Ramses är gud, sa Falcon

Vi är alla lika barnsligt förtjusta över att det äntligen kommit snö. Jag och Bente är helt eniga om snöns storhet och detsamma gäller de flesta jag känner. Undantagen är nog hönsen samt Koola Viola, de föredrar gräsmattor i december. (men de har fel)

Hönshuset är i alla fall isolerat och inpackat i trasmattor, något som jag tycker att borde räcka för att hålla kung Bore på avstånd. Tyvärr ser katten sin chans att hämnas sommarens oförrätter nu när det har blivit vinter. Hon ägnar dagarna åt att manipulera hönsflocken. Varje gång jag går till hönshuset möts jag av en hånflinande katt som ligger tryckt mot den stängda luckan, eller mot ett fönster. Hon ligger där och väser fram (sanna) lögner om hur hon får sova under täcket på nätterna och ligga på det uppvärmda hallgolvet på dagarna, hon försöker förpesta deras sinnen. Ramses, som närmast är att betrakta som vis numera, petar bara in slören i öronen och låter bli att lyssna på hennes kluvna tunga.

Emmi är en bråkig katt bråkig katt, Emmi är en bråkig katt bråkig kaa-aatt (någon som känner igen melodin?) 

Lille Falcon däremot, som fortfarande är ung och grön, han tror vartenda ord hon säger (förvisso är det ju sant men man behöver inte lyssna för det!). Han drömmer om uppvärmda golv och täcken att sova under. I praktiken har han ingen aning om vad någotdera är, det förstod jag redan här om dagen när han påstod sig vilja ha Whiskas - kyckling i gelé till frukost istället för hönspellets. Men trots att han uppenbarligen inte förstår mycket av vad katten lurar i honom förstår han tillräckligt mycket för att bli avundsjuk.

Falcon spetsar öronen för att höra vad Emmi viskar om utanför fönstret

Till råga på allt har han blivit hes, han säger numera “voff” istället för “kluck”. Och det må låta manligt men det ger honom sannerligen vatten på sin tjat-kvarn. Igår skrek han med fasa i rösten att han var alldeles BLÅFRUSEN!!!!, efter en närmare koll konstaterade jag snabbt att det berodde på att han är av rasen silke, och att dessa ska ha blå hud. Hur som helst ignorerade jag holländska Tyras illvilliga fniss uppifrån en sittpinne och installerade istället värmelamporna åt dem.


"Voff" säger tuppen, det ska jag komma ihåg att lära syskonbarnen nästa gång de hälsar på. Hans höga Silke hon säger ingenting hon, och inte bryr hon sig om katten heller.

Ramses kände genast igen ljusinstallationerna och skrockade förnöjsamt fram ett “kockkockkock titta flick-ick-ick-or, jag har installerat julbelysningen åt er, se så fint stjärnorna tindrar”. Hönsen “ooh-ade och aaaah-ade” givetvis en lång stund åt sin fenomenale tupp, de var mycket imponerade. Mest imponerad var Falcon men så har han också Ramses högst upp på sin lista med individer han beundrar.


Falcon och hans stora Idol, ibland försöker han få sova under Ramses värmande lockar men Ramses själv brukar reservera den platsen för någon av hönsen.

När Ramses provtryckt lampknappen ett par gånger och sett till så att allting fungerade vågade Falcon den fege även ta med sig sin höna till lamporna. Och när han med tindrande ögon deklarerade att Ramses fått sooolen att lysa återigen lade han sig förnöjsamt på rygg med benen i vädret för att sola magen.

Åsynen av en lite oproportionerlig silkestupp som förnöjsamt värmde sig i det röda lampskenet var helt klart för mycket för katten i fråga. Sist jag såg henne låg hon i badrummet och försökte tvätta sina ögon med tvål.



Tyra fortsatte skämta om blå hud för allt vad hon var värd heela natten lång. (och det lär bli en lång natt eftersom lamporna gör att de inte somnar utan sitter uppe och rumlar istället)

//F, tydligen vid liv

Aaaaj, sa Tuva

Jag har fortfarande inte pratat ordentligt med hönsen om hur det känns nu när tupparna ”flyttat” bara ilat förbi och öppnat och stängt.

I rena brådskan råkade jag stänga på Tuvas stjärtfjädrar så nu har hon tre färre, dom sitter kvar under luckan.
MEN
Till middag idag hade vi ungtupp i god sås med gelé och potatis. Alltså, dom andra sa att den var god. Jag hade lika gärna kunnat äta en oanvänd Pampers.
Det var verkligen svårt för mig att äta upp lille Tyke. Min modiga lilla tupp som försvarade hönsgården mot skator.
Som sagt dom andra tyckte det var gott.
En annan som tyckte att det smakade utsökt var katten. Inte nog med att hon smaskade så det hördes till hallen hon småskrattade dessutom under hela måltiden.
Roligt att göra henne glad då hon verkligen har respekterat hönsen, ja man kan nästan säga att hon har tyckt att dom har varit direkt obehagliga.
//M

Här är 3 av 6 tuppbröder i full färd med att förfölja och gala åt katten i fråga, skrattar bäst som skrattar sist fnissade Emmi med munnen full

Vad lugnt det blev, sa Ramses

Nöden har tydligen ingen lag.



Till slut kom vi till en punkt där åtta tuppar i samma hönshus är ungefär sex för många.

För att göra en lång historia kort så är numera alla ungtupparna tuppänglar.

Jag har ännu inte varit ut och pratat med hönsen men Ramses vinkade glatt när jag gick till bilen, så han är i alla fall glad.

Rapport följer endera dagen.

//M

Bra dag, sa Ramses

iIdag har jag varit tillsyningsman i tuppflocken.


Det gick riktigt bra.

Ramses har fått umgås med sina favoriter i lugn och ro utan att behöva uppfostra tuppar.

Tupparna har tittat vad jag har haft för mig och kollat ifall dom kunnat hjälpa till. Dom fick ett skottkärrslass med höstlöv att hoppa i och det uppskattades.

