Dag 217. Koltrast kan du va själv!

Flera gånger när jag har tittat ut genom köksfönstret mot fågelmataren till så har jag trott att Ingeborg har rymt.
Hon är bara obetydligt större än en koltrast.
Dessutom så fluffar koltrastarna upp sig den här årstiden till dubbel storlek.

Nu har koltrastarna också upptäckt likheten.
Det satt en hel delegation på hönsgårdstaket idag och ropade ut instruktioner åt henne, hur hon skulle rymma.
Ingeborg hade inte tid att rymma just då sade hon, ”för nu har det vankats gamla pepparkakor”.
Koltrastarnas gängledare, vi kan kalla honom King Kol, skrek upprört att han kunde bjuda på äpplen under stora trädet i backen bara hon sprang allt vad hon kunde mot skogen till.
”Äppel, jo pyttsan, kolla in dom här hönslåren”, sa Ingeborg och drog upp fjädrarna under hakan och blottade sina ben, "man bygger inte upp en sån här kropp på äpplen, nej tacka vet jag julmaten som Ramses lagar".
//M

Dag 215. Matvrak

Men vart tar maten vägen egentligen?
Det har jag funderat för mig själv några dagar nu.
Här bär man ut rester från julbordet varje dag. Det är potatis och morotslåda och potatislåda och skinkbitar och små överblivna korvar och lämnade smörgåsar.
Ja jag vet inte allt, vi bär ut.
Ramses han pekar och kastar korvar omkring sig.
Och Ingeborg gör födorusningar så smulorna yr ur jullimpan.
Allt kan dom väl inte sätta i sig?
Gräver dom ner det i halmen eller vart tar det vägen? Har jag tänkt.
Eller ännu värre, är det nån gnagare inblandad.
Kanske en släkting till den mus jag mötte i köket härom kvällen som bar bort kattens torrfoder.
Kanske en hel flock möss!! Fatet är så rent som om det vore diskat, skulle ju tyda på nån som kan slicka.
Fast katten hon hålls ju hos undulaten just nu och har inte tid med höns.
Idag tror jag gåtan fick sin lösning.
Jag såg bajshögar som var så stora som om det vandrat en albatross omkring i hönsgården eller en kungsörn.
När jag tittade närmare efter så ser hela kochingänget ut som modellflickor för rasen.
Lika höga som breda och långa, ja som små fyrkantiga kartonger ungefär.
Det är ju bra med underhudsfett i kylan har man fått lära sig.
Tydligen har hönsen läst det också.
//M

Dag 214. En undulat, ta mig katten!

Katten har det riktigt jobbigt nu.
Hon är en riktig fågelvän, säger hon.
Hon skulle så gärna ställa upp och plocka ägg.
Hon gör vad som helst för att få komma in i hönshuset och kika.

Häromdagen hade hon huckle och liten korg på armen, men inte ens det gick hem.
Hon ligger under hönshusgolvet med örat emot för att höra vad vi säger med snäll röst till hönsen.
Hon skulle med glädje smaka på hönsmaten - om hon bara kunde klämma sig igenom nätet.
Hon har försökt övertala Klara till en promenad i armkrok längs stigen till komposten men blev utskälld av både oss och tuppen.

Nu har hon hittat en liten kompis att öva på.
Det dök upp en ny undulat i huset.
Han sitter i karantän i sonens rum och skriker allt vad han orkar till nedre våningen, där undulaternas befrielsefront huserar.

Katten, som har fattat att allt som är inomhus och rör sig är förbjudet att sätta klorna i ( ja utom förskolebarn då som hon klipper till när hon tycker dom blir tröttsamma), har valt att bli den lilla fågelns mentor.
Hon ligger hopkurad intill buren och ler vänligt och spinner.
Kläm på lite Buttis så kanske det kommer ett ägg säger hon förväntansfullt.

Lille Buster, som undulaten heter, har låst in sig med dubbla knutar i buren och sprutar upprört mat genom gallret ut över skrivbord och allt annat inom två meters radie.
Sonen – han har flytt till lugnet och ron hos tupparna i skärgården.
Och jag ska sätta upp en spegel i golvhöjd så hon får se att hon inte är en fågel.
//M

Dag 210. GOD JUL

God Jul allihopa! Här går vi inte så långt som KoolaViola som målar sin hall hasselnötsskinkrosa dagen till ära utan vi håller oss lite mer diskreta. Måhända att någon tycker det låter lite trist, men vi har klätt äggen i tomteluvor och bäddat med ny halm ovanpå sovskåpet i alla fall. Nu väntar vi med spänning på att se hurvida någon kommer lägga ett ägg med paketsnöre på innan kvällen eller ej...

//F

Dag 206. Tupp, tupp men ingen höna.

