har bara roligt i ungefär 34 sekunder, sen blir det så kallt om fötterna att hon nästan vrickar tårna i sina ivriga försök att inte sätta ner fötterna på den isiga marken. Kochinmaffian har i alla fall roligt heeela tiden. Så roligt att Ramses blir lite orolig mitt i allt mossätande, för hörde han inte en hackspett ropa? Och var det inte en korp som smög förbi ovanför grantopparna?? (5 km ovanför grantopparna förvisso, men den fanns där). Och tänk om rääääven kommer smygande när hans favoritflickor är ute, i maskopi med den där löjliga katten.

Etty von Koch är mycket förtjust över att få äta lite vilt skräp.


Ingeborg tyckte inte att det var alltför varmt och skönt


Ramses visar vägen till den bästa mosstuvan. Hönsen följer beundrande efter.


Var det en hackspett som skrek? En mööördar hackspett??


Den farliga korpen. Dödligt nära.

Tillslut blir han alldeles stirrig av sina egna fantasier att han vilt vallar alla 4 motvilliga kochindamer mot dörren och kacklar åt dem att hoppa in hoppa in. (Ingeborg har redan skuttat in i smyg och Tuttan gick aldrig ut). I samma sekund som de stiger innanför dörren ångrar de sig och börjar bete sig ouppfostrat, leka med sågen (Kajsa), Hoppa ner i tomma hinkar (Greta), gå vilse bakom mattan (Etty) osv. Vid det laget brukar jag gripa in och hjälpa Ramses att styra dem de sista metrarna mot matskålen. Framme vid den blir Ramses så vild av glädje över hur perfekta hans nya maträtter är att kammen nästan krullar sig.
Och ungefär där ger jag upp försöken att ordna en fin friluftsdag. Hönsen kanske kan vara ute hela 11 minuter i morgon istället för dagens 7.

Greta har ingen lust alls att gå in

Ramses försöker bestämt lura in hönorna

Väl inne bjöds det på lördagsgodis. Undulatfrön.

"Ät ordentligt nu flickor så inte korpen kan tar er"

//(hör och häpna) F

Dag 256. Det är fult att härmas, Ramses!!

Idag var det fotmassage igen som Ingeborg föredrar att kalla det
Snöslasket som täckte marken hade inte nått in under de höga granarna på vägen till komposten.
Där var marken grön och mossig som i en John Bauer saga.
Vartefter fötterna blev klara så ställde vi ner hönsen på mossan.
Det såg så fint ut.
Hönsen hittade små spännande saker och goda grässtrån
Ramses antydde att det skulle passa om dom städade upp sig lite i sina rufsiga fjädrar och ett otroligt putsande och flaxande startade.
Det drogs i fjädrar som låg fel och det kikades under vingar.
Tuttan som är lagd åt det extravaganta tog en klick salva från foten och smorde in sig i stjärten.
Vete sjutton om det var så klokt, eller om hon planerar längdvärpning, alltså vem som kan få ägget att flyga längst.
Då är detta tilltag att betrakta som doping eller nåt.
Jag stod länge och tittade på när dom strosade runt.
Plötsligt märkte jag att Ramses höll på med något märkligt, han gick liksom med hasande steg och så hoppade han rakt upp i luften och föll ner på rygg medan han kastade något som liknade fastlagsbullar upp i luften.
Inte vet jag, men det kändes bekant på nåt sätt.
Hönsen skrattade så man såg alla deras tänder i alla fall.
I morgon tror jag bestämt att jag skall ha dom att leta upp mina glasögon som flög iväg i fallet och inte har dykt upp ännu.
Som straff då.
//M

Dag 255. Sträck på vristen, sa Ramses

För att pigga upp mig själv och barnen så köpte jag fastlagsbullar på vägen hem från jobb.
En ny extra stor modell, verkade det som.
Vädret var sanslöst tråkigt och det snöslaskade och tanken på bullarna var det som höll mig på gott humör när jag körde hem.
Sonen kom i möte med mig till bilen för att kolla om jag behövde bärhjälp.
Det är en liten nerförsbacke från bilen till trappan.
Sonen kanade iväg genom nysnön.
Efter kom jag med bullkartongen i stadigt grepp.
Nån stans där är det som ett svart hål, men jag minns att jag kastade upp bullkartongen i luften, gjorde en halv volt och slängde iväg apelsinerna mot ett buskage.
Jag rullade ett varv på marken och kände att snön var väldigt blöt.
Kollade upp att jag inte gått sönder.
När jag satte mig upp och tittade mot hönshusfönstret stod Ramses, Tuttan och Ingeborg där med poängskyltar i händerna.
I bakgrunden applåderade kochinmaffian artigt.
Jag funderar på att inte låta dom se på Let´s dance flera fredagar.
//M