Däremot, medan jag var inne i hönshuset och städade, bröt det ut ett visst tumult i redena eftersom det var värpbrådska och jag upplevdes som störande.

Tora och Kajsa bytte reden som om det var nån lek på gång men till slut var nöden så stor för Kajsa att hon bäddade ner sig i ett av dom höga redena där hon kunde hålla mig under uppsikt medan hon värpte och bara hennes huvud stack upp ur höet.

Jag tror att det här kanske var själva vinterförberedelsen eftersom det närmar sig fullmåne och det brukar bli kallare här då.

Jag har i varje fall isolerat lite bättre, fått hjälp med innerdörren och ordnat rum för mat och strö samt oljat låset till ytterdörren.

Bra dag!

//M

Ska ni inte flytta snart, sa Ramses

Nej, hönsen har inte dött.

Men F och jag lider att tuppångest.

Vi MÅSTE göra oss av med våra vackra, vackra tuppar. För varje dag försöker jag tycka om dom lite mindre – det är svårt.
Jag försöker se det ur Tuttans synvinkel. Hon får stryk varje dag av en tuppslyngel.
Jag försöker se det ur Tyras synvinkel. Hon får lov att kasta sig in i slagsmål varje dag bara för att hon inte kan låta bli. En vacker dag åker hon på stryk. Nu passar hon in det så dom inte riktigt vet vad som händer och så springer hon fort, fort därifrån.

Jag försöker se det ur Falcons synvinkel. Han har så besvärlig röst så han skäms varje gång han gal och nu triggar dom där ungtupparna honom med sitt evinnerliga galande, Han går ju omkring med rodnande kam halva dagarna.
Unghönsen som hänger med tuppslynglarna tar efter deras dålig beteende.
Ramses är med jämna mellanrum tvungen att dela ut karatesparkar för att skilja småtupparna åt och det yr fjädrar i luften.
Och jag får knappt syn på gammelhönsen i tuppmyllret.

Dom måste flytta!!

Men Tyke är ju snäll och vacker och tvillingtupparna är ju snygga och vita tuppen, det är ju han som mest råkar illa ut men dom två prickiga kan jag vara utan. Sen kommer F och hon tycker tvärtom och då är vi tillbaka på ruta ett igen.
Skulle jag ha en stor lagård så skulle jag dela upp dom i en egen tuppflock och då skulle dom få gå lösa på dagarna för dom har ju så himla roligt dom stunder när dom är överens om rangordningen, då går dom till skogen och dom pysslar runt komposthögen och går promenader i buskarna. Det finns ju inte mycket som är så vackert som en flock tuppar i det här färglösa höstlandskapet.
//M

Ta på er yllebyxorna för nu är det höst flickor, sa Ramses

Ramses har som synes klätt på sig bästa vinterkarbusen

Det börjar bli höst ute nu, på riktigt. Inte bara på skoj som för ett par veckor sedan när man kunde avnjuta höstfärger OCH solsken. Nu kan man på sin höjd avnjuta metertjock dimma och ruggade hönsfjädrar.

I hönshuset pågår givetvis donandet inför vintern för fullt. Alla har sina egna mer eller oftast mindre viktiga sysslor. Kajsa ruggar förresten, skoj va?? Katten sågs i onsdags skratta svansen av sig utanför hönsgården och var i torsdags halt. Hältan har över helgen förbättrats och används nu främst för att få sig en andra (eller femte) portion mat.

Dvärgkochinmaffian sköter det administrativa, Klara och Greta krattar löv och plockar svamp, katten Emmi brukar sitta på behörigt avstånd och peka på flugsvamparna. Undrar om hon inte har ett horn i sidan till Greta sedan den Oerhörda Förödmjukelsen i våras. Kajsa och Etty har roffat åt sig de roligaste jobben som generaler. De delar ut order och tuktar latmaskar. Som hemligt vapen har de tagit holländskan Tyra, hennes motto är “show no mercy” vilket de som flyttat in efter henne har fått lära sig den hårda vägen.

Tyra, 400 gram och svart bälte

Svarthönsen Tora och Vera är lite av Ramses favoritflickor och de kommer därför undan med vad helst de önskar. För det mesta önskar de sig sol och maskgrävning i blomlanden. Det där med sol är lite svårt att ordna eftersom väderguden lämnade Skandinavien någon gång i slutet av Juli. Men Ramses behöver bara harkla sig lite diskret för att jag och M ska komma störtande för att agera livvakter när de är utanför hönsgårdens skyddande murar, så rabattpåtarbehovet får de i alla fall uppfyllt.

Ramses och några av favoriterna bättrar på brännan inför vintern (Kajsa, Ramses, Tora, Etty & Klara)

Silkestuppen Falcon har inte betrotts med någon riktig uppgift trots att han fysiskt sett är en rejäl tupp vid det här laget. Mentalt är han knappt ett ägg än. Det går så när man växer upp utan mamma har jag hört. Trots bristen på mod och räknekunskaper klarar han galant av att hålla koll på sin egen höna Silke och hennes kyckling Tuva, dessa två fick han i mandomspresent av hönsgurun B.  Silkesgruppens uppgift är för det mesta att göra så lite nytta som möjligt, man stöter på dem lite här och där, inte sällan tätt i hälarna på Ramses elitgrupp eftersom han är Falcons idol.

Bonusbarnet Tuva, Silke och Falcon i egen hög person

Kycklingarna har i uppgift att lyda order, varna för faror och agera lockbeten för rovdjur. På morgonen har de själva åtagit sig uppgiften att väcka grannskapet med gälla galanden (tror de ja). I verkligheten fungerar de, med sina gälla bebistjut, snarare som hovnarrar. Att majoriteten är friserade gör väl inte trovärdighetsfaktorn högre direkt. Jag och Vera ler i mjugg åt dem medan Emmi (katten) brukar se ut som hon fått upp en hårboll. Kycklingarnas trumf på hand är att årets enda hönor, Sally och Yrsa, har damp eller adhd eller vad det nu heter. En pittbullgen är det i alla fall. Kommer man in i hönsgården skrockar de förtjust (förvånansvärt vuxet) och hoppar upp i famnen för att bita en i pulsådern. De måste vara världens farligaste dammtussar.