Idag har vi varit ut till skärgården på 8-års kalas och passat på att hälsa på tuppflocken.
Synd att tuppar inte har nån riktig funktion utan höns.
Det är så roligt att titta på ett gäng tuppar som går ute och promenerar, en flock ungkarlar liksom.
Mitt i allt så galar alla samtidigt och nån får för sig att flyga upp i ett träd och nån springer efter en katt eller undan en hund.
Eller ännu värre - uppför och nerför en granne som går förbi.
Eftersom alla var köpta som hönskycklingar så hade alla flicknamn.
Vartefter galandet började så döptes dom om och har nu verkligt intressanta namn.
Vad sägs om Viola-Linnea som nu heter Viol-Lennart.
Där kanske en ny namntrend är satt.
Det är så avspänt med en tuppflock, ingen är orolig för att höken ska komma.
Det känns mer meningsfullt än att någon annan varelse ska nacka dom och gräva ner dom.
För man äter inte sina kompisar, faktiskt.
//M

MES-tuppen Blixten (fd blixtra) är mycket mycket stilig. Om någon vill ha en tupp eller fem så vet jag var det finns...

Dag 200 ungefär. Kraftig ägglossning

Jag vet inte vad som hände. Det blev helt stilla på blogg-fronten.
Och det kom snö, och så regnade det och så vågade jag inte släcka värmelampan ifall dom skulle börja frysa och inte ville hönsen gå ut i ovädret och sen dog lilla undulat-Hugo och då blev allt så sorgligt.
Mitt i allt lärde sig alla sitta på pinnar.
Måste har varit lampans förtjänst.
Råttan försvann utan att gå i fällan.
Ja, så blev det advent och Tuttans öga blev bra och hönsen var uppe hela nätterna tror jag för varje gång man kikade in när klockan var jättemycket så pysslade dom på med olika saker och ingen sov på pinnarna.
Värsta tonåringarna, typ.
Och dom sprättade fullt med strö i maten och jag kom inte på nåt roligt.
Igår gjorde jag i alla fall mig till ordentligt, tinade spenat, kokade korngryn och tinade ärter. Det såg så gott ut så jag tänkte äta lite själv på väg ut.
När jag kom in i hönshuset stod kycklingarna och fnissade menande för sig själva i ett hörn.
Bäst att kolla mörka skåpet, tänkte jag, ifall dom har tjyvrökt eller nåt.
Och ser man på, värmelampan har tydligen gjort så att dom har trott att det var påsk.
Inne i mörka skåpet låg tolv stycken ägg, pyttesmå visserligen men jättefina.
Det blir till att ställa till storbak nu lagom till jul, kanske det räcker till åtta muffins dom där myräggen.
Ja just det – Ramses åkte iväg för att köpa cigarrer.
//M

Dag 180. Insnöad på höns

Det är så nytt det här med höns, så snö i kombination med dom har vi ingen erfarenhet av.
Jag som stickar vantar och sockor åt familjen så stickorna glöder, har funderat på liten mössa med snöre under hakan åt hönsen så dom inte fryser kammen av sig.
Sockor går ju inte, då fastnar dom bara i halmen och inte kan dom hålla fast sig på pinnen.
Det är ju i och för sig ett mindre problem.
Det är bara Tuttan som bryr sig om pinnen och bara ibland.
Dom andra ligger i en hög på varandra.
Där kunde ju i och för sig en varm filt vara något.
Men då kvävs väl Ingeborg som ligger underst.

I alla fall så kokade jag majs till dom och gick ut för att ta ett litet snack om snö och kyla.
Dom såg inte ut att lida alls.
Dom samtalade högt med varandra ”Jasså, nu kommer hon, det var på tiden”.
Tuttan, som tror att alla har nedsatt hörsel, skrek till Greta ”kommer hon dragande med kokt ris idag igen så tror jag att jag skiter på fatet”.
Efter att ha ursäktat mig å det ödmjukaste satte jag ner majsen och dom mumsiga bröden på golvet.
Tuttan kände efter med foten om majsen var lagom varm och sen åt hon med sitt ovanligt dåliga bordsskick.
Ramses var fullt upptagen med att berätta hur han hade tillagat maten så han höll på att missa hela kalaset.
Etty von Koch, som från att ha blivit betraktad som lite bakom flötet, men som blev adlad av hönsforumet för sin blåa färg och gula fötter, tog ett korn i näbben och gick avsides för att äta i hemlighet.
Antagligen hinner hon få väldigt lite mat när hon ska va så fin.
Ingeborg passade på att äta lite snö från mina stövlar.

Hela diskussionen om snö och kyla glömde jag bort.
Undrar om dom är riktigt normala där i hönshuset.
//M

Etty von Koch

Dag 178. Katt i gelé

Den där råttan har stört mitt sinne så in i norden.
Jag har tänkt och tänkt lite till.
Nu alltså, så har vi en minkfälla uppspänd utanför hönshuset inne i hönsgården.
Ramses och flickorna har utegångsförbud.
Annars skulle Ingeborg vara den första som gick i den fällan.
En sån fälla dör man inte i utan man blir instängd utan att skadas kan jag ju säga - ifall råttornas befrielsefront har några synpunkter.
Så här långt allt väl, det finns inte ett spår av råttan. Det har kommit snö så man kan lätt kontrollera vad som har gått förbi hönshuset.
Hittills har jag kunnat se att Bambi i olika storlekar har passerat.
Katt i gelé, höll jag på att skriva.
Sen några obestämda, kan vara vildsvin, björn eller antilop, vet inte så noga hurdana spår såna har.
Men ingen råtta.
För att peppa hönsen, men mest mig själv gick jag och pratade med dom en stund i dag.
Ramses visade vilken bra värmelampa han har satt upp till flickorna.
Jasså, sa jag och sänkte den lite för jag satte den lite för högt igår.
Jojo, sa Tuttan den mannen tänker då på allt.
Klara tittade upp från sin stickning, hon stickar en overall till Ingeborg som nu har färre fjädrar än en tennisboll eller kanske pingisboll.
Kycklingflickorna hoppade i halmen och utanför fönstret satt en arg talgoxe som bultade på fönstret och ville in.
När jag gick därifrån började det snöa igen och det var så tyst, så tyst i skogen.
Jag nästan smög för att akta mig för råttan.
Då kastade sig katten fram bakom hörnet för att skrämma mig.
Det blir ingen gelé ikväll!!!
//M