Dag 248. KAKABAAAAAK sa Kajsa

Efter tredje kvalsterbehandlingen tycker vi personligen att vi blivit lite av proffs på det här med att smörja hönsfötter. Hönsen har också lärt sig precis vad det är på gång när de ser den blåa tandborsten (”är hon tokig vi har ju inga tänder” skrek Tuttan åt Etty som inte alls förstår vad tänder är, hon förstår sällan någonting alls vid närmare eftertanke. Och snart blir hon nog döv också såsom Tuttan skriker). Hur Tuttan, Ingeborg och Ramses ser på det här med fotmassage har ju Mama B redan skrivit om i det förra inlägget. Men att behandla kochinmaffian är ibland förenat med livsfara.

Etty von Koch som gick från lite bakom till adlig på ett nafs växte aldrig upp. Medan hennes systrar blir biffigare och hönigare för var dag som går är Etty fortfarande så liten att man först förväxlar henne med ett ägg, när man väl lyft upp henne tappar man bort henne i handflatan. Att hon pep vilt i början som tecken på ogillande gullighetsförklarades bara och så gick det med den saken.

Greta är min väna lilla flickhöna som först gråter en stund över att behöva lämna sin ruvande mamma och sen gråter en stund över att behöva vara alldels ensam utan de andra hönorna. Detta brukar dock gå över snabbt och för att uthärda själva behandlingen sjunger hon för sig själv tills tårna börjar sprätta så vilt i takt till musiken att salvan nästan vispas till grädde i våra händer.

Systern Kajsa är ALLT annat än vän och flickig. Hon har i princip växt om Ramses vid det här laget. Till skillnad från de andra i kochinmaffian tycker hon inte alls det är kul att ligga hela dagarna och ruva på absolut ingenting i väntan på kycklingar. Inte heller tycker hon det är roligt att åka i framnen som någon kramig höna. När man lyfter upp henne skriker hon så högt att grannes jakthund tre åkrar bort blir lomhörd och sångsvanarna en och en halv skog bort tror att de tappat bort en viktig flockmedlem. Slåss gör hon också. Mycket. Och hårt. Innan man tagit med henne de tre metrarna till dörren där vår lilla sjukstuga huserar är man både medvetslös och hörselskadad. Efter så mycket vilt flaxande att man själv lättat från golvet och flugit till salvburken minns hon plötsligt att hon tycker om att sitta på axeln. Och när hon väl sitter på axeln – mycket nöjt – måste hon skrika lite bara för att berätta hur högt upp hon är. Ramses som alltid tror att någon blir mördad när hon sätter igång med sina avgrundsvrål (det är inte utan att man själv tror att någon blir mördad) får nästan fjädrarna att rakna av oro över hur det går för hans flickor där han springer fram och tillbaka fram och tillbaka i hönshuset.Nåja, förr eller senare är salvan påkletad och en mycket förtjust Kajsa får gå ut och stampa i snön. (Det är ungefär nu Etty har ätit så mycket snö att hon stälpt)
Efter Kajsa får man alltid återhämta sig en stund innan alla sinnen fungerar behjälpligt igen.

Då brukar det vara Klaras tur.
Klara har medan allt pågått tryckt sig djupare och djupare ner i halmen. Hon tänker då INTE lämna sina tilltänkta ägg ens för en kort sekund.Och verkligen inte för en så lång sekund som en fotpedikyr tar. Nej det har hon då INTE tid med skriker hon vilt och håller sig fast i halmen allt vad hon kan. När hon får syn på mig gallskriker hon gällt och fluffar ilsket upp alla sina fjädrar i ett vildsint försök att se mordisk ut.Förr eller senare vinner i alla fall jag kampen och trots att hon spikat fast sig själv i underlaget brukar hon bli utsläpad tillsist. Under hela putsningen vrider hon sina fjädrar i förfäran över hur det nu ska gå med hennes ägg och ackackackockockock tänk om de saknar sin maaaamma. Att upplysa henne om att hon inte har några ägg hjälper föga. Man får helt enklet putsa på och se hur kvalsterbona flyger hit och dit. När man släpper ner henne i snön tjuter hon resignerat tills hon blir alldels fluffig och lägger sig huttrande ner på valfri isbit för att gå en långsam död till mötes bara för att hämnas.