Nedan är Tyke och Sally, ser ni Sallys blick? Förstår ni att man inte bråkar ostraffat med henne?

Och så Nestor, som jämfört med storasyster Sally är både snäll och välartad


















Ramses har åtagit sig uppdraget att hålla koll på spektaklet. Vilket han inte direkt gör eftersom han är så upptagen med att fjäska för svarthönsen att han inte har ögon för något annat i hela världen. Men jag och kochinsarna klarar det ganska bra själva faktiskt. Förra helgen t.ex. då lekte Mama B gräva ner vårlökar medan alla hönor, med Etty i spetsen, lekte gräva upp löken. 5 toasters!

Greta städar trappan inför vintern och låtsas som att hon inte känner till något om några omkringkastade blomlökar.

 //F, som fortfarande har ett par tuppar till bortadoptering, numera iklädda halsdukar och vantar.

BLABLABLA, skrek alla kycklingarna i näbben på varandra

Det som i våras tedde sig som vanlig ruvbesatthet började spåra ur ungefär samtidigt som de stolta hönsmammorna nöjt kunde visa upp både lockar och tuppkammar på sina telningar. Nu, cirka 5 månader efter kläckningsdatum, vill varken de tidigare så engagerade föräldrarna eller deras far, roten till allt ont (alla lockar alltså) veta av dem längre.

Ramses har på ett ganska vänligt sätt försökt förklara för oss att han inte vill ha sina vid det här laget nästan vuxna söner hängandes i hälarna längre. Numera tar han snabbt med sig svarthönsen och någon vuxen kochin och springer så fort hönsgårdsdörren öppnas. Han och favorithönsen ligger i solen under en gran medan de föga önskvärda kycklingarna härjar på andra sidan huset. I skuggan och frosten. Jag är rädd för att de snart kommer spåra för dem, jag har redan börjat lukta på deras fjädrar fall att de tjuvrökt eller så. Jag bävar för den dagen de kommer gående med piercingar, eller ännu värre tatueringar!

Jag och M föredrar att leva i förnekelse, men en dag kommer vi tvingas göra något, man kan inte ha 7 tuppar och 12 hönor. Det går bara inte för sig. I alla fall inte på vintern och i alla fall inte i vårt lilla hönshus. Inte om vi inte kan öppna kloster någonstans i närheten som tupparna kan få husera i. Men det ville de nog inte. hehe. Till råga på allt är vi inte alls överens om vilka som ska stanna kvar och vilka som ska få... hitta på något annat. Soppa kanske.

Som av en händelse tänkte jag nu visa lite bilder på våra trots... charmanta ungdomar. Fall det är någon som har lust att svänga förbi för att plocka upp en tupp eller 5.

Tyke - En redig liten man skulle man kunna säga. Förut var han en riktig bråkstake men sen hans bråkbror Lycke gick och blev uppäten av en rabiessmittad pestkatt (samma som åt upp Ingeborg) har han hållit sig riktigt lugn och fin. Han varnar duktigt för både hackspettar och ekollon. Friserad givetvis.

Nestor - som jag tiggde och bad hans mödrar om att de skulle låta honom växa upp till en höna. En av mina favoritfärger och dessutom slät. En av få släta. Givetvis är han en testosteronstinn tupp. Han gillar mig inte alls, jag gillar honom dock. Han tar i alla fall sitt inbillade tuppjobb på ganska stort ansvar, han både dansar och gal. (och brottas med sina bröder)

 

Moses - som liten var han död. Nu har han växt upp och blivit feg. Eller tja, det kanske bara är jämfört med sina dampsyskon han framstår som lite blid. Friserad om jag nu behöver förtydliga det *svärasvära*

 

Maja - synnerligen lik Nestor fast betydligt trevligare. Och lockigare givetvis. Bwääh. Han är inte så intresserad av manliga grejer som att slåss men han tycker det är väldigt kul att laga mat, eller tja. Bjuda på mat andra lagat.

 

  Ylva - en tvillingtupp, som liten var han en höna. Och det var ju kul eftersom han även var slät. Men precis när jag skickat ut inbjudningskorten till hönspartyt gick han och skaffade kam. Och så var den festen över innan den ens hade börjat. SKITKUL tuppen. Verkligen. Humorn.

Pytte - den andra tvillingen. Som liten sov han hela tiden och blev jämt bortglömd och borttappad av sina föga ansvarsfulla mödrar. Sen växte han upp och blev nästan uppäten av en katt.

Sally och Yrsa - är förvånansvärt nog hönor med färger jag gillar! Friserade givetvis. Vad annars. Vi ska ju inte ha FÖR roligt. Men de är väldigt väldigt fina trots detta. Dock är de för evigt förstörd sen de tvingades växa upp med hundratals bröder. Tupparna framstår som snälla och lugna jämfört med dessa två små psykbrytare. När jag ska lyfta upp dem och göra jätteviktiga saker, som att klappa dem tex, blir de alltid väldigt arga och skriker och härjar. De hoppar upp och nyper sig fast i skinnet! Jag tror att de kanske är köttätare, eller örnar. Örnar fågnade i dammvippekroppar.

Och sååå, vårt adoptivbarn, Tuva. Hon är inte kommen ur några av våra hönors ägg vilket märks. Hon är nämligen en väldigt rar och älskvärd liten höna. Det känns som att det är på sin plats med några såna också. 2009 var ett mörkt år ur kycklingsynpunkt. Nu ska jag sluta klaga på lockigheten och gå iväg för att lära mig lite om att det är insidan som räknas.

//F, som på ett föga diskret sätt försöker adoptera bort tuppar

Ramse är kä-är, sa Tyra

Ha ha, nu har jag tagit honom på bar gärning den lille rackaren.