Dag 175. Skarpt läge

Ojsan, ojsan har jag sagt varje morgon när jag har sett den lilla högen av smulad isolering ligga nedanför den ordentligt stängda hönsluckan. Dom små talgoxarna är verkligen ihärdiga i sin kamp att få flytta in hos hönsen. Ha ha.
Men i morse, minsann, hade talgoxarna motats bort av minst en örn såg det ut som på storleken den smuliga högen hade.
När jag lite imponerat och bekymrat sopade bort högen såg jag till min värsta förskräckelse att det var råttskit bland smulorna.
Nu finns det ju två saker jag har riktigt obehag av och detta djur är det ena.
Det är krig nu.
Jag har lärt hönsen karate på eftermiddagen, jag har visat Ramses var kniven i skåpet är.
Jag har berättat för kochinmaffian var det finns hammare och spik.
Jag visade Tuttan var silvertejpen ligger men då råkade hon få syn på korngrynspåsen som står bredvid och tutade så glatt att Ingeborgs näst sista fjäder ramlade av.
Den tejpade jag fast med silvertejpen *nä skoja bara*.
Ingeborg lovade att titta åt alla håll hela tiden hela kvällen och hela natten.
Det tog vi i hand på varefter hon kröp in under Ramses mage och somnade.
Det är ingen ordning på den hönan.
Inte kan jag ju hoppas på kattskrället heller hon äter ju bara sån som ligger i geleeeeè säger hon.
Det är ingen ordning på den katten heller.
//M

Dag 171 b. Akta er för höken flickor!!

I en hönsflock nära oss, nåja tuppflock då, har höken slagit till.
Idag har det varit begravning.
Om den upplyftande ceremonin kan ni läsa här och samtidigt inse att det här sättet att umgås med djur går i familjen.
I hönshuset hade vi en tyst minut, ja inte Tuttan då för hon hördes som ett trumpetsolo, och det var ju högtidligt det också.
Ännu högtidligare skulle det ha varit om hon inte haft makaroner runt näbben.
//M

Dag 171. En fjäder kvar

I en värld där hönsen så sakta tar allt större plats där blir livet också roligare.
Det finns så mycket som påminner mellan hönslivet och människolivet.
Ta det senaste till exempel, en av oss (= F) blev förkyld och går omkring och ser ut som en höna som ruggar.
Samtidigt, i ett hönshus på gården, ser det ut som lilla Ingeborg har känt att hon måste nysa och tagit ett kraftigt tag om näbben för att förhindra detta men inte lyckats.
Efter den incidenten har hon nu naken hals, fruktansvärd oreda i pälsen och EN stjärtfjäder kvar.
Prosit lilla gumman!
//M

Dag 165. Blind som en höna

Höns är nästan dom farligaste djur jag vet just nu.
Som hypokondriker i elitklass så kan hönsprojektet bara sluta på ett sätt.
Jag kommer att skickas till slakt.
Hönsens stundande ihjälfrysning har diskuterats hela veckan och det bara för att temperaturen passerat noll-strecket några nätter.
Eftersom det bara är veckosluten som har timmar tillräckligt för att göra något utomhus så tog vi itu med innertaket idag.
Ramses hade ingen lust att ta flickorna med sig ut för det var dimma ute och han hade skymtat en farlig hackspett i en tall.
Bara han nämnde hackspetten så var hönsen ute och stod och stirrade intresserat åt alla håll.
Alla stirrade utom Ingeborg som stod och försökte rycka loss en ovanligt fin stjärtfjäder på Tuttan.
Fy vad jobbigt det är att arbeta uppåt, man får skräp i ögonen och jag som hade glömt bort den livshotande hönssjukan som jag fick i ögat härom sistens blev nu blind på båda ögonen.
Men jag såg i alla fall att jag fick hönsskit på handen så nu är coccidiosen bara att vänta på.
Det kliar på ena benet och det kan, säger bara KAN, vara ett farligt kvalster så det drar ihop sig till kalkben innan julafton kära vänner.
Jag är lite bortdomnad på ena sidan ryggen där jag sträckte mig och jag anar nu att det är marek som sprider sig i sakta mak, få se om jag lever till lucia?
Jag nös tre gånger för en timme sen och det hörde jag att hönsen också gjorde idag när dom var ute i lövhögen. Pneumoni!
Antagligen är det slut med mig innan första advent.
Men hönsen kommer att ha det bra i alla fall för om jag får hålla på lite till så har dom innertak innan dess.
Jo men en sak till, sen när jag kom in bakade jag en ursinnigt god kaka som jag åt lite för mycket av så nu lutar det lite åt stopp i krävan också.
Suck!