Efter en snabb överblick av hönsgården möts man alltså av en Ingeborg som skulle vilja ha något goooott, Etty som förtjust ätit så mycket snö att hon nu är att förväxla med ett snögubbshuvud, Tuttan som med sina enorma snöskotoffelfötter glider förbi på en snödriva vildsint tutande allt vad hon kan, en Kajsa som intresserat djungelvrålar till sångsvanarna en halvmil bort, Greta som med sina rådjursögon koncentrerat sitter på en stubbe och önskar sig ett ägg eller kanske en mask samt Klara som bestämt ligger i en annan snöhög för att döööö, och så Ramses som försöker hålla koll på spektaklet. Då ger man bara upp och öppnar äntligen luckan igen så de kan få springa allt vad de kan in genom luckan för att se om någon kanske bjudit på något gott medan de varit borta.

//F over and out

Dag 243. Sluta kittlas, sa Tuttan

Det är inte klokt vad höns är roliga.
Vi har gått och kikat ett tag för att se när vi tillsammans skulle vara hemma i dagsljus.
Vi behöver dagsljus för nu har hönsen fått *visk visk så hönsforummänniskorna inte hör* benkvalster.
Och åtminstone vi behöver vara två för att smörja hönsfötter.
Nu har vi i alla fall smort in dom med den rekommenderade salvan.
Aldrig att jag har trott, i mina vildaste stunder, att jag skulle stå och smörja en tupp mellan tårna.
Men nu har jag gjort det också.
Ramses tittade noga hur jag gjorde ifall han skulle göra det själv i fortsättningen.
Ingeborg kikade ifall hon skulle komma åt att äta lite salva och Tuttan skrek av skratt så jag blev lomhörd en lång stund.
Dom andra tittade intresserat på och Etty skulle ha velat ha lite nagellack.
Det här lär vi nog ha mer att berätta om.
När vi gick iväg hörde vi Klara stå och småsvära över att hon hade så hala fötter så hon inte kunde hålla i spiken när hon skulle spika upp den nya Awarden från Äleberg.
Kreativa typer, dom där, hönsen.
//M

Dag 225. Detta är stort, sa Ramses

Det har varit förfärligt!!!
Jag har suttit ensam hemma och ruvat i soffan med böcker, tidningar, stickningar och filmer och inte minst choklad.
I nästan fyra dygn.
Däremellan har väninnor tittat in för kaffe och promenader och spännande samtal.
Ja, alltså, jag har fått roa fåglarna själv, det var det förfärliga.
Dom är ju så gruvligt bortskämda.
Undulaterna vägrade säga ett enda ljud, dessutom matvägrade dom den hälsosamma delen av framdukningarna.
Fasoner!

Emellanåt ha jag kollat utetemperaturen och skrikit lite för mig själv när det var mer än minus 15.
Åtgärder jag vidtagit:
- Burit varmvatten i hinkar med lock på och ställt in till hönsen.
(Herreguuud va kompost, skrek Ingeborg som kände igen hinkarna.)
-Satt in snö i en bunke ifall vattnet skulle frysa. Dom äter alltid snö från mina kängor när jag kommer in och det är ju vatten tänkte jag.
(Riiiis, tutade Tuttan med huvudet i bunken så snön yrde)
- Kollat stickmönster över hela webben om det finns såna fina flätstickade tröjor till höns som det finns till hundar. Finns inte, kan jag berätta.
(Syyynd, jag vill ha en kornblå av angora, sa Etty von Koch, skulle va snyggt till benen).
- Haft värmelampan på dygnet runt. Japp.
Vad hände då, jo dom började värpa som kulsprutor och det var hela tiden kö till favoritvärpredet.
Kajsa och Greta åtminstone fick kycklingsug och måste brottas ner för att släppa ifrån sig äggen.
Som bot mot det släckte jag lampan.
Följande morgon när jag gick ut var jag helt förfärad ifall dom frusit ihjäl eller flyttat från orten.
Jag väntade mig världens utskällning.
Det var helt knäpptyst, så tyst att jag tänkte gråta en skvätt av förskräckelse.
Jag började med att kika in genom ett fönster.
Och där satt Ramses på högsta stubben och läste högt från Koola Violas blogg.
”Vi har fått en award flickor” sa han ”det är stort”.
”Jag vet inte riktigt vad det är, men antagligen kommer det att vankas papegojblandning från fina butiken i stan”.

Gissa vem som åkte till stan med hönsskit under stövlarna och okammat hår.

Nu är i alla fall F hemma från sina äventyr och vi återgår så sakta till vardagen.
Det är så oändligt vackert.
Minus fem, orörd snö och en måne som för några timmar sedan passerade förbi plejaderna.
Björkarna avtecknar sig som broderier mot natthimlen.
Elden sprakar lite försynt i spisen, som om den vet att vi går mot natt.
Det finns så mycket att vara tacksam för.
//M