Hönsen var på en liten frigångstur i eftermiddagssolen.
Dom övade sprättning under gammal gran och maskletning bland bark.
Barren for som spjut genom luften och alla var upplivade av utespringet.
Ramses gick lite förstrött och såg till att alla hade roligt och att alla skötte sig.

Tora den finaste svarthönan hon hade inte tid att komma med till skogen så hon var i hönsgården och pysslade med höstlöv.

Plötsligt såg jag att Ramses hittade något alldeles extra gott på marken. Trots att han hade det i munnen så måste han prata för sig själv hela tiden och gick iväg med bestämda steg.
Jag blev ju nyfiken vart han tänkte gå och mumsa i sig godsaken i smyg och följde efter.
Och tänk, han gick till Tora och bjöd den till henne.
Jag har misstänkt det en ganska lång tid att han har ett särdeles gott öga till svarthönsen, det är alltid dom han går på små utflykter med.
Tydligen har han skillnad på dom eftersom han gick förbi Vera på vägen till Tora.

Jag förstår honom, dom är så vackra, när solen skiner på dom blänker fjädrarna i grönt och blått.
Men det kan nog inte bli nåt fysiskt för han är hälften mindre än svarthönsflickorna.
//M

Barnsligt, sa Ramses

I den något omväxlande väderleken har hönorna och jag varit ute och lekt med varandra.

Jag lekte ’plantera lite glömda blomlökar’ och dom lekte ’hitta löken’.
Inte helt bra kombination.

Sen lekte vi kurragömma med katten, men det blev för äckligt för katten så hon gick in.
Dagens favortilek var i alla fall hoppa i höstlöv.
Den kan jag rekommendera.
Jag bar in nedfallna löv in i hönsgården och det väckte den värsta sprättlust jag sett.
Det såg ut som en tornado där inne, när alla skulle sprätta samtidigt.

Ramses tyckte att ungdomarna blev för vilda så han tog med sig två hönor och gick in i hönshuset för att diskutera ägglossning eller något annat viktigt.
//M

Sluta luggas, sa Falcon

Jag har trott att Tuttan ska dö varje dag i snart ett år.

Nu börjar jag tro att hon är en skådespelartalang i Oscars klassen.
Som idag till exempel, när hon satt och blundade och jag trodde att hon satt och såg ljuset i tunneln.
Jag gick bara in och tömde en kastrull spagetti och köttsås på matplatsen och gissa vem som var där först.
Tuttan! Hon stod mitt i maten och åt det snabbaste hon kunde så att inte småtupparna skulle hinna få så mycket av det goda.
Falcon gjorde en försiktig förfrågan om han inte kunde få smaka lite men då nöp hon ett stadigt tag i hans huvudtofs.
Han som är dubbelt högre än henne blev jätterädd och kastade upp huvudet så hon lättade från marken och svingades iväg.
Där stod hon sen alldeles förvånad med en massa gult ludd i näbben och undrade antagligen hur hon hamnat så långti från maten utan att röra på fötterna.

Det är dom där snabba förbättringarna som inträffar plötsligt som får mig att tro att hon kanske mår bättre än hon ser ut.

//M

Rör inte min hönsflock, sa Björn

Ibland funderar jag över naturens under,

Som att det kan komma så förskräckligt med ljud ur en liten tupp och liknande gåtor.
Ibland tänker jag på ödets vägar – så märkliga – och ibland så roliga.
Tuppen Björn, från en flock nära oss bestående av enbart tuppar, han gick mestadels under namnet *den där saa..ns tuppen*.
Han blev ju på grund av en rad märkliga omständigheter tupp i en liten flock med skägghönsänkor. Så kan ont lönas med gott och ärret på min hand det kommer nog knappt att synas om ett år eller så. Alltså efter skadan jag fick när jag skulle fånga in honom.

Idag var vi och hälsade på honom.
Han var så fin och han hade det så fint. Snygga fruar, lite skäggiga kanske, och han kollade noga in hur dom uppförde sig.
Man kan säga att han hade kommit till tupphimlen.

Vi andra, utom F då som mest fotograferade, vi hade kommit till husrenoveringshimlen. Vi är näst intill sjukligt intresserade av gamla hus och deras renoveringar.
Hade Björn varit en snäll och barnkär tupp så hade vi aldrig fått se så mycket bra renoveringsresultat som vi gjorde och aldrig fått så mycket nya idéer till dom egna projekten.
Så där kan ordspråket ”Det finns ingenting ont som inte har nåt gott med sig” verkligen passa. Ont syftar då på hur det kändes i handen efter att den genomborrades av en tuppsporre.
//M

Gråt inte Falcon, sa Ramses

Stora dottern i landet i väst hon tycker att vi är galna som har så många tuppar.

Själv bor hon granne med en liten stackare och tycker att det är precis lagom.
Jag tycker det är jättemysigt när jag hör ett Kuckulikuu-uhä-hö-host och vet att Ramses har vaknat.
Efter en stund blir tydligen Falcon väckt av ljudet och nu har han slutat säga Tööööt och skriker istället Buhuhuhuuuu-buhuhuhuuuu med gråt i rösten.
Det är ju inte så hemskt varken roligt eller mysigt men jag förstår ju att han är ledsen när han blir tidigt väckt.
Jag ligger nu varje morgon i svinottan och väntar på att småtupparna skall börja gala.

Det ligger en inköpslista på köksbordet
Virke till fönsterluckor
Tjockt tyg till gardiner
Hörselskydd, (alternativt patroner).

Ha Ha där skojade jag bara.
Maken har åkt innan tupparna vaknat.

                                Nestor gjorde ett litet gal-försök i smyg, säger F. Jag har inte hört nåt.

//M

Varför har du så stora tänder katten? Sa tvillingtupparna

Tvillingtupparna ligger ute och steker

De senaste veckorna har vi nästan dagligen mötts av en hånleende strykarkatt när vi gått ut till hönsen. Den är lite som hackspetten i Kalle Ankas jul fast ondskefullare. Den kikar upp och den kikar ner och den kikar under och den kikar över och den kikar genom i förhoppning om att få sig en höna eller kanske rentav två. På dagarna rapar den Ingeborgfjädrar och på nätterna bryter den sig in i soptunnan för att vi ska förstå vad den är kapabel till.