//Mama B

Dag 159 (igår). Ny lucka!

Helgens planer har varit att bygga en ny tät lucka och täppa igen den gamla dragiga.

En vacker söndagsmorgon gryr och Kajsa och Ramses tar farväl av den gamla luckan (fast det visste ju inte de)



Medan hönsen är ute och motionerar sig sågas ett vint hål upp i hönshuset. Jäkla sticksåg säger vi bara.
Som tur är finns det inget som inte kan ordnas med lite sandpapper och en kinasåg.



Våldsamt men med elegans bänder vi upp ett nytt hål även på utsidan. Ramses funderar på att hoppa in direkt men distraheras av Ingeborg som står på hans fötter och piper efter ost.



På insidan börjar något genialiskt ta form...



Tadaaaaaa! Garanterat dragfritt och gjort på återanvänt material vi hittat lite här och där.

Men när vi skulle täppa till den gamla luckan med bitarna som suttit där i maj inser vi att huset måste ha växt. Bitarna passade inte längre!

Så som nödlösning spikade vi fast lite lister. Man får väl måla det i vår. Synd att vi glömt bort vilken kulör huset har... Vi får väl gå på känsla och hoppas att färgblandarmannen minns oss.

När utsidan är stabil proppar vi några lager med isolering i hålet. Trots att det drar så mycket att vi nästan blåser bort.

Ojdå, drag som tydligen är så farligt. Hönsen nyser medhållande.

För att förhindra framtida nysningar spikar vi på en skivbit. Inget drag här inte. (vilket gör kycklingflickorna lite besvikna, men de måste lära sig skillnaden på skadligt drag och skojigt drag)

Hönsen börjar tröttna på att vänta och skulle gärna vilja komma in.

Det som förut var en lättförståelig stege är numera en hinderbana värdig Tarzan. Ramses var en smula skeptisk. Speciellt eftersom han slog huvudet i luckan varje gång han försökte hoppa upp.

När han några yra minuter senare lyckats ta sig in och få med sig hönsflocken skrockade han stolt över sin skapelse och undrade om inte hans damer var nöjda över vilket tätt hönshus han hittat? Hönsen kunde tyvärr inte svara eftersom de guppade runt som metflöten i den nya halmen som uppenbarligen var lite djupare än vi trott.

//f (som egentligen inte byggt utan bara sällskapat och dokumenterat)

Ps till den som undrade. Ingeborg hittade in! Nästan först av alla. Det tog henne över en månad att lära sig det här med luckor i somras.

Dag 158 Vardagsbestyr

Eftersom vi tycker hönsen är lite magra har det forskats både här och där efter vad höns tycker är mumsigt och som dessutom bildar fett. Enligt hönsproffsen var smör bra.
Givetvis kokades det både ris och makaroner för att ha något att blanda ner i smöret.
Och alla vet ju hur viktigt det är med nyttig mat nu för tiden. Därför fick de en tomat också. Inte helt enligt tallriksmodellen dock.



Tuttan tror att man måste döda maten innan man kan äta den. Mat dör bäst om man hugger hårt och skakar vilt.



Hönsen lämnades med sin frukost och jag trampade iväg mot hönshuset. Jag ser inte helt tillfredställande att det är varmare ute än inne.


Något annat som inte är helt tillfredställande är att de inte ätit up sin middag utan istället kastat runt den i ströet.

Kikar ut genom fönstret och ser att Tuttan fortfarande inte blivit mätt. Den hönan blir aldrig mätt.

Kikar vidare och ser att dvkochinmaffian roar sig bäst de kan i väntan på att maten ska bli ledig.

Istället för att titta på de söta hönsen tittar jag mot sovskåpet, och ser att de än en gång sovit OVANPÅ det istället för inuti!

Dododoooo, närmar mig med spänning äggnästet

Lyfter andaktsfullt på locket och vad skådar mitt norra; ett ägg!

Betraktar ägget och betraktas av Ingeborg på andra sidan fönstret. Så filosofiskt.

Bär vördnadsfullt in ägget och låter det flytta in hos sina syskon. På bara 3 veckor har vi fått ihop 6 myrägg!

Funderar på om hon kanske börjat lägga lite större ägg, jämför med ett köpeägg och inser att näää, de är nog inte helt stora än.

//f

Dag 157 C. Nära ögat Tuttan

Som sagt, efter chocken förra söndagen när Ingeborg var nästan dödförklarad i minst en kvart så har jag varit för utmattad att blogga.
Men idag hände en faslig sak.
Alla som är lättrörda ska sluta läsa här och gå och titta om det är nåt roligt på TV eller om det ligger en ostickad stickning någonstans eller kolla om någon har kokat kaffe.
På mitt otroligt roliga jobb, skrattar vi för det mesta nästan ihjäl oss men inte idag.
Kollegan fick en filmsnutt övermailad till sig och den var något så otroligt gripande att någonstans mitt i började jag gråta så tårarna sprutade, varpå jag grävde fram en pappersnäsduk ur fickan, torkade ögonen riktigt ordentligt och snöt upp mig.
Och där hade det ju kunnat sluta.
När jag slängde pappersnäsduken slog det mig att hoppsan, hoppsan var inte det där den som jag tvättade och torkade Tuttans sjuka hönsöga med igår.
Ja och nu sitter jag och funderar om jag ska gå ut på hönsforumet och fråga om någon kommer ihåg vad det var för livsfarlig sjukdom dom föreslog att det var hon hade när vi visade hur hon såg ut efter getingbettet.
Först kanske jag ska gå ut och gömma alla yxorna.
//PS Se till att ha snytpapper till hands och ljudet på om ni tittar på filmen DS


//Mama B

DS2 från F: Vi väntar med spänning på att Mama B ska börja se ut såhär. I så fall lovar jag att fota och visa er. I smyg givetvis, annars kommer jag få smaka på yxan.