Ramses vill inte tänka på katter utan vill hellre att Greta ska värpa på hans nya fina ställe

Som psykisk motåtgärd låter jag motorsågen och gräsklipparna stå så att de syns tydligt, jag funderar även på att klistra upp stora bilder på bulldoggar runt hönshuset. Katten bara hånler och kommer tillbaka gång på gång. Och jo jag medger att det är svårt att tro att det är en katt som ätit upp både Ingeborg och Lycke för oss. Men vi är tämligen säkra på att det är han som är förövaren.

Pga ovan nämnda asrede får hönsen bara vara ute under sträng uppsikt, något de INTE gillar då de vill vara ute jämt jämt jämt. Igår när alla hönor utom tvillingtupparna gått in i hönsgården igen gick jag in i huset en snabb sväng för att göra något viktigt, dricka ett glas cola eller så. Givetvis sveper jag mitt glas så fort att kolsyran bubblar i näsan för att hinna ut igen och vakta mina små tuppar. När jag kommer ut igen ser jag en av dem en bit ner på gården varpå jag ropar för att de ska komma till mig. “mÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄh” hörs genast inifrån en närliggande buske och ut tumlar *trumvirvel*
Djävulens avkomma strykarkatten (11:e september till ära utklädd till terrorist), den formligen spottar ut tvillingtupp(dvärgtvillingtorn?) nr2 och bränner sedan iväg mot skogen för allt vad dens avskyvärda mördartassar är värda, vi har rutinen inne vid det här laget så han vet ungefär hur vänligt inställd jag är till honom.

Syskonen nästan svimmar av avund när de får höra den spännande historien

Hade det inte varit för att jag måste bära in tvillingtupparna till hönsgårdens skyddande murar igen hade jag nog jagat efter den med gräsklipparen (nåja). Den utspottade tuppen hade aldrig varit så upprymd förr. Det gick nästan inte att få tyst på honom. När jag släppte ner dem bland de andra hönsen igen struttade de stolt till sina bröder som var gröna av avund för att skryta om den senaste bravaden.

“jag skulle preciiis till att bända upp käftarna på honom och hacka ut hans hornhinnor när majsmänniskan kom och förstörde allting blabla näääe jag var inte ett dugg rädd för jag är så stark jajjamen *spänner en tvivelaktig muskel* och dåå blabla sa jag och blablabla då sa han och katten bara blablababla har jag nämnt hur modig jag var förresten ser ni den här blöta fjädern det var där han dreglade jojjomensan”

Berättamerberättamer

//F, numera fientligt inställd till allt utom vår egna lilla katt

Tuttan och jag går och lägger oss, sa Ramses

Här går det undan!
Känner mig som en amerikansk tv-series sammandrag.
Förra veckans episod: Vart tog Ingeborg och tuppkycklingen vägen? Varför gol Flora? Vems är den grå katten?
Se den spännande fortsättningen i Hönsflocken i kväll!!

När det visade sig att lilla gulle-Flora var en man blev allt väldigt konstigt.
Först konsulterades Hönsexpert B och vi gjorde upp en plan.
Steg ett, adoptera bort Flora till någon med silkeshöns.
Det försökte jag med, jaha och då hade den damens lilla silkeshöna dött mitt i allt.
Steg två, ringa till Hönsexpert B igen och nästan gråta.
”Ja men då kan du få en av mina silkeshönor” sa hon.
Där svimmade jag lite av lycka.

När jag kvicknat till två dagar senare for jag och hämtade en bedårande fröken eller kanske fru och inte nog med det, hon hade en dotter med sig i boet eller vad det brukar heta.
Hela vägen hem satt dom i kattkorgen, bak i bilen, och pratade.

Jag bestämde mig raskt för att döpa om Flora till Falcon, för man måste ha ett ordentligt namn för att uppväga att man ser ut som ett angoranystan.
Lilla frun heter Silke och dottern som följde med heter Tuva för så ser hon ut.

Med ganska höga förväntningar på Falcon släppte jag ut dom två fluffen och vad händer.
Kochinhönsen blev arga, småtupparna började mopsa upp sig, Ramses sprang runt som besatt och begrep ingenting.
Svarthönan Vera som är vänligheten själv hon tyckte att Silke var lite oredig i håret och försökte städa upp henne på huvudet, men väldigt försiktigt.

Mitt i allt detta kaos så gick det upp för Falcon/Flora att han var en tupp och då började han bjuda Silke på allt möjligt ´gott´ som han hittade på marken.
Det var hasselnötsskal som legat i jorden i åratal, gamla pinnar, torra melonskal och små stenar.
Silke som kommer ifrån en hönsgård där det vankas gourmetmat trodde inte sina ögon och lade sig med ryggen till och blundade.

Ställningen vid läggdags i kväll var att småtupparna hade lärt sig veta hut, det är lite osäkert med kochinhönsen om dom kan låta henne vara.
Ramses gick i alla fall in och la sig med Tuttan, han tyckte att dom andra var för tröttsamma.

Silke och Tuva får sova i en egen kupé i natt och i morgon ska jag låta silkeshönsen vara för sig själva och bli bekanta medan det blir frigång för resten.

Missa inte den spännande fortsättningen som det brukar heta.
//M

TÖÖÖÖT, sa Flor(i)a(n)

I morse hörde vi två tuppar som gol, eller om det var en tupp eller en lesbisk höna som gol har jag svårt att avgöra. Det var ärligt talat svårt att höra om det ens var en galning. Ungefär såhär lät det:
Ramses: Kuuckelikuuu-uuu-ä
Flora: TÖÖÖÖT

Och att det första är en tupp det vet vi ju, Ramses är i sin egen lilla värld väldigt manlig. Och den lesbiska hönan har tydligen hamnat i målbrottet. Eller blivit en tupp, svårt att säga.

//F, nu med krossad drömvärld

Men inte när jag ser på Flora! suckade jag

Som ni kanske minns adopterade vi lilla Flora i somras eftersom vi inte välsignats med några kycklingar under de senaste två ruvningarna. Och i samma sekund som Flora tog sina första stapplande steg i hönsgården kläcktes 9 ägg under diverse kochinsar. Något som är lätt med dvärgkochinkycklingar och svårt med Silkeskycklingar är att veta vem som är tupp och vem som är höna. Fast givetvis är Flora en höna, det hör man ju på namnet.

Hela sommaren har jag, i smyg, funderat på huruvida hon verkligen är en höna eller ej. Det som talat för att hon är en höna har varit:
* det faktum att hon nästan kissar på sig av skräck när hon möter något levande väsen, en myra t.ex.
* hennes väna små pip som på senare tid övergått i fina kluckanden
* att hon varken har kam eller slör (att det är något som drabbar alla Silkesdjur oavsett kön är inget jag tänker fästa någon vikt vid)
* hon tycks gilla rosa (nej det hittade jag på)
* hon har väldigt snygga ben! Det brukar inte manliga individer ha
* hon har absolut inga sporrar, och såna har tuppar, till och med Ramses, fast han är så liten
* Namnet som sagt, hon heter faktiskt Flora och inte Florian.

Något som däremot fått mig att misstänka tuppambitioner är:
* Den fåniga frisyren, silkesHÖNS ska tydligen ha en fluffig boll på huvudet medan tupparna ska ha backslick. Och Flora har backslick. Men vissa dagar har jag friserat om den åt henne och då har det nästan sett lite kvinnligt ut. Och om Ramses får ha svallande lockar kunde ju Flora få ha pojk-frisyr utan att det behövde betyda något tänkte jag.
* Hon har ibland försökt bjuda omgivningen på något gott, och det har jag aldrig sett en kycklinglös-höna göra förut. Men jag har inte heller sett några tuppar som först vill bjuda och sen gråtande skenar iväg när någon närmar sig för att smaka.
* De stampande stegen, ni skulle bara höra hur gällt småtupparna skriker när hon råkat springa över dem.
* Den luriga blicken, hon ser ut som hon försöker dölja något. Våra hönor ser visa ut, Flora ser ut som hon bluffar.

Men igår hände det konstigaste av allt. Igår satte hon på Klara. Fina lilla Flora hon... humpade Klara. Och tänk, där fick vi äntligen svaret, Flora är en lesbisk höna! Vilken tur, då behövde jag inte fundera mer på det.





//F, som är en sällan skådad mästare på självbedrägeri

Jävla mårdhund, sa Ramses

Det blir sig liksom inte riktigt likt mer.
Ingen Ingeborg som springer med hårdast farten för att komma först.
Som sprang så fort att fötterna var jäms med öronen för att vara snabbast.
Vi har ju räknat ut att det är mårdhundarna som tagit henne och tuppkycklingen, dom lär göra så där.
Komma och plocka en och en och bära iväg.

Tyra gör så gott hon kan för att roa mig men hon vill inte sitta i famnen.
Ännu.
Men vi ska träna lite i höst.

Alla hönsen tycker det är urtråkigt att dom inte får gå fritt längre, det är nästan så dom hänger på nätdörren när jag går förbi.
I morse var jag ute med hönsen i två timmar.
Jag höströjde lite på gården och dom var med mig hela tiden och såg till att alla eventuella daggmaskar och andra goda saker blev undanstädade.
//M

Fin nu, sa Flora

4 dagar och ingen Ingeborg senare kände Flora för att lätta upp stämningen lite. Så när vi kom hem idag hade hon nöjt stått ute i regnet ett par timmar. Och hahaHAAAAAAAAAA!! säger jag om den saken. Ramses hade gått in för att slippa se eländet.

//F

En hit eller dit, sa Klara

Nu e det inte roligt faktiskt!
Inte roligt alls!!

Var är Ingeborg?
Min lilla koltrasthöna, min lilla kompis.
Precis borta, inte en fjäder kvar.

Så här hade jag inte tänkt mig att det skulle få gå till.
Mina hönor skulle bli gamla och få en skön pensionärstillvaro här med mig.
Särskilt Ingeborg.
Hon och jag skulle sitta i soffan och läsa och sticka
Hon skulle inte försvinna utan ett enda spår.
Nu vill jag att alla som nånsin har haft en höna som försvunnit och kommit tillbaka berättar för oss om det så att vi har lite hopp om återseende.

För att göra det hela ännu hemskare så försvann en kyckling spårlöst idag, en av dom lockiga tupparna.
Det känns inte riktigt lika hemskt, men ganska.
Det var en av Klaras tuppkycklingar men hon tar det hela med ro. Hon hade ändå tänkt be dom flytta endera dagen. Så ser hon ut i alla fall.

Vad finns det som tar höns, där det inte blir några spår av brottet, inte en fjäder inte fler höns skadade, ingenting som gör att man förstår vad som hänt?

Nu är det slut på frigången i alla fall.
Åtminstone när ingen är ute och sällskapar med dom.
//M


Ingeborg kom heeeem

Ni kurrar jag gömmer, sa Ingeborg

Efterlyst höna



Hönsen har gått ute hela sommaren, hur duktiga som helst. Ingen går bort sig och ingen försöker sova utanför hönsgården på natten. Men igår uppstod ett smärre missöde, givetvis var det favorithönan Ingeborg som orsakade problemen.

Jag (F) har under helgen hönsvaktat hela högen då överste M roat sig på stugan. Det är alltså som upplagt för att jag ska förstöra något värdefullt. Det kan vara allt ifrån datorer till favorithönor. Som ni kanske kan gissa var det denna gång favorithönor jag sabbade.

Hönsen var alltså ute på gården med Ramses igår, precis som vanligt. Flora letade efter sin mamma precis som vanligt, de andra letade mask och småtupparna sloddes – precis som vanligt.