Dag 157 B Ingen borg till Ingeborg

Som ni kanske märkt har bloggen varit oroväckande död den senaste veckan. Egentligen har vi nog ingen vettig förklaring till detta men jag väljer att skylla på Ingeborg.
Ingeborg som nästan tog kål på oss i söndags och det är först nu pulsen börjar slå normalt så man kan tänka på att blogga.

Söndag 26.10
Dagen börjar bra i hönsig anda. Vi städar lite här, skrubbar lite där och så släpper vi givetvis ut änglahönsen så de ska få springa som ystra kalvar och gräva som elitmullvadar.
Det änglalika lugnet varar ungefär fem minuter. Sen kommer Ramses galopperande som en illbatting och KRÅÅÅÅÅ:ar det högsta han kan.
Uppenbarligen är Ingeborg försvunnen igen.

Efter att ha vänt på varenda hink inom synhåll, krälat under varje bil vi kunde finna och kikat under husgrunder utan att hitta den jäkla hönan satte Ramses igång stora mistluren.
Han hade oroligt sprungit hack i häl på oss under letande men bestämde sig nu för att göra någonting själv.
Han gol 129 gånger i rad och blev tillslut så hes att han blev alldeles tårögd av matthet.
Då bestämde vi oss istället för att låtsas som vi inte alls var oroliga. Hon var nog bara under brädhögen. Och den hade vi ju ändå tänkt flytta idag så deet var inga som helst problem med en försvunnen Ingeborg ingen oro här inte.
Således ägnade vi 45 minuter åt att flytta på 94 trälådor och plankstumpar. Tillslut återstod endast en liten låda som nästan grävt ner sig själv i jorden.
Vi hade då finkammat ett par 100 m2 av skogen, inte för att vi oroade oss för att det var där Ingeborg var med rävar och kråkor, nejdå, vi ville bara ha lite frisk luft och leta svamp.

I skogen fanns massor med svamp men inga hönor.
Då återstod som sagt endast den vissna lådan, en död ödla och en nykläckt fjäril samt en soptunna (som vi redan tittat i som av en slump ungefär 12 gånger, inte för att vi trodde Ingeborg satt i soptunnan. Vi ville bara titta lite på soporna).
Till sist blir det oundvikligt att skjuta upp lådbortlyftningen, vi tänker båda på vad som ska stå på Ingeborgs gravsten och hur vi ska förklara det för Ramses. Då kikar plötsligt hön#%!* upp ur en djup djup grop hon grävt under den allra sista lådan.
Där hade hon legat i 1 timme och ignorerat Ramses galanden, våra lockrop, ostmutor osv osv. När hon såg oss kom hon på att hon nog ville åka famnen. Och när vi såg henne kom vi på att hon skulle få husarrest för resten av sitt liv.

"Godis?"

//f

Dag 157. Indirekt tillökning

För cirkus en vecka träffade min bloggkompanjon Mama B hönsgurun* i den intesåstorastaden.
De kacklade lite och diskuterade väl antagligen vilken sorts jord som är mest gynnsam för masktillväxt. De kom också överens om en underbar kompromiss. Låne-Klara ska få stanna kvar här hos oss! Det enda vi behövde göra var att donera någon kyckling nästa sommar.
Det kommer bli halvlätt, Klara är expert på att ruva och uppfostra kycklingar. Men Ramses verkar inte vara helt intresserad av Klara. Så har vi otur kommer det krävas en jungfrufödsel för att vi ska kunna hålla vad vi lovat.

* Hönsgurun är vår räddning i den farliga hönsvärden, i en värld där allt löses med yxor eller ugnen, i en värld där ett getingstick förvandlas till en dödlig och ytterst smittsam sjukdom som gör att alla hönsen kommer dö i morgon, i en värld där det är mesigt att ha en hönsgård. Förutom personlig coach är hönsgurun också den som sålde vår lilla hönsflock till oss. Välvilligt gav hon bort både tupp och ägg till oss noviser i somras.

Själv undrar jag väl mest hur vi bäst skulle ha förklarat att den guldglänsande atlethönan hon lånade ut i början av Juni numera ser ut som något räven spottat ut.

Jag vet inte om hon genomgår den fulaste ruggningen i mannaminne eller om kycklingflickorna bara vill leka frisörer och sliter lite väl hårdhänt i sin mammas fjädrar.

Exemplarisk mor med Greta och Etty i soliga Juni.



Och såhär snygg är hon idag



//f

Dag 148. Hönsgym? Är dom galna, sa Ramses

Jag har varit bortrest en liten sväng och F har roat hönsen och byggt undulatgym.
Undulater tränar genom att sprätta mat på tapeterna, äta upp pusselaskar, slita bort små bitar av tapeterna från väggarna och inbilla sin matmor att dom vill ha pedagogiska leksaker från utlandet.
Dessutom hänger dom upp och ner i allt som går att hänga upp och ner i.
Och som om det inte räckte med allt som redan fanns så byggdes det lite till.
Allt detta har jag sett med egna ögon, tro mig.
Och alla hönsen var utomhus och hjälpte F med gymbygget när dom inte stjälpte det.
Nu vill dom också ha ett gym!
Dagens problem:
Tuttan vill ha en trapets så hon kan träna uthopp, hon är faktiskt lite dålig på det. Det tar en minut innan hon kan bestämma sig för vilken fot som skall vara främst när hon hoppar ner från en stubbe.
Ingeborg hon vill ha romerska ringar. ”För jaaag är holländsk och det är nära Rom” sa hon till Ramses som kommer från grannbyn och inte har sett en kartbok i hela sitt liv.
Klara ska ha hantlar så hon kan klippa till Ramses ordentligt nästa gång han påstår att hon ska ruva.
Kycklingflickorna dom är nöjda bara dom får träna så att dom får fasta lår och snygga bröst.
Jag vet inte vad jag ska göra, dom börjar ställa så orimliga krav.
Vad är det med dagens höns?
//M

Klara och Ramses på en stilla joggingtur. Hon vill gärna ha sina hantlar inom en snar framtid.

Dag 145 (igår) Konsten att bygga

Gårdagen ägnades åt att bygga lekplatser åt prylbögsgojorna.
Eftersom det blir hejdlöst skräpigt i huset när man släpar in en halv skog och en mängd vapen som skulle få en snickare att gråta av avund (nåja en borrmaskin, en hammare och en såg) höll jag mig utomhus med bygget.
Jag hade i förväg förberett allehanda material som skulle användas. En bottenplanka hade noggrant valts ut och torkats flera dagar, pinnar hade kapats, spikar hade införskaffats och en provisorisk arbetsplats hade tillverkats.
Eftersom hönsen var kramsjuka tyckte jag de kunde få komma ut medan jag höll koll efter rovfåglar.Jag tänkte mig något i stil med en flock nöjt skrockande hönor och mig, visslandes och ivrigt byggandes.


Den pyttelilla svarta pricken är Ramses. Den osynliga beige fläcken till höger om Ramses är Tuttan. Och den obefintliga pricken lååångt bakom är Ingeborg.
De övar sig på att gå vilse.



Det var dock inte riktigt verklighetsenligt.
Till att börja med ville Ingeborg tappa bort sig. Vilket hon gjorde med bravur. När Ramses insåg att hans favorithöna försvunnit tappade han nästan kammen av förskräckelse. Stora skallgångskedjan inkallades (Ramses, jag och katten) och vi gick på gemensam hönsjakt.
När vi gått flera decimeter i fel riktning kikade Ingeborg fram ur en hink. Ramses blev så till sig av glädje att han nästan sprang ikull mig och katten på sin väg mot en mycket nöjd Ingeborg.

En återfunnen Ingeborg som funderar på vart hon nu ska gå och försvinna. Kanske in under bilen (igen) och låtsas som hon inte hittar ut (den här gången heller), för att till sist föreslå en del viktiga ändringar under bilen så den börjar gå fortare. Det enda hon behöver är en rejäl borrmaskin.



När det lilla problemet var avstyrt tänkte jag mig att jag skulle få börja jobba. Det var dock ingen annan än jag som tyckte det var en bra idé. Något som hönsen tyckte var en bra idé var att jag skulle gräva lite mask åt dem. Eftersom jag har världens sämsta karaktär när det gäller tjatiga djur grävde jag raskt upp ett hål i marken och hönsen så de skulle kunna äta sig feta på de tre babymaskarna som fanns där någon stans.

Ramses har koll på sina damer. Jag har varken koll eller damer.



Och efter det blev katten kelsjuk. Kelsjuk på hönor. Hon slängde sig entusiastiskt mot Ingeborg som förvånat backade undan varpå jag bestämde mig för att avstyra framtida situationer där katten bestämmer sig för att gå steget längre och SMAKA på hönan. Detta gjordes genom att argt fräsa och springa efter en skärrad katt.Detta tyckte hon egentligen var roligt men uppenbarligen blev hon så generad över att hönorna såg hennes misslyckande att hon höll sig på avstånd i nästan en halvtimme.

Etty är då inte rädd för katter. Annat än när hon ser dem.



När jag ägnat ungefär en timme åt detta och inte kommit längre än att jag lagt upp plattan på den provisoriska bänken gnuggade jag händerna och såg framför mig hur jag om fem minuter skulle ha ett slott där det tidigare varit en träbit.
När jag vänder mig om ser jag dock tre förtjusta kycklingar som springer ikapp på min noggrant utvalda och väl torkade undulatplattform.Muttrandes fula ord som varken Ingeborg eller bloggläsare bör höra bytte jag genast ut den fina hönsskändade plankan mot en rutten bräda.

Tuttan börjar få ordentlig koll på vingarna nu när alla fjädrar växt ut. Hon ägnar sig således åt att svepa som en örn över fälten. Fast egentligen hoppar hon från stubbar.