Smitaren

Men seeen, började det ösregna. Ramses som är mycket rädd om sina fuktkänsliga lockar tog med sig ett par hönor in i huset och lämnade resten utomhus. Han må vara snäll men han är inte så väldigt ansvarsfull alla gånger har vi märkt.

Jag och lillebror H fick i alla fall rycka in för att samla ihop återstående kycklingar och hönor underifrån hönshus och stubbar. Efter ett par kvartars letande och lockande med godis var alla infångade, fönade och placerade i sitt fort. Alla utom *trumvirvel* allas vår gullehöna Ingeborg. Hon var spårlöst borta.

Så igår letades det hela dagen och hela kvällen, när mårdhundarna ylade och ficklampsbatterierna dog gav vi upp letandet och sov istället. Vi tänkte att hon nog skulle dyka upp bara det slutade regna, hon är inte jätteförtjust i väta hon heller. Däremot är hon förtjust i att gömma sig och hon är förtjust i uppmärksamheten som följer när man lekt död ett tag. Alltså bidade vi vår tid.

Men morgonen kom och med den solskenet – fortfarande ingen Ingeborg! Jag har hyrt in stora kavalleriet men hon har fortfarande inte setts till. Ramses går runt tyst som en mus och tänker då inte undslippa sig minsta galande för att locka henne till sig. Han tänker bara vara tyst tyst tyst. Och som ni ser gör även jag något konstruktivt: bloggar.

Vaa? Leta vardå? Efter vem? Närdå? öh?


//F, utsjasad letare

Vaddå fototävling? Värp ett ägg istället så ska jag bry mig, sa Tora

En av de chockade småtupparna


Idag lade Tora sitt första ägg. Eller tja, jag ser inte skillnad på Toras och Veras ägg men eftersom jag efter idogt spionerande råkar veta att den enda Ramses... eh... hoppat på och halkat av... av de två svarthönsen är Tora. Och han brukar, liksom Everest, ha koll på sånt där. Som han själv väljer att se det är han som en superhjälte med röntgensyn, han påstår sig se när ägget är på väg. Och eftersom han inte (heller) vill ha några oäktingar ser han till att paxa ägget innan någon annan gör det. Vem nu det skulle vara kan man ju undra, mina undulater är bakom lås och bom. Själv funderar jag lite på om han kanske känner det på lukten, men när jag lade fram den teorin stirrade 9 par kycklingögon (i storlek med golfbollar) på mig och undrade "lukten varifrån vardåå??". Och precis dääär kom jag på att jag faktiskt hade en hel majsburk att ge hönsen, slut på den diskussionen.

Och något annat som hände idag var att en bild jag tagit kvalificerade sig till final i en fototävling med temat porträtt. Så nu tänkte jag givetvis in och tigga lite röster här. Om ni gillar min bild, eller mig, eller någon av hönsen eller kycklingarna eller Ramses eller äggen tex, då kan ni väl vara söta och rösta?? *ler insmickrande så käkarna krampar*

För att rösta gör ni alltså såhär:
Gå in HÄR
och skriv en kommentar till blogginlägget, för att rösta på mig skriver ni "2".
Här alltså. Här här här.

Och bilden jag skulle vilja att ni röstar på (genom att skriva 2 i inlägget som sagt) är denna:


//F

Köpa godis, sa Messy

Och här kommer en sommarlovsrapport från hönsflocken.
Alla lever ännu.
Trots räv, hundar, främmande kattor, farliga måsar, hemska hökar, ringlande ormar och jättefarliga saker man kan sätta i halsen.
Flora har lärt sig prata lite, typ mamma, tupp och kaka (nej jag skojade bara) men hon hörs lite som en höna ibland.
Tuttan hårdbevakar dörren på morgnarna så att hon kan skrika allt vad hon orkar när jag kommer ut.
En dag när det var mulet och regndisigt sådär, så försov hon sig och irrade inte ut förrän vid elvasnåret.

Kycklingarna har klagat på mig i snart en vecka nu, vi fick nämligen slut på smågodiset.
Därför har jag pallrat mig iväg till civilisationen för att inhandla lördagsgodis till kycklingarna, vanliga människor kallar det för undulatblandning eller parakitblandning, det går bra vilket som
.
Hönsen har mitt i allt tagit äggledigt – vilka fasoner – mitt i ljusaste sommaren.
Dom gör så dom där småhönsen, sa en bekant jag träffade i stan idag.
Tur, jag trodde det var nåt fel på mina damer.
Av någon konstig anledning bryr jag mig inte riktigt om det. Det uppvägs med råge av att ha höns som vill vara nära och som vill följa mig efter ved och som äter ur handen och sitter i famnen.
//M

Du e min mamma också, sa Kajsa

En kort rapport om läget i skärgården.
Hönsen är nu på sommarnöje.
Eller nöje och nöje, Ramses och jag tycker att det finns för mycket måsar.

Särskilt när det myllrar av 9 kycklingar som går ner i en måshals på ett svälj.
Jag fick lov att ta alla mina trastnät och spänna upp mellan träden för att kunna dricka en endast kopp kaffe i lugn och ro utan att få nackspärr genom att stirra upp i luften åt alla håll samtidigt.
Det vilar nu en trevligt grön skymning över gården och jag går hukande omkring.