I denna stil fortgick arbetet ytterligare en timme, hönsen ville titta på än det ena en det andra. De ville jaga katten (som drabbats av tillfällig hönsfobi sen den pinsamma händelsen tidigare på dagen) De ville pröva sågen och borrmaskinen, de ville lägga sig i huruvida man skulle spika fast pinne ett eller två först, och i så fall vilken vinkel är mest gynnsam? De ville pröva hammaren (på katten) och de ville provklättra gymmet en gång till. Men det kände jag att det fick vara nog då jag redan bytt ut diverse delar för att de envisats med att hönsbacilla på alla mina värdefulla undulatdelar. Så då fick de gå in. Ramses och Ingeborg gick lydigt in i hönshuset, Tuttan tutade förnöjt så länge hon fick åka i famnen.
Men kycklingarna är fullkomligt hopplösa. Klara likaså.
De sprang än hit och en dit, det slank ner i diket (för ingen hade de som köörde), de skrek av skräck över att behöva bli burna (trots att de gillar att sitta i famnen i normala fall). Tillslut delade de på sig och försvann som yra höns åt olika håll.
Tillslut vände jag dem ryggen, varpå alla fyra kikade fram bakom en stock och kocklade att de ån-ån-ångraade sig och ville in-in-in-in-in innan räääven kommer.
Då kunde de minsann organinsera sig på ett rakt led i väntan på att få åka hiss in.Något säger mig att de inte var fullt så panikslagna som de först låtsades.

Klara NÄ-Ä vill aldrig göra som hon blir tillsagd.



Är någon intresserad av resultatet finns det här.

//f

Dag 133. Tror dom att dom är undulater kanske?

Det är ett oroligt liv det här.
Jag oroar mig för om hönsen fryser, om dom har getingar i hönshuset, om dom får fel sorts mat, om dom är hungriga, om dom är magra, om höken ska ta dom eller om katten eller mårdhundarna eller någon annans katt skall ge sig på dom.
Bara nämn det och jag kan starta en ny oro.
Jag står vid spisen och kokar gröt åt hönsgänget med makaroner i och med havregryn och med lite risgryn och med lite gammal mysli ur en påse. Ser ganska gott ut - kanske jag skulle äta en portion själv först.
När jag kommer ut med gröten i en ganska snygg skål, tycker jag själv alltså, så har Ramses kallat in sina hönor.
För ”Det bliiir kaaaallt i naaatt flickor” som han brukar säga när han vill ha trångt på pinnen.
Med viss förväntan ställer jag ner skålen på golvet.
”Konstig skål” säger Ingeborg och tittar på mina stövlar istället.
”Ser inte gott ut” säger Ramses och visar istället hönsen var värpfodret står.
Klara och kycklingarna struntar fullständigt i gröten. Tuttan som inte riktigt hänger med alla gånger, hon synar noga skålen, sen synar hon gröten och så säger hon ”Strö över lite undulatfrön du så äter jag”.
Men det var då själva……
Jaha och då blev skålen snygg och det såg gott ut och Ramses, Tuttan och Ingeborg hade gröt runt munnen när jag stängde dörren.
Och nu oroar jag mig om dom ska få magknip.
- M

Dag 129 B. Håll för ögonen på hönsen

Nu delar vi alltså upp oss i fina kategorier.
Annars kan det nog vara lite svårt att fatta att jag inte lider av personlighetsklyvning. F är en datafixare och jag sitter just nu fast i stickträsket.
Idag skaffade jag mig en ny stickbokföringsbok för att få koll på hur mycket överskottsgarn som finns i detta hus.
Alltså, jag skriver in hur mycket och vad för garn jag har råkat snubbla över på stan och hur jag tänkte när jag köpte det.(= IN).
Sen väger jag, när jag har stickat något, och skriver upp det. (= UT).
In och Ut går inte riktigt jämn upp, har jag tvingats notera. Det är lite plågsamt att konstatera att jag inte har någon karaktär alls faktisk och kommentarer som ”men hur tänkte jag här?” och ”Ojsan” är rätt vanliga i mitt gamla häfte. Jag har tvingats konstatera att jag ökar mitt garnlager med c 1,6 kg per år. Hela den här historien berättar jag för att ni ska förstå att jag blir väldigt kreativ när det gäller att hitta på nya projekt. Jag länkar till en bild här men håll för ögonen på hönsen ifall dom hänger bredvid datorn.
- M

Dag 129. Kategorier

Nu har jag fixat en mer överskådlig kategorisering av inläggen. Vill man läsa om något särskilt ämne är det bara att klicka på det som låter mest lovande.

Dessutom är inläggen numera märkta med vem av oss som skrivit det redan i kategoristadiet.

Vill ni läsa alla inlägg gjorda av Mama B klickar ni alltså på Mama B i listan nere till vänster.

Vill ni istället läsa inlägg som har något att göra med Ingeborg klickar ni på hennes namn i ovan nämnda lista.

Såhär ser den ut så ni vet vad ni ska leta efter:

Till sist ville jag bara säga att det varit något skumt med kommentarerna för min del. Jag har försökt och försökt kommentera bloggar den senaste veckan men det har inte funkat.

Jag har velat kommentera allt möjligt som jag inte kunnat! Tex Cecilias nykläckta kycklingar, Cornelias miljötankar, keramikfynd och kycklingar, Myggans traderafynd och en hel del annat skoj på folks bloggar.

-F

Dag 128. Håll masken

Undrar om det är farligt med höns.
Jag har märkt att jag har börjat kolla efter hönsmat lite här och där. Idag åt jag lunch på fint matställe och istället för att se på den underbara utsikten satt jag och kastade blickar på vad folk lämnade på tallrikarna.
’Men herregud, alla grönsaker, åh nej en halv färsbiff – å vad mycket potatis och nej men jisses en fluga på fönsterbrädet’. Där ungefär kom jag till besinning. Det är väl en sak att be om att få bära hem matrester från en krog i en liten hink, men att toppa med en fluga, det går ju inte för sig. Man har väl nån värdighet. Fast när jag gick över den regnvåta gräsmattan på väg till parkeringen och fick syn på daggmaskar då var det nära igen.
Påminnelse till mig själv: Stoppa daggmask i handväskan – totalt förbjudet!! (I varje fall om någon ser det).
- M

Dag 127. Inte nu igen Ingeborg!

Ramses fjädrar börjar växa ut. Nu har han en snygg krage och fjädrar på bröstet. Dom gamla fjädrarna plockade Ingeborg bort i somras när hon tyckte att han såg lite varm ut. Då fick han gå med tuppskinnet framme på bröstet och krage bara i nacken.
Det har varit lugnt på plockningsfronten nu, Ingeborg har haft annat att tänka på (= snickeriet).
Igår mitt i allt fick jag se hur hon målmedvetet tog sikte på Ramses bröst varpå han skrek åt henne att försvinna och vände ryggen till. Det var väl ungefär den sämsta idé han hade fått den dagen. Då böjde sig Ingeborg ner och ryckte bort en fjäder under stjärten och det gjorde nog ont för Ramses skrek i falsett.
Nu undrar jag, vill hon se hur han ser ut utan ”kalsonger”? Och i så fall, är det nån som har mönster på yllebyxor till en ganska liten tupp?
- M

Dag 125. Aja baja, inte sågen, Ingeborg

Ramses är så klok.
Han vet att om det går en människa utomhus så är det rätt säkert att hålla sig bredvid. Tack vare det har han idag kunnat visa sina hönor hur man reparerar en cykel och hur man drar ut en elkabel från källaren.
Jag lade in de sista golvbitarna i hönshuset och Ingeborg tittade noga hur jag gjorde. När jag spikade gick hon ut för det lät för högt. Däremot tyckte hon att den gula elsågen var mycket snygg och gick flera varv runt den. Det slutade med att jag drog ur stöpseln innan hon fick för sig att provsåga.
-M

Dag 115. Se mig i ögonen Tuttan!

En väninna ringde.
”Vad gör du?”
”Jag kom just in, jag har varit och tvättat ögat på en höna.”
Mina sysslor har förändrats något sedan hönsen kom till gården.
Det är stackars Tuttan som blev getingstucken i augusti och som fortfarande har problem med ögat. Det verkar som om det är stopp i tårkanalen. Nu har vi haft riktig ordning med oss och baddat hennes öga varje dag och hon ser piggare ut.
Svårigheten med detta är inte Tuttan utan Ingeborg som avundsjukt står på mina stövlar och tittar rakt upp för att se att inte det blir någon orättvisa i utdelningen av mask eller godis. En vacker dag trampar jag sönder henne.
- M

Dag 112. Besvärliga Ingeborg

Det är ett sjå för Ramses att hålla koll på sina vimsiga hönor. Speciellt när de är ute och speciellt Ingeborg. Hon smyger så tyst och snabbt och låtsas som att hon inte alls hör när Ramses säger åt henne på skarpen hur hon ska göra och vart hon ska gå. Hon traskar drömmande vidare på sina egna äventyr. Följade bravader utspelade sig i söndags när de var ute och vi fixade med hönshuset.



Först försvann hon in under plåtbyttan (det var dock före jag hann fotografera det)






Sen sprang hon vidare in under nätet






Sen ville hon titta om det fanns någon godis i kameran





Och medan Ramses försökte bjuda sina favoritflickor på den ena skalbaggen efter den andra spurtade hon mot en brädhög täckt av en presenning och gömde sig under den.




När Ramses efter 10 minuter lyckats locka fram henne kröp hon in under en träskiva istället.

Och när hon tröttnade på det klättrade hon upp på presenningen och hoppade ner.

Sen gjorde hon en skenmanöver mot Rames maskställe och gömde sig istället i en hasselbuske. Till vänster ser man Rames försöka lokalisera henne.

Från busken smet hon iväg till huset. Ramses följer tappert efter alla 41 varv in och ut och runt huset.

När han äntligen fått lite vett i den lilla hönan promenerar hon iväg till komposthögen. Där låter hon sig bjudas på den ena mumsiga masken efter den andra innan hon snabbt snabbt rundar komposthögen och vidare runt ett hörn och sedan in under några hinkar.

Därefter lyckas Ramses och jag med förenade krafter plocka upp henne och hon sitter så snällt i famnen och funderar på sina förehavande för famnen är ju mysig tycker hon.

Efter det uppför hon sig ganska bra under resten av utflykten och Ramses får brilliera med hela flocken samlad.

-f