Lilla Tyra är lika rolig som Ingborg, så nu har jag två knasbollar som hänger mig i hälarna och kollar vad jag gör samt följer mig till utedasset.
Tuttan lever fortfarande och skriker för full hals så fort jag kommer ut på morgonen.
Flora kan inte bestämma sig vem hon ska hänga med men det är mest Vera och hon som irrar runt i enbuskarna på egna äventyr när dom andra försöker bilda flock med Ramses. Flora har inte lärt sig prata som en höna ännu utan hörs som en liten kyckling fast hon är lika stor som svarthönsen.
Hon är så vansinnigt söt.
Ja och så kochinmaffian då, dom har ju sina kycklingar, utom Kajsa som får vara med Klara och hennes lockiga flock. Ibland tror Klara att Kajsa är liten ännu och matar henne också när hon hittar nåt fint. Det tycker Kajsa är underbart. ”För du e ju min mamma också” säger Kajsa och suger in masken som om den vore ett spagettistrå.
//M

Knycker bäst som knycker sist, sa Etty

Under de många långa dagarna Etty låg i sitt (tråkiga) rede och (hade tråkigt) läste tror jag att hon kanske hittade en kokbok. ”Man tager en kyckling” stod det i receptet, och aha tänkte Etty, det vill ju jag göra. Målmedvetet klämde hon sig ner bredvid Greta och hennes pipande ägg. Och när helgen var över hade hon hips vips tagit sig fem kycklingar. Greta, som varit lite väl upptagen med att få fjädrarna att blänka framför att hålla koll på äggens kläckningsdatum, hade inget att invända och nu går de runt i hönsgården med sina fluffiga barn. Och trots att Greta och Etty (speciellt Etty) är väldigt lyckliga över sina bebisar så verkar de tycka att kycklingskötsel är något man ägnar sig åt när man inte har något bättre för sig, och enligt dem själva har de bättre saker för sig ganska ofta. För det mesta faktiskt.

Holly (slätslät) kvarglömd på tröskeln



Det är inte det att de inte vill ta hand om dem, men de har liksom inte riktigt koll. Flera gånger har jag hittat Etty, då hon förundrat kikar åt alla håll för att försöka lista ut vilken kyckling det är som skriker som en galning, man får då vänligt påpeka att jo det är kycklingen du STÅR PÅ som piper kära du. Aha tänker hönan i fråga och backar raskt bort från den numera mosade pipmaskinen, ofta backar hon så raskt att den som åkt på hennes rygg trillar ner med huvudet före i en sten och får hjärnskakning medan hon själv trampar på de tre stackarna som stod bakom henne och försökte gnugga sanden ur ögonen. För jo sand i ögonen har de ofta, Greta och Etty bryr sig inte om vem eller vad som står bakom när de letar efter kycklingmat. Och eftersom det för det mesta är en skock goddissugna kycklingar som står bakom har de fått sin beskärda del stenskott i sina små huvuden.

Etty försöker låta bli att trampa på Ylva


Detta står väldigt i kontrast till hur Klara uppfostrar sina afrokycklingar, hon gullar och pussar och matar och tvättar och solar och rapar och borstar sina små glin tills de är alldeles rosendoftande och proppmätta. Hon skyddar dem mot allt som inte är farligt och allt som är farligt. Förvisso är det enda farliga Tuttan, hon skulle behöva starkare glasögon för hon påstår att hon inte alls kan förväntas se skillnad på kycklingar och köttbullar. Eller kycklingar och dammråttor som hon gapskrattande säger varje gång hon kastar en blick på Klaras friserade liga.

Klara med sovande Messy

Klara var förutseende nog att lära sina kycklingar ett par viktiga regler; mat och inte mat samt mamma och inte mamma. (Vad Flora fick lära sig den hårda vägen alltså). Greta och Etty glömde absolut att läsa instruktionsboken där det står om vad man gör med äggen när de väl kläckts, för det här med vem som är mamma det har deras kycklingar ingen större koll på. Flera gånger har jag hittat dem gömda under en mycket förnärmad Klara som vilt rotandes i sina fluffiga byxor försöker ta reda på var den lilla nidfågeln gömmer sig så hon ska kunna slänga den så långt hon bara kan. Det är tydligen jättesvårt att se skillnad på Klara (inte deras mamma) och Greta (en av deras mammor) bakifrån. Denna bristfälliga uppfostran har i alla fall fört med sig att varje gång man lyfter upp någon av kycklingarna tänds ett märkligt tindrande i deras ögon och man riktigt ser hur de dyker upp blinkande skyltar där det står ”majsburksmamman” så fort de får syn på en. Sen somnar de som vissna blommor där de hänger och dinglar nöjt snarkande från ens hand. Detta är tyvärr något som Klaras väluppfostrade morsgrisar aldrig skulle få för sig att göra. De vrålar för full hals att de KOMMER BLI DÖÖÖÖÖÖÖDADE vilken sekund som helst om man så mycket som rätar ut en av deras krulliga fjädrar.

"hm... var e min mamma?"


För krulliga är de utan tvivel, Klara tittar bekymrat på deras bråkiga frisyrer och sneglar sedan mörkt på Ramses överväldigande krull. Ramses däremot, han struttar/haltar nöjt omkring med näbbgiporna uppdragna ända till kammen ”det här gjorde jag bra” skrockar han och jämför fjädrar. Turligt nog har vissa hönor också fått säga sitt så tre av EttyGretas blir släta i alla fall, om inte Tyra och Vera skulle få för sig att lura i dem att peta ner tårna i eluttaget vill säga, i så fall kommer vi nog få 100% lockigt.

Nöjd far


Ytterligare en viktig grej Etty och Greta har svårt med är att hålla koll på var kycklingarna är. Ibland tycks de märka att det varit misstänkt stilla under fjädrarna och när de tar sig en titt inser de att de visst glömt kycklingarna någonstans. Ofta utanför hönsgården i en grästuva, eller inuti hönshuset under en stubbe, eller utanför hönshuset i en låda. Kycklingarna känner sig inte alls tillfreds med följande behandling utan ibland har de skrikit så ilsket att de blivit alldeles blåa i ansiktet. Detta brukar ske med en förtjust publik i form av svarthönsen Tora och Vera. Att titta på ilskna kycklingar står högt upp på deras 10-i-topp lista över nöjen.

Vera och Tyra är bänkade framför dagens "övergivna-kycklingar-show", med melonsnacks och allt.


Klara och hennes krullhuvuden håller däremot ihop i bestämda formationer


Och för ett par dagar sen, då det var högläsning ur en hönsbok hittade vi en mycket talande liten uppmaning, "låt inte ettåringarna ruva" stod det, "de är för vimsiga för att ta hand om kycklingar". Åh kära bok om du hade berättat det innan det var försent.

//F, som ikväll ska frakta ut hönsen till den internetlösa sommarstugan